Känsligaste övergången i Spanien på många år

“Jag ser det som dött lopp”.

För att citera mig själv från i går angående Iñigo Martínez till Athletic.

I dag blev det klart. Bilbao-klubben aktiverar Iñigos utköpsklausul på 32 miljoner euro. Mittbacken har kritat på ett kontrakt som sträcker sig till 2023 och blir enligt rapporter bäst betald i klubbens historia.

Det här är en remarkabel övergång på väldigt många sätt. För inte alltför länge sedan sa Iñigo Martínez att han aldrig skulle kunna representera Athletic. Han har burit antagonisten Real Sociedads färger nästan hela sitt liv. Gjort över 200 A-lagsmatcher för klubben. Och varit uppvaktad av toppklubbar både i och utanför Spanien.

Ändå kliver han över till fiendeland.

Vad som kan vara värt att ha med i bakhuvudet är att Iñigos moderklubb Aurrerá Ondarroa är en sorts filial till Athletic, där samarbeten har funnits. Han var också och provtränade i Athletic som liten grabb utan att lyckas, och hamnade i stället i Real Sociedad. Orten där Iñigo växte upp är dessutom främst Athletic-präglad.

Men oavsett den bakgrunden, och oavsett Iñigo Martínez eventuella känslor för en klubb eller en annan som grabb, är den här övergången uppseendeväckande. Han har varit i La Real nästan hela sitt liv. Klubben har gett honom allt. Han har blivit älskad av supportrarna, han har slagit sig för bröstet och pratat öppet om sin kärlek för klubben.

Han hade inte blivit avskydd om han valde ett topplag och om Real Sociedad fick 300 miljoner i gengäld. Besvikelse möjligen, men inget förakt från supporterhåll. Jag kan inte komma ihåg när en jämförbar övergång skedde i Spanien senast.

Athletic må vara den största klubben i regionen Baskien. Det går inte komma ifrån. Men det var annorlunda på 80-talet och tidigare än så. I dag är Athletic och Real Sociedad inte särskilt långt ifrån varandra. De tävlar på ungefär samma villkor.

Ser man på det ur ett renodlat sportsligt perspektiv är det ingen dum deal för någon av parterna. Athletic använder hälften av cashen för Aymeric Laporte och värvar den ende naturlige ersättaren som finns att tillgå. Samtidigt får Real Sociedad bra med pengar för en spelare de förr eller senare ändå hade sålt och kommer förmodligen hitta en duglig ersättare vad det lider.

Men i nuläget skiter väl Real Sociedads anhängare fullständigt i hur mycket stålar som finns på kontot. En av klubbens bästa spelare – en egen produkt, en ledare och fanbärare – har svikit färgerna och valt att skriva på för fienden. Sådant ersätts inte med pengar. Det finns en moralisk aspekt som är över allt annat. Och det är det som gör övergången så häpnadsväckande.

Det ska bli oerhört intressant följa händelseförloppet de kommande dagarna.

För övrigt: Real Sociedad-Athletic på Anoeta i slutet av april. Jag tror vi kan glömma alla rubriker om det annars så vänskapliga baskiska derbyt då.

***

Jag pratade med min vän Mikael Billman, en av de i Sverige som förmodligen följer Real Sociedad närmast, vars semesterdag på andra sidan jorden inte riktigt blev vad han hade räknat med efter Iñigos övergång.  Han har dessutom bott i San Sebastián och vet hur stort inflytande klubben har på hela staden.

“Jag låg på stranden och bara skrattade åt ryktet till en början…. Det var ju inte en fråga om Iñigo skulle bli lagkapten, utan när. Känslan var lite densamma som när Illarra lämnade för Real Madrid veckan efter att han uttalade sig om att han inte kunde se sig själv i ett annat lag än Sociedad. Men det här, att gå till lokala konkurrenten som dessutom är på samma sportsliga nivå. Tyvärr är pengar mer värt än legendstatus. Han kunde blivit en av de största. Nu gick från hero till zero. Jämför med Carlos Vela som fick ett värdigt avslut och alltid kommer vara älskad i San Sebastián”.

Jag är förvånad att det tagit så många år och totalt 222 A-lagsmatcher innan Aymeric Laporte nu lämnar Athletic Club. Det har bara varit en fråga om tid och rätt tajming.

Nu blir han världens näst dyraste försvarare genom tiderna i och med övergången till Manchester City, som pröjsar 65 miljoner euro för fransmannens tjänster.

Laporte har varit en av La Ligas främsta försvarare under flera års tid. En modern mittback med få svagheter och som känns som en idealvärvning för ett Guardiola-lag. Även om han har ett högt anseende i Spanien, inte minst uppe i Baskien, har han ändå florerat lite under radarn i övriga Europa. Aldrig varit helt bofast i landslaget och inte i ropet som många andra försvarare i samma ålder. Detta trots sin uppenbara betydelse för Athletic. Men det är väl just det. Ett lag som förvisso alltid slåss på övre halvan och ofta i Europa League är inget lag som får i närheten av den mediala uppmärksamhet som topplagen.

