Ferran Torres går i samma fotspår som Isco, Paco & Gayá

“El primer día de Ferran”.

Det var längesedan en talang var så uppsnackad i Valencia-lägret som 17-årige Ferran Torres är för tillfället. Hans framfart i ungdomslagen och den här hösten även i reservlaget Mestalla i Segunda B har knappast gått obemärkt förbi, och såväl Barcelona som Real Madrid kämpar febrilt för att knyta honom till sig.

Men än så länge är han en Valencia-spelare och det finns få tillfällen då en klubb, inte bara Valencia, är mer stolt när en hypad spelare från den egna akademin för göra debut.

Han går i samma fotspår som Isco, Paco Alcácer och José Gayá, som samtliga gjorde A-lagsdebut i Copa del Rey, och det är många som hoppas på stordåd när det handlar om Ferran Torres. En offensiv spelare med egenskapen att kunna anpassa sig till flera olika positioner.

“Han är en pärla”, sägs det. Och Valencia-tränaren Marcelino har flera gånger berömt ynglingen men också delgett att det krävs tålamod och rätt tajming för att allting ska klaffa. Han är trots allt bara 17 år.

Därför var en Copa del Rey-retur hemma mot Zaragoza – där Valencia hade 2-0 efter första mötet – ett perfekt tillfälle. De allra flesta trodde Torres skulle starta men det blev i slutändan ett inhopp sista kvarten.

Nu är i alla fall den saken ur världen och han kan blicka framåt.

Om inte Valencia värvar någon ny anfallare i vinter, vilket förvisso känns ganska troligt i och med att Fabián Orellana lämnar för Eibar, är Ferran Torres ett av alternativen underifrån som står på tur. Där finns också Rafa Mir som fullkomligt öst in mål för Valencia Mestalla, men som enligt uppgifter inte prioriteras i A-laget så länge han inte förlänger sitt kontrakt (det går ut nästa sommar).

Hårda principer under Marcelino. Och det känns inte som det finns någon anledning att inte full tro på hans arbetssätt vid det här laget.

***

Valencia vann förstås även returmötet mot Zaragoza. 4-1 totalt. Santi Mina gjorde två mål och snittar mål var 79:e minut den här säsongen.

Han har bara startat totalt fem matcher (varav två i cupen) och sätter verkligen press på sina anfallskollegor att fortsätta leverera.

Lyxtider i Valencia.

***

Ska vi gissa att föräldrarna till José Raúl Gutiérrez Parejo, Real Zaragozas 20-åring, gillar Real Madrid en smula?

Han går förstås under artistnamnet “Guti”. Och spelar på centralt fält.

***

Quique Setién är verkligen nye Paco Jémez. Vilket förvisso rimmar ganska bra med Real Betis som helhetsklubb.

Det är ingenting som följer ett mönster, snarare än det som är oförutsägbart.

Att förlora mot Cádiz på hemmaplan och göra det med 5-3 (och därmed vara ute ur cupen) är ett fasansfullt blekt resultat för Betis. Fem insläppta! På hemmaplan! Mot ett lag en division nerifrån!

Senast det hände att ett La Liga-lag släppte in fem mål på hemmaplan mot ett lag från en lägre division var 1995. Då Espanyol mot Palamós.

Nog för att Cádiz, med sin historia och den andalusiska rivalitet som ändå existerar, såg det här som säsongens hittills viktigaste match, men Betis svängdörrar i defensiven är oacceptabelt.

Det är åtminstone underhållande för oss som tittar, men jag lider med Betis-supportrarna.

***

Alavés-Getafe slutade 3-0 under torsdagen. Målskyttar? Munir El Haddadi x2 och Bojan Krkic.

Den som hade spelat på det för fem år sedan hade inte behövt lyfta en finger resten av sitt liv.

Vidare i Copa del Rey, förvisso, men hemmaförlusten mot Deportivo La Coruña blev någon form av droppe för Pako Ayestarán.

Las Palmas har meddelat att tränaren tvingas lämna med omedelbar verkan och det har legat i luften några veckor.

Det är inget tacksamt läge att ta över Gran Canaria-klubben men samtidigt är spelarmaterialet alldeles för bra för att ligga sist i tabellen. Rätt tränare kan få ordentlig fart på det här skeppet igen.

Ett namn som nämnts ganska flitigt är Paco Jémez. Den mest välklädde tränaren i La Liga det senaste decenniet men en dåre rent fotbollsideologiskt. Han ruckar inte på en millimeter av sin grundidé och det kan lika gärna innebära att man stundtals spelar ut Barcelona på Camp Nou (Rayo var första laget på hur många år som helst som vann bollinnehavet mot Barça under Jémez tid som tränare) och att man går bort sig totalt med hög backlinje mot ett kontringsstarkt gäng.

Tanken är ändå kittlande. Jag tror många spelare hade kunnat lyfta under Jémez.

***

En spelare som rent av kan ha gjort sin sista match i Las Palmas är Vitolo. Mittfältaren klev av skadad mot Depor och lämnar som bekant klubben i januari för Atlético de Madrid.

Knappast något värdigt avsked och knappast den hösten som Vitolo hade hoppats på när allting, för hans egen del, löste sig så bra inför flytten till Atleti.

Men det är förstås ett möjligt scenario att han återvänder till sin moderklubb om några år igen.

***

Real Sociedad hade ett 1-0-resultat inför hemmareturen mot Lleida. Ledde med 2-0 i paus.. Släppte därefter in tre mål i andra halvlek.

Enligt journalisten Paco González ska Juanmi vänt sig till lagkamraten Sergio Canales efter Lleidas 2-3-mål och frågat: “Är det de som är vidare nu?”.

Kanske säger lite om en smula underskattning som La Real eventuellt hade inför matchen. Eller åtminstone den andra halvleken.

Häftigt att en klubb från motsvarande tredjedivisionen kan bevisa att inte ens ett högst kompetent La Liga-lag kan slappna av i 45 minuter.

Tack och adjö över för den andra baskiska storheten, Athletic. Vilket nästan får ses som en ännu större skräll och underprestation. Gjorde bara ett mål över två matcher mot Formetera. Då förtjänar man inte att gå vidare.

