POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

En plats ledig i Spaniens VM-premiärelva

Twitter: @pinthorp

Ett 1-1-resultat borta mot regerande världsmästaren Tyskland följdes upp med en totalkross hemma i Spanien där Argentina sopades undan i den första officiella landskampen på Metrolpolitano.

Det är farligt att dra på för stora växlar när det handlar om träningsmatcher. Men Julen Lopeteguis gäng har inte spelat bra i en, två eller tre matcher. Det spanska laget har varit suveränt över tid och egentligen aldrig riktigt dalat. Det finns en otrolig trygghet i spelet och med VM-premiären allt närmare känns det också allt tydligare vilka spelare som kommer prioriteras.

Som jag ser det, förutsatt att inga nyckelspelare går sönder de kommande två månaderna, finns det bara en öppen plats i Lopeteguis startelva. En offensiv mittfältsplats där väldigt många namn gör upp.

Vi gavs en hint om en VM-premiärelva i 6-1-viktorian mot Argentina. David de Gea kommer vakta målet. Dani Carvajal och Jordi Alba kommer ta ytterbackspositionerna, Sergio Ramos och Gerard Piqué bilda mittlås. I Sergio Busquets skadefrånvaro spelade Koke, Thiago, Isco, Andrés Iniesta & Marco Asensio på mittfältet med Diego Costa som ensam anfallsspets.

Busquets ska givetvis in i den där elvan. Och som läget är nu lär det bli Real Madrid-gunstlingen Asensio som får flytta på sig. Inte för att de i grund och botten konkurrerar om samma position, men för att någon av de andra – grundtipset Iniesta – helt enkelt flyter upp en position något högre upp i banan medan Busq kliver in som defensivt ankare.

Däremot är det långt ifrån givet att Asensio får flytta på sig. Mycket handlar om dagsform. Thiagos skadehistorik talar knappast för honom men är han åtminstone nära hundra procent kommer han spela. Dessutom är han en tydlig Lopetegui-favorit sedan U21-tiden. Där han var kanske den mest bärande spelaren av alla i många år.

Eftersom just Portugal, den på förhand största utmanaren till gruppsegern, väntar redan i VM-premiären bör även ett namn som Saúl Ñíguez lyftas in i diskussionen. Atléticos rivjärn, som är stark i duellspelet, bra i luftrummet och har ett helt annat rörelsemönster utan boll utmanar definitivt även han om en startplats. Inte minst mot Portugal.

Övriga tio känns i nuläget dock givna. Jag har ofantligt svårt att se Iago Aspas, Rodrigo Moreno eller Álvaro Morata faktiskt peta Diego Costa som spjutspets. I sådana fall tror jag Lopetegui använder sig av en “falsk nia” och spelar Isco i den rollen. Det fungerade hur bra som helst de gånger det praktiserades i kvalet.

Isco för övrigt med tre mål i matchen mot Argentina. Kanske den offensivt bäste under hela kvalet och står nu på tio landslagsmål på 27 framträdanden. Citatet “i landslaget känner jag mig mer levande med tränarens förtroende” efter Argentina-fighten kan inte ses som något annat än en liten armbåge i sidan på Zinedine Zidane.

***

Desto fler platser, om än tämligen få, sett till hela 23-mannatruppen som Lopetegui skall plocka ut om ett par månader. Mycket kan hända fram tills dess och mycket kommer handla om dagsform.

Jag har svårt att se några större överraskningar eller spelare som ännu inte presenterat sig i landslagst. Nu har ju såväl Dani Parejo, Maros Alonso som Rodrigo Hernández även hunnit debutera.

“La Roja” visar sannerligen god form inför VM.

Adam Pinthorp

Överraskningen i Spaniens landslagstrupp

Twitter: @pinthorp

Jäkligt spännande trupp av Julen Lopetegui till Spanien träningslandskamper mot Tyskland och Argentina. Stommen är förstås intakt och kommer så vara även över mästerskapet. Men en del nya namn dök upp. Marcos Alonso och Dani Parejo har knackat på landslagsdörren länge och i båda fallen känns det fullt logiskt.

Däremot att Rodrigo Hernández namn utgjorde en del av den 23-mannatrupp som Lopetegui plockat ut kom som en överraskning.

Jag har skrivit om Rodri, som han brukar kallas, flera gånger under säsongen som verkligen varit hans genombrott i Villarreal. Baserat på prestationerna har det inte varit otänkbart att hans namn bollats upp i landslagsdiskussionen. Men ändå. På den positionen – centralt mittfält – är konkurrensen helt mördande.

Jag vet inte om något landslag någonsin haft så mycket spelare att välja mellan? Det är helt vansinnigt.

Till den här samlingen vilar Sergio Busquets vilket har öppnat för Rodrigo. Ändå saknas många namn. Asier Illarramendi, Manu Trigueros, Borja Valero, Ander Herrera och Jonathan Viera är alla utanför. Det är ganska många landslag de hade gått in i. Åtminstone i en trupp.

Därför är Rodrigo Hernández inträde i landslaget en liten överraskning. Likväl välförtjänt och en signal gentemot andra spelare att det inte krävs att spela i ett topp fyra-lag för att nå ut till förbundskaptenen.

Kul också att Álvaro Odriozola, som spelar fantastiskt i Real Sociedad, fortsätter vara en del av truppen.

***

Får Marcos Alonso landslagsdebutera i slutet av mars blir han den tredje i sin generation som bär den spanska tröjan.