Det ska bli intressant att se hur det här påverkar Athletic in i framtiden. Klubben sitter i en bra ekonomisk sits men kommer behöva förnya truppen i sommar. Den historiska värvningen tidigare i januari – som först verkställs i juli – av rumänen Cristian Ganea är den första pusselbiten. Vad som är så speciellt med den värvningen är att han är rumän, men tillbringade barndomen i Baskien vilket är ett tillräckligt kryphål för att klara av klubbens unika policy att bara använda sig av spelare med koppling till regionen.

Den ende som direkt skulle kunna ersätta Laporte i Athletic är förstås Iñigo Martínez. Och det är nog inte stålarna som är ett problem i det här fallet utan snarare hur klubben ska lyckas locka över en av storstjärnorna från rivalen Real Sociedad. Jag ser det som ganska dött lopp.

Däremot finns det andra baskiska spelare som borde vara på Athletics karta. Eibars högerspringare Ander Capa kommer till sommaren och känns som en vettig värvning. Från samma klubb lär man ha stenkoll på kaptenen Dani García, som har varit en etablerad mittfältare i La Liga i många år nu och definitivt är redo för ett nästa steg.

Efter ganska lugna år, trots förlusten av Ernesto Valverde förra sommaren, kommer det hända allt mer i Athletic den kommande tiden.

***

John Guidetti gjorde sin bästa match på mycket länge i går mot Barcelona. Kanske lite av ett favoritmotstånd eftersom han nu gjort mål tre gånger på det blåröda laget.

Väger man dessutom in att det faktiskt var just ett Barça i storform med ett snudd på toppat lag och hur få bolltouch Guidetti faktiskt hade under matchen framstår insatsen som ännu mer imponerande.

Han var aktiv, rörlig, väldigt smart med bollen och spelade enkelt när han behövde, men lyckades också vara finurlig och kreativ när chanserna dök upp. Skarven till Ruben Sobrino var nära att resultera i mål i den första halvleken, och det alldeles strålande förarbetet till Ibai Gómez i den andra akten borde sannerligen gett Alavés ett mål.

John Guidetti kastade verkligen upp mellanfingret i ansiktet mot de som trodde att han inte hade den här nivån i sig.

***

Espanyols mittback Mario Hermoso stod för ett historiskt hattrick i helgen. Totalt tre mål alltså – två i egen bur och ett framåt.

Espanyol föll med 3-2 mot Leganés.

***

Real Madrid gjorde en av sina starkare insatser den här säsongen borta mot Valencia. Historiskt sett har Mestalla varit en knepig plats (förvisso för de allra flesta lag som kommer dit) men det här var en prestation värd positiva rader och en tydlig passning till Paris Saint-Germain att formen är stigande.

Cristiano Ronaldo har, även om dubbletten på Mestalla kom från straffpunkten, börjat hitta målformen igen. Och Marcelo såg lite pånyttfödd ut. Strålande längs sin vänsterkant likt förra säsongen. Keylor Navas är också värd att nämnas. Gjorde en vital räddning vid ställningen 1-2 som blev avgörande.

Valencia? Raka motsatsen jämfört med den heroiska prestationen på Santiago Bernabéu i början av säsongen. Framför allt lär det här ha varit matchen då Martín Montoyas bägare rann över. Han är inte tillräckligt bra för att spela i ett topplag. Möjligen som breddspelare, aldrig som startspelare. Speciellt inte när det inte ens finns en vettig konkurrenssituation (unge Nacho Vidal är inte redo än och Rubén Vezo ingen naturlig högerback).

Här kommer Valencia gå för en ersättare till sommaren.

På tal om Valencia och värvningar. Klubben gör allt för att knyta Gonçalo Guedes till sig permanensen det är enklare sagt än gjort. Enligt SuperDeporte har Valencia erbjudit 40 miljoner euro till PSG men även om klubbarna närmat sig en lösning har Jorge Mendes klivit emellan och uppges vilja skicka Guedes till Atlético i stället.

Allt för att kunna locka Jan Oblak till den franska huvudstadsklubben.

Det är helt makalöst hur demonagenten på många sätt dikterar den här fotbollsvärlden.

19 poäng bakom ligatoppen. Respass i cupkvartsfinalen mot Leganés.

Om det inte redan fanns en krisstämpel som svävade över Zinedine Zidanes Real Madrid så finns det garanterat det nu. Uttåget mot Leganés hamrar fast vilken djup dvala som laget har varit i ända sedan smekmånaden i augusti med fabulösa insatser främst i den inhemska supercupen mot Barcelona men också den europeiska cupvarianten mot Manchester United.

