Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Få reser sig från en psykologisk Real Madrid-käftsmäll

Twitter: @pinthorp

För de flesta lag, inte minst de som på pappret är väldigt underlägsna, är det snudd på omöjligt att resa sig från den psykologiska käftsmäll som Girona fick av Real Madrid i första halvlek i går. Två bollar i innerstolpen – ett kontringsmål emot sig.

Men Girona var uppenbarligen av annan karaktär än att falla igenom. Två snabba mål i inledningen på andra – Cristian Stuani och Portu, två av lagets bästa spelare under hösten med varsitt mål – och helt plötsligt var den lilla katalanska nykomlingen i förarsätet. Att sedan också ha bud på fler mål, lyckas hålla tätt bakåt och säkra tre poäng är vansinnigt imponerande.

Senast Real Madrid föll mot en La Liga-debutant var säsongen 1990/91 mot Burgos.

Jag var själv i väg och kommenterade Superettan parallellt med matchen på Montilivi så har bara sett ett längre sammandrag och läst rapporter efter matchen. Alla verkar eniga: Girona vann fullt välförtjänt.

Förutom fixstjärnorna framåt, däribland Valencia-fostrade Portu (alla med koppling till Valencia verkar gå bra för tillfället), har många framför allt höjt röster kring Pablo Maffeo. Den 20-årige högerbacken tillhör Manchester City och har gjort två lånesejourer i Girona tidigare. Framför allt var han riktigt bra när klubben säkrade La Liga-avancemanget i våras.

Det ryktas om att Valencia-tränaren Marcelino García Toral länge haft ögonen på Maffeo och ser honom som optimal som högerspringare i dagens Valencia där man har en “interior” som högermittfältare, det vill säga en innermittfältare (Carlos Soler) med utgångsposition på kanten och som gärna släpper densamma och viker inåt i banan.

Det krävs mycket av en ytterback för att fungera i ett sådant system och Martín Montoya kanske inte är den spelare på sikt som Valencia kommer prioritera i den rollen. Detta trots att han gjort en fin inledning på den här hösten. Canteraspelaren Nacho Vidal är fortfarande oprövad men har potential.

Oavsett vad ligger ingenting i Marcelinos händer utan främst i Manchester Citys kring Pablo Maffeos framtid. Är han en man för Citys A-trupp redan nästa säsong? Om inte kan han bli aktuell för en större spansk klubb nästa sommar.

***

Snacka om scenförändring de senaste två månaderna för Real Madrid. I slutet av augusti efter Supercup-bataljerna mot Barcelona målades laget upp som sällan skådad favorit till att bärga en ny ligatitel.

I dag är man åtta pinnar bakom Barcelona och då har laget knappast haft ett blödande spelschema de inledande tio omgångarna.

Är det mättnad i laget? Kanske behövdes lite fler stora förändringar i somras trots allt för att hålla spelargruppen maximalt motiverad och inte halka in i den trygga zonen av att alt löser sig?

Karim Benzema kan givetvis inte enbart klandras för att offensiven harvat. Även om jag gärna hade sett Cristiano Ronaldo som ensam anfallare i fler matcher är det tydligt att Benz är den enda vettiga referenspunkten som finns att tillgå av anfallsspelarna (tveksam till Gareth Bale i den rollen). Och uppenbarligen litar inte Zinedine Zidane på att spela Borja Mayoral som nia när det väl gäller.

Borde man gått för Kylian Mbappé? Möjligt.

Madrid borde i alla fall gått för någon anfallsspelare under sommaren. Att missa Mbappé borde inte uteslutit andra alternativ. Nu står offensiven med en rad anfallare i rejäla formsvackor och utan en tydlig plan B.

De kommande två månaderna kommer bli väldigt avgörande för Real Madrids fortsatta guldjakt i ligaspelet. Atlético (borta), Athletic (borta), Sevilla (hemma) och Barcelona (hemma) stundar innan julen tar vid.

Adam Pinthorp

En av ter Stegens bästa insatser i Barcelona

Twitter: @pinthorp

Nu har säsongen börjat sätta sig på allvar, vi är trots allt mer än en fjärdedel in. Och vi kan därmed konstatera att Atlético Madrid är det av förhandstippade topplagen som inte kommit upp i den nivå de flesta hade väntat sig.

Det är offensiven som harvar. Diego Simeone har aldrig roterat så här mycket under en säsongsinledning tidigare. Det kan förvisso ses som ett sundhetstecken och är ett kvitto på klubbens framgångar den senaste åren vilket lett till effekten av en större och mer konkurrenskraftig trupp.

Men det är också tydligt att “El Cholo” inte har en lika självklar förstaelva som tidigare. Han har ingen given anfallspartner till Antoine Griezmann. Han byter position på flera spelare från match till match. Och ett grundproblem som varit djupt rotat i Atlético under hela Simeones era är problematiken som kvarstår i matcher där laget behöver styra matchen med bollen i sin ägo.

Det har blivit bättre, men lirare som Óliver Torres och Nicolás Gaitán har haft svårt att prägla Simeones Atlético. Det kanske helt enkelt är så att den bästa versionen av Atleti aldrig kommer innefatta en “nummer tio”-spelare. Det går att nå framgång ändå. Problemet är att det kan bli lättläst om man håller på i samma mönster.

Den enkla lösningen kanske heter Diego Costa. Vi får väl svaret i vår.

Nu har hur som helst Atlético lirat fem oavgjorda och vunnit fem matcher under ligasäsongen. Ett starkt defensivt facit och en styrka i sig att ännu inte förlorat. Men bollar man även in Champions League-insatserna i hela summeringsekvationen kan vi slå fast att Atlético inte kommit upp i den standard många hade trott. Laget är redan åtta poäng efter Barcelona i toppen.

***

Omgångens stormatch spelades på Nuevo San Mamés i Bilbao. Athletic mot Barcelona, Baskien mot Katalonien. Ett känsloladdat möte på många sätt med tanke på rådande politiska tillstånd i landet – vilket vi lär kunna märka av ännu mer när katalanska nykomlingen Girona tar emot huvudstadens Real Madrid i morgon.

Barça vann dock oavsett vad på San Mamés och tog nionde segern. Trots att det periodvis inte alls sett ut som ett mästarlag på banan har man inkasserat seger på seger och gemensam nämnare i samtliga fall är Lionel Messi.

Argentinaren banade väg ännu en gång och var delaktig i båda målen. Den annars mest imponerande insatsen stod faktiskt Barças man som vaktar målet: Marc-André ter Stegen.

