Real Betis behövde inte kolla långt för Ceballos ersättare

Real Betis har fostrat otroligt många duktiga fotbollsspelare genom åren. Den senaste i raden att slå igenom på allvar är Dani Ceballos som i somras trollade bort de flesta under U21-EM och därefter kritade på för Real Madrid.

En av de stora framgångsfaktorerna att de spanska lagen hållit sig konkurrenskraftiga ute i Europa är satsningen på egna ungdomsakademier. Premier League har betydligt mer stålar i omlopp men de brittiska klubbarna har inte fått lika mycket “gratis” som de spanska som ofta kan hitta lösningar på spelare som försvinner i de egna akademierna.

Athletic och Real Sociedad ligger med deras historia så klart långt före övriga klubbar. Villarreal är också ett lysande exempel på en förening som satsat enormt mycket på sin akademi – både vad gäller scouting och bra faciliteter – vilket gett en otrolig effekt.

Real Betis har också en bra akademi där många begåvade spelare tagit sig igenom. När klubben sålde Dani Ceballos i somras gav man sig ut på marknaden och plocka in en rad spelare – Javi García, Andrés Guardado & Ryad Boudebouz – men den mest självskrivne ersättaren till Ceballos kanske redan fanns i laget.

Fabián Ruiz, som också är född 1996, har stått i skuggan av Ceballos de senaste åren. De har spelat med varandra på Betis mittfält från juniornivå till A-laget men förra säsongen var det Dani som tog det stora klivet samtidigt som Fabián fick spendera våren på lån i Elche.

Nu är Fabián tillbaka i Betis och har, liksom hela laget, inlett hösten på ett alldeles strålande sätt. Den dynamiske mittfältaren gjorde sin första ligastart för säsongen på Santiago Bernabéu i förra omgången och var en av planens bästa spelare. Framför allt också signifikativ för det tränare Quique Setién har pratat om – att inte bara gå ut och spela med vilja och energi utan i första hand tänka fotboll logiskt. Fabián stressar inte upp sig, är bolltrygg, visar knappast några tecken på lite erfarenhet och har därtill en fin vänsterfot.

I går ställdes Real Betis mot nykomlingen Levante, som också inlett bra, hemma på nyrenoverade gigantiska Benito Villamarín och Fabián var förstås med i startelvan igen. Han var ännu bättre i den matchen. Stundtals dominant på mittfältet, otroligt självsäker och beslutsam i sitt spel där allt kulminerade i soloprestationen fram till 2-0-målet.

Betis vann med 4-0 och ligger sexa i La Liga för tillfället. Fabián kan få vara symbolen i Setiéns nya lagbygge som fortsätter växa sig allt starkare och känns som den mest spännande outsidern att följa i La Liga den här säsongen.

Vilken galen säsongsinledning La Liga har bjudit på. Favoriten Real Madrid tragglar, nederlagstippade Leganés imponerar, nykomlingen Levante har ännu inte förlorat och Valencia kan spela vägvinnande fotboll igen.

Förra omgången rodde Real Betis hem den stora skalpen när man segrade på Santiago Bernabéu. Den här helgen krossade Getafe ett ändå formstarkt Villarreal med 4-0. Celta Vigo tog blott andra segern när man pulvriserade stakars Eibar på bortaplan med samma segersiffror, samtidigt som John Guidetti fick hoppa in och göra säsongsdebut efter sin skada.

Det är inte mycket som har gått att förutspå under säsongsinledningen och så här nästan sex omgångar in ser La Liga ut som Superettan där alla slår alla och ett formkurvorna går som berg- och dalbanor.

Underhållande, minst sagt. Och spännande inför fortsättningen.

***

En av omgångens främsta spelare är Gonçalo Guedes. PSG-lånet i Valencia har stått för en imponerande säsongsinledning men inte fått poängproduktionen att lossna. Förrän mot Real Sociedad under söndagskvällen.

Portugisen var inblandad i det mesta för Valencia när man starkt vann på Anoeta och om det här bara är en försmak på vad som komma skall är det en av de bästa yttrarna som trätt på sig en Valencia-tröja på väldigt många år.

Smart, kvicktänkt, bollsäker och ett jäkla driv. Guedes har mycket Valencia á 2004 i sig med sin fart och finess.

Och borta i Paris sitter Qatar-pamparna och bara myser.

***

Málaga-Athletic 3-3. Grattis till säsongens första poäng, Málaga.

Varje pinne kommer bli livsviktig för att hålla det här levande.

