Jag är så glad att skriva just det här inlägget. Främst tillägnat Sergio Canales. Att känna hoppfullhet om en karriär som ännu inte nått kulmen. Att se en spelare som äntligen börjar snegla mot den där otroliga maxkapaciteten som förutspåddes för nästan tio år sedan.
För det var då den började på allvar. Hypen kring Canales. Den nye fixstjärnan. En ny stor landslagsman.
Kanske gick det lite för fort till en början. Kanske skulle Canales ha valt en annan väg än Real Madrid direkt efter genombrottet i Racing Santander. Det är små detaljer som avgör. Många tillfälligheter. Med en annan tränare och en mer sargad Real Madrid-trupp hade Canales kanske fått fler chanser och varit bofast på det där mittfältet i dag.
Nu fick han ta ett kliv tillbaka och börja om i Valencia. En värvning som den där sommaren 2011 kändes spektakulär och verkligen ett sunt steg, både för Canales och för Valencia. Och det började så fint – sedan kom skadorna och förstörde en helt otroligt begåvad fotbollsspelares utveckling.
Två tuffa knäskador och en nystart i Real Sociedad senare var Canales på väg åt rätt håll igen, men då slog nästa knäskada till. Nytt halvår av rehab och en fråga som har ställts till många i samma sits: kommer han någonsin tillbaka på allvar efter det här?
Därför är jag väldigt glad att i dag få skriva dessa rader. Om en spelare jag själv blev häpen av för snart tio år sedan, som jag hoppades skulle flyta omkring på planen och skänka alla oss fotbollsälskare otaliga minnen.
I söndagens lunchmatch på Anoeta gjorde Sergio Canales sin bästa match på jag vet inte hur länge. Garanterat den bästa insatsen sedan förra knäskadan. Kanske sedan tiden i Valencia. Kanske sedan tiden i Racing.
Han var helt magisk. Och jag struntar fullständigt i att det, med all respekt, bara var Levante på andra sidan. För Canales lekte fotboll. Det var som på en skolgård. Han sprang runt och hade kul. Och var den överlägsne.
Han är bara 27 år fyllda. Förhoppningvis är det många år kvar på toppfotbollen. Helt garanterat, så länge skadorna håller sig utanför bilden. Och ska vi se Levante-matchen som en rejäl hint av en stigande formkurva så har Sergio Canales inte spelat sin bästa fotboll i karriären än.
Jag hoppas talangen får tala hela vägen över mållinjen.
***
Jag har tidigare skrivit om Rodrigo Hernández i förbifarten här på bloggen. En 21-årig modern spansk centralfältare som kommit upp igenom Villarreals egna led. Det kändes omöjligt att ta plats på just den positionen i det laget för bara något år sedan, med Bruno Soriano och Manu Trigueros högst i hierarkin, men Rodri har förvaltat sina chanser när skador har gjort att det öppnats upp.
I dag är han garanterat en av de spelare som Javi Calleja sätter ut först i startelvan inför match. Han har startat samtliga matcher förutom en den här säsongen. Då var han avstängd.
Mot Espanyol gjorde han i helgen sitt första ligamål. I match 49. Det kommer bli betydligt fler. Framför allt matcher. Han är ingen vidare målskytt och har väldigt många andra runtomkring sig som hanterar just den biten betydligt bättre.
Men det är nästa generation av en sittande mittfältare som ploppar upp från Villarreals talangskola och på allvar nu lyckats etablera sig. En spelare som många kommer hålla ögonen på framöver.
***
Karim Benzema har gjort mål igen!
I en för övrigt helgalen – som väntat – match mellan Real Betis och Real Madrid på Benito Villamarín.
Det är förstås ett underbetyg till Quique Setiéns lag inkluderat en fembackslinje att släppa fem baljor. Och ett offensivt superbetyg till Zinedine Zidane som skakat liv i sina spelare igen. 13 mål på tre matcher.
***
John Guidetti-effekten fortsätter tala i Alavés och laget tog ett stort steg närmare nytt kontrakt i och med 1-0-segern mot Deportivo La Coruña.
Det känns allt mer som det är Málaga, Depor, Las Palmas och Levante (just nu på säker mark) som gör upp i bottenträsket den här våren.