Han får sällan några ljusstrålar på sig och har vad många kanske tycker ett ganska behagligt jobb. Men att agera keeper i ett lag som sällan anstormas och har mängdvis av målchanser emot sig är en av de svåraste uppgifterna psyket och att verkligen hålla sig fullt fokuserad när insatserna behövs.

Jag skulle påstå att ter Stegens insats mot Athletic, där han stod för tre-fyra otroligt bra parader, var en av tyskens bästa under sin tid i Barcelona. Han har en fight mot Bayern München som sticker ut och även en rad andra väldigt starka insatser, men som helhet var det här en match där han fick visa hela sitt register.

***

Leganés cyniska spel kommer bärga många vitala poäng den här säsongen. Men det var först nu ett av de riktigt tuffa testen uppenbarade sig. Det blev förlust mot ett, vilket bör understrykas, pressat Sevilla och jag är helt övertygad om att Leganés november månad inte kommer vara lika poängstark som oktober.

Ändå ett charmigt gäng som kommer göra många matcher till 90 plågsamma minuter för motståndaren.

Adam Pinthorp

Real Madrid fostrar flest La Liga-spelare

Twitter: @pinthorp

Copa del Rey-vecka i Spanien. Rakt in i sextondelsfinaler vilket betyder första rundan där La Liga-lagen äntrar turneringen.

Precis som vanligt är det dubbelmöten som i många fall kommer förstöra spänningen till kvart/semifinal. För att en sjunkande Málaga-skepp torskar borta mot Numancia är knappast en skräll i det här läget.

I övrigt idel väntade resultat från tisdagens matcher. Framför allt är ju de inledande cupmatcherna en jättechans för både de spelarna som harvar precis utanför startelvan men också de yngre förmågorna som får en möjlighet att visa upp sig. I går gjorde Fabián Orellana sin säsongsdebut för Valencia. För ett par år sedan en av ligans bästa offensiva spelare – i dag i en ganska kylslagen frysbox i Valencia. Han får i alla fall inte spela i ligaspelet, vilket också understryker anfallslyxen som just nu råder för Marcelino.

I talangflödet är det svårt att blunda för Barcelonas mittfältsdiamant Carles Aleñá. Han har spelat A-lagsfotboll tidigare – han gjorde en handfull matcher förra säsongen – men har tagit ytterligare kliv i Barça B den här säsongen, laget som nu åter är i Segunda División.

De katalanska rubrikerna fick dock José Arnáiz, som värvades till Barça B inför säsongen från Valladolid. Han imponerade rejält för det lila laget i Segundan förra säsongen med 12 mål på 35 matcher och har uppenbarligen inte sett någon anledning att sluta göra poäng i och med miljöbytet. Fyra mål och tre assist under hösten i Segundan har gett eko och inte minst nått Ernesto Valverdes kännedom, och när anfallaren fick chansen mot Murcia i går svarade han med att göra mål direkt.

I ett Barcelona där det är tämligen öppet kring anfallspositionerna bakom Leo Messi och Luis Suárez är det inte alls omöjligt att José Arnáiz får speltid även i övriga sammanhang.

***

Min vän och journalistkollega Alexandra Jonson tog fram väldigt intressant statistik för ett par veckor sedan, där hon listade de klubbar som fostrat flest spelare som i dag är aktiva i La Liga.

Kriterierna är tämligen enkla. För att räknas in måste spelaren ha representerat klubben på ungdomsnivå, alltså även under reservlagen som i de flesta fall håller till i proffssystemet på seniorbasis. Dessutom måste spelaren ha stannat i mer än en säsong.

När man pratar om ungdomsakademier i Spanien är det ofta som Barcelonas La Masía tas upp. För att inte prata om Villarreals eminenta akademi som gjort revolutionerande framsteg de senaste tio åren (klubben hade faktiskt sitt A-, B- och C-lag i första, andra och tredje divisionen under en period).

Men på den här listan toppar faktiskt Real Madrid. Huvudstadsklubben har fostrat hela 34 spelare som i dag håller till i La Liga.

Anledningen att det inte pratas lika mycket om Madrids akademi är av den enkla anledningen att det är färre spelare jämfört med en del av de konkurrerande klubbarna som nått hela vägen till A-laget. Många har representerat Castilla, klubbens reservlag, men inte fått chansen i A-truppen.

På listan över Madrid-produkter runt om i ligan finns bland annat Dani Parejo (Valencia), Juanfran Torres (Atlético), Pablo Sarabia (Sevilla), José Manuel Jurado (Espanyol), Antonio Adán (Betis) och Diego Llorente (Real Sociedad).

Liksom de sju egenfostrade spelare som faktiskt nått hela vägen till A-laget i dag: Dani Carvajal, Nacho Fernández, Kiko Casilla, Lucas Vázquez, Marcos Llorente, Achraf Hakimi & Borja Mayoral.

Barcelona är klar tvåa medan Athletic tar bronspengen. Sämst på att fostra spelare i La Liga är Leganés. Bara en spelare från klubbens egna led håller i dag till i högstadivisionen.

HELA LISTAN:
Real Madrid – 34 spelare
Barcelona – 30 spelare
Athletic Club – 25 spelare
Valencia – 23 spelare
Real Sociedad – 21 spelare
Espanyol – 20 spelare
Atlético de Madrid – 17 spelare
Sevilla – 15 spelare
Celta Vigo & Las Palmas – 13 spelare
Málaga & Villarreal – 10 spelare
Real Betis – 8 spelare
Girona – 6 spelare
Getafe – 5 spelare
Alavés & Levante – 4 spelare
Deportivo La Coruña – 3 spelare
Eibar – 2 spelare
Leganés – 1 spelare

Adam Pinthorp

Han är La Ligas mest underskattade anfallare

Twitter: @pinthorp

Det är lätt som anfallare i La Liga att hamna i skuggan av de allra största namnen. Ofta är det Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller för all del Antoine Griezmann vars namn pryder de flesta rubrikerna.

Men det finns många som puttrar på där i skymundan och förtjänar större uppmärksamhet. En är Cédric Bakambu. 26-åringen hämtades in som tämligen okänd från Bursaspor i Süper Lig till Villarreal för två år sedan.

Många hade stora förväntningar på både Roberto Soldado och Léo Baptistão den säsongen, men efter densamma var det Bakambu som hade gjort störst avtryck i Villarreal-tröjan. Tolv mål under sin debutsäsong i Spanien och i snitt mål var 155:e minut var ett helt klart godkänt facit.