Överösta av beröm och med två titlar in i den riktiga säsongen var alla överens om att Real Madrid var storfavorit i La Liga och och en av huvudkandidaterna i Champions League.

Men sedan har motorn slutat fungera. Bristande motivation? Tagit för enkelt på uppgiften? Zidanes oförmågan att förnya spelet och hitta en “plan b”?

Frågorna är många och jag tror inte det finns en specifik anledning som är tydligare än någon annan, utan många faktorer som spelar in. Även om Zidane är tydlig med att det är hans ansvar att resultaten uteblivit och att det är hans uppgift att hitta lösningar måste även spelarna rannsaka sig själva. Det är alldeles för många i detta världslag som presterat långt under sin normala standard.

Att Nacho Fernández (om än lite syndabock i returen mot Leganés i går) kandiderar som en av lagets bästa spelare den här säsongen säger det mesta. Inte för att ta Nachos fina säsong som helhet ifrån honom, utan för att han är synonym med vad en truppspelare är och inte en spelare som ska sticka ut och göra skillnad.

Något annat som är anmärkningsvärt är att magin på Santiago Bernabéu tycks ha försvunnit. Den där känslan att Real Madrid alltid kommer tillbaka oavsett förutsättningar. Att det alltid finns en väg in i en match, alltid en väg till seger. Den här säsongen har lagets resultat på hemmaplan varit beklämmande uselt.

Nu återstår bara en utmaning för Real Madrid om det här inte ska betraktas som en av de största fiaskosäsongerna sedan millennieskiftet: Champions League.

På alla hjärtans dag väntar första åttondelen mot Paris Saint-Germain. En jämbördig insats som den mot Leganés och Neymar och hans lekkamrater kommer trasa sönder Real Madrid. En absurd mening att skriva för ett halvår sedan men som känns full adekvat i dagsläget.

För Real Madrid gäller det att visa mer hjärta än någonsin och tillsammans med supportrarna återfinna magin på Bernabéu. Förmodligen måste Zidanes manskap göra säsongens bästa insats över två möten för att avancera vidare och hålla säsongen vid liv.

I går presenterades nio (!) saudiska spelare av spanska klubben inom loppet av en halvtimme. En tillfällighet? Självklart inte.

“För de spanska klubbarna innebär värvningar från Saudiarabien att man inte bara breddar sina trupper, det innebär också ökad exponering i arabvärlden. La Liga är redan den mest populära ligan i regionen och integreringen av spelare från Saudiarabien i både högsta och näst högsta divisionen kommer garanterat öka publiken och förbättra de kommersiella möjligheterna”, låter det från spanskt håll.

Det här säger allt om den bisarra fotbollsvärlds som existerar. Spelare värvas inte längre på sportsliga grunder. Spelare värvas för att öka de kommersiella möjligheterna. För att göra fler lag globalt större och i slutändan bara tjäna pengar.

Som en blixt från klar himmel kliver alltså Salem Al-Dawsari in i La Liga-femman Villarreal. Laget som slog Real Madrid på Santiago Bernabéu förra helgen. Som är en av de mest välmående och välfungerande klubbarna i hela Spanien och som prenumererat på en Europa-plats det senaste decenniet.

Jag tvivlar på att gemene fotbollskonsument känner till Al-Dawsari. En googling senare förstår jag att det rör sig om en relativt målfarlig mittfältare som även har en del landskamper på sitt cv. Han kanske kommer spela och göra det jättebra i Villarreal – men det finns inte en chans att Javier Calleja har full koll på vad det är för lirare han helt plötsligt har till sitt förfogande.

Och det är knappast så att Villarreal var i något akut behov av en offensiv mittfältare i en redan stark och konkurrenskraftig uppsättning.

I en annan del av Spanien och en division neråt i systemet presenterade Sporting Gijón sitt nyförvärv Abdullat Al Hamdan helt fel. De trodde han hette Alshabab Abdullah men Alshabab är klubben han lånas in ifrån…

I övrigt är det Leganés och Levante i La Liga samt Numancia, Rayo och Valladolid i Segundan som plockat in, eller snarare tilldelats, spelare.

Djup suck…

***

Allt var klappat och klart för en flytt. Athletic Clubs målvakt Kepa Arrizabalaga hade tackat nej till Bilbao-klubbens kontraktsförslag för att genomföra flytten till Real Madrid. Han satt med utgående kontrakt och förmodligen i väntans tider på ett samtal för att verkställa flytten till huvudstaden. Då klev Zinedine Zidane in och stoppade affären. Fransmannen talade offentligt om att truppen minsann inte behöver någon förstärkning på målvaktssidan (eller på någon annan position i januari) vilket var en helomvändning.