***

Vackert att se Fernando Torres göra mål igen. Hans första mål på Metropolitano. Det har märkts av att det har tärt på honom. Skulle han lämna sin kärlek till klubb i vinter kan han åtminstone bocka av att han faktiskt gjort mål på nya arenan. Det känns fint ändå.

***

Apropå målskyttar gör Wissam Ben Yedder en riktigt fin höst i Sevilla. Mål nummer tolv i ordningen kom i veckans Copa del Rey-match mot Cartagena och han har sannerligen etablerat sig i klubben och varit den av anfallarna som imponerat mest.

***

Hatten av för Fuenlabrada som lyckades fixa krysset på Santiago Bernabéu under i tisdags.

Real Madrids hemmaspöke fortsätter den här säsongen. Trots ett reservbetonat lag ska man givetvis kunna klå ett Segunda B-lag på hemmaplan.

***

Thomas Vermaelen har spelat två matcher i följd i Barcelona.

Bara en sådan sak.

***

Bäst i Barças smått betydelselösa returmatch mot Real Murcia var annars Denis Suárez. Ganska bortglömd och nämnds sällan i det talangfack som många andra i 94-kullen gör.

Jag tror inte att han blir särskilt långvarig i Barcelona om han inte köper läget att vara rotationsspelare. Men han har någonting och kanske vore ett klubbyte nästa sommar det bästa.

Vi kan väl lika gärna inleda med den stora snackisen efter Valencia-Barcelona i går och det faktum att Barça blev rånat på ett ledningsmål i den första halvleken. En stor målvaktstavla från Neto som parerar ett liknande avslut i sömnen normalt sett, men som nu styrde Leo Messis skott över egen mållinje. Det var klart och tydligt. Alla såg det. Förutom domarteamet.

De har bett om ursäkt i efterhand och sträckt upp handen och förklarat misstaget.

Men det påverkade givetvis hela matchbilden – och vem vet vad när säsongen summeras i maj. Framför allt gör det att diskussionen om VAR (Video Assistent Referee) blossar upp på nytt.

La Liga-presidenten Javier Tebas har redan deklarerat att VAR, som redan används i flera av de andra stora ligorna, kommer träda i kraft i Spanien men det är inte per definition klargjort exakt hur, mer än att det kommer inledas nästa säsong.

Det råder en klar dikotomi både i Spanien liksom i hela fotbollsvärlden kring VAR. Ett läger är för, ett läger är emot. “Den mänskliga faktorn försvinner”, brukar vara det vanligaste argumentet för emot-sidan. Men det existerar tydliga exempel från de senaste säsongerna där VAR tvivelaktigt hade varit till hjälp för att få saker och ting korrekt i La Liga. Precis som gårdagens bortdömda mål på Mestalla.

Det blir intressant att se hur allt kommer realiseras men säkert är att det här inte kommer göra processen långsammare att nå ett resultat som redan finns i många andra stora ligor.

***

Matchen då? Underhållande, möjligen. Men otroligt slarvig. Den hade olika skepnader och det var varken ett Valencia som levde upp till de förvisso otroligt höga förväntningarna som helhet över 90 minuter eller ett Barça som visade mästarklass.

Det som ändå är imponerande med båda lagen är sättet att komma tillbaka. Valencia var klart pressat i första halvlek och hade förvisso flyt att inte vara i underläge i och med Messis bortdömda mål. Men den uppryckningen man gör till halvlek nummer två var en klar kontrast.

Nog var det ett litet mandomsprov för Gonçalo Guedes som varit ligans kanske mest hypade spelare den här hösten, och det var också portugisen som började trumma på längs sin vänsterkant under den andra halvleken och såg till att Valencia på allvar kom in i matchen. Mycket riktigt var han också djupt delaktig i 1-0-målet där han precist lirade ut till en överlappande José Gayá (A-landslaget måste knacka på hans dörr snart) som hittade in till Rodrigo Moreno framför mål.

Det har redan sagts men jäklar vad han är på riktigt, Guedes. Fantastisk spelartyp som numera inte kommer fram lika mycket som förr. Det känns som att han är mer impulsiv i sitt agerande än teoretiskt lagd. Något som ofta blir väldigt underhållande. Tyvärr, för Valencias del, skadade han sig på köpet och kan bli borta upp emot en månad. Extremt tungt för laget men en chans för framför allt Andreas Pereira att ta mer plats.

Det är Leo Messi och Guedes som varit bäst i La Liga den här hösten. I alla fall räknat till offensiv direktion. Till slut var de också till stor del tungan på varsin våg i går.

När Barça jagade kvitteringsmål i andra var det Messi man vände sig till för att få svar och som hela säsongen levererade han det som krävdes. En magnifik passning till Jordi Alba och 1-1-målet var på plats.

Ett resultat som helhet känns rättvist. En fotbollsmatch som var underhållande men med två lag man faktiskt kunde förväntat sig ännu mer av.

Ur ett ligaperspektiv med toppstriden som primärt fokus var det förstås kul att Barça inte vann och sprang ifrån. Så sett hade en Valencia-trea spetsat till allt rejält. Men då hade det också tagit hus i helvete i Katalonien med tanke på det bortdömda målet.

En poäng vardera var i alla fall ingen förlust för någon av lagen. Allting lever i högsta grad.

***

Hörni!

Thomas Vermaelen spelar fortfarande i Barcelona, om någon hade glömt det.

Han gjorde första La Liga-framträdandet på 624 dagar. Det kan vara den klaraste fyran i en mittbackshierarki som någonsin existerat. Inte ens Daniele Bonera kan konkurrera ut Vermaelen på den punkten.

***

Väldigt fint att se Rodrigo hylla den forne Valencia-presidenten Jaume Ortí (satt på posten när klubben vann dubbeln 2004) med sin målgest.

Anfallarens statusstegring i Valencia den här hösten är enorm.

***

Gatan vilket viktigt mål Cristiano Ronaldo gjorde som i slutändan gav Real Madrid segern mot Málaga. Men han hade nog hellre gjort det på ett mer distinkt sätt. Många missade målchanser, bränd straff och ett kroppsspråk som sannerligen inte uttrycker harmoni.

