Mest Valencia-glans i en av årets matcher på Bernabéu

Vilken sanslös urladdning på Santiago Bernabéu i går kväll. Jag må vara subjektiv, men jag skulle sträcka mig så långt att säga att det var en av årets bästa matcher.

Det var åtminstone per definition en ren fullträff i vad spansk fotboll står för och betyder för mig. Och anledningen varför jag hamnade på det här spåret från första början, för drygt 15 år sedan.

Intensiteten, ett känslosvall som att allt stod på spel, en kokande arena, böljande spel, individuell skicklighet och adderat på allt en tillställning som blev så spännande det bara kan bli.

Real Madrid-Valencia innehöll allt förutom ett segrande lag. Men sett över 90 minuter tycker jag 2-2-resultatet var väldigt rättvist.

Det dök upp många frågor i går kväll om “vi inom media hypat Real Madrid för mycket under säsongsinledningen”. Det tycker jag inte. För det första ska man ha med i ekvationen att Madrid spelade utan sitt ordinarie mittförsvar där dessutom Casemiro fick kliva in och agera i en ovan position. Dessutom saknades Cristiano Ronaldo och övriga anfallsspelare lider uppenbarligen av allt som rimmar på självförtroende.

Därtill ska det verkligen understrykas att Madrid inte ställdes mot vilket lag som helst. Valencia har – trots de senaste fem årens stora bekymmer – varit lite av ett mardrömsmotstånd för Real på Bernabéu. Gårdagen var inget undantag och med marginalerna på sin sida hade “Los Ché” återvänt hem med alla tre poäng.

Mängder med ljuspunkter att ta med sig för Valencia

Marcelino använde sig av totalt fem egna produkter under 90 minuter. De tre som startade tog för sig rejält, och jag vågar lova att alla Valencia-anhängare knöt näven lite extra ordentligt av glädje när trion José Gayá (22), Toni Lato (19) och Carlos Soler (20) samspelade sig fram till 1-1-målet i den första halvleken.

Det är där Valencias framtid finns. Det är dem man måste bevara och fortsätta bygga ett lag runt.

Adderat med vad som åtminstone verkar vara lyckade nyförvärv kommer det här garanterat bli en roligare säsong för Valencia än föregående. Jag såg väldigt mycket av Geoffrey Kondogbia i både Sevilla och Monaco. Hur han hanterade uppgiften i Inter kommer jag inte uttala mig om, men jag har sett alldeles för mycket av spelaren i fråga att jag vägrar tro att hans kvalité dalat markant under det senaste året. För det var knappast inget han visade i går heller.

Kondogbias debut i Valencia-tröjan var snudd på fläckfri. Framför allt också precis en sådan spelare som Dani Parejo behöver vid sin sida för att prestera på en hög nivå.

Jeison Murillo? Också klart godkänd debut. För att inte tala om Neto (förvisso match två, men han var bra även mot Las Palmas då han höll nollan) som gjorde en strålande insats mellan stolparna.

Valencia lever och andas normalt igen. Åtminstone ur ett sportsligt perspektiv, och så länge det gör det finns det hopp om allt runt omkring.

Nästa omgång, efter landslagsuppehållet som nu väntar, står Valencia-Atlético på agendan. De två lag som tillsammans med Real Sociedad (3-0 på Villarreal hemma och just nu i serieledning) imponerade mest den här omgången. För övrigt också de två lag som hade lägst snittålder. Atlético strax under 24, Valencia strax över.

Det finns mycket att se fram emot och hoppas på framöver.

Först om tre veckor kommer Atlético de Madrid spatsera in på sin nya arena Wanda Metropolitano, med plats för knappt 68 000 åskådare, då Málaga kommer på besök. Man har redan spelat två bortamatcher den här säsongen, men innan hemmapremiären väntar både Valencia på Mestalla i ligaspelet och Roma på Olimpico i Champions League.

Diego Simeone och hans team känner till smaken av en tuff säsongsinledning.

Efter den något sargade, ur Atléticos synvinkel, ligapremiären borta mot Girona där man ändå lyckades hämta sig och fixa ett kryss studsade de rödvita sannerligen tillbaka med full kraft i går mot Las Palmas.

Trots en avstängd Antoine Griezmann och en del skavanker i truppen kom man till Estadio Gran Canaria och spelade taktiskt ut Las Palmas. Givetvis mycket tack vare den fenomenala starten som gav Atleti en 2-0-ledning redan innan fem minuter var spelade, men styrkan att i den andra halvleken också döda matchen efter Las Palmas reducering var imponerande.

I skuggan av Kokes två oerhört vackra mål. Yannick Carrascos poängexplosion och Ángel Correas fina form är det dock en spelare jag skulle vilja lyfta fram lite extra i Atlético från gårdagen: Thomas Partey.

Grabben med det minst sagt festliga namnet har hunnit fylla 24 år nu, och förlängde sitt kontrakt med Atlético för några månader sedan till 2022. Thomas har tillhört Atléticos organisation sedan 2011, och gjorde sitt första framträdanden i A-laget för fyra år sedan.

Efter lånesejourer i Mallorca (Segunda División) och Almería (La Liga) återvände Thomas till Atlético inför säsongen 2015/16 och har sedan dess varit en del av Simeones A-trupp. Däremot har han väntat tålmodigt på sina chanser och sannerligen inte överösts med speltid. Men Atlético-tränaren själv har alltid varit tydlig – oavsett om Thomas spelat, suttit på bänken eller varit på läktaren – hur mycket han tror på honom.

– Det är en spelare som inspirerar med sin inställning. Han ger alltid hundra. Han tänker alltid på lagets bästa. För oss är han väldigt viktig.

Thomas har precis den inställningen som krävs för att lyckas i Atlético. Den som också Koke har, liksom Saúl – två andra spelare som kommit underifrån i klubben och så småningom etablerat sig i A-laget.

På två säsonger har den ghananske landslagsmannen bara startat nio ligamatcher. Han har dock hoppat in i otaliga viktiga Champions League-matcher och Simeone har aldrig varit rädd att använda honom när det väl gäller. Men det har sällan blivit kontinuerligt med speltid.

Fram tills nu, om jag får gissa. För vissa tar det längre tid än andra att acklimatisera sig till den krävande, både fysiskt och taktiskt, spelfilosofi som Atlético använder sig av. Jag tror att Thomas är redo för betydligt större uppgifter den här säsongen och att den alldeles enastående insatsen under 90 minuter mot Las Palmas i går bara var ett smakprov.

Han spelade trots allt från start före kapten Gabi. Bara det säger en del. Och då ska vi komma ihåg hur viktigt det var för Atlético, efter poängtappet senast, att faktiskt gå för seger.

Thomas fick chansen. Han tog den bäst av alla. Ofta väldigt bra positionsmässigt, resolut i sitt beslutsfattande, bra passningsspel och också – som han förvisso visat genom hela sin karriär – väldigt farlig i offensiven.

Jag tror det här är säsongen då Thomas Partey på allvar får sitt genombrott i Atlético.

***

Apropå spelare som letar efter sitt genombrott. Sergi Samper lånas ut från Barcelona till just Las Palmas – en på förhand bra destination för en spelare som behöver speltid och behöver utvecklas i en miljö där det offensiva fotbollstänket prioriteras.

En annan spelare som många trodde skulle få sitt stora genombrott men aldrig fick det, Alberto Aquilani, är också klar för Las Palmas. Jag vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss där. För mig förblir han alltid Rom-sonen som svängde runt med sitt mörka hår som 18-åring på Olimpico och spåddes bli “the shit”.

Han blev aldrig det. Men han har en del fotboll i sig. Och det bådar trots allt för en väldigt rolig höst i Las Palmas. Fullkomligt kryllar av spelskickliga lirare på det mittfältet nu.