Det faktum att Kepa valt att blunda för Athletics förslag under lång tid har gjort att många supportrar redan vänt sig mot honom. De såg honom som en förrädare. Att han redan hade gjort sitt val. Och det har märkts på San Mamés.

Enda sättet att vinna tillbaka supportrarna? Att skriva på ett nytt kontrakt, så klart. Skulle en flytt bli av i framtiden inbringar det åtminstone en hel del stålar för klubben.

Nu har Athletic offentliggjort att Arrizabalaga skrivit på ett nytt kontrakt som sträcker sig till 2025. Den nya utköpsklausulen har höjts till hela 80 miljoner euro. Det här känns, åtminstone i nuläget, som en bra lösning för alla parter. Framför allt för Athletic som inte alls var i behov att sälja och med sin strikta transferpolicy skulle haft enormt svårt att hitta en ersättare på målvaktsposten.

Och kanske öppnar det upp för en målvaktsflytt från den brittiska övärlden till Real Madrid i sommar…

Real Madrid spelade bort titeldrömmen i ligaspelet i El Clásico. Valencia var aldrig en utmanare på riktigt. Och nu känns även Atlético tämligen avskrivet i samma strid – trots att Madrid-klubben inte har något CL-fokus den kommande våren.

Poängavståndet upp till Barcelona är för stort och drygt halvvägs in finns det väldigt lite hopp för att våren ska bjuda på spänning i toppen. Barça ser defensivt starka ut, har ett mer kompakt mittfältsspel än tidigare och framför allt är Lionel Messi bättre än på länge. Lägg där till att Philippe Coutinho ska in i det här laget och att Ousmane Dembélé också blir som ett nyförvärv den här våren såvida han håller sig borta från skadelistan.

Det känns trist att gapet är så ofantligt stort redan nu. Det var längesen det hände och även om övriga bataljer – allt som handlar om Europa och att undvika nedflyttning – är intressanta i sig finns det ingenting som en titelstrid som löper linan ut.

***

Rösterna var många att “är Las Palmas försvarsspel lika obefintligt kommande omgång mot Valencia som det var mot Girona kommer det bli tvåsiffrigt”.

Det är möjligt att Valencia tog något för enkelt på uppgiften eller hade ena ögat på Copa del Rey-returen mot Alavés i veckan, men det fanns också en helt annan glöd i Las Palmas. En seger som åtminstone ger Paco Jémez tid att andas fritt i några dagar och som inte kunde kommit mer lägligt.

Som så ofta är släkten alltid värst. Jonathan Viera med nytt mål mot sin gamla klubb, där han aldrig riktigt fick chansen.

***

Redan när John Guidetti fick straff emot sig för handboll kändes det fördömt för Alavés. Otroligt svaga vinklar och det är svårt att se exakt hur bollen träffar, men fakta är att svensken håller armen intill kroppen och omöjligt kan göra sig av med den.

Kändes oerhört hårt att blåsa straff.

Därefter kom andra gula på Rodrigo Ely och i slutskedet lyckades Leganés få in kvitteringen. Alavés är fortfarande över strecket men hade givetvis mått bra av en seger.

Överlag var det kul att se Guidetti spela fotboll. “Allt saknades förutom mål”, berömdes han efter premiärinsatsen mot Sevilla. Nu blev det förvisso inget mål den här gången heller, men väl en stark assist och även inblandning i Alavés andra balja.

Jag gillar verkligen att se John Guidetti spelar fotboll när han har det här självförtroendet och när han får ansvar. Han må se benhård ut och knappt röra en min vid något av målen men där inne brinner det och jäklar vad han älskar det.

***

Äntligen islossning för Real Madrid?

Det kommer åtminstone väldigt lägligt. Nästa helg åker man till Mestalla för att möta Valencia i en match som är väldigt viktig för att laget inte ska halka efter ännu mer och pressen bli ännu större på Zinedine Zidane.

Framför allt också för cupspelet som väntar, både inhemskt och så småningom Champions League. Att Gareth Bale och Cristiano Ronaldo hittar formen är givetvis helt vitalt om den här våren ska innehålla någon höjd buckla.

För övrigt imponeras jag av Nacho Fernández. Som ett ljus i säsongens annars mer konsekventa Real Madrid-mörker har han trätt fram och tagit större ansvar och har en lägstanivå som är betydligt högre än tidigare.

Jag skulle rent av säga att han är Real Madrids bäste spelare den här säsongen. I alla fall defensivt. Säkert tillfredsställande för huvudpersonen själv att kunna dra lite rubriker efter 7-1-segern mot Depor och hans två fullträffar. Han förtjänar det och sätter fortsatt press på sina försvarskollegor.

Det var ingen derbysvit á la Atlético som Espanyol lyckades bryta under onsdagskvällen, men väl en mindre charmig rad på 19 matcher och noll triumfer mot “storebror” Barcelona sedan 2009.