Däremot tror jag målet, trots att det var en egen straffretur, ändå gav någonting för portugisen. Det handlar ändå om att göra mål och vinna matcher.

***

Éver Banega spelar för jäkla fin fotboll för tillfället. En av de mest underskattade mittfältarna i La Ligas historia. Åtminstone under modern tid.

Har alltid varit en av de absolut bästa när han spelar på topp. Såväl i Valencia som nu i Sevilla.

***

Klassisk ketchup-effekt hos Antoine Griezmann?

Spräckte två månaders måltorka i CL tidigare förra veckan med ett drömmål. Följde upp med två nya kassar mot Levante där hela Atléticos offensiv verkar återuppstått från de döda.

Och framför allt har Kévin Gameiro demonstrerat de senaste matcherna att det är han och ingen annan som för tillfället bör agera nia i startelvan.

Jag kan inte komma på när Barcelona spelade två raka 0-0-matcher i Champions League senast – nästan så jag kan sätta en påse pengar på att det aldrig har hänt – men det är i alla fall någonting som hänt nu. Efter 0-0 mot Olympiacos och under onsdagskvällen samma resultat i Turin mot Juventus.

Jag minns däremot senast Barça gick två raka CL-matcher utan att göra mål. Vi behöver inte leta oss längre bak i arkivet än förra våren, då man inte lyckades få hål på Juventus över två matcher.

Skillnaden då mot nu? Att man inte läcker bakåt.

Det går att argumentera för att både Juve och Barça är ganska nöjda med ett kryss och dela på slutspelsplatserna från gruppen. Att det inte var samma laddning som det hade varit i ett slutspel. Jag köper det.

Däremot är det fascinerande och värt att poängtera att det är ett helt annat typ av Barcelona som uppträder den här hösten. Betydligt mer taktiskt flexibelt och svårläst under Ernesto Valverde.

Det klart att anfallsekvationen med en skadad Ousmane Dembélé och få andra likvärdiga alternativ har öppnat upp för att testa nya formationer. Men det är ett drag vi sett från Valverde i tidigare lagbyggen och jag ser det inte som någon tillfällighet.

Successivt har Valverde vuxit ut till en tränare som känns extremt nyttig för Barcelona. Att han stundtals frångått klubbens numera klassiska fotbollsideologi med “tiki-taka” och 4-3-3-system spelar knappast någon roll om man kollar till resultaten. Det kan vara mer passivt, ett än mer kompakt centralt mittfält och ett spel som inte bara bygger på att hålla i bollen 70 % av tiden.

Det har också blivit alltmer tydligt att Samuel Umtiti är mer bekväm och har ett större register än mittbackskollegan Gerard Piqué när det handlar om att skifta spelsätt. Piqué har i ärlighetens namn sett smått vilsen ut under perioder den här hösten och inte som den försvarsgeneralen många vill få honom till.

Umtiti? Ja, hela La Ligas främsta mittback den här hösten och en spelare som tar kliv i alla aspekter för varje vecka som går. Han är inte rädd för att ta plats och det är en spelare det kommer pratas mer och mer om.

***

En annan grej som var spännande och väldigt överraskande var det faktum att Leo Messi inledde matchen på bänken. Det är sällan han överhuvudtaget vilas – och i en match av den här digniteten? Mot ett lag man senast på samma arena föll med 3-0 mot?

Det går bara tolka på ett sätt. Valverde har enorm respekt för Valencia och uppgiften som väntar till helgen.

Han förklarade på presskonferensen efter matchen att “Leo har spelat många matcher och behövde vila”. Indirekt att han vill ha sin superargentinare i bästa slag mot Valencia.

***

Atlético de Madrid har fortfarande ingenting i egna händer om det ska bli vidare avancemang i säsongens Champions League-spel. Men man har åtminstone gett sig en chans och räddat en hel del av CL-hedern i och med 2-0 hemma mot Roma.

Man må ha mött ett något baktungt Roma som kommer från ett högspänt stadsderby men visade sannerligen att man inte gett upp hoppet om ett avancemang.

Antoine Griezmann tog till sist sin revansch efter två månaders måltorka och levererade en cykelspark i mål som han levererat så sent som på Riazor för ett par år sedan liksom i Real Sociedad-tröjan i tidigare CL-sammanhang.

Därtill en fin assist till Kevin Gameiros avgörande 2-0. Viktigt att det även börjar lossna för den andre franske anfallaren i laget.

Nog lever CL-drömmen vidare för Atlético en smula (Roma har allt i egna händer och säkrar platsen vid seger hemma mot Qarabag) men framför allt öppnar det också dörren för att ro den här mediokra hösten i hamn på ett vettigt sätt.

Det känns som att många går och väntar i Atlético. En av modern tids största i klubben återvänder “hem”. Vitolo spetsar till mittfältskonkurrensen. Bara de ingredienserna lär ge hela truppen ett energilyft.

Nu gäller det att de som redan finns tillgängliga fortsätter att ge laget en ärlig chans att slåss på någon front till våren. Roma-matchen var i alla fall ett steg i rätt riktning.

Underläge 0-3 i paus. I säsongens hittills största hemmamatch. Det är då Eduardo Berizzo tar beslutet att berätta. Han har drabbats av testikelcancer. En spelargrupp tystnar i chock.

“Gå ut och spela med den stolthet och själ vi har”, ska Berizzos övriga ord till spelarna varit i omklädningsrummet inför den andra halvleken.

Det gjorde de. Och lyckades totalt byta skepnad på matchen och komma tillbaka från ett underläge som där och då kändes omöjligt.

Sevilla-Liverpool slutade 3-3. Guido Pizarro gjorde kvitteringsmålet i den fjärde tilläggsminuten.

Men det är förstås helt sekundärt i sammanhanget. Alla tankar går till Eduardo Berizzo som inleder sin tuffaste kamp i karriären här och nu. Ett fotbollsresultat en tisdagskväll i november spelar absolut ingen roll så länge Berizzo inte vinner sin strid. Men det säger någonting om hur motivation slår klass.

