Varför klaga när reglerna följs?

Min eminente kollega Frederic Pavlidis, som förser oss med Headlines varje vardagmorgon, snappade upp att radiokanalen Cadena COPE gästades av ligapresidenten Javier Tebas. En man som få har mycket till övers för.

Tebas pratade bland annat om Luis Suárez beteende i matchen mot Girona, där han ganska uppenbart jagade ett gult kort utan att lyckas, allt för att bli avstängd till veckoomgången mot Las Palmas och därmed vara spelklar i seriefinalen mot Atlético igen.

Jag tycker också det ser fel ut att jaga ett kort. Däremot förstår jag inte Tebas, eller någon annans för den delen, kritik gentemot själva agerandet.

Det finns tydliga ramar att hålla sig inom. Biter en spelare en motståndare blir det bestraffning. Det är logiskt. Men jagas ett gult kort för att bli avstängd är det bara ett sätt att utnyttja systemet. Jag ser inte varför det skulle bestraffas eller varför det är så problematiskt.

Sergio Ramos råkade ut för det värsta när han faktiskt blev avstängd i Champions League för några år sedan efter att ha “tagit en uppenbar varning” för att hinna nollställa sina kort inför de viktiga matcherna.

Finns det ett regelverk måste även spelarna få utnyttja det till alla gränser – även om det inte må se snyggt ut eller känns moraliskt rätt.

Apropå Luis Suárez finns ju ett annat typexempel från VM 2010 i Sydafrika, när han räddade en boll på mållinjen med händerna. Han agerade kanske inte moraliskt rätt på en fotbollsplan, men han gjorde precis det han var tvungen att göra för att lagets chanser att ta sig vidare skulle fortsätta existera. Och han fick stå sitt kast i och med utvisningen och en automatisk avstängning i den efterföljande semifinalen.

Javier Tebas har bra mycket viktigare saker att fokusera på än den här typen av ärenden.

***

Efter en väldigt bra februari avslutade Real Madrid med en oinspirerad prestation borta mot Espanyol.

Barcelona-laget förtjänade att vinna och som så många gånger förr avgjorde Gerard Moreno. 25-åringen är banne mig en av de mest pålitliga målskyttarna i La Liga de senaste åren. Han gjorde 13 baljor förra säsongen och är redan två ifrån nu.

***

Det är stor sorg i Spanien i dag efter dödsbeskedet om den forne landslagsstjärnan Quini. Den tidigare anfallaren, framför allt förknippad med Sporting Gijón och Barcelona, avled 68 år gammal.

Han vann skytteligan hela sju gånger under sin väldigt framgångsrika karriär. Fem i La Liga, två i Segunda División. Han lyckades även med det unika att vinna skytteligan samtidigt som laget (Sporting) degraderades.

Mitt i brinnande ligastrid. Och ett Europa League (nåja) att tänka på. Då säljer Atlético de Madrid såväl Nico Gaitán som Yannick Carrasco.

Att den förstnämnde skulle lämna antingen i vinter eller i sommar har varit ganska solklart. Argentinaren, som verkligen var en Diego Simeone-värvning när han anslöt från Benfica, har aldrig lyckats sätta sin prägel på Atlético. Trots sina till synes unika egenskaper i truppen har han aldrig helt acklimatiserat sig till den spelform som praktiseras i laget.

Efter att ryktena började intensifieras gällande Carrascos potentiella flytt ifrån Atlético var det nog många som trodde Gaitán skulle bli kvar. Sveriges störste Atlético-kännare, Zoran Zoric, som jag litar blint på menar att klubben är i stort behov av pengar. Och med tanke på ålder och potential är det logiskt att Carrasco har ett betydligt större värde än Gaitán och därför har större prioritet att säljas.

Men i går slog alltså nyheten ned att båda mittfältarna lämnar den spanska huvudstadsklubben för spel i kinesiska superligan. Något som lämnar Atlético inför en tät vårsäsong med blott 17 utespelare tillgängliga i A-lagstruppen. Vi kan väl räkna med att unga spelare underifrån som Sergi González och Roberto Olabe lär få sina chanser fram till sommaren.