Säsongen därpå bättrade han sitt målsnitt men gjorde också betydligt färre ligamatcher. Jobbiga överansträngningar var jobbigt ihärdiga för Bakambu som inte riktigt fick den kontinuiteten varken han eller Villarreal hade velat. Ändå gjorde han ofta mål när han spelade.

Till den här säsongen har Cédric Bakambu fått en hel försäsong och hittills varit skadefri. Nu har han också tydligt växlat upp ytterligare en nivå – en nivå han länge hintat om finns där.

Åtta mål på åtta starter är ett fantastiskt facit och Bakambu ser både starkare och snabbare ut i höst än tidigare. Hans spelstil påminner en hel del om Diego Costa. Kanske inte lika Costa-bestialisk när det gäller kroppsspråk, men väl det där stångande drivet och en närmast oförklarlig förmåga att trycka sig förbi spelare utan avancerade finter utan snarare med enorm vilja.

Jag tycker Bakambu är La Ligas klart mest underskattade anfallare. Det har bara varit en tidsfråga innan han exploderar på allvar och hade det inte varit för skadorna förra säsongen är jag övertygad om att många klubbar redan hade kampats om hans underskrift.

Det blev en ny fullträff från Bakambu när Villarreal tidigare i dag städade av Las Palmas enkelt hemma på El Madrigal.

Det börjar blåsa starkt kring Gran Canaria-laget nu. Bara två segrar på nio matcher är inget smickrande facit. Däremot har Las Palmas haft ett väldigt tufft inledande spelschema och jag minns att jag och min vän Christopher Kviborg, halvt uppvuxen på Gran Canaria, pratade om det inför säsongen att laget mycket väl kunde stå på noll poäng efter fem omgångar.

Nu tog man faktiskt sina två segrar under den perioden men det säger snarare mer om motståndarna man slog, höstens svagaste i form av Málaga och ett roterande och alltid lika ovisst Athletic.

Det är snarare sätten man har demolerats av lag som Atlético, Celta Vigo och nu senast Villarreal som ställer en hel del oroande frågor. Och då ska nye målvakten Leandro Chichizola definitivt inte klandras. Han har haft ett försvar – i alla fall på pappret – framför sig som mer varit obefintligt.

Jag tror dock det behöver gå ett gäng omgångar till innan vi sätter en rejäl fiasko-stämpel på Las Palmas höst. Ett mer överkomligt spelschema stundar den närmsta månaden. Då måste poängen börja trilla in.

***

Nej, det klart inte Gerard Deulofeus mål mot Málaga skulle ha godkänts i går. Bollen klart och tydligt (hur går det ens missa med så många domare?) över kortlinjen när Lucas Digne slog in bollen.

Vissa bedömningar är 50/50 och kan ses på många olika sätt. Det här var bara en ren miss.

***

Vad gör Atlético när man befinner sig i ett ganska pressat läge, är mitt i tätt matchande och ställs mot ett formstarkt Celta Vigo på bortaplan?

Springer hem en 1-0-viktoria. Á la Diego Simeone.

***

Real Madrid mot Eibar avslutar helgens La Liga-fighter. Den sena söndagsmatchen har tidigare i höst bjudit på några fantastiska matcher.

Men även om Madrid faktiskt tappat poäng i fyra hemmamatcher den här säsongen har jag svårt att se hur Eibar ska bära sig åt för att göra en nervkittlande tillställning av det hela.

Adam Pinthorp

Han är La Ligas mest underskattade anfallare

Twitter: @pinthorp

Det är lätt som anfallare i La Liga att hamna i skuggan av de allra största namnen. Ofta är det Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller för all del Antoine Griezmann vars namn pryder de flesta rubrikerna.

Men det finns många som puttrar på där i skymundan och förtjänar större uppmärksamhet. En är Cédric Bakambu. 26-åringen hämtades in som tämligen okänd från Bursaspor i Süper Lig till Villarreal för två år sedan.

Många hade stora förväntningar på både Roberto Soldado och Léo Baptistão den säsongen, men efter densamma var det Bakambu som hade gjort störst avtryck i Villarreal-tröjan. Tolv mål under sin debutsäsong i Spanien och i snitt mål var 155:e minut var ett helt klart godkänt facit.

Säsongen därpå bättrade han sitt målsnitt men gjorde också betydligt färre ligamatcher. Jobbiga överansträngningar var jobbigt ihärdiga för Bakambu som inte riktigt fick den kontinuiteten varken han eller Villarreal hade velat. Ändå gjorde han ofta mål när han spelade.

Till den här säsongen har Cédric Bakambu fått en hel försäsong och hittills varit skadefri. Nu har han också tydligt växlat upp ytterligare en nivå – en nivå han länge hintat om finns där.

Åtta mål på åtta starter är ett fantastiskt facit och Bakambu ser både starkare och snabbare ut i höst än tidigare. Hans spelstil påminner en hel del om Diego Costa. Kanske inte lika Costa-bestialisk när det gäller kroppsspråk, men väl det där stångande drivet och en närmast oförklarlig förmåga att trycka sig förbi spelare utan avancerade finter utan snarare med enorm vilja.

Jag tycker Bakambu är La Ligas klart mest underskattade anfallare. Det har bara varit en tidsfråga innan han exploderar på allvar och hade det inte varit för skadorna förra säsongen är jag övertygad om att många klubbar redan hade kampats om hans underskrift.

Det blev en ny fullträff från Bakambu när Villarreal tidigare i dag städade av Las Palmas enkelt hemma på El Madrigal.

Det börjar blåsa starkt kring Gran Canaria-laget nu. Bara två segrar på nio matcher är inget smickrande facit. Däremot har Las Palmas haft ett väldigt tufft inledande spelschema och jag minns att jag och min vän Christopher Kviborg, halvt uppvuxen på Gran Canaria, pratade om det inför säsongen att laget mycket väl kunde stå på noll poäng efter fem omgångar.

Nu tog man faktiskt sina två segrar under den perioden men det säger snarare mer om motståndarna man slog, höstens svagaste i form av Málaga och ett roterande och alltid lika ovisst Athletic.

Det är snarare sätten man har demolerats av lag som Atlético, Celta Vigo och nu senast Villarreal som ställer en hel del oroande frågor. Och då ska nye målvakten Leandro Chichizola definitivt inte klandras. Han har haft ett försvar – i alla fall på pappret – framför sig som mer varit obefintligt.