Jag hoppas El Míster besegrar sjukdomen och kan sätta sig i en gungstol som gammal och berätta om den där tisdagskvällen i november 2017.

***

Real Madrids segern på Cypern var väntad och betyder inte så där väldans mycket av själva utgången i gruppen med tanke på att Tottenham ändå besegrade Dortmund.

Men jäklar vad viktigt det var att få islossning. Att Karim Benzema fick näta två gånger om (Frankrikes främsta Champions League-målskytt nu, för övrigt) och att Cristiano Ronaldo gjorde detsamma (den spelare som gjort flest CL-mål för samma klubb: 98 stycken. Antagonisten Leo Messi är ett mål bakom). Man såg inte minst på glädjen i portugisens ansikte när han skallade dit 5-0-kassen i början av andra hur mycket det faktiskt betydde.

Inte för matchen i sig, men för Cristiano själv. Och när han är glad och har gott självförtroende blir hela Real Madrid ett betydligt mer slagkraftigare lag.

Den här 6-0-urladdningen var väldigt viktig för framtiden.

Jag får lite Villarreal anno 2011/12-vibbar av Las Palmas den här hösten. Det vill säga ett lag som på pappret är tillräckligt bra för att fightas på den övre halvan av tabellen men som vid ett tidigt skede på säsongen hamnat i en ond cirkel man uppenbarligen har skrämmande svårt att ta sig ur.

I går kom åttonde (!) raka förlusten för laget. Och då är det lag som Leganés, Celta Vigo, Deportivo La Coruña och senast Levante som man har mött på hemmaplan under den mindre smickrande förlustsviten. Lag man på pappret inte bara ska mäta sig med utan vara bättre än. Åtminstone på hemmaplan.

Att Quique Setién skulle bli svår att ersätta på tränarbänken var ett faktum alla kände till. Däremot hade Manolo Márquez, som klev rakt in från reservlaget för att leda laget, ett väldigt bra spelarmaterial till sitt förfogande. Det var andra bitar som inte föll på plats och Márquez klev av som huvudansvarig redan i slutet av september under väldigt märkliga premisser där mycket ännu inte klargjorts.

Pako Ayestarán, senast i Valencia förra säsongen, in som efterträdare och om man pratar om tränareffekter emellanåt kan vi konstatera att Pako från och med denna stund är synonymt med en negativ sådan. Det har varit omöjligt för Las Palmas att vinna.

I helgens match mot Levante dominerade man bollinnehavet, var en 50/50-offside ifrån att ta ledningen genom Jonathan Calleri och skapade för all del tillräckligt med målchanser för att ändå göra det. Det ville sig inte. Och med 20 kvar verkställde Levante sin matchplan genom att såra ett stressat Las Palmas.

Det blev 0-2 på Estadio Gran Canaria. Åttonde raka förlusten.

Nu är Las Palmas sist i La Liga och även om avståndet upp till säker mark inte är långt så måste någonting drastiskt hända. Snart börjar ännu tuffare matcher och med det självförtroendet – ett ickeexisterande sådant – Las Palmas visar upp i dagsläget kan jag inte se hur matcher kommer vinnas mot bättre motstånd.

Pako Ayestarán kom in i ett väldigt prekärt och otacksamt läge. Men det är han som måste kliva åt sidan.

***

Sex dagar kvar till “seriefinalen” mellan Valencia och Barcelona. På Mestalla dessutom.

Önskar att jag hade befunnit mig i apelsinstaden nästa helg. Herregud vad gator och torg kommer prydas av VCF-utstyrsel. Mer än vanligt.

Valencia-supportrarna har ju flera år röstats fram som de främsta i Spanien. Jag är fullt enig, åtminstone baserat på egna erfarenheter även om jag inte varit överallt.

Stämningen och dragit i stan under matchdagar är enormt. Och med åtta vinster i ryggen – raka motsatsen mot ett visst kanariskt gäng – lär det bara eskalera.

Valencia gjorde förvisso kanske sin sämsta insats för säsongen mot Espanyol senast. Ett otroligt märkligt beslut av Marcelino att bänka såväl Gonçalo Guedes som Carlos Soler från start, men en uddlös första halvlek till trots lyckades man hitta en väg in i matchen och en väg ut ifrån densamma med tre nya poäng.

En styrka i sig, som det brukar heta. Att vinna utan att spela bra.

Mot Barcelona lär både Guedes och Soler starta. Kanske var det ett genidrag av Marcelino att inte låta dem springa sig trötta i 90 minuter för att vara ännu fräschare till “seriefinalen”.

Jäklar vilken batalj det blir.

Det blev mållöst på Metropolitano i gårdagens historiska första Madrid-derby på nya arenan.

Matchbilden var tämligen väntad där Real Madrid ägde mest boll. Trots 0-0-resultatet fanns det målchanser men jämfört med förra säsongens derbyn, där Jan Oblak och Keylor Navas gick en egen separat duell om vem som stod emot mest i respektive mål, var det framför allt sämre kvalité på avsluten den här gången.

Real var kanske närmast segern sett till antalet chanser (sköt dubbelt så mycket som Atlético) men samtidigt hade Kevin Gameiro den farligaste möjligheten av alla när han lyckades chippa bollen förbi keepern men där Raphaël Varane hann till räddning.

Summa summarum var det två förlorande lag som klev av gräsmattan i går. Samtidigt som Barcelona relativt enkelt städade undan Leganés blir avståndet till toppen allt större, där även Valencia kan göra ett litet ryck vid seger mot Espanyol i dag.

De offensiva problemen kvarstår i både Atlético och Real och nu har det pågått under så pass lång period att det är häpnadsväckande på allvar. Cristiano Ronaldo står fortsatt på ett ligamål den här hösten, han frustar och skjuter från alla håll och kanter men verkar sakna både sin dödliga touch och självförtroendet.

På andra sidan blev Antoine Griezmann, som varit väldigt blek på slutet, utbytt när Atlético ville få bättre fart på anfallsspelet.

Ska man hämta något positivt ur båda lagens synvinklar är det att defensiven – även om det borde ramlat in något mål i går – ändå ser okej ut. En grundpelare som i längden kommer bli vital.