Atlético har de senaste åren sålt för över en miljard till Kina. Utöver gårdagens duo räknas även Jackson Martínez och Augusto Fernández in.

Bara den här vintern har allt fler La Liga-profiler gått till den kinesiska superligan. Cédric Bakambu, Jonathan Viera och nu Atléticos mittfältsduo. Spelare som är långt ifrån lastgamla och varit framstående i sina klubbar.

Det kan låta girigt och ambitionslöst sett ur spelarnas perspektiv men för många av de spanska klubbarna betyder stålarna från Kina otroligt mycket. Och i många fall är det klubbarna som kanske inte velat, men snarare behövt sälja för att tillfredsställa den ekonomiska situationen.

Men det klart det är en tragisk utveckling. Fina spelare mitt i peak-åldern lämnar den europeiska toppfotbollen för en värld där de flesta hamnar i skuggan och glöms bort. Det är pengar som styr den här världen. Mer än någonsin.

***

När vi ändå är inne på Atlético var det en sällan skådad batalj som utspelade sig på Ramón Sánchez Pizjuán i söndags. Det slutade 5-2 (!) i Atletis favör mot Sevilla. Ofattbart.

Det finns mycket att ta in från den matchen men framför allt ett ihåligt, slarvigt och ofta huvudlöst försvarsspel från Sevilla. Jag blir inte riktigt klok på Vincenzo Montellas gäng. Totalt oförutsägbart. Av mina italienska fotbollsvänner inget som kommer särskilt förvånande utan något som varit bestående under Montellas tränarkarriär.

Tydlighet och stabilitet är lika med noll så här långt. Sevilla har haft ett par fullträffar, men det behöver nödvändigtvis inte handla så mycket om Montella. Det är trots allt en grupp med väldigt många fantastiska fotbollsspelare.

Bottennappen har däremot varit extrema. Derbyförlusten och Atlético-matchen som de två tydligaste exemplen.

På andra sidan gjorde Atlético vad man borde mot ett Sevilla som gav bort de flesta av målen. Antoine Griezmann gjorde förmodligen sin bästa match den här säsongen och även om han bjöds på en del gratis gäller det att ta till vara på chanserna. 2-0-målet är en fantastisk prestation och klackframspelningen till Kokes 4-0 osar enormt självförtroende.

Och jag antar att de flesta som läser den här bloggen vet vad som väntar nästa helg. Det vi nog kan slå fast, precis som de spanska tidningarna gjort under de senaste veckorna, blir en seriefinal. Barcelona-Atlético på Camp Nou. Hemmaseger och det finns inte en chans att Barça släpper guldgreppet. Bortaseger och det kan bli en riktigt spännande guldstrid.

Båda lagen verkar dessutom prickat in formen ganska bra. Atlético har sett bättre och bättre ut hela säsongen och framför allt tagit stora kliv sedan årsskiftet. Barcelona har kommit ur sin lite sämre period med poängtapp mot Espanyol och Getafe och spelade drömfotboll i miniderbyt mot Girona den gångna helgen.

Leo Messi är i sanslös form. Luis Suárez slutar inte göra mål. Ousmane Dembélé var tillbaka i startelvan. Och nu har även Philippe Coutinho nätat på Camp Nou.

Nästan allt har stämt Barcelona den här säsongen. Nästa helg kan ligan avgöras. Trots att tre månader återstår.

***

Övriga kort reflektioner från helgens La Liga-spel:

– Santi Mina är Valencias just nu bäste anfallare. Otroligt målsnitt, otrolig arbetskapacitet och en otrolig pådrivare. Det går inte hålla honom utanför en startelva.

– Knappast nån Clarence Seedorf-effekt i Depor så här långt. 0-0 mot Espanyol.

