Det är sällan det spanska landslaget spelar sina hemmamatcher på de stora arenorna runt om i landet. På San Mamés är det baskiska folket mer intresserade av Athletic. På Camp Nou förekommer bara katalanska flaggor.
Det är på arenor som La Romareda och Ciutát de Valencia som “La Roja” kan sälja ut arenorna och skapa en hemmakänsla.
Landslaget har alltid varit en fråga som delat befolkningen – även om det blivit en större angelägenhet att följa matcherna under den senaste tioårsperioden i takt med den enorma dos av framgång.
Redan på förhand var det därför något alldeles extra inför Spaniens hemmamöte med Italien i VM-kvalet i helgen. Stort publikt intresse, global mediabevakning och inte minst: Santiago Bernabéu som spelplats.
Lägg där till matchens vikt då Spanien och Italien stod på samma antal poäng inför. Det här skulle förmodligen avgöra vilket lag som kammar hem gruppen.
Och Spanien var hänsynslösa. 3-0 i en match som gick precis enligt Julen Lopeteguis plan och nu är VM-biljetten väldigt nära.
Något som förstås var extra anmärkningsvärt var Lopeteguis laguppställning – helt utan någon renodlad anfallare. Inte heller utan någon “ytterforward”, som annars varit vanligt förekommande de senaste åren, med en Pedro Rodríguez exempelvis.
Nej, nu gick förbundskaptenen helt efter linjen att “de bästa spelar”. Ska formtoppade Marco Asensio och Isco (båda på sin normala hemmaplan dessutom) petas till förmån för en spetsanfallare? Nej, jag tycker inte det. Jag köper Lopeteguis resonemang. Och även om han hade kunnat välja att slopa någon av de centrala fälgarna djupare i banan, exempelvis Koke, ansåg han helt enkelt att balansen var alldeles för viktig.
“Låt Asensio och Isco agera fritt och leka lite som de vill”.
Tja, det är ofta då de är som bäst.
Jag har tjatat mycket om Asensio den senaste tiden. Med all rätt förstås. Han är för bra för att inte hugga på en startplats i Real Madrid och precis lika bra för att inte göra detsamma i landslaget.
Men jag tänkte ägna lite mer tid åt den spelare som faktiskt utmärkte sig mest i landskampen mot Italien. Den andre store lille TV-spelsliraren som Real Madrid förfogar över. För det ser så retfullt enkelt ut när Isco spelar fotboll för tillfället. För ett år sedan var det långt ifrån självklart att han skulle bli kvar i huvudstadsklubben utan det pågick mycket rykten som placerade honom på andra ställen.
Speltiden var problemet, knappast hans prestationer.
Under 2017 har dock någonting hänt. I takt med att Madrid åkt på offensiva skador har Isco fått fler chanser i de stora bataljerna och tagit varenda en. Inte varit bra, utan helt avgörande.
Det är precis därför han också måste anses vara ordinarie i det spanska landslaget nu. Han är för bra för att inte spela. På en ovan position? Det spelar ingen roll. Just nu är anfallarna i landslagstruppen alldeles för ojämna. Och innan Diego Costa är tillbaka på allvar köper jag idén med att spela med sex mittfältare.
Det har ju om inte annat varit ett framgångsrecept för Spanien tidigare. I EM-finalen 2012 startade man på det sättet, med Cesc Fàbregas i den centrala spetsrollen, och slog Italien med 4-0.
Och när Isco är så bra som han är just nu borde det pratas om honom med ännu större ord än vi tidigare gjort. Vilka mittfältare är bättre för tillfället? Lika bra på att styra en match? Får spelet att se lika enkelt ut?
Att han dessutom är mångsidig gör honom ännu mer unik. Han knorrar in frisparkar, borrar in mål med fel fot och får Marco Verratti att se ut som en juniorspelare.
Isco har förtjänat sin gjutna plats i både klubblaget och landslaget. Han förtjänar att bli omnämnd som en av världens absolut bästa fotbollsspelare också.