Jag tror dock det behöver gå ett gäng omgångar till innan vi sätter en rejäl fiasko-stämpel på Las Palmas höst. Ett mer överkomligt spelschema stundar den närmsta månaden. Då måste poängen börja trilla in.

***

Nej, det klart inte Gerard Deulofeus mål mot Málaga skulle ha godkänts i går. Bollen klart och tydligt (hur går det ens missa med så många domare?) över kortlinjen när Lucas Digne slog in bollen.

Vissa bedömningar är 50/50 och kan ses på många olika sätt. Det här var bara en ren miss.

***

Vad gör Atlético när man befinner sig i ett ganska pressat läge, är mitt i tätt matchande och ställs mot ett formstarkt Celta Vigo på bortaplan?

Springer hem en 1-0-viktoria. Á la Diego Simeone.

***

Real Madrid mot Eibar avslutar helgens La Liga-fighter. Den sena söndagsmatchen har tidigare i höst bjudit på några fantastiska matcher.

Men även om Madrid faktiskt tappat poäng i fyra hemmamatcher den här säsongen har jag svårt att se hur Eibar ska bära sig åt för att göra en nervkittlande tillställning av det hela.

Adam Pinthorp

Ett för första gången på länge pressat läge i Atlético

Twitter: @pinthorp

Atlético de Madrid har inte riktigt fått den starten på säsongen som man hade hoppats på. Fortfarande obesegrat i ligan men fyra oavgjorda matcher på de åtta inledande, varav de där poängtappen kommit i många matcher där laget knappast budgeterat med sådana resultat.

Därtill hemmaförlusten mot Chelsea i Champions League och senast 0-0-resultatet mot nederlagstippade Qarabag.

Defensiven, som varit det som hållit Atlético i toppen de senaste åren, har sett någorlunda stabil ut. Bortsett från matchen mot Chelsea då man inte lyckades försvara ytan mellan mittfält och försvar på ett lika bra sätt som vi vant oss vid har defensiven varit godkänd. Det är framåt laget har haft problem. Ingen kontinuerlig anfallspartner till Antoine Griezmann och som helhet lite för få skapade målchanser.

Därför är det för första gången på ganska länge som det blåser lite pressade vindar kring Atlético. Man måste börja vinna i Champions League för att gå vidare. Och man har inte råd att halka efter för mycket i ligaspelet om man vill vara med och slåss om titeln i vår.

I morgon möter man Celta Vigo – som kommer från 5-2-seger mot Las Palmas – borta på Balaídos. Ett svårt test mot en motståndare som sakta men säkert börjat hitta formen och framför allt gjort det som Atlético inte gjort – hittat rätt i offensiven.

***

Valencia-Sevilla 4-0.

Wow. Nu kan vi slå fast att Valencia anno 2017/18 är på riktigt. Det var inte bara en smekmånad för Marcelino. Det han har lyckats bygga på väldigt kort tid är otroligt imponerande och inte minst väldigt underhållande.

Ett strukturerat 4-4-2 där man släpper få chanser bakåt men ändå spelar en fantasifull och anfallsinriktad fotboll.

Gonçalo Guedes är höstens bästa spelare i ligan tillsammans med Lionel Messi. Det framstår ju rakt av märkligt att han inte tagit plats i PSG – om än kanske inte som startspelare – när man ser honom flyga fram på Mestalla just nu.

***

Cristiano Ronaldo betalar för 370 personers läkarkostnader i samband med veckans tragiska bränder i Portugal. Väldigt fint av storstjärnan.

***

Är det nu vi ska vänta oss Antonio Sanabrias stora genombrott?

Jag tror faktiskt det.

La Masía-fostrade anfallaren, som lämnade Barça innan han fick chansen i A-laget för att brådska i väg till Roma, har gått under radarn i några år och många har väntat på att det ska explodera kring paraguayanen.

Nu har det börjat hända. Redan sex mål på nio matcher och framför allt mål på flera olika sätt. Han är en “fox in the box” som nosar sig till målchanser inne i straffområdet men också skicklig i djupled.

Jag tror han kommer toucha runt 15 mål när säsongen är över och i sådana fall lär det bli Sanabrias sista säsong i Betis. Det har aldrig varit slutdestinationen.

Adam Pinthorp

Peta Benzema och spela Ronaldo centralt, Zidane

Twitter: @pinthorp

Jag kan inte dra mig till minne att Karim Benzema inlett en säsong så här svagt i Real Madrid. Inte ens när han opererade utanför startelvan under Gonzalo Higuaíns bästa dagar i klubben. Då gjorde han ändå mål och hade ett hyfsat snitt.

Den här hösten har han mestadels uttryckt frustration efter det ena misslyckade avslutet efter det andra.

Jag skrev inför säsongen att det här Real Madrid-bygget hade varit så gott som komplett på förhand om man hade värvat in en spetsanfallare som hade konkurrerat på allvar med Benzema. Jag gillar Borja Mayoral, men är han verkligen redo att utmana om en plats på allvar? Han står på tillväxt just nu och det skulle, om jag får gissa, snarare krävas ett prekärt skadeläge än någonting annat för att Mayoral skulle få chansen i ett viktigt läge.

Det finns ingen som flåsar Benzema tillräckligt i nacken och om Zinedine Zidane vill fortsätta spela på samma sätt kommer fransmannen fortsätta lira. Jag hoppas att El Míster tänker om och i de kommande matcherna väljer att spela som den avslutande kvarten mot Tottenham. Det vill säga med Cristiano Ronaldo som central anfallare och Isco och Marco Asensio med utgångsposition på kanterna men relativt fria tyglar att vika in och göra lite som de vill.

Med Karim Benzema i samma form som för ett par år sedan hade Real Madrid inte legat lika långt efter i ligaspelet och definitivt gjort fler mål mot Tottenham i går. Varken Antonio Adán (som stod i vägen för allt Benzema försökte med när Betis vann på Bernabéu för några veckor sedan) eller Hugo Lloris (galen parad på Benzemas nick från bara ett par meter) insatser ska förringas på något sätt. De var enorma. Men ska 29-åringen fortsätta vara en startman i världens mäktigaste lag måste han börja göra mål.