Premiärhelgen är avklarad. Det återstår fortfarande ett par matcher innan vi kan summera den första omgången, men gatan vad härligt att den internationella fotbollen – på alla håll och kanter – är igång igen.

Det om något är ett verkligt ljus i det smygande höstmörkret.

Här kommer några av mina tankar och reflektioner från helgens bataljer.

Det kittlar kring Marcelinos Valencia
Vi har ju lärt oss vid det här laget att aldrig ta någonting för givet när det gäller Valencia. Och utan att just ta ut någonting i förskott eller prata i termer som ett potentiellt topplag måste jag säga att det känns kittlande under Marcelino.

Kanske för att jag alltid gillat Marcelino och att hans cv är imponerande. Eller för att jag innerligt hoppas att Valencia ska tillbaka till det toppskikt jag varit van vid att laget tillhör.

Förra säsongens ligapremiär spelade Valencia också hemma på Mestalla. Även då mot Las Palmas. Den matchen förlorades med 4-2 och även om delar av spelet såg lovande ut var det svängdörrar bakåt och det satte takten för ett stort debacle till säsong.

Den här gången såg det betydligt bättre ut som helhet. Och det var enormt underhållande. Valencia avlossade totalt 22 skott mot Las Palmas – fler än något annat lag har gjort under premiärhelgen. Bara ett gick i mål, men det var tillräckligt för att vinna matchen.

Simone Zaza blev matchvinnare och ser verkligen ut att ha hittat rätt. En skön karaktär med mycket vilja och mycket boll i sig, som kan göra mål på väldigt många olika sätt och fungerar bra som spetsanfallare.

Men det är framför allt den klan av egenproducerade spelare som är på väg uppåt jag är ännu mer spänd på inför framtiden. Carlos Soler presenterade sig redan i våras och stod för framspelningen till Zazas mål. Ett ytterbackspar med Nacho Vidal till höger och José Gayá till vänster har superpotential, Nacho Gil, Rafa Mir, Toni Lato & Javi Jiménez är andra spelare som säkerligen kommer synas mer framöver.

Det är inte lika stjärnspäckat (även om det verkar fyllas på med bra namn) och det är få som tror att Valencia faktiskt ska blanda sig i en toppstrid. Likväl är det mycket som kittlar och jag hoppas man har tålamod med Marcelino och det här lagbygget. I sådana fall kommer det bli bra. Till slut.

***

Charmiga Girona höll inte ända in på upploppet mot Atlético de Madrid i sin första La Liga-match någonsin. En poäng hade förstås de flesta Girona-anhängare tagit på förhand mot ett topptippat Atleti, men som matchen utvecklade sig känner det katalanska förstås viss besvikelse att det inte blev tre. En bra bit in på den andra halvleken hade laget en 2-0-ledning och mötte ett decimerat Atlético som hade fått Antoine Griezmann felaktigt utvisad.

Jan Oblak mästerlig i Atléticos mål – igen
Vi har lärt oss att inte räkna bort Atleti i något sammanhang. Inte heller i en ligapremiär mot en nykomling – hur sargat man än må vara. Laget kom tillbaka och lyckades efter mål av först Ángel Correa (en av få spelare som har sjukligt bättre statistik som inhoppare än startspelare) och därefter José María Giménez.

Men matchen hade kunnat vara avgjord i ett tidigare skede. Jan Oblak storspelade i Atléticos mål och gjorde ett par galna parader. Slovenen har sett bättre ut än någonsin på försäsongen och visar att formen håller i sig.

Jag tror inte något lag kommer åka till Estadio Montilivi och skoja hem poäng den här säsongen.

***

Det verkar ha varit en galen match mellan Celta Vigo och Real Sociedad som jag själv missade. Nyförvärvet Maxi Gómez – som blir en stor konkurrent till John Guidetti i höst – gjorde båda Celtas mål i matchen men La Real vände och vann med 3-2.

Alltid sjukt starkt att vinna på Balaídos.

***

Det var vackra och emotionella scener som utspelade sig på Camp Nou när offren i Barcelona hyllades. Barça bar också stadens namn på ryggen i stället för sina namn.

Matchen i sig vann hemmalaget med 2-0. Det hade kunnat bli större siffror med mer effektivitet. Men Betis hade likväl ett par möjligheter man borde ha utnyttjat.

Jag trodde faktiskt Betis skulle vara bättre i den här matchen och vara ännu närmare. Det var rätt läge att möta Barça som ställde upp med en startelva som i ärlighetens namn inte skrämde många.

Reserverna tog chansen
Däremot var det flera av spelarna som inte är helt givna som imponerade. Sergi Roberto gjorde det från sin naturliga mittfältsroll, även om han slarvar en del i passningsspelet så så bidrar han med mycket jobb i det tysta och springer i ytor som ingen annan gör.

Gerard Deulofeu var också bra. Han gjorde en strålande insats i presspelet som Ernesto Valverde tydligt tryckt på måste bli bättre den här säsongen. Sedan måste Deulo lära sig att värdera situationer bättre så han inte tar slut efter en timmes spel – men det kommer med åren.

Överlag gjorde han en fin insats och var framför allt inblandad i båda målen. Det om något kommer ge en positiv skjuts för hans självförtroende.

Paco Alcácer gick av mållös. För er som missade det.

***

Bra jävla drag på Riazor i går kväll, måste jag säga. Bra intensitet under matchinledningen också men efter Casemiros 2-0 kändes det som bara ett mirakel kunde rädda poäng för Deportivo.

Det blev 3-0 till Madrid. En ny, stabil seger med många positiva svar för Zinedine Zidane.

Marcelos utvecklingskurva är läskigt bra
Något som slagit mig, och många andra för den delen, de senaste åren är Marcelos galna utvecklingskurva. Bortsett från alla unga spelare som huserar där ute (Marco Asensio etc) och av logiska skäl tar stora kliv i rask takt, finns det någon redan etablerad världsspelare som haft en sådan skyhög utvecklingskurva som Marcelo senaste 1-2 åren?

Apropå något annat ifrån matchen. Har någon rett ut om Karim Benzemas lilla chipp till Gareth Bale vid 1-0 verkligen var med mening? Genialiskt i sådana fall.

Ligapremiären är i skrivande stund bara några timmar ifrån att se dagens ljus. Det är som vanligt inför första omgången. Förväntningarna är höga. Inget lag har hunnit floppa. Inget lag har gjort succé. Bara enorma förhoppningar ligger och susar i luften.

Vill ni ha ännu mer inför La Liga-säsongen så spana gärna in senaste avsnittet av Tutto Balutto med Gusten Dahlin & Thomas Wilbacher där jag gästar kramar ur en timme spansk fotboll.

Men nu kör vi igenom de sista fem lagen innan säsongen kan sparka igång på allvar. Och det är ingen halvdan kvintett som återstår.

REAL MADRID
Förra säsongen: 1:a i La Liga.

Jag kan ärligt talat inte minnas senast Real Madrid gick in i en säsong och var så stor ligafavorit som nu. När José Mourinho ledde laget till titeln 2011/12 var man knappast storfavorit. Det kanske var inför Frank Rijkaards sista år i ett decimerat Barça – men frågan är om favoritskapet ens var lika stort då som nu.

Det klart att en alldeles enastående prestation i Supercupen – där Cristiano Ronaldo, Gareth Bale & Isco inte ens spelade retörmötet – spär på förhoppningarna. Men jag tycker uttalandet från Gerard Piqué, den störste Barcelona-patrioten av alla, efter matchen i onsdags säger allt.

– Under mina nio år i Barça är det här första gången jag känner att vi är underlägset Madrid.

