Ja, herregud vilket praktfiasko. Atlético är, mer eller mindre, utslaget ur Champions League. Redan i gruppspelet. Redan efter fyra omgångar.
Man kanske inte gick in i säsongen som en av de tyngsta favoriterna, men bakom den sedvanliga kvartetten Real Madrid, Barcelona & Bayern München, plus möjligen något lag till, var Atlético definitivt en av de stora utmanarna.
De senaste årens resultat har talat sitt tydliga språk. Och vi vet alla att cupspelet är någonting som har passat Diego Simeones cyniska och hårt arbetande Atlético väldigt bra.
Men nu är det över för den här säsongen, innan vi ens hunnit lägga oktober bakom oss. Det här är utan tvekan det största nederlaget för Simeone och hans ledarstab sedan ankomsten till klubben för knappt sex år sedan.
Det klart att gruppen på förhand inte var en enkel uppgift. Atlético var ingen självklar favorit. Tillsammans med regerande ligamästaren Chelsea och ett Roma på uppgång bildade man det många såg som dödens grupp, där lilla Baku-laget Qarabag spåddes bli en slagpåse.
Nu står ändå Atlético här, med byxorna neddragna och tre ynka poäng efter fyra matcher. Två oavgjorda tillställningar mot Qarabag. Bara ett mål mot laget på fyra halvlekar. Och två raka förlustmatcher i CL-sammanhanget på nya arenan Metropolitano.
Efter tisdagens 1-1-resultat mot Qarabag lever det förvisso i teorin för Atlético, men knappt i praktiken.
Jag läste flera supportrar som uppgivet kastade ur sig att det här möjligen var ett större nederlag än degraderingen från La Liga i början av 2000-talet. Oavsett vad fansen känner rent emotionellt och vad som rinner ner i sorgefloden kan vi oavsett vad slå fast att smällen givetvis inte kommer bli lika stor som raset ur La Liga.
Men det säger en hel del om vad Atlético har lyckats bygga upp under de senaste fem-sex åren. Man har varit med och slagits som ett av Europas bästa lag. Varit i två CL-finaler. Därtill också rott en ligatiteln i hamn.
Nu talas det om en krissituation och Simeones största fiasko i klubben. Vilket är fullt befogat. Men det poängterar också vilken makt Atlético har blivit.
Redan den senaste månaden har det börjat blåsa lite kraftigare mot Simeone från vissa grupperingar. Med betoning på lite. Míster sitter förstås hur säkert som helst i båten. Men det finns ändå anledning att från supporterhåll kräva mer och sätta lite press. Det spelar ingen roll hur många skott man avlossar eller hur överlägset det ser ut i statistiken. Det offensiva spelet fortsätter att hacka under hösten.
Och stackars Diego Costa på läktaren måste känna stor uppgivenhet även han. Uttåg ur CL, åtta poäng bakom i ligan. Kommer han och Atlético vara med och slåss om någon titel i vår? Den är cupen i sådana fall, och möjligen Europa League.
Hade någon sagt att det är där Atlético står när vi går in i november hade de flesta synat. Nu är fiaskot ett faktum och det kommer inte vara lika behagligt som vanligt att gå till jobbet för Diego Simeone & kompani i morgon.