– Iago Aspas lär ha spelat till sig en VM-biljett redan nu. Fantastisk säsong, på nytt, i Celta Vigo. Gjorde mål nummer 16 för säsongen mot Eibar.

– Vänligt av Cristiano Ronaldo att ge bort en straffspark till Karim Benzema. Och med på det hela taget en bra match av fransmannen är han dock fortsatt helt bedrövlig framför mål. Kanske att det lossnar efter straffmålet… Jag tror fortfarande det lossnar först när han byter klubb i sommar.

Den här uppdateringen var tänkt att handla om något annat. Om David de Geas demonstrering på Sánchez Pizjuán i kampen – om det nu pågår en sådan – om vem som är världens bästa målvakt. Om 1-1-resultatet på Stamford Bridge. Om Real Sociedads oförmåga att göra mål. Eller kanske rent av varför Ken Sema vore ett ganska unikt och spännande inslag i La Liga i framtiden.

I stället kom bilderna och rapporterna från Bilbao. Spartak Moskva-supportrarnas kollision med Athletic ultrasorienterade gruppering HNT (Herri Norte Taldea). Helt horribla scener från Bilbaos gator där en polisman uppges ha avlidit.

En person har mist sitt liv. Helt ofattbart.

Utan supportrar vore fotbollen ingenting. Men supporterskap som sträcker sig så långt utanför det som händer på planen och där våld brukas är sportens baksida.

Vi såg ett fint exempel på idrottens unisona kraft häromdagen, när lagkamrater, motståndare och supportrar stämde in i hyllningskören gentemot Nils-Eric Johansson, som tvingas avsluta spelarkarriären på grund av hjärtfel. Stridsyxan begravdes. Kärlek över gränserna. Medmänsklighet.

Precis som det ska vara. I många fall är fotbollen, och idrotten överlag, väldigt fin.

Men dt som i kväll hände i Bilbao är motsatsen och det som påminner oss hur vidrig den här världen på så många sätt är.

Det som först dök upp som ett löst rykte intensifierades ganska snabbt. Nu är det hela officiellt. Jonathan Viera lämnar Las Palmas och La Liga för ett nytt kapitel i karriären: Beijing Guoan.

Jag har skrivit mycket om Viera på den här plattformen genom åren. Genombrottet i Las Palmas, den misslyckade flytten till Valencia och den därefter snabba sejouren i Belgien, innan återvändandet till Gran Canaria och genomgående succé fram tills nu.

Jag skulle vilja sträcka mig så långt och hävda att han är den enskilt viktigaste spelaren för sitt lag av alla i La Liga. Man kan vända på det och ställa frågan om han blivit för vital för Las Palmas. Om medspelarna kallt räknar med att Viera till slut rätar ut alla frågetecken till utropstecken.

Men hans individuella kvalité och betydelse för det här laget har varit otrolig.

Sedan Las Palmas avancemang till La Liga 2015/16 har Viera gjort 178 lyckade dribblingar. Det är mer än någon annan spansk spelare i de största europeiska ligorna bemästrat under samma period.

Den här säsongen är han den spelaren i ligan som skapat näst flest målchanser genom öppnande passningar. Fler än Isco, Marco Asensio, Gonçalo Guedes & Éver Banega. Bara Leo Messi har varit snäppet vassare.

Viera borde spela VM i sommar. Han borde spela Champions League varje säsong. Det är den kvalitativa nivån han har i sig och bevisat under väldigt lång tid.

Samtidigt finns det en del av mig som förstår att han väljer pengarna i Kina. Han gör både sig själv och hela familjen ekonomiskt oberoende. Efter att ha misslyckats första svängen när han lämnade Las Palmas känner han förmodligen att det här är en ekonomisk boost som inte går att tacka nej till.

Det som är bedrövligt är tajmingen. Det hade verkligen varit en annan sak om Las Palmas inte varit i ett sådant utsatt läge. Just nu är laget på nedflyttningsplats (om än bara två poäng upp till Levante) men tvingas löpa linan ut utan sin överlägset bäste spelare. Sin fanbärare på alla plan.

