Vilken sanslös urladdning på Santiago Bernabéu i går kväll. Jag må vara subjektiv, men jag skulle sträcka mig så långt att säga att det var en av årets bästa matcher.
Det var åtminstone per definition en ren fullträff i vad spansk fotboll står för och betyder för mig. Och anledningen varför jag hamnade på det här spåret från första början, för drygt 15 år sedan.
Intensiteten, ett känslosvall som att allt stod på spel, en kokande arena, böljande spel, individuell skicklighet och adderat på allt en tillställning som blev så spännande det bara kan bli.
Real Madrid-Valencia innehöll allt förutom ett segrande lag. Men sett över 90 minuter tycker jag 2-2-resultatet var väldigt rättvist.
Det dök upp många frågor i går kväll om “vi inom media hypat Real Madrid för mycket under säsongsinledningen”. Det tycker jag inte. För det första ska man ha med i ekvationen att Madrid spelade utan sitt ordinarie mittförsvar där dessutom Casemiro fick kliva in och agera i en ovan position. Dessutom saknades Cristiano Ronaldo och övriga anfallsspelare lider uppenbarligen av allt som rimmar på självförtroende.
Därtill ska det verkligen understrykas att Madrid inte ställdes mot vilket lag som helst. Valencia har – trots de senaste fem årens stora bekymmer – varit lite av ett mardrömsmotstånd för Real på Bernabéu. Gårdagen var inget undantag och med marginalerna på sin sida hade “Los Ché” återvänt hem med alla tre poäng.
Mängder med ljuspunkter att ta med sig för Valencia
Framför allt var matchen på Bernabéu en batalj som gav sken om ett Valencia i balans. Marcelino visade på stort mod när han kastade in 19-årige Toni Lato på vänsterbacksplatsen i sin blott femte La Liga-start någonsin. Att döma på försäsongen har han varit redo. Det visade han även under matchen.
Marcelino använde sig av totalt fem egna produkter under 90 minuter. De tre som startade tog för sig rejält, och jag vågar lova att alla Valencia-anhängare knöt näven lite extra ordentligt av glädje när trion José Gayá (22), Toni Lato (19) och Carlos Soler (20) samspelade sig fram till 1-1-målet i den första halvleken.
Det är där Valencias framtid finns. Det är dem man måste bevara och fortsätta bygga ett lag runt.
Adderat med vad som åtminstone verkar vara lyckade nyförvärv kommer det här garanterat bli en roligare säsong för Valencia än föregående. Jag såg väldigt mycket av Geoffrey Kondogbia i både Sevilla och Monaco. Hur han hanterade uppgiften i Inter kommer jag inte uttala mig om, men jag har sett alldeles för mycket av spelaren i fråga att jag vägrar tro att hans kvalité dalat markant under det senaste året. För det var knappast inget han visade i går heller.
Kondogbias debut i Valencia-tröjan var snudd på fläckfri. Framför allt också precis en sådan spelare som Dani Parejo behöver vid sin sida för att prestera på en hög nivå.
Jeison Murillo? Också klart godkänd debut. För att inte tala om Neto (förvisso match två, men han var bra även mot Las Palmas då han höll nollan) som gjorde en strålande insats mellan stolparna.
Valencia lever och andas normalt igen. Åtminstone ur ett sportsligt perspektiv, och så länge det gör det finns det hopp om allt runt omkring.
Nästa omgång, efter landslagsuppehållet som nu väntar, står Valencia-Atlético på agendan. De två lag som tillsammans med Real Sociedad (3-0 på Villarreal hemma och just nu i serieledning) imponerade mest den här omgången. För övrigt också de två lag som hade lägst snittålder. Atlético strax under 24, Valencia strax över.
Det finns mycket att se fram emot och hoppas på framöver.