***

Vad har hänt med Marcelo? Gjorde enligt mig sin bästa säsong i karriären i fjol och var omutbar på sin vänsterkant. Har halkat igenom isen fullständigt den senaste månaden. Hade otroligt problem senast i Champions League-spelet mot Tottenham och bjöd inte upp till någon vidare dans i går heller. Mest bara nonchalant och slarvig.

Verkligen en spelare som symboliserar skillnaden mellan Real Madrid anno 2016/17 kontra den här hösten.

***

Om Marcelo varit undermålig är Isco den spelare som hållit högst och jämnast nivå i Madrid den här säsongen. Hans uppväxling senaste året är sensationell. Bör vara lika given i landslagselvan som i Real Madrid vid det här laget.

Blir intressant att se om Zinedine Zidane för övrigt ger Dani Ceballos – briljant under senaste U21-samlingen och hattrick i sista kvalmatchen – mer speltid framöver. Den gamle Betis-mittfältaren har fått sparsamt med speltid och i ärlighetens namn aldrig fått en ärlig chans i någon match av större vikt.

***

Det är egentligen vansinnigt att ens ta upp frågan knappt tolv omgångar in på säsongen, men när båda Madrid-giganterna redan är tio poäng bakom Barcelona i toppen måste den ändå ställas. Är ligan redan avgjord? Är avståndet för stort att ta igen?

Hade det här varit för ett par-tre år sedan hade jag satt mina besparingar på att Barça inte hade tappat ett sådant försprång. I dagens läge är jag betydligt mer kluven. Jag har sagt det hela säsongen: Ernesto Valverdes mannar kommer tappa poäng – förr eller senare. Sedan får vi se hur rejäl dippen kommer bli när den väl utformar sig.

Men det klart. Det finns ett helt annat lugn att jobba utefter i Barcelona-lägret just nu. Och om inte annat än det ett rejält guldryck som redan, en knapp tredjedel in, som har gjorts.

I nuläget känns Valencia som den största utmanaren.

En blogg associerad med spansk fotboll till trots, det finns inget annat sätt att inleda en text som svensk fotbollsälskare den här tisdagen än gratulera och skriva sig varm om det blågula laget som nått hela vägen till VM.

Minns när jag satt på Friends Arena för att se VM-kvalets första match mot Holland. Ett spelmässigt ganska underlägset Sverige som hade svårt att skapa, ställde upp med en tämligen oerfaren startelva men ändå lyckades kriga till sig ett kryss.

Det kändes som starten på ett VM-kval som skulle se ut ungefär så. Starka krigarinsatser men blandade resultat.

Men Janne Anderssons landslag har bevisat ta mig fan allt. Sett över hela perioden har man spöat Frankrike, pensionerat både Arjen Robben och Gianluigi Buffon och totalt raserat Cristiano Ronaldos återkomst till Madeira.

Bragdartat och otroligt imponerande.

***

Spanien då? Tja, La Roja är VM-klart sedan ett tag nu. Det kändes som den biljetten säkrades när man spelade ut laget som får se VM från TV-soffan och heter Italien.

Däremot är det ändå spännande tider som råder och som väntar för förbundskapten Julen Lopetegui. Till skillnad från Sverige, som emellanåt fått gräva djupt för att hitta ersättare (hade någon, på fullaste allvar, trott att Gustav Svensson skulle spela 70 på San Siro för ett år sedan?), finns ju en hel uppsjö av spelare att ha med i hela VM-ekvationen.

Det kommer bli tufft att plocka ut en trupp och arbetet börjar redan nu.

Den kommer präglas av den tidiga 90-talsgenerationen där spelare som Thiago, Koke, Saúl, Isco, Álvaro Morata, Marc Bartra och förmodligen även Rodrigo Moreno kommer utgöra en stomme tillsammans med de mest erfarna spelarna i truppen.

Därtill kommer det finnas några, om än väldigt få, platser öppna att slåss om. Därför är det kul att se Lopetegui faktiskt titta utanför de inhemska gränserna och testa spelare även från bland annat Serie A. Luis Alberto har gjort flest poäng av alla spanska mittfältare i toppligorna den här säsongen (han kan ju gå som anfallare och har en väldigt utpräglad offensiv roll i Lazio, men ändå). Vem hade trott det för några år sedan?

Jag såg en hel del av Luis Alberto när han först kom upp i Sevillas ungdomsled och därefter lånades ut en säsong till Barça B 2012/13. Han var fantastisk i den blåröda tröjan och hade en ganska fri offensiv roll i det lag som tränades av nuvarande Real Sociedad-coachen Eusebio Sacristán.

Steget från Barça B till Liverpool blev uppenbart för stort. Tillbaka i Spanien både en och två svängar men Alberto lyckades inte sätta något större avtryck i varken Málaga eller Deportivo, även om han poängmässigt gjorde det okej förra säsongen i Depor.

Nu har han lyft till skyarna i Lazio och jag ska vara ärlig och säga att jag inte sett mer än ett par matcher. Men jag gillar det jag har sett, och jag gillar framför allt det jag har hört.

Luis Alberto fick göra sin debut i träningslandskampen mot Costa Rica för några dagar sedan. Det bör vara dags för Suso, som å sin sida varit bra under flera år, att göra detsamma i kväll mot VM-arrangörslandet Ryssland.

***

Jag hade för övrigt en diskussion på Twitter för ett par veckor sedan om vilka spanska spelare som har minst antal landskamper sett till hur bra de faktiskt har varit. En spelare som Gabi Fernández har faktiskt inte ens gjort en enda A-landskamp, vilket kan kännas märkligt. Å andra sidan peakade han under en tid då det spanska mittfältet ta mig tusan var ännu mer konkurrenskraftigt än nu.

Annars då? Att Borja Valero står på en ynka A-kamp är för mig ett under. Så bra som han var, ja egentligen hela vägen från Mallorca och framåt, men inte minst från Villarreal-tiden och hela Serie A-sejouren där han visat att han håller på en otroligt hög nivå borde resulterat i fler samtal från förbundskaptenen.

Det känns ofta som att Serie A hamnar i skuggan. José Callejón är med i den här truppen men har förbisetts väldigt många gånger. För att ta ett exempel.