***

Diego Simeone har pratat och hyllat de yngre förmågorna i Atléticos trupp väldigt mycket från att försäsongen drog igång. Nu syns det att väldigt många har tagit stora kliv. Jag skrev för några veckor sedan om Thomas Partey, som på allvar ser ut att konkurrera om en plats på mittfältet den här säsongen, och en annan som bara blir bättre och bättre är Lucas Hernández.

“Det gör ont i själen varje gång jag måste lämna någon av mittbackarna utanför startelvan”, har Simeone sagt.

Han har fyra väldigt duktiga att välja mellan just nu. Godín, Lucas, Savic & Giménez. Den förstnämnde given när det väl gäller. Den sistnämnde vad det verkar sist i ledet just nu.

Jag är övertygad om att Lucas kommer vara Godíns partner när vi kliver in på det nya året och allt börjar dra ihop sig i vår. Han besitter helt andra kvalitéer än övriga i uppspelsfasen och tar för sig mer för varje match. Han har alltid ansetts som en diamant i Atléticos akademi och haft “det där lilla extra”, både vad gäller talang och grinta, och efter att ha skolats i Simeones hårda skola ett par år är han redo för de stora uppgifterna på riktigt.

Han har redan bevisat sig på den allra högsta nivån, inte minst i Champions League-spelet de senaste åren, men nu är han redo att gjuta sig fast på riktigt.

***

Den enes död, den andres bröd.

Toni Kroos skada öppnade upp för Dani Ceballos i Real Madrids möte med Alavés (han kanske hade spelat ändå, vad vet jag) och snacka om att ta vara på möjligheten.

Jag hade en diskussion på Twitter häromdagen om just Ceballos. Att han inte fått så mycket speltid inledningsvis – vilket är fullt rimligt med tanke på konkurrenssituationen – och att det är lätt att glömmas bort på Madrids bänk. Vi har sett många exempel tidigare. Pedro León & Sergio Canales är ett par på senare år.

Det gäller att ta vara på möjligheterna när de dyker upp. Typ göra två baljor mot Alavés när laget vinner med 2-1.

Fem omgångar in och Real Madrid är sju poäng bakom serieledande Barcelona. Onsdagens förlust mot Real Betis var tredje raka poängtappet på Bernabéu i ligaspelet vilket är första gången det sker sedan 1969. Också första gången Madrid går av en fotbollsplan mållöst på 74 matcher.

Att man skapade tillräckligt för att både göra mål och vinna är solklart. Det var skärpan som saknades. Men det tar inte ifrån en heroisk insats från Betis, där Real Madrid-fostrade Antonio Adán mellan stolparna sticker ut som den störste matchhjälten.

Gareth Bale var bara en Adán-parad ifrån ett drömmål, men tog enormt många felbeslut och precisionen i passningarna och inläggen höll alldeles för låg nivå.

Cristiano Ronaldo? Nej, inget ville sig för portugisen i hans första ligamatch för säsongen. En normal dag gör han ett par mål med samma möjligheter.

Säsongen har knappt dragit igång och Real Madrid, som storfavorit, är redan rejält på efterkälken. Något som givetvis gör fortsättningen ännu mer intressant. Barça kommer tappa poäng så småningom, men det här är ett kraftigt försprång. Framför allt när man har i åtanke att Madrids poängtapp kommit på hemmaplan och de på förhand tuffaste uppgifterna ännu inte stundat.

För första gången på länge är marängerna satta under press. Målproduktionen måste börja verka.

Real Betis då? De grönvita förtjänar så klart att hyllas väldigt. Kraftigt underlägset gällande bollinnehav men hade en tydlig matchplan att stänga ytorna centralt för Real Madrid och satsa på omställningsspelet. Har man Andrés Guardados känsliga vänsterfot på innermittfältet att servera Cristian Tello och Antonio Sanabria framåt så kommer lägena uppstå. Förr eller senare.

Quique Setiéns lagbygge ser mer och mer intressant ut för varje match som går. Tränaren gjorde ett strålande jobb i Las Palmas förra säsongen och plockades in för att leda Betis in i det här nya projektet. Rekryteringarna har varit många men det ser redan ut som ett starkt kollektiv.

Det här är förstås kulmen på en väldigt förtroendeingivande säsongsinledning och den grönvita framtiden känns ljus.

***

Snacka om att det var målvakternas kväll under onsdagens La Liga-bataljer. Jan Oblak och Kepa Arrizabalaga storspelade i mötet mellan Athletic och Atlético, Antonio Adán spikade igen på Bernabéu.

Det var mållöst mellan Leganés-Girona. Sergio Rico höll nollan för Sevilla (1-0 mot Las Palmas där Jesús Navas gjorde sitt första mål sedan comebacken – detta i sin 400:e match för klubben) och Costel Pantilimon gjorde detsamma för Depor som slog Alavés.