Det råder harmoni i Real Madrid för tillfället. Laget ser bättre ut än någonsin och har framför allt utrymme för att utvecklas ännu mer, med spelare som Isco, Marco Asensio, Casemiro, Raphaël Varane och för all del Dani Ceballos som har tiden för sig.

Spetskvalitén. Kollektivet. Talangen. Bredden.

Och inte minst en tränare i Zinedine Zidane som bevisat att han är föredömlig på att få ihop en grupp och inte rädd för att ta tuffa beslut.

Det enda jag tror hade spetsat Madrid ännu mer inför säsongen är att få in en ny anfallsspelare för Gareth Bale (han går ju mest som anfallare i laget). Jag tror inte walesaren kommer vara ordinarie när de viktigaste matcherna duggar tätt nästa vår och Real har ett bra läge att få en del stålar för honom nu, och i stället plocka in en yngre ersättare.

Oavsett vilket talar allt för att Real Madrid går mot sin andra raka ligatitel. Man är åtminstone storfavorit för första gången på väldigt, väldigt länge.

Håll koll på: Han blev ett världsnamn redan förra säsongen men nu kommer Marco Asensio utmana om en startplats på riktigt. TV-spelsgubben är för bra för att inte göra det.

***

REAL SOCIEDAD
Förra säsongen: 6:a i La Liga.
Tränare: Eusebio Sacristán.

Det har inte hänt så mycket i Real Sociedad under sommaren. Carlos Vela spelar hösten ut i klubben innan han äntrar sitt äventyr i Los Angeles (han kommer därmed dela stad med sina stökpolare Giovani och Jonathan dos Santos – grattis LA) och kommer förstås bli ett blytungt tapp. Yuri Berchiche var bra på sin vänsterkant förra säsongen men 16 miljoner euro från PSG är är välkommet tillskott i La Reals klubbkassa.

Man har använt en del av pengarna till att köpa loss Adnan Januzaj, som helt klart känns som en chansning, och Diego Llorente från Real Madrid som var i klubben förra säsongen. Bortsett från en del breddspelare är laget annars intakt. Däremot ska det mycket till om Eusebio leder laget till lika stora framgångar den här säsongen. Inte för att Real Sociedad nödvändigtvis kommer göra en sämre säsong, utan snarare att konkurrenterna ser betydligt starkare ut än tidigare.

Jag har svårt att se La Real upprepa sin fina sjätteplats.

Håll koll på: Mikel Oyarzabal. 20-åringen var fantastisk förra säsongen på det offensiva mittfältet och redan här känns Carlos Velas ersättare funnen.

***

SEVILLA
Förra säsongen: 4:a i La Liga.
Tränare: Eduardo Berizzo.

Sommar i den andalusiska huvudstaden är som vanligt synonymt med intensivt, hektiskt och nervkittlande.

Det här transferfönstret har klubben klarat sig utan demon-sportchefen Monchi, men hans högra hand de senaste åren, Oscar Arias, har tagit vid och Monchi lämnar en stor organisation efter sig som han byggt upp under alla dessa år vid rodret. Jag är knappast orolig för Sevilla ur den aspekten.

Speciellt inte när man säljer i väg Vicente Iborra, som inte var en startspelare, för 16 miljoner euro till Leicester och gör i princip samma summa plockar in både Éver Banega och Nolito.

Det är inte det enda rätta som Sevilla gjort på förhand i det här fönstret. Luis Muriel har investerats en hel del stålar i och han är tilltänkt att producera majoriteten av målen den här säsongen. Samtidigt blir det givetvis spännande att se en pånyttfödd och hemvändande Jesús Navas kliva in på Sánchez Pizjuán igen.

Tappen av Vitolo och Samir Nasri kommer givetvis bli kännbara, men offensivt har Sevilla rustat väl. Dessutom har Eduardo Berizzo ersatt Jorge Sampaoli på tränarbänken och vi kan räkna med en lite mer lugnare manager som leder laget in i 2017/18. Fortfarande en Marcelo Bielsa-skolad till en annan, och av de alternativ som fanns känns Berizzo mitt i prick.

Sevilla blir ett lurigt lag och får man det att klaffa kan man slå vilket gäng som helst. Att utmana om topp tre? Nja, svårare att tro. Det krävs nog mer tid för att krossa topptrion.

Håll koll på: Utöver de uppenbara är det värt att hålla ett öga på Pablo Sarabia, som gjorde en otrolig debutsäsong i klubben och hade ett makalöst poängsnitt. Tar nästa kliv nu?

***

VALENCIA
Förra säsongen: 12:a i La Liga.
Tränare: Marcelino García Toral.

Valencia, Valencia, Valencia… Snart tar bläcket slut efter allt skrivande om den här klubben. Det mesta negativt, sett till de senaste åren. Uppblåsta förväntningar som slås hål på. Tomma ord från ägare med pengar. En arena som stått i princip orörd i tio år och bara samlar damm.

Men kanske tar Valencia åtminstone ett steg i rätt riktning den här säsongen. Jag vill i alla fall tro att valet av Marcelino García Toral som tränare, tidigare Sevilla & senast Villarreal, är ett bra sådant. Det är en långsiktig tränare som jag hoppas klubben har tålamod med.

Laget ser helt okej ut. Man har skeppat de spelare som suttit på enorma löneposter – Enzo Pérez, Álvaro Negredo, Diego Alves – och bara lagt stora pengar på en spelare: Simone Zaza. Italienaren kom till ett ruckel till lag i våras och gjorde klart godkänt ifrån sig. Han har köpts loss permanent för dryga 16 miljoner euro.

Annars är det ungefär som tidigare; ett bra lag på pappret som underpresterat i alldeles för många år. Det har aldrig varit spelarna rent individuellt det är fel på.

Det känns som jag skriver samma mening år efter år. Men det kan inte bli värre för Valencia. Marcelino kan inte leda laget till en sämre placering än tolva. Det är helt omöjligt. Sedan ska vi inte vara alltför optimistiska om omedelbar succé, men nog är det dags för Valencia att kliva upp på övre halvan till att börja med.

Håll koll på: Ynglingen Carlos Soler presenterade sig på allvar under våren och belönades även med en plats i den spanska U21-EM-truppen. Den offensiva kreatören är född 1997 och lär få ett stort ansvar under Marcelino.

***

VILLARREAL
Förra säsongen: 5:a i La Liga.
Tränare: Fran Escribá.

Har spenderat närmare en halv miljard under sommarens transferfönster och kliver in i säsongen med ett lag som är på pappret långt mycket bättre än förra säsongens.

Mateo Musacchio kommer bli en svår byggkloss att ersätta, men där har man lagt en del pengar på Sporting Clubs Rubén Semedo. Jag ska villigt erkänna att jag inte sett honom spela och det återstår att se hur han hanterar uppgiften i mittlåset bredvid Víctor Ruiz.

I övrigt är det bara rejäla uppgraderingar. Roberto Soldado och Adrián López har försvunnit, den turkiske talangen Enes Ünal och Carlos Bacca (!) har kommit in. Jag tror Bacca gör minst 15 mål så länge han förblir skadefri. Bara där har Villarreal mycket vunnit.

Det ändå mest intressanta nyförvärvet än Pablo Fornals som man värvar in från… Málaga. Det var någon som skämtsamt skrev till mig häromdagen och påpekade att “Villarreal borde börja spela i blått” och syftade till alla spelare man roffat åt sig från Málaga. Fornals är den senaste i raden och kanske den med mest råtalang. Det blir hårt konkurrens på Villarreals offensiva mittfält framöver.

Likt fallet Sevilla tror jag Villarreal, trots ett bättre lag på pappret, får svårt att utmana topptrion. Avståndet är fortfarande lite för stort. Man står fortfarande och faller med några spelare.

Men kampen om fjärdeplatsen kommer garanterat bli knivhård.