Och för att klargöra ännu tydligare vilka lyxproblem Lopetegui och hans ledarstab står inför kan vi konstatera vilka spelare som inte ens är med under den här landslagssamlingen. Diego Costa, Dani Carvajal, César Azpilicueta, Koke, Sergi Roberto, Nolito, Pedro Rodríguez, Juan Mata, Aritz Aduriz och Nacho Monreal är spelare som allra högsta grad tävlar om en plats i den slutgiltiga VM-truppen, där de fyra förstnämnda känns mer givna än de andra.

Mitt i all Gonçalo Guedes- och Lionel Messi-hysteri (de har trots allt varit de klart bästa spelarna i La Liga under säsongen) är det lätt att många andra offensiva spelare faller in i skuggan och tenderar att glömmas bort.

Iago Aspas fortsätter göra mål i Celta Vigo där också Pione Sisto ser ut att vara på väg mot nästa stora steg, Christian Stuani har varit vital som referenspunkt för nykomlingen Gironas anfallsspel och Pablo Fornals har successivt börjat hitta rätt i sin nya miljö i Villarreal.

Men en spelare som inte diskuterats så flitigt som hans insatser egentligen gör honom förtjänt av är Mikel Oyarzabal. Bara 20 år gammal men så pass viktig för Real Sociedads offensiva spel och kreativitet att jag är övertygad om att hans potentiella försvinnande inför vårsäsongen skulle vara skillnaden mellan en Europa-plats och en tabellparkering på den nedre halvan.

Så bra är han.

Redan när han slog igenom i La Liga för två år sedan osade kvalitén hos gunstlingen så pass klart att det var enkelt att tyda något extraordinärt.

Oyarzabal är en ganska klassisk spansk ytterforward, om än något längre än genomsnittet, med en väldigt vass vänsterfot som för tankarna till såväl Juan Mata och David Silva. Han gör både mål och spelar fram. Han är fenomenal på att kombinera med medspelare och den där förmågan att med en touch både kunna vända bort en spelare och pegga upp för sig själv. Saker som kan se så enkelt ut, men som är så svårt att effektuera. De flesta kallar det för spelförstående.

Poängmässigt gjorde Oyarzabal bättre ifrån sig under sitt debutår än förra säsongen, men under hela tidsspannet har han konstant utvecklats och blivit mer jämn och fullfjädrad som fotbollsspelare.

Trots sina blott 20 år har han redan gjort 75 A-lagsfighter för Real Sociedad. Och den här hösten han han varit lagets stora behållning. I stället för att stå och stampa i det där talangfacket har Oyarzabal tagit tydliga kliv och känns redan redo för större uppgifter. Att jämföra med en annan baskisk talang (nåja, före detta) i Iker Muniain, som förvisso haft det kämpigt med skador men likväl aldrig lämnat talangkategorin och nått nästa nivå.

Jag tror Mikel Oyarzabal kommer bli nästa stora spanska export. Det klart han skulle kunna kliva in och kämpa om en plats i något av de större lagen i ligan, men magkänslan säger annat. Han väger inte lika lätt som många andra ytterforwards och jag är tvärsäker att många utanför Spaniens gränser redan riktat blickarna åt San Sebastián för att följa händelserna. Napoli har uppgetts intresserade. Premier League-klubbarna lär stå uppradade vad det lider.

Det kommer bli en dragkamp om Oyarzabal till slut. Om det blir i vinter, nästa sommar eller ännu längre fram återstår att se. Från Real Sociedads perspektiv är man nog bara väldigt nöjda att Mikel kritade på ett nytt sexårsavtal förra året.

Ett mål på 48 avslut i ligan. På sju matcher. Det är Cristiano Ronaldos facit den här hösten.

Ändå tycker jag inte att det varken skrivs eller pratas särskilt mycket om den uteblivna målfabrikationen för portugisen? Möjligen för att det har gått bättre i Champions League-spelet och målen har trillat in när han dressat på sig landslagströjan. Det bedrövliga ligafacit har med andra ord hamnat lite i skuggan. Också kanske för att Karim Benzema varit den som fått mest skit.

Men let’s face it. Ett ynka mål i ligan den här hösten. Det är knappast så att han blivit serverad mindre. Tagit färre skott eller gjort det ur helt omöjliga positioner. Det har han alltid gjort och kommer alltid göra. Ibland går bollen in ändå. Det är framför allt de öppna lägena, de där han normalt sett gör mål i nio fall av tio, som inte har resulterat i mål. Ronaldo har tagit 48 (!) avslut och gjort ett mål – det säger allt. Det är sämst snitt i hela Europa.

Det må, i alla fall ur ett rent La Liga-sammanhang, vara en av Ronaldos största svackor under Real Madrid-tiden. Men jag tror varken fans eller media är särskilt oroliga för att portugisen skulle vara på väg utför på riktigt. Han är en bit över 30 nu, det ska vi komma ihåg, men om några veckor tror jag att vi sitter här efter att han har gjort ett hattrick mot Málaga och känns “på banan” igen.

Det är de kollektiva problemen som är det stora orosmomentet i Real Madrid den här hösten. Alltifrån ett hackande försvarsspel, en mer nonachalant och bolltappande Toni Kroos än någonsin på mittfältet till en anfallsuppsättning som inte sätter bollarna.

Om det finns något positivt kring Ronaldo den här hösten? Förmodligen inte särskilt mycket om ni frågar honom, men när han om några år ser tillbaka på karriären tror jag ändå det kommer finnas en del av honom som kommer känna extra stolthet över att inte bara gjort flest mål i Real Madrid genom alla tider utan också passerat självaste Raúl när det gäller flest målgivande passningar för klubben i La Liga.

Assisten till Iscos mål mot Las Palmas i går innebar nummer 84 i ordningen och att han knuffade bort självaste Raúl från tronen.