Nu är ligasäsongen igång på allvar.

Det var många som hånskrattade åt att Barça lassade upp 40 miljoner euro för Paulinho i somras. Tottenham-fiaskot som blivit bortglömd i Kina. Vad skulle han i Barcelona och göra? Vad hände med de stora profilerna?

Jag gissar att det är lätträknat vilka som följer den kinesiska fotbollen. Ryktet från det brasilianska landslaget har alltid varit bra, men sejouren i Tottenham har etsat sig fast i minnet hos många och en flytt till Kina är ofta synonymt med en karriär på väg utför. Det var åtminstone därför jag personligen var tveksam till värvningen.

Att Barça behövde en spelare med tyngd på mittfältet, en Seydou Keita-typ, var solklart. Det var också det jag såg som Paulinhos störst bidragande styrka. En månad in på säsongen senare konstaterar jag att brassen står för betydligt mer.

Utöver sin fysik har han sett otroligt bolltrygg ut, spelat med finess och bra spelförståelse och verkar trivas alldeles ypperligt både i en mer defensiv mittfältsroll liksom i en lite högre utgångsposition.

Han hoppade in och gjorde segermålet mot Getafe i helgen. I går stod han för ett mål (fast situation, där han kommer ge en extra dimension) och en fin assist till Leo Messi.

Det är dumt att gå händelserna i förväg och dra extrema slutsatser efter bara en månad, men Paulinhos första tid i Barça har sannerligen bara varit positiv. I går ekade hans namn på Camp Nous läktare och även om han inte var det stora tröjnamnet ser han ut att bli väldigt nyttig för Ernesto Valverdes lagbygge den här säsongen.

***

Matchen i sig då?

6-1 var helt och hållet ett kvitto på att Barcelona har väldigt mycket mer offensiv kvalité än Eibar.

Gänget från Baskien avlossade fler skott under 90 minuter, spelade ofta fyndigt och hade ett par ramträffar. Därtill tvingades Marc-André ter Stegen göra några kvalitativa parader när Barças ledning fortfarande var skör.

Eibar åkte till Camp Nou, förlorade stort men blev absolut inte totalt utspelat. Man var bara inte lika vassa i de avgörande lägena. Något som för Barcelonas del till stor del stavas Leo Messi.

Argentinaren stod för en ny makalös insats och kvitterade ut ett mycket väl godkänt-betyg med fyra nya mål på kontot. Nu har Messi gjort nio totalt i ligan. Det är fler än alla lag har gjort förutom Real Sociedad.

I kväll går Cristiano Ronaldo in i ligaspelet för första gången den här säsongen. Jag antar att han kommer svara upp ganska bra.

—

I går kom också de officiella uppgifterna kring Ousmane Dembélés skada. Tre och en halv månad väntas fransmannen stå på skadelistan.

Om det innebär Gerard Deulofeus stora chans att slå sig in – vilket han inte riktigt tog vara på i går – innebär det också en möjlighet för Aleix Vidal att få mer speltid i en offensiv roll. Han kommer alltid in mer energi och vilja varje gång han får chansen och om Messi kommer fortsätta i rollen som falsk nia snarare än en utgångsposition på kanten kommer det bli en stenhård kamp mellan Deulo & Vidal om platsen till höger.

***

Fortsätter det kittla kring Valencia? Ja, jäklar att det gör.

I går var allt mitt i prick för Marcelinos lag. Simone Zaza besvarade petningen senast genom att göra ett hattrick mot Málaga och slå sig på bröstet framför fansen. Carlos Soler är en av få offensiva spelare som fortsätter starta varje match av den enkla anledningen att han är alldeles för bra för att inte spela. Två nya assist på kontot i går.

Jag hade kunnat nämna varenda spelare egentligen. Det känns harmoniskt. Det finns spets. Det finns bredd.

För första gången på många år har fansen all anledning att drömma om en väldigt bra säsong.

***

Om Valencia är en stor positiv överraskning under säsongsinledningen ställdes man mot sin motpol i form av Málaga i går – och tryckte ner laget ännu djupare i kvicksanden.

Vi har sett syndromen tidigare. En urusel säsongsstart är ofta svår att vända på. Málagas tunga stjärntapp har inte lyckats ersättas och nu står Míchel och stampar med noll poäng på fem omgångar och en trupp han inte riktigt vet vad han ska göra av.

Jag trodde det skulle bli en tuff säsong på nedre halvan för Málaga. Men noll poäng på fem matcher? Bristen på energi? Bristen på offensiv kvalité? Bristen på ett fungerande försvar?

Det är alldeles för mycket som varit undermåligt och spelschemat framöver är fortsatt tufft.