Att casha in 100 miljoner är mycket pengar för en klubb som Las Palmas. Men det är inte pengar som är lika värdefulla som att klara ett nytt kontrakt. Jonathan Viera kan sannerligen vara skillnaden mellan överlevnad eller degradering. Han hade behövts mer än någonsin just nu.

Det ska bli väldigt intressant att se hur den kommande tiden för Las Palmas präglas av det här.

***

I kväll fortsätter Champions League med klassikermötet Chelsea-Barcelona.

Jag läste att Messi aldrig gjort mål i Chelsea. Sådant brukar brytas när media kravlar fram sådana nyheter. Inte för att jag tror argentinaren direkt brytt sig eller ägnat minsta tankeverksamhet åt det.

Utan Philippe Coutinho (cup-tied) i CL-spelet är det ingen vild gissning att Paulinho får fortsatt förtroende på Barças mittfält. Kanske än mer i en sådan här match, där hans gnugg och fysiska kvalitéer kan komma väl till pass.

Häftiga möten lär det bli oavsett vad. Och nu sätts verkligen Ernesto Valverde på nya taktiska prov.

Jag är så glad att skriva just det här inlägget. Främst tillägnat Sergio Canales. Att känna hoppfullhet om en karriär som ännu inte nått kulmen. Att se en spelare som äntligen börjar snegla mot den där otroliga maxkapaciteten som förutspåddes för nästan tio år sedan.

För det var då den började på allvar. Hypen kring Canales. Den nye fixstjärnan. En ny stor landslagsman.

Kanske gick det lite för fort till en början. Kanske skulle Canales ha valt en annan väg än Real Madrid direkt efter genombrottet i Racing Santander. Det är små detaljer som avgör. Många tillfälligheter. Med en annan tränare och en mer sargad Real Madrid-trupp hade Canales kanske fått fler chanser och varit bofast på det där mittfältet i dag.

Nu fick han ta ett kliv tillbaka och börja om i Valencia. En värvning som den där sommaren 2011 kändes spektakulär och verkligen ett sunt steg, både för Canales och för Valencia. Och det började så fint – sedan kom skadorna och förstörde en helt otroligt begåvad fotbollsspelares utveckling.

Två tuffa knäskador och en nystart i Real Sociedad senare var Canales på väg åt rätt håll igen, men då slog nästa knäskada till. Nytt halvår av rehab och en fråga som har ställts till många i samma sits: kommer han någonsin tillbaka på allvar efter det här?

Därför är jag väldigt glad att i dag få skriva dessa rader. Om en spelare jag själv blev häpen av för snart tio år sedan, som jag hoppades skulle flyta omkring på planen och skänka alla oss fotbollsälskare otaliga minnen.

I söndagens lunchmatch på Anoeta gjorde Sergio Canales sin bästa match på jag vet inte hur länge. Garanterat den bästa insatsen sedan förra knäskadan. Kanske sedan tiden i Valencia. Kanske sedan tiden i Racing.

Han var helt magisk. Och jag struntar fullständigt i att det, med all respekt, bara var Levante på andra sidan. För Canales lekte fotboll. Det var som på en skolgård. Han sprang runt och hade kul. Och var den överlägsne.

Han är bara 27 år fyllda. Förhoppningvis är det många år kvar på toppfotbollen. Helt garanterat, så länge skadorna håller sig utanför bilden. Och ska vi se Levante-matchen som en rejäl hint av en stigande formkurva så har Sergio Canales inte spelat sin bästa fotboll i karriären än.

Jag hoppas talangen får tala hela vägen över mållinjen.

***

Jag har tidigare skrivit om Rodrigo Hernández i förbifarten här på bloggen. En 21-årig modern spansk centralfältare som kommit upp igenom Villarreals egna led. Det kändes omöjligt att ta plats på just den positionen i det laget för bara något år sedan, med Bruno Soriano och Manu Trigueros högst i hierarkin, men Rodri har förvaltat sina chanser när skador har gjort att det öppnats upp.

