Mitt i brinnande ligastrid. Och ett Europa League (nåja) att tänka på. Då säljer Atlético de Madrid såväl Nico Gaitán som Yannick Carrasco.
Att den förstnämnde skulle lämna antingen i vinter eller i sommar har varit ganska solklart. Argentinaren, som verkligen var en Diego Simeone-värvning när han anslöt från Benfica, har aldrig lyckats sätta sin prägel på Atlético. Trots sina till synes unika egenskaper i truppen har han aldrig helt acklimatiserat sig till den spelform som praktiseras i laget.
Efter att ryktena började intensifieras gällande Carrascos potentiella flytt ifrån Atlético var det nog många som trodde Gaitán skulle bli kvar. Sveriges störste Atlético-kännare, Zoran Zoric, som jag litar blint på menar att klubben är i stort behov av pengar. Och med tanke på ålder och potential är det logiskt att Carrasco har ett betydligt större värde än Gaitán och därför har större prioritet att säljas.
Men i går slog alltså nyheten ned att båda mittfältarna lämnar den spanska huvudstadsklubben för spel i kinesiska superligan. Något som lämnar Atlético inför en tät vårsäsong med blott 17 utespelare tillgängliga i A-lagstruppen. Vi kan väl räkna med att unga spelare underifrån som Sergi González och Roberto Olabe lär få sina chanser fram till sommaren.
Atlético har de senaste åren sålt för över en miljard till Kina. Utöver gårdagens duo räknas även Jackson Martínez och Augusto Fernández in.
Bara den här vintern har allt fler La Liga-profiler gått till den kinesiska superligan. Cédric Bakambu, Jonathan Viera och nu Atléticos mittfältsduo. Spelare som är långt ifrån lastgamla och varit framstående i sina klubbar.
Det kan låta girigt och ambitionslöst sett ur spelarnas perspektiv men för många av de spanska klubbarna betyder stålarna från Kina otroligt mycket. Och i många fall är det klubbarna som kanske inte velat, men snarare behövt sälja för att tillfredsställa den ekonomiska situationen.
Men det klart det är en tragisk utveckling. Fina spelare mitt i peak-åldern lämnar den europeiska toppfotbollen för en värld där de flesta hamnar i skuggan och glöms bort. Det är pengar som styr den här världen. Mer än någonsin.
***
När vi ändå är inne på Atlético var det en sällan skådad batalj som utspelade sig på Ramón Sánchez Pizjuán i söndags. Det slutade 5-2 (!) i Atletis favör mot Sevilla. Ofattbart.
Det finns mycket att ta in från den matchen men framför allt ett ihåligt, slarvigt och ofta huvudlöst försvarsspel från Sevilla. Jag blir inte riktigt klok på Vincenzo Montellas gäng. Totalt oförutsägbart. Av mina italienska fotbollsvänner inget som kommer särskilt förvånande utan något som varit bestående under Montellas tränarkarriär.
Tydlighet och stabilitet är lika med noll så här långt. Sevilla har haft ett par fullträffar, men det behöver nödvändigtvis inte handla så mycket om Montella. Det är trots allt en grupp med väldigt många fantastiska fotbollsspelare.
Bottennappen har däremot varit extrema. Derbyförlusten och Atlético-matchen som de två tydligaste exemplen.
På andra sidan gjorde Atlético vad man borde mot ett Sevilla som gav bort de flesta av målen. Antoine Griezmann gjorde förmodligen sin bästa match den här säsongen och även om han bjöds på en del gratis gäller det att ta till vara på chanserna. 2-0-målet är en fantastisk prestation och klackframspelningen till Kokes 4-0 osar enormt självförtroende.
Och jag antar att de flesta som läser den här bloggen vet vad som väntar nästa helg. Det vi nog kan slå fast, precis som de spanska tidningarna gjort under de senaste veckorna, blir en seriefinal. Barcelona-Atlético på Camp Nou. Hemmaseger och det finns inte en chans att Barça släpper guldgreppet. Bortaseger och det kan bli en riktigt spännande guldstrid.
Båda lagen verkar dessutom prickat in formen ganska bra. Atlético har sett bättre och bättre ut hela säsongen och framför allt tagit stora kliv sedan årsskiftet. Barcelona har kommit ur sin lite sämre period med poängtapp mot Espanyol och Getafe och spelade drömfotboll i miniderbyt mot Girona den gångna helgen.
Leo Messi är i sanslös form. Luis Suárez slutar inte göra mål. Ousmane Dembélé var tillbaka i startelvan. Och nu har även Philippe Coutinho nätat på Camp Nou.
Nästan allt har stämt Barcelona den här säsongen. Nästa helg kan ligan avgöras. Trots att tre månader återstår.
***
Övriga kort reflektioner från helgens La Liga-spel:
– Santi Mina är Valencias just nu bäste anfallare. Otroligt målsnitt, otrolig arbetskapacitet och en otrolig pådrivare. Det går inte hålla honom utanför en startelva.
– Knappast nån Clarence Seedorf-effekt i Depor så här långt. 0-0 mot Espanyol.
– Iago Aspas lär ha spelat till sig en VM-biljett redan nu. Fantastisk säsong, på nytt, i Celta Vigo. Gjorde mål nummer 16 för säsongen mot Eibar.
– Vänligt av Cristiano Ronaldo att ge bort en straffspark till Karim Benzema. Och med på det hela taget en bra match av fransmannen är han dock fortsatt helt bedrövlig framför mål. Kanske att det lossnar efter straffmålet… Jag tror fortfarande det lossnar först när han byter klubb i sommar.