Det här blir en lång säsong för Málaga.

Det blev en helg i fotbollens tecken men för den sakens skull inte lika mycket La Liga-inspirerat som brukligt. I fredags åkte jag, tillsammans med 23 andra från det fantastiska division 7-gänget FC Sampierdarenese, till Genua i Italien. Vi spelade match mot vår systerförening USD Sampierdarenese på deras hemmaborg Campo Sportiva Morgavi Sampierdarena (namnet!) som ligger insprängd i bergen, kollade Genoa-Lazio på Marassi (ballt att se 16-årige Pietro Pellegri stiga mot stjärnhimlen med två baljor i ett annars Iniesta-blekt hemmalag), hann med ett par Premier League-fighter framför TV-skärmen och en halv allsvensk match.

Mycket fotboll, med andra ord. Men desto mindre från den spanska världen. Slängde ett getöga på Metropolitano-invigningen där Antoine Griezmann blev historisk med första målet någonsin, och följde Sociedad-Madrid smått parallellt med tillställningen på Marassi.

Snacka om viktig seger för marängerna. Snacka om ett viktigt förlösande mål för Gareth Bale. Snacka om att Borja Mayoral tog chansen i rätt läge.

Det har varit trevande offensivt utan Cristiano Ronaldo och med ett Barça som ångat på inledningsvis, ett Atlético och ett Sevilla som skrapat ihop sina förväntade poäng och inte minst ett motstånd i Real Sociedad med tre raka segrar var det enorm press på Madrid. Därför understryker också segern återigen vilken mentalitet som råder i laget.

Efter fyra omgångar hittar vi Barça, Sevilla, Sociedad, Madrid, Atlético, Athletic & Villarreal i topp sju. I den ordningen. Det lär kastas om en del över tid, men det förvånar mig inte om det är just de sju lagen som är i topp när vi summerar alltihop efter 38 spelade omgångar.

***

Ett annat lag som har studsat tillbaka är Villarreal. Efter två käftsmällar inledningsvis har laget tre raka segrar om man räknar in 3-1-viktorian mot Astana i Europa League. Och man har framför allt fått igång sina offensiva stjärnor.

Samu Castillejo har tagit flera kliv från förra säsongen. Carlos Bacca har börjat göra mål. Cédric Bakambu ser precis lika bra ut som innan hans brokiga skadeperiod och Málaga-värvningen Pablo Fornals har redan börjat etablera sig.

Det här är en otroligt stark Villarreal-upplaga på pappret. Offensivt finns en helt annan bredd än tidigare. Kan bara Bacca & Bakambu få vara skadefria kommer Villarreal nå väldigt långt den här säsongen.

Och då är en kvartsfinal i Europa League eller en femteplats i ligan inte väldigt långt.

***

Ousmane Dembélé?

Ja, vi måste förstås prata lite om fransmannens skada. Vilken enorm otur, redan i första ligastarten.

Barça har klarat sig bra utan Dembélé inledningsvis och i CL-matchen mot Juventus gjorde han inget större intryck. Men det är förstås tragiskt för spelaren i fråga att skada sig direkt efter klubbytet.

Desto fler chanser kommer Gerard Deulofeu få den närmsta tiden. När det inte blev någon mer storvärvning, Arda Turan är både skadad och satt i frysboxen och Paco Alcácer inte är något gjutet alternativ på en kant känns det som att den här hösten verkligen är Deulofeus stora chans.

Ska han bli långvarig i Barça är det nu han måste ta vara på möjligheterna.

***

Hur det gick för oss i Samp-derbyt på Morgavi Sampierdarena? Nja, bortsett från att Nicke Bergh och Christer Öberg bevisade att de spelat fotboll på en högre nivå än de flesta i laget hade vi svårt att hänga med italienarna som sprang som dårar och hade 90 procent bättre passningsstatistik än oss.

7-2 blev det till slut. Även om de må spela på amatörnivå håller de säkert motsvarande division 4-klass i Sverige.

Sjuan får funka för oss tills vidare. Annars får Nicke Bergh plocka fram sitt trollspö och börja lira varje match.

Bara det faktum att han fick ge bort sig tröja till en liten grabb och krita autografer efter matchen säger allt. Det var Pellegri-nivå med rutin inbakat.

När Champions League-hymnen rullar igång inför första gruppspelsmatcherna så är fotbollssäsongen i gång på fullaste allvar. Fantastiskt härligt.

Många förhandstipp pekar som vanligt på Real Madrid, där Bayern München, Barcelona och Paris Saint-Germain av många nämnds som de största utmanarna. Jag tror Manchester City blir luriga, liksom Juventus, och som vanligt ska vi alltid ha med Atlético de Madrid i tankarna.