I dag är han garanterat en av de spelare som Javi Calleja sätter ut först i startelvan inför match. Han har startat samtliga matcher förutom en den här säsongen. Då var han avstängd.

Mot Espanyol gjorde han i helgen sitt första ligamål. I match 49. Det kommer bli betydligt fler. Framför allt matcher. Han är ingen vidare målskytt och har väldigt många andra runtomkring sig som hanterar just den biten betydligt bättre.

Men det är nästa generation av en sittande mittfältare som ploppar upp från Villarreals talangskola och på allvar nu lyckats etablera sig. En spelare som många kommer hålla ögonen på framöver.

***

Karim Benzema har gjort mål igen!

I en för övrigt helgalen – som väntat – match mellan Real Betis och Real Madrid på Benito Villamarín.

Det är förstås ett underbetyg till Quique Setiéns lag inkluderat en fembackslinje att släppa fem baljor. Och ett offensivt superbetyg till Zinedine Zidane som skakat liv i sina spelare igen. 13 mål på tre matcher.

***

John Guidetti-effekten fortsätter tala i Alavés och laget tog ett stort steg närmare nytt kontrakt i och med 1-0-segern mot Deportivo La Coruña.

Det känns allt mer som det är Málaga, Depor, Las Palmas och Levante (just nu på säker mark) som gör upp i bottenträsket den här våren.

Otroligt pressat läge inför matchen. Allt eller inget för Zinedine Zidane. Och för lagets säsong.

Intensiv inleding, hög Real Madrid-press, målchanser direkt. Och så kommer baklängesmålet efter en halvtimme.

Det är lätt att allt faller i ett sådant läge. Att luften går ur.

Det är därför Real Madrids uppryckning och återhämtning är så vansinnigt imponerande och framför allt så synonymt med Real Madrid. Räkna aldrig bort marängerna. Det finns inget lag som historiskt har varit bättre att komma tillbaka än Madrid. Mot PSG gjorde Zidanes manskap det igen. Och man kan helt klart konstatera att liket i allra högsta grad lever.

3-1 är inget bergsäkert resultat från ett första möte. Real Madrid må snegla mot en kvartsfinal men minst hälften återstår i Paris – där PSG vunnit alla sina matcher den här säsongen. Samtliga dessutom med 2-0 eller mer.

Men för att fokusera på Real Madrid var det här ett lyft som får moralen att skjuta i höjden. Även om laget blev tagna på sängen en bit in i den första halvleken, där PSG spelade väldigt bra och också fick utdelning, repade man sig väl och visade en motivationskraft som tidigare har varit efterfrågad den här säsongen.

Kanske allra främst lett av en vänsterback som varit så kritiserad under hösten. Är Marcelo slut, frågades det. En helt annan spelare jämfört med tidigare säsonger. Viljelös, slarvig, irriterad.

Efter årsskiftet har det hänt något. Han har successivt vuxit in i den här säsongen och var i sitt allra bästa jag den här kvällen på Bernabéu. En stormvind längs sin vänsterkant, dribblandes, kombinerandes och framför allt ledandes. Han fick igång sina medspelare, han eldade på publiken.

Så otroligt rimligt att just han gör matchens sista mål och på allvar sätter Real Madrid i förarsätet inför returen. Vilken sanslös holmgång vi har att vänta i Paris om ett par veckor.

***

Zidane chansade med sitt dubbelbyte med tio kvar. Bort med balansspelaren på mitten, samt Isco, in med snabbhet i Lucas Vázquez och kreativitet i Marco Asensio.

Dumdristigt och vågat skulle vissa säkert säga. Med facit i hand fingertoppskänsla och väldgt lyckat. Asensio kom in och var involverad i båda målen i slutskedet och vilken fantastisk spelare det är. Förtjänar ännu mer speltid men konkurrerar på ett av världens mest etablerade mittfält.

Han har en unik förmåga att leverera i viktiga lägen. Det är sådant som skiljer bra spelare från stora spelare.