Håll koll på: Samu Castillejo inledde förra säsongen starkt men gjorde en sämre andra halva. Nu har han klivit in och tagit över nummer tio och vi har alla sett vilken potential som finns i den passningsskicklige, finurlige och löpvillige mittfältaren.

Halvvägs in i genomgången inför ligastarten. Här kommer nästa kvintett.

LAS PALMAS
Förra säsongen: 14:e plats i La Liga.
Tränare: Manolo Márquez.

Inledde förra säsongen väldigt starkt och spelade framför allt otroligt underhållande med Jonathan Viera som navet i den offensiva passningsfotbollen.

Har tappat succétränare Quique Setién som fortsatt sitt äventyr i Real Betis och in som efterträdare har klubben valt att låta Manolo Márquez från reservlaget Las Palmas Atlético få chansen.

På spelarfronten lämnar Kevin-Prince Boateng men han blir enklare att ersätta än tappet av Roque Mesa. Den sistnämnde har varit vital på det centrala mittfältet i Las Palmas och varit en stor nyckel i lagets framgång de senaste åren. Han kommer bli svår att ersätta.

Däremot är det förstås ett enormt plus att Vitolo lånas in från Atlético under höstsäsongen. Tillsammans med Jonathan Viera och för all del Tana på ett offensivt mittfält känns Las Palmas minst lika spännande som förra säsongen. Det lär åtminstone bli underhållande.

Höll koll på: Jonathan Viera var en av ligans främsta offensiva spelare förra säsongen. När han är bra är Las Palmas bra.

***

LEGANÉS
Förra säsongen: 17:e plats i La Liga.
Tränare: Asier Garitano.

Gjorde en otroligt bra ligastart förra säsongen som nykomling men tappade mot slutet. Höll sig mest kvar för att trion som åkte ur var alldeles för dåliga. Det händer inte att ett lag håller sig kvar på ynka 35 poäng i normala fall.

Det som är positivt gällande Leganés att man har kontinuitet på tränarfronten med Asier Garitano som varit på plats i fyra år. Men spelartruppen är egentligen alldeles för svag för att bita sig fast ett år till. Ser vi fyra Madrid-lag i La Liga nästa säsong tror jag inte Leganés är ett av dem.

Höll koll på: En bra dag är tidigare Las Palmas-liraren Nabil El Zhar väldigt sevärd och poängglad. Det ska också bli spännande att se om högerspringaren Joseba Zaldúa, som lånas in från Real Sociedad, kan få sitt riktiga lyft i en ny miljö.

***

LEVANTE
Förra säsongen: 1:a i Segunda División.
Tränare: Juan Muñiz.

Överraskade rejält förra säsongen när man faktiskt lekte hem Segundan. Att Levante med sina resurser och som degraderad från La Liga skulle vara med och slåss i toppen kändes rimligt. Men inte på det sättet. Spelaromsättningen var trots allt ganska stor och man tappade flera viktiga spelare.

På pappret är jag fortfarande inte särskilt imponerad av vad Levante sätter på benen inför 2017/18, men Juan Muñiz tycks ha fått ihop kollektivet och har inte minst ett lag med sig upp till högstadivisionen där många har en stor portion rutin.

Jag tror Levante grejar nytt kontrakt utan att övertyga. Mycket tack vare att min gissning är att ett par-tre lag – lite som i fjol – helt enkelt inte håller måttet.

Höll kol på: Roger Martí Salvador, eller kort och gott bara Roger (varför kör man det namnet på ryggen där man heter Martí Salvador?). Anfallaren har efter halvdana flera år på lån i andra klubbar äntligen hittat rätt på allvar i Levante. Smällde in 22 baljor förra säsongen.

***

MÁLAGA
Förra säsongen: 11:a i La Liga.
Tränare: Míchel.

Málaga är på förhand ett av de mest intressanta lagen att följa i höst. Inte för att det ser positivt ut inför säsongsstarten, utan snarare tvärtom. Truppen är totalt rensad på nyckelspelare och fanbärare, där Nacho Camacho (Wolfsburg), Pablo Fornals (Villarreal), Duda (oklart) och Sandro Ramirez (Everton) väger tyngst.

Talang, ledarskap och själ försvinner i ett stort paket. Det klart, Paul Baysse kan bli ett fynd från Nice, hittar Borja Bastón gammal Eibar-form har man en hel del mål gratis och kan Roberto få en nytändning efter sitt tuffa år i Espanyol kan han rädda några extra pinnar.

Men överlag är det ett söndervärvat Málaga där Míchel tvingas börja om från ruta ett. Och förutsättningarna är långt ifrån optimala. Jag tror det blir en kämpig säsong på solkusten där supportrarna ska vara glada om det blir nytt kontrakt.

Håll koll på: En positiv sak är att man ser ut att behålla Juanpi. 23-åringen kommer få en vital roll på det offensiva mittfältet.

***

REAL BETIS
Förra säsongen: 15:e plats i La Liga.
Tränare: Quique Setién.

Den sportsliga ledningen i Betis har knappast legat på stranden och räknat sandkorn i sommar. Jösses vad det hänt grejer. Och väldigt intressanta sådana.

Nog för att man kommer få klara sig utan Rubén Castro och Dani Ceballos den här säsongen, men Betis har någonting fint på gång. Den meningen yttras ofta, men jag tror man är på rätt väg den här säsongen. Det är åtminstone inga naiva värvningar utan genomtänkta och i mina ögon välspenderade pengar på nyförvärven som hämtats in.

Ryad Boudebouz, Andrés Guardado och Víctor Camarasa stärker till Betis mittfält med råge och med Quique Setién som ny röst i omklädningsrummet är förväntningarna på underhållning stor. Setién vann mångas hjärtan med sin fotboll i Las Palmas och lär inte vara sen på att försöka utöva samma typ av spel här.

Det kan ta tid. Det kommer stötas på hinder på vägen. Och Betis är alltid Betis. Men jag tror det blir i alla fall ett steg framåt jämfört med i fjol.

Håll koll på: Víctor Camarasa. Ruskigt bra i Levante som sprang hem Segunda División förra säsongen. Invärvad för sju miljoner euro (med Betis-mått i dessa tider en ganska saftig bunt pengar) och har stora skor att fylla.

Dags att vandra vidare i genomgången av lagen inför La Liga-starten.

DEPORTIVO LA CORUÑA
Förra säsongen: 16:e plats i La Liga.
Tränare: Pepe Mel.

Tidigare Betis-profilen Pepe Mel tog över ett sargat Deportivo i februari i år, och lyckats med den primära uppgiften att hålla klubben kvar i La Liga.

Som brukligt har det både kommit och gått en hel del spelare, men det är på pappret ett starkare Depor än på ett par år. Guilherme, som förra säsongen var på lån ifrån Udinese, har köpts loss permanent. Fabian Schär är ett väldigt spännande som har stor potential, liksom Zakaria Bakkali som lånas in från Valencia.

Det ska också bli väldigt intressant att se vad Adrián López kan åstadkomma när han nu är tillbaka på Riazor. Adrián, som gjorde totalt elva mål under sin senaste säsong i Deportivo 2010/11 och därefter firade stora framgångar i Atlético Madrid, har mycket att bevisa. Både för Depor-fansen som han visade ryggen när han lämnade klubben för sex år sedan, men också för sig själv. Senast anfallaren presterat bra på kontinuerlig basis vad hans första år i Atlético Madrid. Sedan dess föll han först allt längre ifrån en startplats under Diego Simeones ledning, har slitit hårt för att få speltid i Porto och senast varit utlånad till Villarreal utan att göra något vidare avtryck.