På onsdagskvällen fick så det blåvita från den katalanska huvudstaden anledning att fira lite extra. Det märktes, inte bara på spelare och ledare, utan framför allt på fansen hur mycket den här segern betyder. Det var ett jävla liv inne på Cornellà-El Prat.

Jag har själv upplevt hur derbyn kan vara i Barcelona. När det är Espanyol som har hemmaplan alltså, vilket är viss skillnad. Det är ett småskaligt stadsderby i mängden och i jämförelse med många andra, men det går inte blunda för rivaliteten – en rivalitet som givetvis är ännu större från Espanyols håll.

Det är alltid säsongens matcher mot Barcelona. Och på arenan tenderar det att bli väldigt fientlig stämning.

För Espanyol blir det inte mycket större än att det var just Óscar Melendo som gjorde matchens enda mål i slutskedet. 20-årige Melendo har tillhört klubben sedan han var fem och kritade i fjol på ett kontrakt som sträcker sig över 2022. Det här var hans första mål i A-lagströjan och det var svårt att ta miste på glädjen i firandet.

Och visst att det garanterat skaver som en finger i ögat på Barça att det var just “lillebror” Espanyol som bröt en lång förlustfri svit på fem månader. Men det är likväl bara halvtid i cupspelet och returmatch på Camp Nou väntar redan nästa vecka.

Ernesto Valverde matchade en ganska reservbetonad startelva och tog möjligen lite för enkelt på uppgiften. Men så har han ju den där hemmareturen att förbereda också. Quique Sánchez Flores gäng kommer inte nolla Barça över två möten.

Men Espanyol fick åtminstone måla staden blå och vit för en kväll.

***

Jag såg inte Atlético-Sevilla men det har pratats om utebliven hemmastraff, ett bortdömt Diego Costa-mål och en Moyá-tavla. Det är sannerligen påtagligt att det märks mer ofta än sällan att Jan Oblak inte vaktar Atléticos mål.

Oavsett vilket är det otroligt starkt av Sevilla att komma tillbaka från underläge och rycka med sig en 2-1-seger inför returen på Ramón Sánchez Pizjuán.

Det är otroligt fascinerande läge redan i Copa-kvartsfinalerna nu. ALLA vill vinna. Jag menar, det klart alla lag alltid vill vinna även i normala fall, men det har spätts på.

Vincenzo Montella måste komma på banan som ny Sevilla-tränare. För Diego Simeone & Co är Copan, tillsammans med Europa League, den bästa titelchansen. Espanyol ser sin chans att knäppa storebror på näsan. Zinedine Zidane är pressad att vinna alla matcher. Barcelona vill försvara sin titel. Alavés vill återupprepa succén från i fjol. Och Valencia har till och med börjat vila spelare i ligan för att satsa på cupen.

Det är väl Leganés då, som fullt rimligt också bör tänka på ligaspelet i det här skedet än ett dubbelmöte med Real Madrid.

Det kommer bli galna returmöten nästa vecka. Pressat Atlético och Barcelona samtidigt som Valencias 2-1-ledning inte är något annat än skör.

Halvvägs in i La Liga-säsongen. Málaga och Las Palmas i botten – båda med nyligen sparkade tränare. Girona på övre halvan. Eibar fortsätter överraska. Valencia har återigen blivit ett topplag. Men framför allt och det mest häpnadsväckande: Real Madrid har närmre till nedflyttningsstrecket än upp till Barcelona i toppen.

Det har sannerligen varit en oförutsägbar säsong så här långt.

Om inte Madrid spelade bort titelchansen redan i El Clásico så gjorde man det definitivt hemma på Santiago Bernabéu i lördags. 0-1 mot Villarreal (riktigt fint mål av Pablo Fornals som kommit igång nu) och en ny slätstruken insats.

Real Madrid har gett upp ligan. Allt handlar bara om att ta ta tabellplaceringar hädanefter och satsa med full kraft på Champions League och Copa del Rey.

Och för första gången börjar det blåsa på riktigt kring Zinedine Zidanes vara eller icke vara. För mig är det inte ens uppe för diskussion. Det klart han ska sitta kvar. Kontinuitet har saknats i Florentino Pérez vokabulär och jag tror verkligen Zidane är rätt man för framtiden.

Det hade däremot inte förvånat om Florentino öppnar plånboken och sprider stålar runt sig nu i slutet av månaden. Bara för att något måste ske.

***

Barcelona skrämde bort ett tioårigt spöke från Anoeta och bortaslog Real Sociedad – trots tidigt underläge med 2-0.

Luis Suárez såg ganska sval ut inledningsvis på säsongen men har växlat upp och ser precis lika bra ut som han har gjort under de senaste 4-5 åren. Kvitteringen fram till 2-2 var mästerlig. Precis som Paulinhos förmåga att nosa sig till målchanser.