Alla spanska lag fick med förutsättningarna i beaktande en kanonstart på Champions League-säsongen. Den kanske allra tuffaste utmaningen stod Sevilla inför när man i går äntrade Anfield. Och trots ett tidigt Wissan Ben Yedder-mål blev det svettigt värre. Åtminstone i den första halvleken. Liverpools ineffektivitet såg till att Sevilla höll sig kvar i matchen – och hade man haft marginalerna med sig (eller bara en Luis Muriel med självförtroende) hade det lika gärna kunnat bli tre poäng med sig hem till Andalusien.

Nu blev det en, vilket jag är övertygad om att alla Sevillistas är väldigt tillfreds med. Joaquín Correas individuellt skickliga 2-2-mål på slutet kan bli guld värt i slutändan.

Det här är ju en grupp, där Maribor och Spartak Moskva är övriga lag, som Liverpool och Sevilla skall gå vidare ifrån. Just därför, om vi spekulerar kring förstaplatsen, kan det här bortaresultatet för Sevilla bli direkt avgörande.

***

Om Saúl Ñíguez grämde sig på vägen hem från den italienska huvudstaden? Well, han är ju van att göra mål i stora matcher och borde naturligtvis ha gjort så även på Olimpico i tisdags.

Att matchen mellan Roma och Atlético slutade 0-0 med tanke på möjligheterna som fanns är ett smärre under. På förhand var det dock det mest givna resultatet. Det var precis vad Diego Simeone ville ha ut av den här matchen. Två extra poäng hade varit en bonus, det primära var att stänga butiken och fixa ett kryss.

Nästa runda? Atlético-Chelsea på nya Metropolitano. Kanske den matchen jag ser fram emot mest under det här gruppspelet.

***

Cristiano Ronaldo tillbaka = Real Madrid vinner behärskat med portugisen som matchens huvudperson.

Laget har lidit offensivt utan Ronaldo de senaste veckorna och även om det kunde blivit större siffror än 3-0 mot APOEL tror jag Madrid fick den boost man behövde inför fortsättningen.

Att Marco Asensio inte kom till spel på grund av en infektion efter att han rakade benet är dock en helt bisarrt rolig story i sig. Påminner förstås om Santiago Cañizares olycka när han tappade en parfymflaska i duschen. Han missade dock ett mästerskap. Asensio verkar det inte vara någon större fara med.

***

Det är mycket som sker i Barcelona. Den tidigare presidentkandidaten Agustí Benedito har startat en missförtroendeförklaring gentemot den nuvarande styrelsen. Det gäller att få underskrifter av 15 procent av medlemmarna, vilket motsvarar 16 500 personer, innan den 19 september. Tidigare krävdes enbart fem procent av medlemmarnas signaturer, men Sandro Rosell (som många hävdar fortfarande styr Barcelona bakom lås och bom) ändrade det när han tillträdde 2010.

Nuvarande presidenten Josep María Bartomeu är pressad till max. Den sportsliga ledningen likaså efter ett transferfönster bakom sig som lämnade stora frågetecken.

Men nere på planen då? Jo, där rullar det på ganska bra. Tre inledande segrar i ligaspelet och 9-0 i målskillnad var facit inför säsongens första stora utmaning: Juventus. Och 90 minuter senare och 3-0 på resultattavlan fanns idel positiva intryck av dagens Barça. Åtminstone rent sportsligt.

Andrés Iniesta i gammal god form, en stabil backlinje, Sergio Busquets tillbaka till sin standardnivå men framför allt en spelare av alla 22 som spelade på en nivå betydligt högre än alla andra. Leo Messi, ännu mer centralt placerad under Ernesto Valverde, var magnifik. Direkt inblandad i alla mål och kunde mycket väl ha gjort ett par till.

Det är ingen diskussion om att Barça kommer vara med och utmana om samtliga titlar så länge Messi håller den här nivån. Missförtroendeförklaringen mot styrelsen är ett steg för att rädda upp det som sker efter Messi. Det är först då den sportsliga krisen kan komma att bli ett faktum.

Knappt tre omgångar in på säsongen och det har redan hunnit hända enormt mycket. Den största snackisen från helgen blir ofrånkomligen Real Madrids nya poängtapp. Alla tappade poäng på Santiago Bernabéu är en missräkning för Madrid, men ännu mer att tappa poäng mot Levante än ett historiskt svårspelat Valencia.

Zinedine Zidane har tidigare blivit hyllad för sitt rotationssystem men kanske vilade en eller ett par för många inför Champions League.