Drömmen för Deportivo.supportrarna är att få tillbaka Lucas Pérez men den övergången känns komplicerad. Överlag är det dock ett ganska bra lag som Pepe Mel förfogar över och med rätt flyt kan det mycket väl bli en säsong utan att sitta med hjärtat i halsgropen och oroa sig för potentiell nedflyttning.

Håll koll på: Jag tror Zakaria Bakkali kommer explodera på ena kanten i Deportivo.

***

EIBAR
Förra säsongen: 10:a i La Liga.
Tränare: José Luis Mendilibar.

Jag är den förste att sträcka upp en hand och erkänna hur fel jag hade om Eibar inför förra säsongen. Helt nykomponerat lag och en halvdan tränare som fick mardrömsuppgiften att ersätta Gaizka Garitano. Det kändes som det skulle bära raka vägen ner till Segundan.

Men ack, så fel. Mendilibar har gjort ett fantastiskt jobb i Eibar som var närmare en Europa-plats än att slåss i botten.

Laget är förhållandevis intakt om vi pratar nyckelspelare och har adderats med bland annat Charles i anfallet, mittbacken Paulo Oliveira från Sporting Club (som man lagt en del pengar på) och Atlético-produkten Iván Alejo som nu får chansen på allvar i La Liga efter ett bra år i Alcorcón.

Jag blir sanslöst förvånad om Eibar återupprepar succén och tar en plats på övre halvan, men laget är så pass bra att man bör behålla sin plats i högstadivisionen.

Håll koll på: Kapten Dani García har etablerat sig som en riktigt bra La Liga-mittfältare och för mig är det ett under att ingen större klubb ryckt loss honom.

***

ESPANYOL
Förra säsongen: 8:a i La Liga.
Tränare: Quique Sánchez Flores.

Espanyol fortsätter sin resa mot att etablera sig på den övre halvan. Fjolåret under Quique Sánchez Flores blandade och gav men i slutändan blev det en stark åttondeplats.

Under sommaren klubben framför allt riktat in sig på att knyta till sig Diego López och Pablo Piatti – två nyckelspelare förra säsongen – på permanent basis vilket man också lyckats med. Att därtill värvat tillbaka Sergio García, som hade fem fantastiska år i klubben 2010-15, är kul. Det återstår väl att se vad hans formstatus är efter ett par år utanför Europas gränser. Han har trots allt hunnit bli 34 år nu.

Summa summarum kan vi vänta oss ett Espanyol som spelmässigt bör hålla minst lika hög nivå som förra säsongen. Då var det mycket som var nytt. Nu har QSF fått lugn och ro att jobba ihop det här laget som klart har potential att vara en underdog för en Europa League-plats.

Håll koll på: Pablo Piatti. Den lille store spelaren har äntligen lyft igen efter alla kämpiga år i Valencia. Bäst i laget förra säsongen och en vänsterfot som gett idel poäng.

***
GETAFE
Förra säsongen: 3:a i Segunda División.
Tränare: José Bordalás.

Kvalade upp till La Liga via play off i början av sommaren. Är därmed tillbaka efter en blott ettårig sejour i Segundan. Nu med José Bordalás på tränarbänken som gör La Liga-debut som manager. Hans största merit sedan tidigare är när han överraskande förde Alavés till seger i Segundan 2015/16.

Att man värvat in Vitorino Antunes (fantastisk i Málaga under slutet av deras “storhetstid” med CL-äventyret som kulmen) från Dynamo Kiev och rutinerade Markel Bergara från Real Sociedad är på pappret bra. Störst del av budgeten har dock gått till yngre förmågor. Nye högerbacken Djené (Sint-Triuden) har jag noll koll på men verkar vara en spelare man trott mycket på. Álvaro Jiménez kommer direkt från Real Madrid Castilla, Amath Ndiaye värvas permanent från Atlético Madrid (ynglingen har genomfört delar av försäsongen med A-laget) och en annan fynd-stämplad spelare är Ángel Rodríguez. 32 ligamål på två säsonger i Real Zaragoza är bra och eftersom Jorge Molina (20 ligamål i Getafe förra säsongen) tidigare haft problem med tempot i La Liga kan han bli ett nyttigt tillskott.

På minussidan sticker inga viktiga namn ut. Getafe har rustat väl inför återkomsten.

Håll ögonen på: Francisco Portillo. Den tidigare Málaga-spelaren gjorde det bra på lån i Getafe förra säsongen och det är dags att kreatören lyfter på allvar i La Liga nu.

***

GIRONA
Förra säsongen: 2:a i Segunda División.
Tränare: Pablo Machín.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om en nykomling – i det här fallet så färsk det bara går i och med att Girona för sin första säsong någonsin i högstadivisionen – skakar om hela truppen fullständigt och kommer till spel med ett helt nytt lag jämfört med det som tog laget till La Liga.

Det är långt ifrån alltid som det verkligen är ett framgångsrecept. Samtidigt måste laget spetsas till med både kvalité och framför allt rutin, så att det skulle vara stor omsättning på spelare var förstås väntat. Nu är det fortfarande ett par veckor kvar innan fönstret stänger och det kommer hända betydligt mer, men redan nu har 16 spelare lämnat från förra säsongens trupp. Det är sanslöst många. De flesta har dessutom varit med på den här långa resan Girona har gjort och har varit en stor del av identiteten för klubben. Bara det blir svårt att ersätta, men den sportsliga ledningen har gått helt på prestationer och de sportsliga aspekterna och därefter gjort en bedömning.

Vad man har fått in? Gorka Iraizoz är synonymt med rutin efter alla sina år i Athletic Club. Carles Planas (fostrad i La Masía, kommer gratis från Celta Vigo) är den förste i det jag tror kommer bli en hel klan av tidigare FC Barcelona-spelare. Marc Muniesa den senaste i ordningen från Stoke City. Kanske Sergi Samper står näst på tur?

Därtill har också fyra spelare kommit från samarbetsklubben Manchester City (som man för övrigt slog i sista genrepet inför ligastarten). Högerbacken Pablo Maffeo som var på plats i Girona redan i fjol, innermittfältarna Douglas Luiz och Aleix García samt yttern Marlos Moreno (förra säsongen i Deportivo La Coruña).

Det är praktiskt taget omöjligt att spekulera här. Framför allt innan en trupp är helt satt. Men det kommer bli ett väldigt häftigt år för FC Girona på alla sätt och som i ständigt underdog-läge tror jag inte laget blir enkelt att knäcka.

Håll koll på: Valencia-produkten Portu fick aldrig riktigt chansen på Mestalla och har i stället gått vägen via först Albacete och från förra sommaren Girona. Nu intar han La Liga och han gör det som en given nyckelfigur på Pablo Machíns mittfält.

Ligasäsongen är bara några få dagar bort och det är många lag som långt ifrån har färdigställda trupper. Det återstår ett par veckor av övergångsfönstret och kommer på flera håll ske väldigt mycket under den närmsta tiden. Därför är det svårt att redan nu – jag brukar sällan lyckas oavsett – ge sig på ett ligatips. I stället går jag igenom lite kortfattat lag för lag och tar det helt i bokstavsordning.

Många av storlagen tar vi grepp om här direkt.

ALAVÉS
Förra säsongen: 9:a i La Liga (samt Copa del Rey-final).
Tränare: Luis Zubeldía.

Det klassisk svåra “andraåret”. Gjorde det fantastiskt bra som nykomling förra säsongen under Mauricio Pellegrino med sin cyniska och smarta fotboll. Nu har Pellegrino lämnat för Southampton, samtidigt som Alavés blivit av med en handfull av sina absolut viktigaste spelare.

Marcos Llorente, som var på lån ifrån Real Madrid, var lagets kanske viktigaste kugge förra säsongen och efter sitt succéår i klubben har han nu återvänd till den spanska huvudstaden. Samma väg har Theo Hernández gått, även om han köptes loss från Atlético till Real, och hans plats på vänsterkanten kommer också bli ett svårt tomrum att fylla.