Snart kommer han inte kunna hållas utanför en startelva.

***

Karim Benzema har det kämpigt. Fortfarande.

Jag är helt övertygad om att han fortfarande har många år kvar inom toppfotbollen – men jag tror inte det finns någon framtid för anfallaren i Real Madrid. Han lär bli ett kap i sommar och jag är säker på att han kommer ösa in pytsar i en annan miljö. I Madrid har dock allting låst sig. Han verkar till och med garva själv åt sin egen situation.

***

Fotbollsvåren 2018 har börjat tala på allvar nu. Så jäkla kul att det är igång med matcher som betyder precis allt.

Helt bisarra scener utspelade sig på Mestalla under söndagens sena match. Vid ställningen 1-1 nickade Coke in vad som borde betytt ledning Levante. I stället hittade domare David Medié en frispark efter att José Gayá gått omkull i straffområdet – men vad visselmannen brände i hela situationen var att det i själva verket inte var något oschysst från Levantes håll utan medspelaren Gabriel Paulista som knuffade omkull Gayá.

Ett jävla genidrag från Gabriel så här i efterhand.

Men parodiskt låg nivå på domarinsatsen.

Och det som strödde ännu mer salt i Levante-såret var förstås det faktum att Valencia i stället tog ledningen anfallet därpå.

Han gjorde många märkliga grejer under matchen, David Medié, och borde ligga risigt till framöver. Det här kan kosta Levante otroligt dyrt i slutändan.

***

Med viss hjälp på traven lyckades i alla fall Valencia vinna derbyt. 3-1 blev det och en efterlängtad seger efter sex (!) raka förluster.

Santi Mina fortsätter ta sina chanser. Han är som ett batteri som aldrig tappar kraft utan bara gasar. Ett energiknippe och en karaktär som Valencia behöver.

För övrigt en fröjd för ögat att se Carlos Soler tillbaka i startelvan och spela fotboll som han gjorde under första delen av säsongen. Aktionen fram till Valencias 2-1-mål är makalös och hans kreativitet har varit saknad.

***

Jag var väldigt osäker på vilket Real Madrid-version vi skulle få se på Santiago Bernabéu i lördags. Framför allt trodde jag på mer rotation och ett mindre fokuserat lag. I stället klev Madrid ut och mosade Real Sociedad från start och skickad en ordentlig passning i fransk huvudstadsdirektion.

Min genomgående känsla inför stormötet – den viktigaste matchen Real Madrid kommer spela på väldigt länge – på onsdag är att Zinedine Zidanes lag kommer höja sig. PSG kommer förvisso i bra form och framför allt med en offensiv stjärnspets där många visat god form. Men jag tror Real kommer visa upp en skepnad som vi saknat och letat efter hela säsongen.

Helgens insats var i alla fall ett väldigt tydligt steg i rätt riktning.

***

Málaga-Atlético 0-1.

NOLL-ETT. Alltid.

***

Det fortsätter vara Pablo Sarabias säsong i Sevilla. Nytt matchvinnande mål när Girona besegrades på Sánchez Pizjuán.

***

Oväntat poängtapp för Barcelona som blev nollat av Getafe på hemmaplan.

På den positiva sidan hittar vi en ligadebutant i Yerry Mina som imponerade. Det är allt annat än det där Chygrynskiy-suset som ekar över Camp Nou när den nye colombianen har bollen. Väldigt bolltrygg och cool i sitt spel.

***

Kan bli en riktig lurig match som avslutar den spanska ligaomgången på måndagskvällen. Clarence Seedorfs Deportivo La Coruña möter det alltid lika oförutsägbara Real Betis.

Det blir Sevilla och Barcelona som gör upp i final i Copa del Rey, eller spanska cupen om man så vill, senare i vår. Precis som var fallet för två år sedan. Då i en helt vansinnigt händelserik match där Javier Mascherano blev utvisad redan efter 35 minuter och där Éver Banega såg till att kvittera i antalet röda kört på tilläggstid i andra halvlek i en batalj som efter 90 visade 0-0 på resultattavlan.

