Jag kan inte komma på när Barcelona spelade två raka 0-0-matcher i Champions League senast – nästan så jag kan sätta en påse pengar på att det aldrig har hänt – men det är i alla fall någonting som hänt nu. Efter 0-0 mot Olympiacos och under onsdagskvällen samma resultat i Turin mot Juventus.
Jag minns däremot senast Barça gick två raka CL-matcher utan att göra mål. Vi behöver inte leta oss längre bak i arkivet än förra våren, då man inte lyckades få hål på Juventus över två matcher.
Skillnaden då mot nu? Att man inte läcker bakåt.
Det går att argumentera för att både Juve och Barça är ganska nöjda med ett kryss och dela på slutspelsplatserna från gruppen. Att det inte var samma laddning som det hade varit i ett slutspel. Jag köper det.
Däremot är det fascinerande och värt att poängtera att det är ett helt annat typ av Barcelona som uppträder den här hösten. Betydligt mer taktiskt flexibelt och svårläst under Ernesto Valverde.
Det klart att anfallsekvationen med en skadad Ousmane Dembélé och få andra likvärdiga alternativ har öppnat upp för att testa nya formationer. Men det är ett drag vi sett från Valverde i tidigare lagbyggen och jag ser det inte som någon tillfällighet.
Successivt har Valverde vuxit ut till en tränare som känns extremt nyttig för Barcelona. Att han stundtals frångått klubbens numera klassiska fotbollsideologi med “tiki-taka” och 4-3-3-system spelar knappast någon roll om man kollar till resultaten. Det kan vara mer passivt, ett än mer kompakt centralt mittfält och ett spel som inte bara bygger på att hålla i bollen 70 % av tiden.
Det har också blivit alltmer tydligt att Samuel Umtiti är mer bekväm och har ett större register än mittbackskollegan Gerard Piqué när det handlar om att skifta spelsätt. Piqué har i ärlighetens namn sett smått vilsen ut under perioder den här hösten och inte som den försvarsgeneralen många vill få honom till.
Umtiti? Ja, hela La Ligas främsta mittback den här hösten och en spelare som tar kliv i alla aspekter för varje vecka som går. Han är inte rädd för att ta plats och det är en spelare det kommer pratas mer och mer om.
***
En annan grej som var spännande och väldigt överraskande var det faktum att Leo Messi inledde matchen på bänken. Det är sällan han överhuvudtaget vilas – och i en match av den här digniteten? Mot ett lag man senast på samma arena föll med 3-0 mot?
Det går bara tolka på ett sätt. Valverde har enorm respekt för Valencia och uppgiften som väntar till helgen.
Han förklarade på presskonferensen efter matchen att “Leo har spelat många matcher och behövde vila”. Indirekt att han vill ha sin superargentinare i bästa slag mot Valencia.
***
Atlético de Madrid har fortfarande ingenting i egna händer om det ska bli vidare avancemang i säsongens Champions League-spel. Men man har åtminstone gett sig en chans och räddat en hel del av CL-hedern i och med 2-0 hemma mot Roma.
Man må ha mött ett något baktungt Roma som kommer från ett högspänt stadsderby men visade sannerligen att man inte gett upp hoppet om ett avancemang.
Antoine Griezmann tog till sist sin revansch efter två månaders måltorka och levererade en cykelspark i mål som han levererat så sent som på Riazor för ett par år sedan liksom i Real Sociedad-tröjan i tidigare CL-sammanhang.
Därtill en fin assist till Kevin Gameiros avgörande 2-0. Viktigt att det även börjar lossna för den andre franske anfallaren i laget.
Nog lever CL-drömmen vidare för Atlético en smula (Roma har allt i egna händer och säkrar platsen vid seger hemma mot Qarabag) men framför allt öppnar det också dörren för att ro den här mediokra hösten i hamn på ett vettigt sätt.
Det känns som att många går och väntar i Atlético. En av modern tids största i klubben återvänder “hem”. Vitolo spetsar till mittfältskonkurrensen. Bara de ingredienserna lär ge hela truppen ett energilyft.
Nu gäller det att de som redan finns tillgängliga fortsätter att ge laget en ärlig chans att slåss på någon front till våren. Roma-matchen var i alla fall ett steg i rätt riktning.