Offensivt var Deyverson både kreativ och en poängspelare men inte heller hans finns med när Alavés igång säsongen.

Det klart att Mubarak Wakaso (Panathinaikos) och Tomás Pina (Club Brügge) som gjort det bra i flera La Liga-lag tidigare kan bli bra värvningar, liksom Villarreal-talangen Alfonso Pedraza eller för all del Enzo Zidane som kommer på en permanent övergång från Real Madrid.

Men det är stor omsättning på spelare, ett blytungt tränartapp och ingen nykomlingsvåg att surfa vidare på. Jag tror det blir otroligt tufft för Alavés att hålla sig kvar.

Håll koll på: Yttermittfältaren Alfonso Pedraza har haft bra rykte i Villarreal men aldrig slagit igenom i A-laget. Har gjort det bättra i spanska ungdomslandslagen och kanske kan få sitt genombrott här.

***

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
Förra säsongen: 7:a i La Liga.
Tränare: José Ángel Ziganda.

Som vanligt händer det inte alltför mycket i Athletic. Speciellt inte så länge man ser till att behålla sina storstjärnor, vilket man har gjort den här sommaren. Det enda som är nytt, vilket i och för sig inte är så bara, är att Ernesto Valverde lämnat tränarbänken för utmaningen i Barcelona.

Athletic har valt en enkel väg genom att plocka upp José Ángel “Cuco” Ziganda från reservlaget. 50-åringen har själv över 250 ligamatcher för Athletic och haft en tränarroll i klubben sedan 2011. Med andra ord känner han spelarna i A-laget bättre än de flesta och har dessutom haft ett tätt arbete med Valverde de senaste åren och en öppen dialog om vilka som är redo för nästa steg.

Ziganda har betytt mycket för utvecklingen för flera av de yngre spelarna i dagens Athletic och det är någonting som talar för ett lyckat val – även om han är tämligen färsk på den här nivån och det blir en helt annan press än tidigare.

På spelarfronten är alla nyckelspelare kvar och kan de något yngre förmågorna – framför allt Iñaki Williams, Aymeric Laporte, Iker Muniain, Yeray Álvarez & Iñigo Lekue – fortsätta ta kliv framåt blir Athletic ännu bättre den här säsongen.

Håll koll på: Iñaki Williams. Mångsidig, flexibel, gör sällan en dålig match. Inte heller utmattad efter U21-EM (han borde spelat väldigt mycket mer).

***

ATLÉTICO DE MADRID
Förra säsongen: 3:a i La Liga.
Tränare: Diego Simeone.

Inför ligastarten är det inte mycket som kommer förändras i Atlético. Ingenting, egentligen. Hela sommaren har handlat om att se till att behålla sitt slagkraftiga lag och addera med ytterligare konkurrens från januari, då klubben först får registrera nya spelare in i laget med tanke på den FIFA-ban som existerar.

Hittills har man lyckats ro hem en jättevärvning i form av Vitolo, och det är en historia jag nästan får tillägna ett helt inlägg framöver. Spelaren i fråga hade ett monstererbjudande av Sevilla och hade själv sagt ja verbalt att förlänga med fem år – allt som saknades var underskriften. På väg till Sevilla från sin semester fick han sedan ett samtal från sin agentur att Atlético kastat fram ett kontraktsförslag betydligt mer attraktivt ekonomiskt än Sevillas. Vitolo accepterade direkt, och det hela blev en komplicerad historia där spelaren gick bakom ryggen på Sevilla och där Las Palmas också blivit involverad och kommer bli nygammal klubbadress för Vitolo fram tills januari då han först får skriva in i Atléticos trupp.

Vitolo har varit en spelare på framför allt Diego Simeones radar under flera år. Det ska ha varit tydliga direktiv från Atleti-tränaren att “ge mig Vitolo och Diego Costa” under sommarens fönster och nu återstår bara den andra halvan att lösas. Costa har redan flirtat öppet med Atlético och vill ingenting annat än att återvända till Madrid-klubben.

Löser sig det har Atlético sitt bästa lag någonsin på pappret när vi går in i 2018. Tills dess får man klara sig med samma stomme som förra säsongen.

Håll koll på: Förutom de allra mest öppenbara tror jag Saúl Ñíguez kommer ta ett ännu större kliv den här säsongen.

***

BARCELONA
Förra säsongen: 2:a i La Liga.
Tränare: Ernesto Valverde.

Efter tre år går Barcelona och Luis Enrique skilda vägar. Jag är långt ifrån säker på att Ernesto Valverde verkligen var förstavalet att ersätta på tränarposten – men det har funnits få självklara alternativ på marknaden.

Det är dock inte tränarfrågan som varit i ropet när det gäller Barcelona den här sommaren, utan helt andra grejer. Neymar har lämnat klubben för rekordsumma till PSG, och just nu letar den sportsliga ledningen med sin största lykta efter ersättare. Oavsett vem eller vilka det blir som kommer kan vi räkna med enorma summor pengar. Inte minst när Paulinho hämtats från kinesiska ligan för sanslösa 40 miljoner euro. Jag skrev mer om den övergången i går.

Det råder någon form av identitetskris i Barcelona för tillfället. En president som aldrig haft fotboll som sin primära sport och sköter klubben på ett närmast förlöjligande sätt, och på planen var det ett par år sedan det såg verkligt bra ut. I alla fall om man tar i beaktande vilket lag som existerar när vi tittar spelare för spelare.

Jag blir förvånad om Barcelona gör en bättre säsong än i fjol. Det enda som talar för framgång är den offensiva styrkan med Lionel Messi och Luis Suárez i spetsen. Men inte ens den kvalitén såg till att utmana om de största titlarna förra säsongen. Kan Valverde hitta den kollektiva styrkan? Jag är tveksam.

Håll koll på: Det ska bli väldigt kul att se var en återvändande Gerard Deulofeu kan få ut i Barça den här säsongen. Ytteranfallaren har alltid haft extrem råtalang – men pallar han trycket?

***

CELTA DE VIGO
Förra säsongen: 13:e i La Liga.
Tränare: Juan Carlos Unzué.

Eduardo Berizzo har lämnat klubben efter tre framgångsrika år som tränare, där allt kulminerade i semifinalplatsen i Europa League i våras.

Nu har Juan Carlos Unzué tagit över. Unzué som varit assistent åt Luis Enrique i Barcelona de senaste åren var också så när “Lucho” var huvudtränare i Celta 2013-14. Därför blir det ett kärt återseende för många och en övergång från Berizzo som inte lär bli alldeles för stor, då Unzué helst praktiserar en liknande fotboll.

Har inte blivit av med någon nyckelspelare men i stället lagt lite slantar på Stanislav Lobotka från Nordsjælland och Jozabed från Fulham. Den sistnämnde var på lån i Celta under den gångna vårsäsongen och gjorde ett starkt avtryck. Han lär bli ett fortsatt viktigt inslag på mittfältet.

Utan någon Europa-spel att tänka på och med en trupp som vuxit ihop allt starkare och faktiskt ser ganska bred ut ska Celta Vigo definitivt placera sig på övre halvan den här säsongen.

John Guidetti? Tyvärr borta fem-sex veckor efter en nyckelbensskada och missar säsongsinledningen. Väldigt olägligt för svensken som imponerat under träningsmatcherna och fått mycket speltid under Unzué. Konkurrensen är annars lika stor, om inte större i och med nye uruguayaren Maxi Gómez entré, som förra säsongen.

Håll koll på: Pione Sisto gjorde en klart godkänd debutsäsong i La Liga. Jag tror det släpper ännu mer för dansken nu.