Karim Benzema och Gareth Bale har sannerligen haft sina chanser de senaste matcherna – men inte har tagit till vara på dem. Kritiken mot anfallsduon är fullt befogad och Real Madrid saknar Cristiano Ronaldo väldigt mycket.

Barcelona kan rycka rejält
Med både Real och Atlético Madrid som bara tagit varsin trea och kryssat två matcher inledningsvis har Barcelona helt plötsligt ett gyllene läge att rycka ifrån duon rejält. Barça hade inga problem att avfärda Espanyol i derbyt i lördags och Ernesto Valverde fick dessutom väldigt många sköna svar. Ousmane Dembélé fick göra debut i ett väldigt okomplicerat läge och hann med att noteras för en assist innan 5-0-historian var färdigskriven.

Barça har fått en smakstart på ligasäsongen med tre raka segrar och har ett väldigt förnämligt spelschema även framöver. Getafe (b), Eibar (h), Girona (b) och Las Palmas (h) är de fyra närmsta omgångarna innan det första stora testet väntar på Metropolitano mot Atlético.

Att jämföra med Real Madrid som möter ett formstarkt Real Sociedad borta redan nästa helg, samtidigt som Atleti både har match på San Mamés mot Athletic och hemmamöte med Sevilla innan bataljen mot Barcelona.

***

En av de förhandstippade utmanarna till den väntade topptrion är givetvis Sevilla. Och det har sannerligen sett bra ut under nye tränaren Eduardo Berizzo så här långt. Hans återförening med Nolito och Jesús Navas återkomst till Sánchez Pizjuán ser redan väldigt bra ut. Och på bara några omgångar har lyxproblemen hunnit bli stora för Berizzo.

På det centrala fältet, framför en given städare och fördelare i Steven N’Zonzi, kommer det bli trångt om platserna. Jag tror inte ens Éver Banega kommer vara helt självskriven när han är tillgänglig. Inte som han lagkamrater presterar för tillfället.

Gansos inledning bådar gott
För är det möjligen nu vi kommer få se Ganso få sitt stora lyft i karriären? Ni vet, det var ju han och Neymar som det pratades om från den brasilianska ligan. Landets två nya superstjärnor där det förvisso aldrig var något snack om vem som stod före i ledet. Men ändå. Ganso var där, han var med i snacket och halva Europa jagade honom under en period.

Det dröjde först till förra sommaren innan Ganso lämnade Brasilien och São Paulo, och det går inte påstå något annat än att första säsongen i Sevilla var ganska slätstruken. Det klart att man ser att det finns en del boll i honom, men spelmässigt var det mer neråt än uppåt.

Kanske krävdes ett år i den spanska fotbollen för att acklimatisera sig ordentligt och ni kunna ta det där berömda men ack så svåra steget.

Inledningen har i alla fall varit bra. Faktum är att Ganso gjort fem mål på sina nio senaste matcher för Sevilla. 1-0-baljan mot Eibar i helgen var inte hans svåraste, men det lyser mer om Ganso än tidigare och bara det faktumet att han får fortsatt förtroende av Berizzo tyder på någonting.

Just mot Eibar överglänster dock Ganso av mittfältskollegan Pablo Sarabia. En av de mest underskattade på sin position i La Liga just nu, skulle jag säga. Han var fantastisk redan förra säsongen med åtta mål och åtta assist i Sevilla-tröjan, och det finns ingen anledning att tro att 25-åringen kommer växla ned framöver.

Hans andra halvlek mot Eibar var superb och fortsätter han leverera på den nivån blir han svår, ja snudd på omöjlig, att hålla utanför en startelva.

Lyxproblem, Berizzo. Lyxproblem.

***

Ett annat lag vi inte kan förbise är förstås Real Sociedad. Full pott och tio gjorda mål på tre omgångar är väldigt imponerande. Juanmi verkar stortrivas i La Real, Asier Illarramendi har till och med lärt sig dribbla och veteranen Xabi Prieto har visat att han håller ett tag till.

Det är mycket positivt kring Real Sociedad som har ett ungt och spännande lag men det första stora testet kommer först nästa helg då Real Madrid besöker Anoeta. All press ligger på Madrid inför den matchen och det kommer bli intressant att se hur man hanterar det.

***

John Guidetti är fortfarande skadad och väntar på sin ligadebut. Däremot kommer det bli otroligt tufft för svenskan att ta en plats som anfallsspets i Celta Vigo där konkurrensen är benhård.

Den nye uruguayske anfallaren Maxi Gómez har gjort fyra mål på de inledande tre matcherna (delade turer om målet kring Betis ska ses som ett självmål eller ej) vilket är 100 procent av Celtas målskörd och lika många ligamål som Guidetti gjorde förra säsongen.