Barça vann sedan rättvist i förlängningen där Andrés Iniesta var vägvisande och Jordi Alba & Neymar målvisande.

Till våren gör stormakterna upp i en ny final. Fjärde raka finalen för Barcelona som har prenumererat på cuptiteln de senaste åren. Den här gången mot ett nytt Sevilla under tränaren Vincenzo Montella och med en spelargrupp som förändrats väldigt mycket jämfört med den för två år sedan.

Och man måste säga att båda lagen välförtjänt nått final. Det finns aldrig något som heter tur med att nå en finalplats. Men det kan likväl vara enklare eller svårare vägar dit. Alavés hade så att säga inte otur med lottningen förra säsongen och lyckades ta sig hela vägen till final trots att man aldrig stötte på de stora bjässarna.

Det går knappast säga i det här fallet. Sevilla hade förvisso ett tröttkört Leganés i semifinalen men imponerade kraftigt i kvarten där man slog ut Atlético med totalt 5-2.

Barcelona? Ingen enkel väg heller. Espanyol var knappast en munsbit i kvartsfinalen och lokalrivalen vann första mötet innan Barça lyckades vända på Camp Nou. Under torsdagskvällen blev också Ernesto Valverdes lag finalklart efter totalt 3-0 i sin semifinal mot Valencia.

En ny demonstration av Barcelona som varit det klart bästa spanska lag den här säsongen. Sättet man uppträdde på i returen på Mestalla (efter en 1-0-seger i första mötet) var imponerande. Philippe Coutinho kom in i paus och gjorde sitt första mål för sitt nya lag efter bara några minuter på planen. En annan som förtjänar guldstjärna är Jasper Cillessen som stod för årets kanske svettigaste räddning och lyckades hålla nollan ännu en gång.

***

Hade Valencia rubbat Barcelona och nått final hade varit det klubbens största framgång på väldigt många år.

Nu kändes det aldrig riktigt nära, men framtiden ser alltjämt ljus ut med Marcelinos häftiga bygge som förvisso fortfarande är under konstruktion.

Däremot måste jag ge lite kritik till Valencia-tränaren. Det kändes så märkligt att plocka av Rodrigo och Coquelin efter Barças ledningsmål, lagets kanske bästa spelare. Coquelin förvisso mer en defensiv kugge men likväl den ende som lyckades erövra boll på Valencias mittfält.

Och Rodrigo har tillsammans med Santi Mina (som satt på bänken hela matchen?!?) varit de hetaste av anfallsspelarna de senaste veckorna.

Jag hoppas inte Marcelino är rädd för att ta det verbala kriget med Simone Zaza, som uttryckt sin ilska tidigare när han bytts ut eller varit petad. De senaste två månaderna har han inte levererat som en nummer nio ska göra. Han förtjänar att bli kritiserad och på allvar känna flåset i nacken.

Derby sent på söndag kväll är nästa utmaning för Valencia. På hemmaplan men ändå alltid luriga matcher mot lillebror Levante. Vi får se hur laget lyckas resa sig tills dess.

***

John Guidetti är tillbaka för Alavés som åker till El Madrigal i helgen. Fick inte spela senast mot Celta Vigo på grund av en klausul i låneavstalet.

Real Sociedad bör se sin chans att knäppa Real Madrid på Bernabéu, då huvudstadsklubben lär ha hundraprocentigt fokus på kommande veckans Champions League. Med all rätt.

Fortsätter Cristian Stuani sin galna målform för Girona? Sevilla på Rámon Sánchez Pizjuán stundar tidigt söndag. Kan bli en superfin lunchmatch.

Så var ännu ett transferfönster över. Rätt skönt kan jag tycka, så strålkastarljuset enbart riktas mot det som sker ute på planen. Först nu känns det som att vårsäsongen drar i gång med full kareta.