Det kanske om inte annat slår hål på myten att han aldrig levererar framspelningar. Men just i går tror jag faktiskt Ronaldo inte ägnade en sekund tankeverksamhet åt just det faktumet. Enligt Sergio Ramos, som blev tagen i flashintervjun direkt efter den viktiga 3-0-segern mot Las Palmas, är ju portugisen sällan hundraprocentigt tillfreds efter en match där hans namn inte finns att läsa i målprotokollet. Framför allt inte i en ny hemmamatch, mot ett otroligt formsvagt lag, där jakten på mål så sakteliga börjat bli en snackis. Hade Madrid bärgat en ny CL-titel hade det givetvis varit lite annorlunda.

Hur som helst är det på sin plats med en assistgratulation till Ronaldo. Man råkar inte göra 84 assist i La Liga. Det tål att imponeras av.

***

Ett mål på 48 avslut… var det där nånstans Paco Alcácer landade förra säsongen?

Anfallaren fick faktiskt chansen – rotationsspelarna har ju fått det en efter en på den där öppna anfallspositionen i Ousmane Dembélés skadefrånvaro – från start mot Sevilla i helgen och svarade upp med två mål. Gläds ändå åt att se Paco skörda lite framgång.

Jäklar vilken tuff tid han har haft i Barcelona.

Normalt sett, oavsett om man inte gör mål på löpande band eller inte, brukar ju offensiva spelare ändå få en del speltid. Inte minst i ett Barça som tenderar att leda många matcher med god marginal sista 15-20 och “ha råd” att kasta in lite nya spelare. Men Paco har haft det tufft. Luis Suárez och Lionel Messi vill spela hela tiden varje match och är inga man plockar av i första taget.

Kanske gav insatsen mot Sevilla åtminstone utrymme för fler möjligheter för Paco framöver.

***

Det råder ju knappast några större anfallsproblem i Real Betis för tillfället med både Antonio Sanabria och Sergio León i fin höstform. Men det är inte alls omöjligt att de får sällskap från januari av klubbens största målskytt genom alla tider. Rubén Castro kan nämligen vara på väg tillbaka.

Mycket talar för att hans tid i Kina och ett klubbnamn jag inte ens orkar kopiera in i den här texten är över. Det är i alla fall ligaspelet. Ingen lirare har gjort fler mål i Kina sedan Castro trampade in i hetluften. Totalt blev det sju mål på elva matcher. Han är banne mig 36 år nu, den gode Castro, och inte lika snabb om för fyra-fem år sedan, men mål kommer han göra oavsett.

Det bör understrykas att Betis fortfarande äger Castro och han bara är utlånad till klubbens vars namn jag inte ens orkar kopiera in, men det har aldrig varit självklart med en återkomst. Nu verkar dock portarna stå tämligen öppna och sanna mina ord vad jag tror Castro hade gillat att spela fotboll under Quique Setién.

Han är Betis främste målskytt genom alla tider men siktar också på att bli det i högstadivisionen. Där är Poli Rincón ett par kassar före.

Vore mäktigt om Rubén Castro gör Betis-comeback på Ramón Sánchez Pizjuán – en arena där han är hatad – mot ärkerivalen Sevilla. Det är om inte annat första matchen för grönvitt efter juluppehållet.

***

Jag vill inte jämföra spelare hit och dit. Men kan vi bara slå fast att ingen har en vassare vänsterkanon än Marco Asensio.

Han har gjort fler drömmål än de allra, allra flesta gjort under hela karriären. Detta på drygt 1,5 år.

***

Precis när vi fått upp farten och ångan igen det vi sats mot ett nytt landslagsuppehåll. När jag spanar på ligatabellen efter elva omgångar är det givetvis Valencia som sticker ut på en andraplats medan Leganés och Girona på övre halvan förtjänar att hyllas.

Nedre halvan? Vi har redan pratat om både Las Palmas och Málaga. Ett annat lag som jag verkligen inte hade förväntat mig att se så långt ner i tabellen är Athletic Club. Bilbao-laget som fått spotta blod för att få med sig en poäng från Östersund och till slut uddamålsbesegra samma lag hemma på San Mamés i Europa League. Jag ska inte ta ifrån ÖFK någonting. De spelar fantastisk fotboll är har matchat ett lag som de senaste åren varit topp åtta i världens högst rankade liga. Hatten av.

Däremot är det ett stort frågetecken som cirkulerar kring Athletic. José Ángel Ziganda, reservlagstränaren som tog över inför säsongen och var högst oprövad, har haft en tung start på sin sejour som huvudtränare. Laget är knappast sämre den här hösten. Snarare tvärtom. Dessutom hade jag väntat mig mer av de yngre förmågorna som jag trodde var redo för ännu större kliv i utvecklingen (även om vi ser vilken spets det finns i Aymeric Laporte och Iñaki Williams).

Kan det vara så att vi underskattat Ernesto Valverdes betydelse för Athletic? Eller rent av underskattat Valverde som tränare?

Han meriter är trots allt väldigt talande. UEFA Cup-finalen med Espanyol 2006/07, tre ligatitlar i Olympiacos, hur han fick Valencia att lyfta under våren 2013, fyra framgångsrika år med regelbundet Europa-spel i Athletic och nu en strålande höst i Barcelona.

Det är gemensamt för många klubbar Valverde tidigare tränat att de klivit in i betydligt tuffare perioder direkt efteråt. Espanyol och Valencia är två praktexempel. Jag befarar att Athletic är på väg att bli ytterligare ett. Tendenserna till att vara ett topp sex-lag har lyst med sin frånvaro.

Jag har längtat länge efter att få skriva kommande rader, men också funderat många gånger om de någonsin kommer skrivas.

En fullträff till insats här och där har vi hittat, men Rodrigo Moreno har haft väldigt svårt att finna självförtroende i Valencia och en jämnhet i sitt spel. När han anslöt till klubben som ett av de tyngre namnen i Jorge Mendes “projekt” att börja satsa i Valencia gjorde han det som en stjärnspelare. Eller åtminstone förväntningar på sig att snabbt axla en stor och betydande roll i laget.

När Rodrigo lämnade Real Madrids organisation för att testa lyckan i Benfica 2010 var han fortfarane tonåring. Han lånades direkt ut till dåvarande Premier League-klubben Bolton men satte inget vidare positivt avtryck under sitt år i klubben. Det blev mest tid på bänken. Men kanske, i det långa loppet, gjorde den avstickaren Rodrigo något gott.