Herregud vilken start på säsongen. Att döma av känslor, inramning och stundtals intensitet finns det ingen mänsklig varelse som skulle påstå att gårdagens första supercup-möte mellan Barcelona och Real Madrid “inte betydde någonting”.

Titeln i sig kanske inte är det mest väsentliga. Den överhängande och konstanta prestigen i ett El Clásico desto mer.

Real Madrid spände musklerna och visade att man sprungit förbi Barça med marginal för tillfället. 3-1-segern på Camp Nou är ett imponerande resultat och att dessutom göra det – precis som mot Manchester United för några dagar sedan – med en Ronaldo på bänken inledningsvis vittnar om den kollektiva styrka som existerar.

Isco var smått sensationell. Igen. Som vanligt. Det går inte hålla honom utanför startelvan längre, även om alla övriga offensiva krafter är tillgängliga. Drivet, visionen, kylan med boll och även spelet utan boll har bara blivit bättre det senaste året och Zinedine Zidane sitter med ett och annat lyxproblem att handskas med inför framtiden.

Det är ju inte heller så att Marco Asensio inte är med i diskussionen. Bra varje gång han får spela. Står för avgörande prestationer, nästan bättre ju större matcherna är och fortsätter han sin utveckling som han gjort de senaste två åren är han inte bara en given startman i Real Madrid utan en av världens bästa på sin position inom en snar framtid.

Men när allt såg ut att vara full harmoni i huvudstadsklubben kom så en rejäl käftsmäll inför ligastarten. Att Cristiano Ronaldo visas ut och är avstängd i returmötet är en sak. Det hade man kunnat hantera ändå. Det är däremot direkt korkat och huvudlöst att han delar ut en liten knuff till domaren efter sin andra varning och nu stängs av i fem matcher.

Jag kan köpa att Ronaldo reagerar starkt, för det finns betydligt värre filmningar som aldrig bestraffats. Han hjälper till, men så farligt var det inte. Däremot vädjar han till domaren direkt efter fallet vilket bara stjälpte honom – och den efterföljande knuffen är oförsvarbar. Man får väl inte ens röra domaren överhuvudtaget?

Däremot tvivlar jag på att det här kommer bli avgörande åt ett eller annat håll i längden. Real Madrid spelar nästan oförskämt bra utan Cristiano för tillfället och nu uppstår ännu fler chanser för de spelarna som är alldeles för bra för att inte vara givna – Isco & Asensio i första hand – att briljera.

Det är mest onödigt för Ronaldo själv.

***

Barcelona? Tja, man spelar knappast som ett mästarlag och klubben agerar sannerligen knappast som en mästarklubb.

Det är bra rörigt i Barça-lägret för tillfället. Det jobbas stenhårt på Philippe Coutinho och Ousmane Dembélé-fronterna men klockan börjar ticka allt fortare. I stället offentliggjordes värvningen av Paulinho tidigare i dag. En smått sanslös värvning rent sportsligt.

När han kom till Tottenham 2013 var det en väldigt stor värvning. Han hade meriter från brasilianska landslaget och var eftertraktad av många. Två år och otroligt många felpositioneringar senare skeppades han i väg till kinesiska ligan.

Och nu står han inne på Camp Nou och ska i höst dela omklädningsrum med Leo Messi & Andrés Iniesta.

Han må vara en annan spelartyp än de flesta mittfältarna i Barças trupp. Men att lägga runt 40 miljoner euro för en spelare som inte kommer vara tilltänkt att starta, är 29 år och inte presterat på en kontinuerligt hög nivå i en liga som håller bättre standard än den kinesiska på fem år är märkligt.

Det finns många som spekulerar kring att det hela är en historia långt bortom sportslig basis. Att det här gynna Barças president Josep María Bartomeus business på den asiatiska marknaden. Bartomeu är VD för ADELTE Group som designar, bygger och levererar innovativa tekniska lösningar och avancerade tjänster för att förbättra flygplatser, hamnar och vägtransporter. Och i dagens läge vill man förstås, precis som alla andra, etablera sig på den asiatiska marknaden där man inte har särskilt många projekt igång.

Men det kanske blir ändring inom kort. Bartomeus företag har ingen verksamhet i Kina, världens största handelsnation. ADELTE Group vill dock engagera sig i Ocean Flower Island, en konstgjord skärgård i Sydkinesiska havet som primärt är riktad mot lyxkunder. Projektet är under uppbyggnad och som av en händelse är byggs det av Evergrande Group, som också äger Guangzhou Evergrande, varifrån Paulinho nyss köptes loss.

Det låter invecklat. Men det är få som skulle bli förvånade om Bartomeu skulle se Paulinho-värvningen som mer business och eventuell personlig vinning än en sportslig investering för FC Barcelona.

Det man framför allt också kan fundera kring är hur spelare som Sergi Roberto, Rafinha eller för all del yngre förmågor som Carles Aleñá känner. Spetsspelare kommer alltid värvas av storklubbarna för att hålla sig konkurrenskraftiga och vara med och utmana om de tyngsta titlarna. Men sedan när värvade Barcelona utfyllnadsspelare för närmare en halv miljard i stället för att använda sig av en av världens bästa fotbollsakademier som redan existerar i klubben?

Barças ledning har det hett om öronen för tillfället och det blir enormt intressant att se hur laget ser ut när vi kommer in i september.

Säsongens första tävlingsmatch, hallelujah. Men oavsett hur mycket Kalle Anka-turneringsstämpel man vill sätta på “titlar” som alla diverse supercuper som spelas innan själva säsongen drar i gång på allvar så var det som Glenn Strömberg (som kommenterade matchen på plats i ett dansande Skopje) sa inför matchen att det “känns mer och annorlunda jämfört med träningsmatcherna i Champions Cup”.

Det är ett jippo om något. Att överhuvudtaget spela ett El Clásico utan någon form av betydelse borde bannlysas. Men precis som miljard-fallet Neymar är det helt enkelt en fotbollsvärld vi får lära oss att acceptera. Det kommer förmodligen inte dröja länge innan Champions League-finaler spelas utanför Europa för att sätta en rejäl punkt över jippo-i:et.

Nåja, första tävlingsmatchen var det. Real Madrid mot Manchester United. Champions League-vinnare mot Europa League-vinnare. Ett gigantmöte på alla sätt. Real Madrid för att man är Real Madrid och varit bäst i världen i ett par år, United för att man satsar på att en vacker dag igen utmana om samma titulering.

Vi kanske inte ska slå fast allt för mycket efter den här matchen – framför allt inte när det gäller långt ifrån färdigbyggda United – men vi kan ändå konstatera att Real Madrid gjorde en otroligt stabil insats. Inspirerande, självsäkert, varierat och fantasifullt. Och Cristiano Ronaldo lirade inte mer än sista tio.

Zinedine Zidanes lagbygge har haft ett par år att växa tillsammans och verkar bara bli bättre för varje vecka som går. Addera därtill de yngre förmågorna som anslutit till truppen och det finns ingenting som talar för att vi kommer få uppleva ett på något sätt sämre Real Madrid den här säsongen. Tvärtom.

Återigen letade sig Casemiro in i målprotokollet. Det har också börjat bli en vana när det handlar om viktiga matcher. Förra säsongen gjorde han totalt sju mål. Tre i Champions League-slutspelet, varav 2-1-målet i finalen mot Juventus, och även ett i El Clásico.

Mot United var det han som tog en lurig löpning bakom backlinjen och stormade in 1-0-målet efter en fint serverande svepboll.

Mål är alltid mål och det som i slutändan innebär vinst eller förlust. Men Casemiros utvecklingskurva rent generellt är helt fantastisk. Hand upp den som – på fullaste allvar – trodde att brassen var the shit när han först lånades in till Real Madrid Castilla 2013. Eller ens trodde på det efter den förvisso väldigt lyckade lånesejouren i Porto 2014/15?