För övrigt häftigt att Mauricio Pochettinos upplaga av Tottenham – ett lag han varit med och byggt under flera år nu – verkar vara på allvar. Det är en liten Atlético Madrid-resa som Spurs har gjort och etablerat sig på allvar i Premier League-toppen. Det enda som saknas nu är titlar. Kanske är det på gång redan den här säsongen. Laget verkar onekligen vara att räkna med på riktigt.

***

Har vi inte bara gått och väntat på att Sevillas luftballong ska spricka så att laget tas ned på jorden?

Jag hävdar inte att lagets fina inledning på säsongen varit en slump eller föranletts av tur. Det finns gott om kvalité i det här Sevilla, inte minst offensivt, och vi väntar fortfarande på att en del spelare bara ska explodera.

Men att utmana i den absoluta toppen av ligan? Att vara redo för nästa steg i Europa?

Jag har aldrig varit övertygad om att Eduardo Berizzos lagbygge är redo för nästa nivåer vid ett så här tidigt skede. Jag tror däremot inte han är en felrekrytering. Sparka honom redan nu? Dumheter.

Sevilla ligger femma i ligan och har fortfarande allt i egna händer att ta sig vidare i Champions League – dessutom med ett ganska fördelaktigt spelschema.

Däremot var det bara en tidsfråga innan laget skulle gå på sin första riktiga mina. Att explosionen blev så enorm att det faktiskt skakar om hela Sevilla var väl få som hade anat på förhand.

Jag tycker 5-1-förlusten mot Spartak Moskva säger ganska mycket om dagens Sevilla. En oerfaren tränare på den här nivån, ett lag med många nya ansikten och en trupp som är bred men saknar defensiv styrka.

Nico Parejas ledaregenskaper i backlinjen hade behövts i en sådan här match. Och framför allt så uppdagas det hur ovärderlig Steven N’Zonzi är på Sevillas mittfält. Det finns ingen i truppen som kan ersätta honom. Jag har inte övertygats av Guido Pizarro och både Michael Krohn-Dehli och Éver Banega gör sig knappast som bäst i balansrollen.

Det är först nu det blir intressant att börja följa Sevilla. Smekmånaden är över för Berizzo, nu gäller det att hoppa upp på hästen igen och börja leverera resultat.

Adam Pinthorp

La Liga Loca lever upp till sitt rykte

Twitter: @pinthorp

Grattis, ni som spelade på över åtta mål i Real Betis-Valencia. Visst låg det lite i luften?

Men okej, inte ens med ett Paco Jémez-inspirerande Betis-försvar och en mer skimrande Valencia-offensiv än på många år hade väl någon trott att det skulle vara så vidöppet som det faktiskt var på Benito Villamarín under söndagskvällen.

Valencia vann med 6-3 i helgens mest galna tillställning. Betis-tränaren Quique Setiéns kroppsspråk en kvart från slutet sa precis allt om Betis prestation i matchen. Den var okej, stundtals, framför allt spelet med bollen, men också enorma svängdörrar bakåt. Santi Mina hade precis hoppat in och lite turligt gjort 4-0 till Valencia, som såg ut att gå mot sin mest imponerande seger för säsongen.

Då skänkte Dani Parejo bort ett mål. Antonio Sanabria sprang in ett andra. Och Cristian Tello curlade in det tredje.

På bara några minuter var det en boll som skiljde, Setién begrep ingenting och jag anar att de Betis-supportrar som redan hade lämnat arenan febrilt skyndade sig tillbaka för att inte missa vad som hade kunnat bli årets vändning.

Men det var ju det där med svängdörrarna. Det hade varit svajigt redan tidigare, och när Betis stångade på med fullt manskap framåt för att hitta möjlighet till kvittering öppnades ännu större ytor i motsatt direktion. Det utnyttjade Valencia och vann till slut med 6-3.

Bortser vi från mardrömsminuterna där Betis gjorde sina samtliga mål var det här ändå ett nytt otroligt styrkebesked från Valencia. Dani Parejo (den horribla felpassningen vid 1-4-målet till trots) har verkligen fyllt sin roll på ett ännu mer utmärkande sett den här säsongen – både som speldirigent och inte minst lagkapten. Alla tre anfallare är i storform. Gonçalo Guedes kan inte hyllas tillräckligt och när även Andreas Pereira hoppar in och gör drömmål skapar det enorma lyxproblem för Marcelino framöver.

Valencia är tabelltvåa efter åtta omgångar och har varit det mest underhållande laget att se så här långt. Är det för tidigt att ropa hej?

Med en ny tränare, många nya spelare, en hel del oerfarna unga lirare och ett otroligt tufft inledande spelschema tycker jag inte det går att understryka för många gånger hur imponerande Valencias säsongsinledning har varit. Det här ser ut att vara på riktigt.

***

Atlético fortsätter ha vansinnigt svårt att knyta ihop den där segersäcken mot Barcelona i ligasammanhang. Kändes det inte skrivet i sten att Atleti, efter en strålande första halvlek och ett ledningsmål att gå på, ändå skulle kliva av banan utan att vara vinnare?

Kanske agerade man för passivt i andra halvlek. Samtidigt är det ett Barcelona som alltid har den där urkraften men framför allt spetskvalitén (det handlar ju alltid om Lionel Messi & ibland Luis Suárez) som gör att en dålig match som helhet inte behöver lämnas förlorad. Den här gången var det Suárez som fixade målet och en poäng, vilket jag är övertygad om att Barça – som stora delar av matchen jagade i underläge – är mer än tillfreds med.

Barça toppar tabellen, fyra pinnar före Valencia.

Man kan verkligen säga att det har börjat sätta sig nu. Barça, Valencia, Real Madrid, Atlético och Sevilla. Toppkvintetten som kommer vara densamma även om 30 omgångar.

***

Sexa då? Ja, där finns Leganés, av alla lag. Är det kanske nu vi ser frukten av Asier Garritanos långsiktiga arbete?

Jag väljer att vänta några omgångar till. Jag tror inte Leganés är “på riktigt” och kommer bli säsongens Eibar.

Det är väldigt imponerande att bara ha släppt in tre mål (inget annat lag har släppt in färre), men samtidigt har man inte ställs mot de offensivt tunga lagen ännu, bortsett från Atlético Madrid.

2-0-segern mot Málaga senast säger nog tyvärr mer om motståndarlaget. Málaga gör sin sämsta säsongsinledning någonsin och har bara en liten ynka poäng så här långt. Att Alavés och Villarreal hunnit sparka tränare innan är ett under. Míchel har inte haft det enkelt och blivit av med i stort sett hela sin stomme – men någonting måste hända illa kvickt på solkusten om det inte ska bli Segunda-spel nästa höst.