***

Min totala förälskelse i Gonçalo Guedes växer för varje vecka.

Den bäste spelaren som burit Valencias färger sedan David Villa.

***

Att Cédric Bakambu kliver in i topp 15 dyraste värvningar någonsin i och med flytten till Kina från Villarreal är ett tydligt och absurt tecken på vart fotbollen är på väg.

Det klart han är bra. Otroligt underskattad. Men han är inte en-av-de-15-dyraste-spelarna-någonsin-bra.

Nu får inte Villarreal alla stålar in på kontot men likväl ett rejält tillskott till årets budget.

***

Hur Simeonsk var inte Atléticos bortaseger mot Eibar? Hundratals rensningar, stök, bonk, misstänkta straffsituationer, regnigt, defensiva byten men framför allt 0-1.

***

Man brukar ju tala om tränareffekt. Främst ur positivt perspektiv. Att spelarna höjer sig de första veckorna under ny ledning.

Eller så blir kollapsen bara ännu större än tidigare.

Som för Las Palmas under Paco Jémez. 6-0-förlusten mot Girona var ett hånfullt skratt mot supportrarna. Trots att flera spelare vilade i veckans cupspel såg samtliga helt lamslagna ut.

Och att Mauricio Lemos ryktades vara på gång till Barcelona för bara ett halvår sedan. Tar kanske priset som La Ligas sämste mittback den här säsongen.

Först avslöjades det i en podcast och därefter fanns huvudpersonen själv på San Mamés läktare när Alavés mötte Athletic för ett par dagar sedan.

Till sist bekräftades det också av klubbarna. John Guidetti lånas ut från Celta Vigo till Deportivo Alavés under våren. Den baskiska klubben har också option på köp till sommaren – något som bara kommer bli aktuellt om laget fixar nytt La Liga-kontrakt.

Och det är just därför Guidetti är på plats. För att hjälpa laget till nytt kontrakt och bidra med mer offensiv kraft. Där finns det luckor att fylla.

Att Ibai Gómez är lagets främsta målskytt i ligaspelet den här säsongen säger allt. Ytterforwarden har gjort fyra mål, varav tre i en och samma match. Den renodlade anfallsspelaren som producerat mest är Munir El Haddadi med tre fullträffar, och trots en något stigande formkurva mot slutet bör det understrykas att det knappast varit någon succé och att han bränt väldigt mycket.

Alavés har inte haft någon pålitlig nummer nio-spelare på flera år. När man avancerade till cupfinal förra året och smått sensationellt slutade nia som nykomling i ligan var den mer cyniska och defensivt inriktade fotbollen under Mauricio Pellegrino det stora framgångsreceptet. Faktum är att bara fyra lag släppte in färre mål än Alavés förra säsongen.

Det kändes på alla sätt logiskt att det skulle komma en reaktion för laget inte bara för att andra året i en högstaserie är erkänt svårt, utan också för att rekryteringarna inte alls såg lika starka ut i jämförelse med förlusten av tränare Pellegrino i kombination med att nyckelspelarna Marcos Llorente, Víctor Camarasa, Theo Hernández och Deyverson försvann.

Defensiven har inte varit lika stark den här säsongen samtidigt som laget fortsätter leta för att hitta rätt framåt.

Det är ingen mördande konkurrens och jag är övertygad om att John Guidetti vet precis vad det är han ger sig in i.

I svenskens läge – med VM inom räckhåll – finns det inte tid för chansningar. Guidetti valde en klubb som tror stenhårt på honom och där han är väl medveten om att det kommer bli mycket speltid.

Och jag är övertygad om att Guidetti kommer växa i en miljö med större ansvar. Bara att han får klä på sig tröja nummer tio är jag övertygad om adderar någonting till hela upplevelsen. Senast han lirade i tian blev det i alla fall guld värt.

Han kommer oavsett vad träda in med samma inställning, vilja och otroliga vinnarmentalitet som alltid. Förhoppningsvis kan han också bidra med mål och skjuta Alavés till högre höjder.

Säsongens första Sevilla-derby – det största av alla stadsderbyn i Spanien – ägde rum i går kväll. En väldigt speciell match på förhand ur många synvinklar.

Jesús Navas tillbaka i derbysammanhang. Vincenzo Montella rakt in i hetluften som ny Sevilla-coach. Mot ett Betis som kämpat i tuff uppförsbacke de senaste två månaderna och letar efter trygghet. Dessutom med en Ruben Castro tillbaka i den grönvita tröjan.

Det var som upplagt för att bli en klassiker. Å herregud, vilken match det blev sen.

