Redan på förhand var läget optimalt för Valencia att verkligen sätta press på Barcelona i toppen. Att krympa avståndet. Att på allvar visa att man kan vara med och slåss.
25 minuter in i matchen mot Getafe blev det knappast sämre när Mauro Arambarri otroligt huvudlöst drog på sig sitt andra gula kort.
Jag kan dock inte svära på att det finns någon statistik på det här, men magkänslan säger mig att det inte är några hisnande plusstats på att ett lag som spelar i numerärt överläge faktiskt vinner matcherna. Det är inte sällan det blir tvärtom. Att det till antalet spelare underlägsna laget på något sätt får mer energi och i alla fall inte förlorar.
Men en utvisning redan i minut 25. Med den kvalitetsskillnaden som redan existerar. Och det speciella läge för Valencia att kroka på Barcelona i toppen. Det klart att Marcelinos gäng bara skulle vinna matchen.
Ändå blev det en snöplig förlust. Ett dråpligt baklängesmål i mitten av andra halvlek och en anstormning mot en mur av vilt kämpande spelare som aldrig bräcktes. Det var stolpe ut, bokstavligen, och till råga på allt infann sig en viss ödesironi för alla Valencia-anhängare att Vicente Guaita, som spendera många år på Mestalla, spikade igen i målet.
Nu är det förstås inte kört på något sätt för Valencia. Laget ligger fortfarande tvåa och har fem poäng upp till Barcelona. Men jag tror jag talar högt för alla när jag ändå påstår att sådana här minor får man inte gå på om det ska utmanas om ett ligaguld i maj.
I stället blev Atlético Madrid och Sevilla helgens stora vinnare sett till toppskiktet av tabellen. Två lag som åtminstone inte jag nämnt i samma mening som ett titelrace de senaste veckorna. I Sevillas fall kanske mer logiskt, inte bara för att avståndet till Barça redan är ganska stort, utan för att det på förhand inte fanns mycket som talade för att “nästa steg” var redo att tas.
Atlético då? Tja, absolut inte uträknade. Tillsammans med Barcelona är Atleti fortfarande det enda obesegrade laget i ligan, vilket är en styrka i sig som inte bör underskattas.
Det är snarare spelet, åtminstone det offensiva, som varit beklämmande och osat allt annat är guldhattar. Och tar man den här hösten i mål på ett snyggt sätt, med vetskapen att ett El Clásico närmar sig med stormsteg där omöjligt både Barcelona och Real Madrid går segrande, finns förhoppningar inför 2018. Kanske ännu mer om det inte blir något fortsatt spel i Champions League, vilket allt tyder på att det inte blir.
Diego Costa och Vitolo ska in i truppen och bara den energiboosten som lär drabba hela laget ska bli spännande att följa.
***
Las Palmas-Real Betis hade ju egentligen allt på förhand för att bli en målrik historia. Men icke.
Däremot tog kanariegänget en vital seger där Jonathan Calleri blev stor matchvinnare. Det kunde knappast ha kommit mer lägligt för Las Palmas som faktiskt bara är ett par pinnar upp till säker mark nu.
***
Jag trodde Eibar skulle få det vansinnigt kämpigt den här säsongen men José Luis Mendilibar verkar ha fått bra ordning på ytterligare en upplaga.
Det finns många härliga lirare i den här truppen. Takashi Inui, Ivan Alejo och i helgen sköt sig Joan Jordan in sig i målprotokollet mot sin gamla klubb Espanyol.
Tänk att Fabián Orellana ska in i det laget också. Förvisso oviss form men en spelare som var en av hela ligans bästa offensiva spelare under en period i Celta Vigo.
Eibar krigar på.