I dag är Casemiro en fullfjädrad nyckelfigur i Zidanes lagbygge. En ledare på planen. En spelare som visar vägen.

Nu är det lätt att vara efterklok, men avsaknaden av en Casemiro-typ var länge saknad i Real Madrid och jag tror ärligt talat inte klubben hade tagit lika många titlar utan brassens vitala prestationer på det defensiva mittfältet.

Kanske kan Marcos Llorentes återkomst efter lånet i Alavés bara trigga Casemiro att höja sig ännu mer.

Det är harmoni i Real Madrid för tillfället. Titlar och intressanta värvningar kommer in allt eftersom och Zinedine Zidane förfogar över ett lag av sällan skådat slag.

Den här sommaren har Madrid legat lågt med galacticos, men å andra sidan värvat otroligt smart. Theo Hernández är en av de största försvarstalangerna som kommit fram inom den spanska fotbollen på senare år (även om Theo själv är fransman har han fått sin fotbollsfostran i Spanien). Och Dani Ceballos fick de flesta upp ögonen för under U21-EM där han blev utsedd till turneringens spelare.

Dessutom återvänder tre spelare från lån som alla haft en positiv utvecklingskurva. Jesús Vallejo kommer från ett år i Eintracht Frankfurt. Mittbacken som var lagkapten i Real Zaragoza redan som tonåring har visat att han håller måttet även i en tuff och konkurrenskraftig liga som Bundesliga, och kommer nu slåss om en plats bakom Sergio Ramos och Raphaël Varane.

Marcos Llorente har ett sanslöst bra år i Alavés bakom sig med mål att sätta verklig press på Casemiro på det defensiva mittfältet.

Slutligen hämtas Borja Mayoral tillbaka och är just nu den som ersätter Álvaro Morata rakt av. Det ser bra ut i princip överallt. Det är möjligen anfallsrollen som skulle behöva spetsas till och breddas ytterligare.

Och det var det jag tänkte att den här texten i huvudsak skulle behandla.

Ni som hänger med i Silly-surret där ute vet att Manchester United inte bara en eller två gånger varit ute efter att hämta tillbaka Gareth Bale till Premier League. Det pratas om summor mellan 70 och 80 miljoner euro, och vore det inte mer än lägligt för Real Madrid att faktiskt casha in för walesaren i detta nu?

Bale kom till Real Madrid 2013. Miljardmannen har varit skadedrabbad under hela sin period i klubben, men kollar man på poängsnitt och påverkan har han varit en stor succé, och titlarna som inbringats under hans tid i Madrid talar sitt tydliga språk.

Däremot hade han mindre påverkan på lagets framgång förra säsongen jämfört med tidigare. Skador placerade honom på läktaren varifrån han fick se ett Real Madrid ändra spelsystem och med ett diamantmittfält storma hem både Champions League och ligaguldet.

I våras var det framför allt Isco som klev in i rampljuset när Bale inte fanns tillgänglig. Hädanefter kommer vi ha ännu fler spelare som är intresserade av att ta en plats på mitten. Marco Asensio gjorde en fantastisk debutsäsong och hans utvecklingskurva är makalös. Så länge inte skador sätter käppar i karriärshjulen är jag övertygad om att ynglingen kommer gjuta fast sin startplats i Real Madrid inom en snar framtid.

Och Asensio är, precis som Isco, bäst centralt i banan. Lägg där till en invävda Dani Ceballos och ni förstår vilka lyxproblem som råder och hur trångt det kommer bli på det där mittfältet.

Jag tycker Real Madrid borde fortsätta spela mer som ett 4-4-2-system med diamantformation på mitten. Casemiro och Llorente får göra upp om den defensiva positionen, Isco och Asensio i första hand om den offensiva rollen.

Cristiano Ronaldo är ju ändå inte mycket av en ytterforward längre utan kommer allt närmare än central anfallsspelare för varje säsong som går. Emellanåt, när Karim Benzema har saknats, har han till och med agerat som ensam spjutspets.

Stannar Gareth Bale i Real Madrid är det inte omöjligt att han om ett år blivit petad ur startelvan, dragits med nya skadebekymmer och med all säkerhet hunnit fylla 29 år.

Klubben borde nyttja läget och casha in för walesaren i det här fönstret och ge sig ut på jakt efter en ny anfallare som ökar konkurrensen ytterligare.

I går blev det till slut klart. Neymar lämnar Barcelona för Paris Saint-Germain som världens dyraste spelare.

Han fick som han ville. PSG och Qatar likaså. Den här affären är så mycket större än bara sportsliga aspekter och det är många som har haft ett finger med i spelet.

Neymar går alltså till PSG i världens överlägset dyraste affär. Ett par miljarder? Ja, men det är lite som när brassen gick till Europa från första början. Vet någon ens hur mycket pengar Barça i slutändan betalade? Med skatterna som tillkommer är det långt över ett par miljarder av oljepengarna från Qatar som kommer gå åt på Neymar.

I utbyte får han bli nummer ett – något han aldrig hade blivit i Barcelona så länge Lionel Messi är kvar i bilden – och får generöst trä på sig tröja nummer tio eftersom Javier Pastore än är vänlig själ. Han blir frontman för PSG:s gigantiska satsning mot att erövra Europa och kommer dessutom – vilket är en enormt viktig del – vara affischnamnet eller “ambassadör” till Qatar-VM 2022.

Det är sådan här fotbollen är i dag. Det får vi helt enkelt leva med.

Neymar själv verkar åtminstone nöjd med sin flytt och trots alla Gerard Piqué-försök via sociala medier kändes det ganska omgående när ryktena intensifierades att någonting var på gång. Nu bildar han en brasseklan i PSG och laget ser på pappret onekligen läskigt bra ut.

För Barcelona då?

Ja, det här var inte riktigt det klubben hade tänkt sig när man först värvade Neymar för fyra år sedan i den tills då kanske mest omtalade och tilltrasslade övergången.

Det var ju han som skulle ta över efter Messi. Leda Barça in i en ny era.

Och även om Neymars tid i Katalonien varit en odiskutabel succé så var det nog många, även klubben själv, som hade trott och hoppats att han hade kommit ännu längre i sin utveckling. Kanske rent av varit förbi Messi vid det här stadiet. Visserligen bar han upp Barça med många magnifika insatser förra säsongen (komiskt nog sticker så klart PSG-vändningen ut allra mest) och trippelsäsongen 2014/15 var rakt igenom bra.

Mer än så kommer det inte bli, och det är högintressant att se hur Barcelona reagerar på det här. Bara att bli av med en av sina stora stjärnor – i sin prime rent åldersmässigt dessutom – är sällsynt för klubben nu för tiden.

Nu måste klubben ut på jakt efter ersättare och ska vi lita till de katalanska tidningarna kunde det inte bli tydligare än “Adiós Ney, Hola Coutinho & Dembélé”.

Jag tror just den duon, Liverpools Philippe Coutinho och Dortmunds Ousmane Dembélé, hade varit supervärvningar. Två spelare som har bevisat sig på en hög nivå under tid, möjligen redo att ta nästa steg redan nu, och som dessutom är anpassningsbara in i Barças spelsystem (där Coutinho också kan fungera som en långsiktig ersättare till Iniesta).

Oavsett vem eller vilka som kommer är det ingen som är på Neymars nivå just nu. Det kommer bli en omställning för Barça och veckor av hårt slit där den sportsliga ledningen (som varit svårt kritiserad) verkligen ställs mot väggen och måste leverera.

Med ett par miljarder och en fet lönepost till godo kan vi räkna med ännu mer sjuka priser när Barça jagar nyförvärv. Det är ju den fotbollsvärlden vi får lära oss att leva med.