På numera klassiskt Quique Setién-vis (han får oss nästan att glömma Paco Jémez och Marcelo Bielsas galenskaper) blev det en sån där match som svängde från allt till inget precis hela tiden. Real Betis vann på Ramón Sánchez Pizjuán med helt sanslösa slutsiffrorna 3-5.

Att laget skulle släppa in tre bollar kändes på förhand precis så logiskt som det gör i de flesta matcher. Det är och har varit svängdörrar bakåt hela säsongen.

Men att göra fem baljor och stundtals spela den där charmanta anfallsfotbollen som vi såg tidigare i höstas kom lite från ingenstans. Eller så är det bara så där ologiskt logiskt som allting annat i derbysammanhang, där ingenting som hände då spelar roll utan allting handlar om nuet. Om motivation. Om att spela för tröjan.

Jag blir fortfarande inte klok på säsongens upplaga av Betis. Det är fantastiskt underhållande, det finns delar i spelat som håller yppersta världsklass, men det finns också vissa segment ur en match á 90 minuter som är förkastligt. Ungefär det som per definition sägs vara underhållning.

En brytpunkt efter flera jobbiga månader kunde dock inte kommit lägligare för Betis. Den här prestigesegern lär medföra en positiv effekt in i våren.

***

Fabián Ruiz har varit lite signifikativ för Betis den här säsongen. Makalös första delen av höstsäsongen, betydligt sämre närmare jul. Han är långt ifrån polerad och färdig för något nästa steg, men jäklar vad man kan tyda fotbollssinne och ett driv som är väldigt speciellt.

Jag tyckte han klev fram för Betis i går när laget verkligen behövde det. En stor spelare på frammarsch.

***

Det är alltid svårt att försöka leka expert och peta i detaljer. Jag har förstås inte sett varenda Sevilla-träning den senaste veckan och kan omöjligt ha koll på hur varje spelare har presterat.

Men nog känns det märkligt att Pablo Sarabia fick ynkliga fem minuter i derbyt? Må hända att han har en formkurva som pekat nedåt den senaste tiden, men det han har visat upp individuellt sett är det få som kan jämföra sig med i Sevillas trupp den här säsongen.

***

Att Barcelona skulle gå för Philippe Coutinho redan i januari var självklart. Men att det skulle gå i lås var långt ifrån lika säkert.

Nu blev det offentliggjort under gårdagen och knappa 1,5 miljard fattigare blev Barça men en brasse rikare på det offensiva fältet.

Även om Paulinho (vilket måltjuv han är!) sannerligen vuxit in i rollen som startspelare har det funnits en offensiv mittfältsplats att fylla, eller åtminstone kriga om. Det ska bli väldigt spännande att se Coutinho där. Känslan är att han, trots att ansvaret inte kommer vara lika stort som i Liverpool, kan ta ännu ett steg.

***

John Guidetti på San Mamés läktare i kväll när Alavés bortaspelar mot Athletic.

Lär vara spelklar till lagets cupretur i veckan.

Mycket Diego Costa i bloggen nu. Men han tenderar ju att engagera, beröra och minst sagt röra upp känslor.

Likaså när det var dags att göra comeback “på riktigt”. För det blev ju inget kört återseende på Vicente Calderón. Den här gången var det ny spelplats men fortfarande samma supportrar som om möjligt älskar honom ännu mer.

Och det är svårt att säga annat än att det blev Costa-prägel på hela matchen mellan Atlético och Getafe. Stundtals grinigt, ofta halvdan fotboll, och 90 minuter senare står Costa som en matchvinnare tillika syndare.

Det är som att backa bandet ett par år. Allting är som förut.

Frågorna var många inför matchen om Diego Costa ens skulle spela efter den smäll han ådrog sig i cupen mot Lleida, men jo då. Spela skulle han och från start dessutom. I den andra halvleken var det som om han andats in stämningen på Metropolitano tillräckligt för att göra arenan till sin egen. Som han alltid gjort. Som han alltid kommer göra.

Och ännu mer i den rödvita tröjan. Costa är sällsynt begåvad på att hamna i centrum, oavsett om det är ur positiv eller negativ bemärkelse. I Getafe-matchen blev det väl övervägande positivt, om än med viss bitter eftersmak.

När han bredsidade in det avgörande 2-0-målet tog känslorna över. Fullt förståeligt efter en match där allt inte suttit hundraprocentigt och där han bara några minuter tidigare blivit varnad. Han lät euforin ta över och sprintade upp mot fansen.

Resultatet av det hela? Ett nytt gult kort.

Enligt regelboken är det givetvis helt korrekt. Det finns ingenting att invända mot domarens agerande.

Men ibland önskar jag som betraktande fotbollsälskare att sunt förnuft och lite “feeling” raderade allt som står i regelverket. Det här var ett sådant tillfälle då det bara kändes helt rätt att Costa skulle upp och ta emot fansens kärlek.