Utan någon Europa-spel och given chans till rotation kommer det bli svårt för svensken att ta en plats. Nu gäller det verkligen att ta vara på varje chans som kommer.

Det kom som en chock för många när Atlético de Madrid i fjol gick ut med uppgifterna att Diego Simeones kontrakt har förkortats med två säsonger. I stället för att sträcka sig till 2020 så var det nya avtalet bara till sommaren 2018.

Kunde vi ses slutet på framgångssagan? Skulle det bara bli en säsong på nya arenan Wanda Metropolitano och sedan var det finito?

Spekulationerna vad många, men jag är tämligen övertygad om att Simeone själv aldrig haft intentionen om att lämna innan 2020. Han vill bara vara säker på att han får arbeta med en så stark trupp som möjligt.

Ett av kraven från tränarens sida om det skulle bli en förlängning av kontraktet var att behålla nyckelspelarna och stärka truppen ytterligare. Diego Costa är och förblir en Chelsea-spelare ett tag till, men eftersom Atléticos registreringsförbud är det ingen stress utan det finns gott om tid att hitta en lösning innan januari. Utöver det har Atlético behållit alla nyckelfigurer i truppen och får dessutom ett välkommet tillskott i form av Vitolo som ansluter efter höstsäsongen.

Det är lätt att förstå Simeones sätt att se på saken också. Han har trollat med knäna i vissa avseenden. Förlorat storstjärna på storstjärna – men alltid levererat bra resultat år efter år.

Nu har Atlético varit ett stabilt topplag, både i Spanien och i Europa, under många år vilket gjort att de ekonomiska förutsättningarna är helt annorlunda än hur det såg ut under Simeones första år som tränare i klubben. Nu behöver man inte sälja sina bästa spelare, utan kan snarare fokusera på att spetsa till truppen.

Den sportsliga ledningens gedigna arbete har nu också lett till att den viktigaste byggklossen också förblir i Atlético ett tag framöver. I veckan offentliggjordes det att Diego Simeone kritar på ett nytt kontrakt till 2020. Han blir klart bäst betald i klubben och har nu en utköpsklausul på 75 miljoner euro.

Ole Ole Ole, Diego Simeone. Atléticos saga kommer fortsätta ett tag till.

Jag tror inte den slutar förrän Simeone lyfter den tyngsta av titlar.

Det är sällan det spanska landslaget spelar sina hemmamatcher på de stora arenorna runt om i landet. På San Mamés är det baskiska folket mer intresserade av Athletic. På Camp Nou förekommer bara katalanska flaggor.

Det är på arenor som La Romareda och Ciutát de Valencia som “La Roja” kan sälja ut arenorna och skapa en hemmakänsla.

Landslaget har alltid varit en fråga som delat befolkningen – även om det blivit en större angelägenhet att följa matcherna under den senaste tioårsperioden i takt med den enorma dos av framgång.

Redan på förhand var det därför något alldeles extra inför Spaniens hemmamöte med Italien i VM-kvalet i helgen. Stort publikt intresse, global mediabevakning och inte minst: Santiago Bernabéu som spelplats.

Lägg där till matchens vikt då Spanien och Italien stod på samma antal poäng inför. Det här skulle förmodligen avgöra vilket lag som kammar hem gruppen.

Och Spanien var hänsynslösa. 3-0 i en match som gick precis enligt Julen Lopeteguis plan och nu är VM-biljetten väldigt nära.

Något som förstås var extra anmärkningsvärt var Lopeteguis laguppställning – helt utan någon renodlad anfallare. Inte heller utan någon “ytterforward”, som annars varit vanligt förekommande de senaste åren, med en Pedro Rodríguez exempelvis.

Nej, nu gick förbundskaptenen helt efter linjen att “de bästa spelar”. Ska formtoppade Marco Asensio och Isco (båda på sin normala hemmaplan dessutom) petas till förmån för en spetsanfallare? Nej, jag tycker inte det. Jag köper Lopeteguis resonemang. Och även om han hade kunnat välja att slopa någon av de centrala fälgarna djupare i banan, exempelvis Koke, ansåg han helt enkelt att balansen var alldeles för viktig.

“Låt Asensio och Isco agera fritt och leka lite som de vill”.

Tja, det är ofta då de är som bäst.

Jag har tjatat mycket om Asensio den senaste tiden. Med all rätt förstås. Han är för bra för att inte hugga på en startplats i Real Madrid och precis lika bra för att inte göra detsamma i landslaget.