***

Det finns många andra lag och spelare att skriva om efter den här helgen. Mer om en av ligans mest underskattade spelare i veckan.

***

Cristiano Ronaldo gjorde faktiskt sitt första ligamål i lördags när Real Madrid slog, om än inte problemfritt, Getafe med 2-1.

Ett blytungt segermål fem minuter från slutet som ser till att Madrid har häng på toppen. Nu har laget mer andrum i ligan och behöver inte känna riktigt samma press som tidigare.

Adam Pinthorp

"Atleti-Barça kommer inte vara en del av ett politiskt rally"

Twitter: @pinthorp

Det har varit ett par omtumlade veckor i Spanien och framtiden präglas av ovisshet. När till och med en spelare som Andrés Iniesta, sällan den som pratar i onödan, gått ut och uttryckt sin önskan om en “dialog mellan de politiska lägren” för att alla ska kunna leva fredligt förstår man att det har gått för långt.

Fotbollen har alltid varit ett stort symbolvärde även ur en politisk aspekt i Spanien och så även under landslagsuppehållet. Men nu till helgen drar ligaspelet igång igen och det klart att saker och ting kommer göra sig påminda.

På lördag väntar Atlético Madrid-Barcelona på Wanda Metropolitano. Säsongens tyngsta match i Spanien så här långt. Atléticos inte helt ostökiga supportergrupp Frente Atleti vill att hela Metropolitano ska fyllas med spanska flaggor.

Atléticos président Enrique Cerezo har tonat ned det hela och hävdar att i det här fallet hänger ingen politiken och fotbollen ihop.

“Det här kommer enbart bli en sportslig tillställning för familj och vänner, ingen kommer ansluta till ett politiskt rally eller någon demonstration. Våra fans vet att fotboll och politik är olika frågor, och som klubb fokuserar vi enbart på det sportsliga. När vi vann ligatiteln på Camp Nou för tre år sedan applåderade hela arenan vår prestation och det kommer vi inte glömma”.

Det enda vi med största sannolikhet kan konstatera inför matchen är att Gerard Piqué kommer vara lika omtyckt på Metropolitano som på landslagets träningar.

***

Om vi enbart fokuserar på matchen så är det förstås en nyckelmatch för toppstriden. Barcelona har sju raka segrar, en tämligen smickrande målskillnad på +21 och har bara släppt in två mål. Det mesta har gått Barças väg rent spelmässigt, trots lite skavanker.

Skulle laget vinna på Metropolitano rycker man nödvändigtvis inte ifrån Sevilla och Valencia, men skapar en rejäl lucka till Atlético som tillsammans med Real Madrid fortfarande är de tyngsta utmanarna.

Två stora frågor inför matchen är vem som kommer spela bredvid Antoine Griezmann (som gjort mål i samtliga tre matcher som hittills spelats på Metropolitano) i Atlético, och vem som tar anfallspositionen till höger i Barça.

Mina gissningar: Ángel Correa och Denis Suárez. Två spelare som imponerat under hösten och borde gå före konkurrenterna i nuläget.

***

Jag ser nästan lika mycket fram emot Real Betis-Valencia som mot lördagens storfight. Även om Marcelino-Valencia har börjat se stabila ut bakåt skulle det inte förvåna mig det minsta om vi bjöds på ett målkalas av stora mått på Benito Villamarín på söndag.

De kanske två mest underhållande lagen under säsongsinledningen ställs öga mot öga och båda har praktiserat en väldigt attraktiv fotboll för den som gillar intensitet, fart och fläkt.

Sannerligen viktig match för båda lagen dessutom. Eftersom att Atlético och Barça möts, samtidigt som Athletic-Sevilla spelas tidigt under lördagen, kommer många av topplagen tappa poäng. Seger för Betis eller Valencia hade betytt att man på allvar hakar på där uppe i toppskiktet.

Adam Pinthorp

Sportchefen kickas av Valencia – Marcelino får utökat ansvar

Twitter: @pinthorp

Hur viktigt är det egentligen att ha en sportchef som basar över rekryteringar och spelarförsäljningar? Vem är det egentligen som har sista ordet?

Det här fungerar ju extremt olika från klubb till klubb. Och vi vet egentligen inte med hundra procent säkerhet vad som sker. Men att Florentino Pérez ibland gjort statusvärvningar “som är hans” till sitt Real Madrid är svårt att blunda för. Liksom att Diego Simeone har ett enormt inflytande över situationen i Atlético Madrid.

Tar vi dagens Barcelona som ett annat exempel är jag tämligen övertygad om att det överhuvudtaget inte fanns någon tydlig kommunikation mellan tränare Ernesto Valverde, president Josep María Bartomeu samt den sportsliga ledningen om ett vettigt tillvägagångssätt för att bygga den starkast möjliga truppen. Otydlighet har sällan nått så höga nivåer.

Men en klubb som börjar närma sig det som de senaste åren varit allt annat än synonymt med tydlighet är faktiskt Valencia. Ett steg är att plocka bort sportchefen José Ramón Alexanko och låta tränare Marcelino García Toral få ett större ansvar även gällande den biten.

Och det är mycket som har hunnit svänga på mindre än ett år kring den sportsliga ledningen i Valencia.

Alexanko, som själv var väldigt framgångsrik som spelare i FC Barcelona mellan 1980-93 och tidigare var högsta hönset i klubbens ungdomsakademi La Masía, presenterades som ny sportchef i Valencia så sent som i februari i år. Detta som ersättare till Jesús García Pitarch som klev av sin post kort dessförinnan.

Men ingenting varar för evigt. I september fick Alexanko kicken och det är extremt tydligt varför. Framöver kommer Marcelino, som kom så sent som i somras, ha betydligt mer att säga till om kring de sportsliga rekryteringarna. Vilket alltmer framstår som ett krav från hans sida.

Ska han lägga ned all sin kraft och energi på att ta Valencia till högre nivåer måste han få fullt förtroende. Lite Diego Simeone-approach om vi gör en enkel och nutida jämförelse. I Atlético skulle inte den sportsliga ledningen gå bakom ryggen på Simeone. Det är han som är boss. Det är hans lag. Det är han som väljer vilka byggstenar som skall användas och vilka som behövs för att utvecklas.