Han kom i alla fall tillbaka till Benfica och började successivt ta mer plats. Inte förrän säsong tre i klubben stack han ut på allvar. Benfica vann trippeln i Portugal och gick dessutom till Europa League-final den säsongen, där Rodrigo blev uttagen i turneringens bästa elva.

De flesta var säkra på att det var nu den flexible, löpstarke och målfarlige anfallaren skulle lyfta från marken och ta sats mot de stora stjärnorna. Men precis som de senaste tre åren för Valencia som helhet har det varit en ojämn spelare som aldrig riktigt fått det att stämma.

Det har alltid funnits otroligt mycket potential i Rodrigo Moreno. Det ligger rent av i generna. Fråga bara kusinerna Rafinha och Thiago Alcântara, vars far Mazinho också har ett VM-guld från 1994 att stoltsera med på cv:t.

Förra säsongen gjorde Rodrigo fem mål på 19 ligamatcher. Han hade en del skadeproblem, men också idel problem att etablera sig i Valencias anfall. Jag trodde han dansade på sista versen i klubben. Tre säsonger utan att lyfta. Tre säsonger av intetsägande. Han borde kanske ha sökt lyckan någon annanstans?

Eller så borrar man ner huvudet och fortsätter köra. Till slut lossnar det, och efter att ha sett de flesta minuter Valencia har spelat den här säsongen känns det ingen risk att skriva att det faktiskt gjort precis det. Lossnat. Och det rejält.

Det krävdes en manager med en tydlig spelidé och ett stort förtroende för spelaren i fråga. För inte har han bara blivit bättre över en natt. Rodrigo har alltid haft det i sig. Först nu har vi börjat få se all den där potentialen i praktiken också.

Tidigare i dag noterades “Rodrigol” för sitt sjunde ligamål för säsongen. Den noteringen har han inte nått under någon av sina tre övriga säsonger i Valencia. Bara en sådan sak.

Han fullkomligt lyser av självförtroende för tillfället. Först nu ser vi den Rodrigo vi såg i U21-landslaget och sista året i Benfica. Fast en uppgraderad version. Löpvillig, utmanande, smart, målfarlig. Och dessutom en ledargestalt. I senaste omgången mot Alavés avgjorde han genom att rulla in 2-1 från straffpunkten – detta med kaptensbindeln på armen i kapten Dani Parejos frånvaro.

Det har pratats mycket om Simone Zaza som “el bomber” i Valencia den här hösten. Italienaren har varit fantastiskt bra och är en karaktärsspelare som laget verkligen behöver. Men jag har imponerats ännu mer av Rodrigos uppväxling.

Det tog tre-fyra år längre än vad många hade trott. Men det vi ser av Rodrigo Moreno just nu är på riktigt. Det är ingen fullträff här och där. Det är en stjärna som i mångt och mycket personifierar Valencia lyft den här säsongen.

Ja, herregud vilket praktfiasko. Atlético är, mer eller mindre, utslaget ur Champions League. Redan i gruppspelet. Redan efter fyra omgångar.

Man kanske inte gick in i säsongen som en av de tyngsta favoriterna, men bakom den sedvanliga kvartetten Real Madrid, Barcelona & Bayern München, plus möjligen något lag till, var Atlético definitivt en av de stora utmanarna.

De senaste årens resultat har talat sitt tydliga språk. Och vi vet alla att cupspelet är någonting som har passat Diego Simeones cyniska och hårt arbetande Atlético väldigt bra.

Men nu är det över för den här säsongen, innan vi ens hunnit lägga oktober bakom oss. Det här är utan tvekan det största nederlaget för Simeone och hans ledarstab sedan ankomsten till klubben för knappt sex år sedan.

Det klart att gruppen på förhand inte var en enkel uppgift. Atlético var ingen självklar favorit. Tillsammans med regerande ligamästaren Chelsea och ett Roma på uppgång bildade man det många såg som dödens grupp, där lilla Baku-laget Qarabag spåddes bli en slagpåse.

Nu står ändå Atlético här, med byxorna neddragna och tre ynka poäng efter fyra matcher. Två oavgjorda tillställningar mot Qarabag. Bara ett mål mot laget på fyra halvlekar. Och två raka förlustmatcher i CL-sammanhanget på nya arenan Metropolitano.

Efter tisdagens 1-1-resultat mot Qarabag lever det förvisso i teorin för Atlético, men knappt i praktiken.

Jag läste flera supportrar som uppgivet kastade ur sig att det här möjligen var ett större nederlag än degraderingen från La Liga i början av 2000-talet. Oavsett vad fansen känner rent emotionellt och vad som rinner ner i sorgefloden kan vi oavsett vad slå fast att smällen givetvis inte kommer bli lika stor som raset ur La Liga.

Men det säger en hel del om vad Atlético har lyckats bygga upp under de senaste fem-sex åren. Man har varit med och slagits som ett av Europas bästa lag. Varit i två CL-finaler. Därtill också rott en ligatiteln i hamn.

Nu talas det om en krissituation och Simeones största fiasko i klubben. Vilket är fullt befogat. Men det poängterar också vilken makt Atlético har blivit.

Redan den senaste månaden har det börjat blåsa lite kraftigare mot Simeone från vissa grupperingar. Med betoning på lite. Míster sitter förstås hur säkert som helst i båten. Men det finns ändå anledning att från supporterhåll kräva mer och sätta lite press. Det spelar ingen roll hur många skott man avlossar eller hur överlägset det ser ut i statistiken. Det offensiva spelet fortsätter att hacka under hösten.

Och stackars Diego Costa på läktaren måste känna stor uppgivenhet även han. Uttåg ur CL, åtta poäng bakom i ligan. Kommer han och Atlético vara med och slåss om någon titel i vår? Den är cupen i sådana fall, och möjligen Europa League.

Hade någon sagt att det är där Atlético står när vi går in i november hade de flesta synat. Nu är fiaskot ett faktum och det kommer inte vara lika behagligt som vanligt att gå till jobbet för Diego Simeone & kompani i morgon.