Hur viktigt är det egentligen att ha en sportchef som basar över rekryteringar och spelarförsäljningar? Vem är det egentligen som har sista ordet?
Det här fungerar ju extremt olika från klubb till klubb. Och vi vet egentligen inte med hundra procent säkerhet vad som sker. Men att Florentino Pérez ibland gjort statusvärvningar “som är hans” till sitt Real Madrid är svårt att blunda för. Liksom att Diego Simeone har ett enormt inflytande över situationen i Atlético Madrid.
Tar vi dagens Barcelona som ett annat exempel är jag tämligen övertygad om att det överhuvudtaget inte fanns någon tydlig kommunikation mellan tränare Ernesto Valverde, president Josep María Bartomeu samt den sportsliga ledningen om ett vettigt tillvägagångssätt för att bygga den starkast möjliga truppen. Otydlighet har sällan nått så höga nivåer.
Men en klubb som börjar närma sig det som de senaste åren varit allt annat än synonymt med tydlighet är faktiskt Valencia. Ett steg är att plocka bort sportchefen José Ramón Alexanko och låta tränare Marcelino García Toral få ett större ansvar även gällande den biten.
Och det är mycket som har hunnit svänga på mindre än ett år kring den sportsliga ledningen i Valencia.
Alexanko, som själv var väldigt framgångsrik som spelare i FC Barcelona mellan 1980-93 och tidigare var högsta hönset i klubbens ungdomsakademi La Masía, presenterades som ny sportchef i Valencia så sent som i februari i år. Detta som ersättare till Jesús García Pitarch som klev av sin post kort dessförinnan.
Men ingenting varar för evigt. I september fick Alexanko kicken och det är extremt tydligt varför. Framöver kommer Marcelino, som kom så sent som i somras, ha betydligt mer att säga till om kring de sportsliga rekryteringarna. Vilket alltmer framstår som ett krav från hans sida.
Ska han lägga ned all sin kraft och energi på att ta Valencia till högre nivåer måste han få fullt förtroende. Lite Diego Simeone-approach om vi gör en enkel och nutida jämförelse. I Atlético skulle inte den sportsliga ledningen gå bakom ryggen på Simeone. Det är han som är boss. Det är hans lag. Det är han som väljer vilka byggstenar som skall användas och vilka som behövs för att utvecklas.
Lite samma sak vill Marcelino ha det i Valencia. Och jag ser bara fördelar med det. Marcelino är hyllad av många men har förvisso även haft sina fiender genom åren. Han sätter alltid laget före jaget och skiter fullständigt i vem som representerat klubben längst, vem som gjort flest mål eller har högst status. När han lämnade Cani utanför Villarreals trupp (en av klubbens mest ikoniska spelare genom alla tider) på grund av en dispyt som först började på träningsplanen var det Marcelino som fick sista ordet och Cani som i slutändan fick lämna klubben.
Marcelino är en väldigt auktoritär ledare med en stark vilja. Han behöver ha ett stort ansvar. Han behöver känna att det är “hans lag”.
Taktiskt har han inte varit särskilt märkvärdig i sina tidigare tränaruppdrag. Det behöver inte vara svårare än tydliga grunder och ett enkelt 4-4-2.
Jag tror inte det är Alexanko som yrkesperson det är fel på i det här fallet, utan snarare att Valencia klart och tydligt vill visa att man tror på Marcelinos arbete.
Däremot borde det ha skötts på ett snyggare sätt från Valencias håll. Uppenbarligen fick Alexanko reda på sin uppsägning på omvägar och inte direkt ifrån klubben, vilket ändå på något sätt symboliserar den brokiga skara människor som suttit och styrt Valencia de senaste åren.
Men jag tror på en förbättring och en ljusare framtid. Peter Lim (och Lay Hoon) har lugnat ned sig och i stället låtit människor med insyn i spansk fotboll ta på sig en större kavaj och steget att låta Marcelino både vara tränare och ha en tydligare roll i beslutsfattandet kring nyförvärv och försäljningar är jag övertygad om är ett positivt sådant.
***
Spanien blev klart för VM häromdagen. Det blev en ganska enkelt historia mot Christian Panuccis Albanien och nu kan “La Roja” på allvar börja förbereda sig inför mästerskapet i Ryssland nästa sommar.
Några saker som var extra kul att se var Rodrigo Morenos återkomst i landslaget. Han har haft ett par tunga år i Valencia men den lysande säsongsinledningen har inte gått Julen Lopeteguis ögon förbi och Rodrigo besvarade förtroendet med att göra mål direkt.
Dessutom matchade Lopetegui ett väldigt intressant mittfält med Thiago, Saúl & Koke – spelare han själv känner till väldigt väl och haft som förbundskapten i U21-landslaget tidigare. Spaniens generationsskifte har gått ganska obemärkt förbi och på pappret vet jag inte riktigt vilken nation som kommer presentera en starkare trupp nästa sommar.
Slutligen lite Álvaro Odriozola. Real Sociedads frejdige högerspringare gjorde debut i landslaget och har en sensationell utvecklingskurva det senaste året.
Bakom givne Dani Carvajal kommer Odriozola definitivt vara med och slåss om en plats i VM-truppen.