Lite samma sak vill Marcelino ha det i Valencia. Och jag ser bara fördelar med det. Marcelino är hyllad av många men har förvisso även haft sina fiender genom åren. Han sätter alltid laget före jaget och skiter fullständigt i vem som representerat klubben längst, vem som gjort flest mål eller har högst status. När han lämnade Cani utanför Villarreals trupp (en av klubbens mest ikoniska spelare genom alla tider) på grund av en dispyt som först började på träningsplanen var det Marcelino som fick sista ordet och Cani som i slutändan fick lämna klubben.

Marcelino är en väldigt auktoritär ledare med en stark vilja. Han behöver ha ett stort ansvar. Han behöver känna att det är “hans lag”.

Taktiskt har han inte varit särskilt märkvärdig i sina tidigare tränaruppdrag. Det behöver inte vara svårare än tydliga grunder och ett enkelt 4-4-2.

Jag tror inte det är Alexanko som yrkesperson det är fel på i det här fallet, utan snarare att Valencia klart och tydligt vill visa att man tror på Marcelinos arbete.

Däremot borde det ha skötts på ett snyggare sätt från Valencias håll. Uppenbarligen fick Alexanko reda på sin uppsägning på omvägar och inte direkt ifrån klubben, vilket ändå på något sätt symboliserar den brokiga skara människor som suttit och styrt Valencia de senaste åren.

Men jag tror på en förbättring och en ljusare framtid. Peter Lim (och Lay Hoon) har lugnat ned sig och i stället låtit människor med insyn i spansk fotboll ta på sig en större kavaj och steget att låta Marcelino både vara tränare och ha en tydligare roll i beslutsfattandet kring nyförvärv och försäljningar är jag övertygad om är ett positivt sådant.

***

Spanien blev klart för VM häromdagen. Det blev en ganska enkelt historia mot Christian Panuccis Albanien och nu kan “La Roja” på allvar börja förbereda sig inför mästerskapet i Ryssland nästa sommar.

Några saker som var extra kul att se var Rodrigo Morenos återkomst i landslaget. Han har haft ett par tunga år i Valencia men den lysande säsongsinledningen har inte gått Julen Lopeteguis ögon förbi och Rodrigo besvarade förtroendet med att göra mål direkt.

Dessutom matchade Lopetegui ett väldigt intressant mittfält med Thiago, Saúl & Koke – spelare han själv känner till väldigt väl och haft som förbundskapten i U21-landslaget tidigare. Spaniens generationsskifte har gått ganska obemärkt förbi och på pappret vet jag inte riktigt vilken nation som kommer presentera en starkare trupp nästa sommar.

Slutligen lite Álvaro Odriozola. Real Sociedads frejdige högerspringare gjorde debut i landslaget och har en sensationell utvecklingskurva det senaste året.

Bakom givne Dani Carvajal kommer Odriozola definitivt vara med och slåss om en plats i VM-truppen.

Adam Pinthorp

Piqué stannar i landslaget över VM – trots konflikten

Twitter: @pinthorp

Det är kaotiska tider för Spanien. Inte minst i de nordöstra delarna. Läget i Katalonien efter “valet” som ogiltigförklarades av den spanska regeringen har varit laddat.

Och de som nån gång hävdat att det inte finns ett samband mellan idrott och politik borde fått ett uppvaknande nu. Sedan finns en ännu större och tydligare koppling mellan politiken och FC Barcelona vilket sträcker sig långt bak i historien. Barça och inte minst hemmaarenan Camp Nou har varit en gemensam mötesplats för katalaner där de fått bära vilka färger de vill, sjunga katalanska sånger och vifta med den rödgula flaggan hur fritt de vill. Det är också det som gett uttryck till klubbens slogan “mes qué un club”.

Därför är det förstås ännu mer obegripligt att president Josep María Bartomeu till slut pushade för att matchen mellan Barcelona och Las Palmas skulle spelas förra helgen. Samma dag som Spaniens paramilitära poliskår mejat ned vanliga människor utanför vallokaler när de enbart ville utföra sin högst demokratiska rättighet att lägga sin röst.

Bartomeu var rädd att bli av med sex poäng i ligaspelet. Hur mycket väger en potentiell ligatitel mot våld mot oskyldiga människor?

Att spela matchen – som en grupp, förvisso minoritet, av spelarna i Barcelona inte ville – var bara ett fegt agerande av Bartomeu. Att vägra hade gett ett genomslag och varit ett sätt att på riktigt sträcka upp handen i skyn och säga att det här inte är okej.

Den spelare som det pratats mest om och alltid pratas mest om när det gäller sådana här frågor är Gerard Piqué. Han var förstås en av de som inte ville spela matchen mot Las Palmas och han är en av de största offentliga personerna som tydligt gjort sitt val i Kataloniens kamp mot självständighet.

Det är också en av anledningarna att Piqué fått utstå burop och nidramsor på de spanska arenorna under det pågående VM-kvalet. Något som eskalerat i och med turbulensen den senaste veckan.

När det spanska landslaget samlades för några dagar sedan hade den del supportrar gått så långt att säkerhetspersonal fick beslagta plakat och annat. Det stod “Piqué, jag vill inte att du ska lämna. Jag vill att de ska sparka ut dig. Du gör mig illamående”, på en.

Kanske inte det, tillsammans med högljudda burop, man vill mötas av när man äntrar planen för en landslagsträning.

Jag är helt övertygad om att Piqué inte haft det enkelt och att många tankar florerat i hans skalle den senaste tiden. Om han verkligen ska fortsätta i landslaget eller ge upp det helt. Han vill förstås spela VM i Ryssland och det kommer han också göra. Han bekräftade i alla fall att han inte kommer ge vika för vad vissa supportrar tycker utan fortsätta göra sitt jobb i landslaget.

En grej som hällt ännu mer bensin på elden är Piqués munhugg med Sergio Ramos. De har haft sina duster i klubblagen genom åren och det har varit tydligt att Ramos inte uppskattat Piqués uttryck i sociala medier kring Kataloniens självständighetsprocess.

Båda har förnekat att det överhuvudtaget ska finnas en spricka och att allt snarare än frid och fröjd.

“Allt är lögner. Vi har en fenomenalt bra relation och jag skulle vilja att ni alla en dag såg det. Vi är nära vänner och jag har föreslagit att starta ett projekt när vi kommer vara affärspartners”, sa Piqué under landslagssamlingen.

Bullshit eller ej? Oavsett vad är båda högst professionella fotbollsspelare och jag har svårt att se att det kommer påverka någonting rent sportsligt.

