Jag får lite Villarreal anno 2011/12-vibbar av Las Palmas den här hösten. Det vill säga ett lag som på pappret är tillräckligt bra för att fightas på den övre halvan av tabellen men som vid ett tidigt skede på säsongen hamnat i en ond cirkel man uppenbarligen har skrämmande svårt att ta sig ur.
I går kom åttonde (!) raka förlusten för laget. Och då är det lag som Leganés, Celta Vigo, Deportivo La Coruña och senast Levante som man har mött på hemmaplan under den mindre smickrande förlustsviten. Lag man på pappret inte bara ska mäta sig med utan vara bättre än. Åtminstone på hemmaplan.
Att Quique Setién skulle bli svår att ersätta på tränarbänken var ett faktum alla kände till. Däremot hade Manolo Márquez, som klev rakt in från reservlaget för att leda laget, ett väldigt bra spelarmaterial till sitt förfogande. Det var andra bitar som inte föll på plats och Márquez klev av som huvudansvarig redan i slutet av september under väldigt märkliga premisser där mycket ännu inte klargjorts.
Pako Ayestarán, senast i Valencia förra säsongen, in som efterträdare och om man pratar om tränareffekter emellanåt kan vi konstatera att Pako från och med denna stund är synonymt med en negativ sådan. Det har varit omöjligt för Las Palmas att vinna.
I helgens match mot Levante dominerade man bollinnehavet, var en 50/50-offside ifrån att ta ledningen genom Jonathan Calleri och skapade för all del tillräckligt med målchanser för att ändå göra det. Det ville sig inte. Och med 20 kvar verkställde Levante sin matchplan genom att såra ett stressat Las Palmas.
Det blev 0-2 på Estadio Gran Canaria. Åttonde raka förlusten.
Nu är Las Palmas sist i La Liga och även om avståndet upp till säker mark inte är långt så måste någonting drastiskt hända. Snart börjar ännu tuffare matcher och med det självförtroendet – ett ickeexisterande sådant – Las Palmas visar upp i dagsläget kan jag inte se hur matcher kommer vinnas mot bättre motstånd.
Pako Ayestarán kom in i ett väldigt prekärt och otacksamt läge. Men det är han som måste kliva åt sidan.
***
Sex dagar kvar till “seriefinalen” mellan Valencia och Barcelona. På Mestalla dessutom.
Önskar att jag hade befunnit mig i apelsinstaden nästa helg. Herregud vad gator och torg kommer prydas av VCF-utstyrsel. Mer än vanligt.
Valencia-supportrarna har ju flera år röstats fram som de främsta i Spanien. Jag är fullt enig, åtminstone baserat på egna erfarenheter även om jag inte varit överallt.
Stämningen och dragit i stan under matchdagar är enormt. Och med åtta vinster i ryggen – raka motsatsen mot ett visst kanariskt gäng – lär det bara eskalera.
Valencia gjorde förvisso kanske sin sämsta insats för säsongen mot Espanyol senast. Ett otroligt märkligt beslut av Marcelino att bänka såväl Gonçalo Guedes som Carlos Soler från start, men en uddlös första halvlek till trots lyckades man hitta en väg in i matchen och en väg ut ifrån densamma med tre nya poäng.
En styrka i sig, som det brukar heta. Att vinna utan att spela bra.
Mot Barcelona lär både Guedes och Soler starta. Kanske var det ett genidrag av Marcelino att inte låta dem springa sig trötta i 90 minuter för att vara ännu fräschare till “seriefinalen”.
Jäklar vilken batalj det blir.