Men jag tänkte ägna lite mer tid åt den spelare som faktiskt utmärkte sig mest i landskampen mot Italien. Den andre store lille TV-spelsliraren som Real Madrid förfogar över. För det ser så retfullt enkelt ut när Isco spelar fotboll för tillfället. För ett år sedan var det långt ifrån självklart att han skulle bli kvar i huvudstadsklubben utan det pågick mycket rykten som placerade honom på andra ställen.

Speltiden var problemet, knappast hans prestationer.

Under 2017 har dock någonting hänt. I takt med att Madrid åkt på offensiva skador har Isco fått fler chanser i de stora bataljerna och tagit varenda en. Inte varit bra, utan helt avgörande.

Det är precis därför han också måste anses vara ordinarie i det spanska landslaget nu. Han är för bra för att inte spela. På en ovan position? Det spelar ingen roll. Just nu är anfallarna i landslagstruppen alldeles för ojämna. Och innan Diego Costa är tillbaka på allvar köper jag idén med att spela med sex mittfältare.

Det har ju om inte annat varit ett framgångsrecept för Spanien tidigare. I EM-finalen 2012 startade man på det sättet, med Cesc Fàbregas i den centrala spetsrollen, och slog Italien med 4-0.

Och när Isco är så bra som han är just nu borde det pratas om honom med ännu större ord än vi tidigare gjort. Vilka mittfältare är bättre för tillfället? Lika bra på att styra en match? Får spelet att se lika enkelt ut?

Att han dessutom är mångsidig gör honom ännu mer unik. Han knorrar in frisparkar, borrar in mål med fel fot och får Marco Verratti att se ut som en juniorspelare.

Isco har förtjänat sin gjutna plats i både klubblaget och landslaget. Han förtjänar att bli omnämnd som en av världens absolut bästa fotbollsspelare också.

Huvudprioriteringen för Barcelona inför sommarens övergångsfönster var att förstärka mittfältet. Storvärvningarna Arda Turan och André Gomes, åtminstone sett till summorna, har varit tvättäkta floppar. Andrés Iniesta blir knappast yngre, Sergio Busquets saknar en vettig konkurrent och varken Rafinha eller Denis Suárez har lyckats lyfta till nästa nivå.

Det var på mittfältet Barça behövde förstärka. Plocka in spetskvalitét och stärka upp för framtiden. Vad händer egentligen efter Iniesta antingen pensionerar sig eller drar i väg för att avsluta karriären på annan ort?

Huvudprioriteringen var en mittfältare, men förändrades givetvis efter Neymar-övergången.

Men nu står den katalanska klubben här, dagen efter deadline, med en försvagad trupp jämfört med förra säsongen. Den där mittfältsvärvningen? Marco Verratti gick i stöpet, Philippe Coutinho likaså. Det blev Paulinho – men det är långt ifrån den spelartypen som egentligen var grundtanken.

Jag tror förvisso Ousmane Dembélé kommer bli bra, även om det kan ta sin tid att acklimatisera sig, men sett över helheten har Barcelona misslyckats kolossalt med sommarens fönster.

Panikförsöket att landa Ángel di María under de sista timmarna understryker vilket undermåligt arbete som den sportsliga ledningen och president José María Bartomeu stått för.

***

Spaniens store vinnare under deadline day?

Jag skulle tveklöst peka ut Valencia.

Operation utrensning av spelare har pågått sedan Marcelino tog över som tränare och det sista han ville göra innan truppen kunde spikas vad att skeppa Nani och plocka in en ersättare. Det pratades om Gonçalo Guedes från PSG eller Andreas Pereira från Manchester United. Med en dag kvar av övergångsfönstret rapporterades det från båda håll att en affär kommer bli svår att ro i land – men i slutändan löste klubben båda spelarna.

Nu förfogar Marcelino över en fantastiskt intressant trupp som är en av ligans yngsta sett till snittålder. Och har han redan, baserat på de två första omgångarna, fått ordning på en del grejer finns det all anledning att fortsätta hålla Valencia som ett potentiellt topplag.

Topp tre? Nej, inget lag kommer hota topptrion. Det skulle vara en stor överraskning.

Men lagen som kommer kriga om fjärdeplatsen får se upp.

***

Häftigt att det till slut löste sig för Lucas Pérez och en återkomst till Deportivo La Coruña.

Hans hjärteklubb behöver honom lika mycket som Pérez behöver Depor.

***

En av hela sommarens mest spännande övergångar till Spanien är annars Emre Mor till Celta Vigo. Jättetalangen som har haft svårt att etablera sig i Borussia Dortmund har köpts loss på permanent basis och kommer tveklöst få fler chanser att ta plats i Celta.

Juan Carlos Unzué representerar den offensiva och spelglada fotbollen som Emre Mor borde passa som klippt och skuren in i. Jag tror det här kommer bli ett perfekt giftermål.