I kväll kan Spanien bli klart för VM (möter Albanien på Hércules hemmaarena Estadio Rico Pérez i Alicante) om man grejar ett bättre resultat än vad Italien gör i sin match.

När man väl tar sig till VM är det med Gerard Piqué och Sergio Ramos som mittbackspar. Det hade dock inte förvånat om det blir det sista vi ser av Piqué i en spansk landslagströja.

Adam Pinthorp

Kaotiskt läge i Katalonien stoppar inte Barça från att fortsätta vinna

Twitter: @pinthorp

Regeringen har förklarat Kataloniens folkomröstning om självständighet för olaglig. Det har lett till uppror i regionen. Flera hundra personer har skadats i sammandrabbningar mellan polisstyrkor och demonstranter och det var långt ifrån säkert att matchen mellan Barcelona och Las Palmas överhuvudtaget skulle spelas på Camp Nou under söndagen.

Till slut kom beskedet att spela matchen – inför tomma läktare.

Las Palmas kom till spel med den spanska flaggan inbroderad på sin tröja för att tydligt visa att man själva är stolta över att tillhöra Spanien trots att Gran Canaria ligger långt ifrån fastlandet, men också tydligt visa sin ståndpunkt att man är emot Kataloniens försök till att bli självständigt.

Alla spelare var eniga i mixade zonen efter matchen att det var en märklig, nästan surrealistisk, känsla att spela på den gigantiska arenan utan några människor som tittade på.

Barça vann med 3-0 efter att ha växlat upp i andra halvlek. Gemensam nämnare för samtliga mål? Lionel Messi.

Så här långt under hösten har Barcelona alltmer liknar hur det såg ut när Pep Guardiola var i klubben. I alla fall ur Messi-perspektivet. Han huserar alltmer centralt i banan. Offensiven handlar ännu mer tydligt om att försätta argentinaren i så bra position som möjligt. Vilket på ett sätt, om man både tittar till Messis målmaskineri och tabellen, varit ett smart drag av Ernesto Valverde.

Samtidigt är det enkelt att ställa sig frågan hur beroende Barça faktiskt är av Messi i nuläget. Det känns mer tydligare än någonsin att det finns en kung medan resten bara är alibi-soldater som kämpar för allt de är värda för att kungen ska få göra sin grej.

***

Det har varit mycket annat i veckan och jag har inte skrivit ett smack om lagen som huserat i Europa. Såg Dortmund-Madrid och blev imponerad av det spanska huvudstadslaget.

Att i ett prekärt läge med tidiga motgångar under säsongen gå in och verkligen praktisera den där Real Madrid-fotbollen vi vant oss vid att se, på en av de tuffaste arenorna mot ett väldigt formstarkt Dortmund. Det är ofantligt bra och ett styrkebesked från Zinedine Zidane och hans manskap.

Real Madrid-maskineriet är i gång och kommer bara accelerera igång i takt med att säsongen blir längre.

Alldeles nyss vann man på Santiago Bernabéu igen, så nu har man även slagit hål på den spökbubblan. Isco tvåmålsskytt och återigen mästerlig.

***

Det andra stora huvudstadslaget, Atlético, har haft en tuffare vecka.

Förlust på sista sparken i Metropolitanos CL-debut men definitivt inte orättvist på något sätt. Jag vet inte om Atlético inte kom upp i sin normala standard eller om det var Chelsea som helt enkelt var så mycket bättre. London-laget skapade i alla fall mängder av chanser och kom fram smidigt både på kanterna och centralt i banan.

Det följdes upp med ett nytt kryss i ligan i det minst historiska Madrid-derbyt, det borta mot Leganés.

0-0 slutade matchen. Vi lämnar den och Atléticos något stabbiga offensiv där. Hyllar Leganés fortsatt fina säsongsinledning i stället.

***

Real Betis är ligans skönaste gäng just nu.

Vi har redan charmats av den frejdiga offensiven och inte blev det mindre av den varan på Anoeta mot Real Sociedad. Matchen slutade 4-4 (!). Jag är helt övertygad om att det här inte är första gången vi får se liknande matcher, med lika galna resultat, när Real Betis spelar den här säsongen.

Offensiven är tillräckligt bra för att göra mål och skapa mycket på alla lag. Defensiven? Tja, Antonio Adán är en underskattad målvakt och Riza Durmisi tillhör av hela Europas mest intressanta vänsterbackar. Aissa Mandi (som jag såg mycket av i Ligue 1 och alltid haft ett gott öga till) tror jag kommer växa in i kostymen tillsammans med Zouhair Feddal men det behövs kontinuitet där.

Antonio Barragán? Inget lag någonsin har väl varit defensivt starkt med Barragán som startman. Det förklarar allt, egentligen.

Ingen skugga ska dock falla på Barragán som varit fullt godkänt under tiden i Betis. Framför allt har Quique Setién alltid varit en offensivt präglad tränare. Vi kommer fortsätta se de grönvita göra mål. Och släppa in mål.

***

Hur kunde inte Athletic vinna mot Zorya som såg ganska ruckligt ut mot Östersund?

Å andra sidan är ju ÖFK väldigt bra, har man bevisat inte bara en eller två gånger. Ser fram emot när Athletic ska upp till de svenska skogarna och spela på plastgräs. Har man det konstant svårt utanför Bilbao blir det inte enkelt i Östersund heller.

***

Athletic föll ju i dag (söndag) igen, för övrigt. På bortaplan då, så ingen stor överraskning. Inte mot ett formstarkare Valencia än på flera år (det känns så) på andra sidan.

Med Simone Zaza och Rodrigo Moreno som målskyttar igen, Carlos Soler äntligen i en central mittfältsroll och Gonçalo Guedes som ser ut att aldrig mått bättre än när han springer runt på Mestallas gräsmatta.

***

Frågan är om inte Sevilla haft den bästa veckan av topplagen ändå. Ben Yedders hattrick gav 3-0 i Champions League och när Spartak Moskva-Liverpool slutade oavgjort har Sevilla skaffat sig ett guldläge att vinna gruppen.

På det städar man planenligt undan ligans just nu sämsta lag Málaga med 2-0 och en härlig dos av rotation på det.

Sevilla är tvåa i La Liga just nu. Smyger lite under radarn. Blixtrar till rejält emellanåt, men känns också stabila.

Jag gillar vad jag har sett av Eduardo Berizzos Sevilla så här långt.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

Annons
Annons