Kanske tyckte han att det var värt det också.

***

Jaja, nog pläderat om Diego Costa. Nu ser jag främst fram emot att följa Sevilla-derbyt på Ramón Sánchez Pizjuán i afton.

Vincenzo Montella rakt in i hetluften! Jesús Navas första hemmaderby sedan comebacken. Rubén Castro tillbaka i Betis.

Det finns många ingredienser utöver två väldigt oförutsägbara lag som lär göra kvällens derby extra speciellt.

För övrigt är Marcelino García Toral tillbaka på Valencias tränarbänk i skrivande stund. Coachen var inblandad i en våldsam bilolycka strax före jul och har rehabiliterat sedan dess. Det blir backskydd ett tag framöver för Marcelino men i övrigt ser han ut att kunna röra sig som vanligt.

Julen år förbi, vi har kastas oss rakt in i ett nytt sprakande år och under onsdagskvällen återvände också fotbollen till de spanska arenorna.

Först ut i en januari månad som är väldigt hektiskt är som brukligt Copa del Rey. Ligaspelet kommer varvas med cupen och som ni alla säkert känner till är dubbelmöten som gäller redan i nuvarande åttondelsfinalstadie.

För fjolårsfinalisten Deportivo Alavés blev det en enkel resa mot Segunda B-laget Formetera. Noterbart är att båda anfallsspelarna Munir El Haddadi och nye Leipzig-lånet Ermedic Demirovic gjorde mål, den sistnämnde två gånger om.

Med svensk synvinkel på det hela är det givetvis enkelt att tänka “det var ju precis sådana här matcher John Guidetti hade behövt för att direkt komma igång”. Allt fortsätter nämligen peka mot att Alavés blir ny klubbadress.

Senast under onsdagen gick Celta Vigos tränare Juan Carlos Unzué ut och bekräftade vid en presskonferens att “John vill lämna klubben och att en överenskommelse med en ny arbetsgivare är väldigt nära”.

Tyvärr blev Levante ett för komplicerat alternativ och där tror jag Guidetti hade haft enklare att etablera sig som deras nummer nio. I Alavés är konkurrensen större men på det hela taget går det inte jämföras med kapaciteten som finns i Celta. I Alavés kommer Guidetti få spela betydligt mer och redan från start ha en annan status.

Med 3-1-läget inför returen mot Formatera nästa vecka vore det otroligt lämpligt om svensken blev klar inom de närmsta dagarna och åtminstone var redo för spel till den matchen.

***

Efter ett halvår av träning och en utnött plats uppe på Metropolitanos VIP-sektion fick till slut Diego Costa dra på sig Atléticos matchtröja igen.

Comebacken i rödvitt skedde dock första i den andra halvleken borta mot Lleida och från entrén i minut 64 krävdes dryga fem minuter innan han slog till.

Det må där och då varit en matchbild som passade utmärkt för Diego Costa att spela sin första tävlingsmatch på flera månader, och ett motstånd som må hända redan var ganska tröttkört, men att döma på de 25 minuter anfallaren hann med på planen såg han lika opolerat bestialisk och viljestark som alltid.

Champions League-uttåget till trots tror jag på en ganska rolig vår för Atlético med både Diego Costa och Vitolo – som i sin tur debuterade mot Lleida – i truppen.

***

Luciano Vietto fick ytterligare en termin på sig att bevisa sina kvalitéer i Atlético, men det ville sig aldrig. Inte ens i närheten faktiskt.

Det har varit uppenbart varenda gång Diego Simeone pratat om sin landsman att han hela tiden velat och hoppats att det ska lyfta, men att det inte bara räcker med att jobba hårt och vara en god lagkamrat. Det måste komma resultat också.

Nu blir Valencia nästa anhalt för Vietto vilket känns väldigt spännande. Han återförenas med Marcelino som han skördade stora framgångar tillsammans med i Villarreal.

Kanske är Marcelino rätt person att få igång Vietto igen. I sådana fall blir Valencias redan konkurrenskraftiga anfall betydligt starkare.

***

Cédric Bakambu blir svår, i januari snudd på omöjlig, att ersätta. Men får man in ett bud på 40 miljoner euro från den kinesiska ligan är det svårt att säga nej om man sitter i Villarreals kostymer.

Det är extremt mycket pengar för en underskattad spelare, men långt ifrån oersättlig i det långa loppet.

Å andra sidan är det få sportsliga ledningar jag ständigt imponeras av som Villarreals. Egentligen hade ju Luciano Vietto varit ett vettigt alternativ men det tåget har redan gått. Utan att veta hur långt eventuella förhandlingar med övriga klubbar har gått gällande Sandro Ramírez flytt ifrån Everton hade jag inte blivit förvånad om det svängde och han hamnade på El Madrigal.