Det måste ändå sägas att det spanska januarifönstret var otroligt händelserikt och det har hänt mycket på flera håll. Iñigo Martínez övergång från Real Sociedad till Athletic – som en följd av Aymeric Laporte till Manchester City – är en historia för sig och den affär som jag inte tror någon hade anat på förhand.

För övrigt tror jag Héctor Moreno kan bli en bra ersättare till Iñigo i La Real. Väldigt lyckas i Espanyol och PSV Eindhoven, ett mindre smickrande kapitel i Roma. Kan förhoppningsvis få en nytändning i San Sebastián.

Ur ett rent sportsligt perspektiv är naturligtvis Philippe Coutinho till Barça och Diego Costas återkomst till Atlético de med råge största. Två profiler som förmodligen, om än på lite olika sätt, kommer sätta ännu mer färg på ligan framöver.

Annars tycker jag både Sevilla och Valencia från kategorin de stora lagen kommer ur som stora vinnare från januarifönstret. Roque Mesa hade ingen lyckas sejour i Premier League men var vital för Las Palmas (vilket kanske visat sig ännu tydligare nu med tanke på det lagets tabellplacering) och är en väldigt skicklig spelare. Sandro Ramírez har också visat vad han går för i La Liga tidigare och fick ganska få chanser i Everton.

Valencia breddade anfallet (Luciano Vietto) och det centrala mittfältet (Francis Coquelin) där framförallt den sistnämnde var nödvändig. Låt det här lagbygget bli ett halvår äldre tillsammans och gå för en vettig högerback till sommaren och Valencia lär fortsätta växa.

***

En annan övergång som uppmärksammats på sociala medier är Mauricio Lemos som flyttar från Las Palmas efter en fullkomligt bedrövlig höst och i stället dragit på sig Sassuolos tröja i Serie A.

Mittbacken, som fått utstå enorm kritik de senaste månaderna, debuterade för sin nya klubb i helgen. Det blev torsk med 7-0.

I dag surrealistiskt att det kom en våg av rykten som placerade Lemos i bland annat Barcelona förra sommaren.

***

Mäktigt derby i Asturien i går kväll. Real Oviedo tog emot Sporting Gijón hemma på Carlos Tartiere och vände och vann matchen med 2-1.

Osannolik hjälte blev Oviedos vänsterback Mossa. Och det klart, ska man göra sina två första mål för sitt nya lag finns det inget bättre tillfälle och definitivt inget bättre läge för att vinna supportrarnas hjärtan för evigt.

Mossa kom från Gimnástic inför säsongen och har opererat ute på vänsterkanten under säsongen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag följt allt som hänt kring Real Oviedo och Mossa den här säsongen, men jag höftar och konstaterar att han heller aldrig fått så många lägen till mål än just i går. Otroligt skottvillig från sin position och kom in i banan och var sällan sen på att avlossa sin kanon.

Målet som betydde 2-1 i den andra halvleken var en talande vänsterfot i dess mest fabulösa slag. Ett typ av mål som jag tror de allra flesta tilltalas av.

För Oviedo betydde det första derbysegern på 15.

***

Sanslöst ångestdrabbning som i skrivande stund precis ska dra igång borta på Gran Canaria mellan nästjumbon Las Palmas och jumbon Málaga.

Så oväntat att det gått så hackigt för båda lagen, framför allt Las Palmas.

***

Clarence Seedorf är klar som ny huvudtränare i Deportivo La Coruña. Apropå oväntade övergången.

Och jag vet inte vad det finns att skriva hem om det här. Seedorfs tränarkarriär är ganska smal, sejouren i Milan lyfte aldrig och vad han har hållit på med borta i Kina är oklart.

Fördomsfullt känns det inte som insatserna borta i Asien är det som gjort att Deportivos val föll på Seedorf.

Hur som helst är det ett spännande val. Depor befinner sig på nedflyttningsplats med en trupp som framför allt defensivt inte skrämmer många motståndare. En rejäl utmaning väntar för Seedorf.