Både hans pappa och farfar har nämligen gjort det.

***

Jag begriper att det inte är dags att ta ut svängarna helt och testa nytt eller ge spelare chansen “för att de förtjänar den” i landslaget när VM bara är några månader bort.

Men nog borde Gironas succégubbe Portu vara och nafsa på en plats. Hans mångsidighet att både spela överallt på mittfältet och i anfallet gör han mer åtråvärd. Däremot är det ju som sagt ganska trångt på det där mittfältet. Att Dani Parejo först i mars 2018 får sin första kallelse till A-landslaget säger allt om den lyxproblematiken.

***

Jaha, lottning häromdagen.

Barça-Roma har en solklar favorit. Sevilla-Bayern likaså. Ni listar så klart ut vilka.

Juventus-Real Madrid, en repris av fjolårets final, känns desto mer öppen. Juve har spelat väldigt bra efter årsskiftet och fått tydligare spets med i och med Paulo Dybalas återkomst efter skadan. Men Madrid har ju sannerligen också visat en bättre och mer igenkänningsbar skepnad på den här sidan nyår och det blir en otroligt häftig drabbning på förhand.

Atlético bör så klart sopa undan Sporting Club på vägen mot en ny europeisk final. Speciellt när laget prickat in säsongens bästa form lagom till slutspurten.

Det enda som orsakat huvudbry för Diego Simeone de senaste dagarna är Filipe Luís fotfraktur, som håller honom borta resten av säsongen. Brassen är ju den ende naturlige vänsterbacken i truppen.

Framför allt trist om det här sumpar chansen till ett VM. Känns lite “sista chansen” för Filipe.

Adam Pinthorp

Messi, Messi, Messi – Antonio Conte sa det bäst själv

Twitter: @pinthorp

Marginellt mer bollinnehav för Barcelona. Men färre avslut än Chelsea. Och färre ramträffar. Färre hörnor. Färre löpmeter.

Sånt som i slutändan inte spelar någon roll alls. Fotboll handlar om att vinna. Att vara effektiv. På åtta avslut träffade Barça mål sju gånger. Chelsea prickade innanför målramen blott tre.

Synonym till den där effektiviteten stavas Leo Messi. Och jag tror nästan allt redan har sagts om argentinaren. Alla hyllningskrönikor har redan skrivits. Han är en vinnare. Den sortens spelare som kliver fram när det behövs.

I en match som var jämn och där Chelsea gjorde mycket rätt blev slutresultatet ändå 3-0 och Messi var den ensamt stora skillnaden. Två strålande mål och en kanske ännu mer strålande framspelning.

Antonio Conte summerade både allt med känslor nere vid planen och verbalt utanför densamma på bästa sätt: “Messi är den bäste spelaren någonsin”.

I dagens fotboll är det svårare att år efter år leverera i de största turneringarna än att få träff i ett VM-slutspel som spelas under ett par veckor vart fjärde år. Å andra sidan har han inte varit direkt dålig där heller, den lille store liraren.

Jag vet inte vad som bör eller behöver tilläggas om Leo Messi. Han spelar på en nivå som är högre än både medspelare och motståndare och jag känner för varje match jag ser bara tacksamhet att få uppleva all historia han fortsätter skriva.

Den tacksamheten kommer förmodligen bara växa ännu starkare i framtiden.

***

Lucas Hernández, som minst sagt är högaktuell på många sätt, blev i dag uppkallad till franska A-landslaget.

Att han har de sportsliga kvalitéerna som krävs för att slå sig in i en fransk trupp råder inga tvivel om, även om det är helt sanslös konkurrens i mittförsvaret, men det är förstås ingen tillfällighet att han kallas in av Didier Deschamps i det här läget.

Jag har skrivit om situationen tidigare. Att Lucas själv hintat om att vilja representera det spanska landslaget och fotbollsförbundet har skyndat på processen kring medborgarskap i hopp om att han ska spela i La Rojas färger.

Men Lucas egen tweet efter kallelsen vittnar om att tankarna inte ligger hos Spanien. Och det hela kanske bara var en smart kupp för att få Deschamps att öppna ögonen.

“Jag är väldigt glad att bli inkallad till landslaget. Stolt att få representera mitt land”, skrev Lucas.

Jag är själv allergisk mot att den här typen av “övergångar” faktiskt existerar allt mer frekvent. Därför känns det bra att Lucas gör som han gjort under alla ungdomsår – representerar Frankrike.

Bara uppsättningen av unga vänsterfotade mittbackar som råder i den franska fotbollen just nu är galen. Samuel Umtiti, Aymeric Laporte & Lucas Hernández. Spelare som hade varit givna i väldigt många landslag. Någon eller några kommer inte ens få följa med i VM-truppen.

Apropå spelare i fokus. Dagens store rubrikman Wissam Ben Yedder blev också inkallad till den franska truppen. Något oväntat men välförtjänt sett till hans säsong som helhet i Sevilla.

Frankrikes trupp generellt är helt vanvettigt stark på pappret. Men det gäller att få ihop det också.

I morgon tar Julen Lopetegui ut den sista spanska truppen innan VM-samlingen.

Adam Pinthorp

Modigt, efterlängtat och välförtjänt Sevilla

Twitter: @pinthorp

Modigt, efterlängtat och välförtjänt.

Efter 60 år har Sevilla äntligen kvalat in bland de åtta bästa i Europa. Efter att ha levt i skuggan och prenumererat på pokalen i systerturneringen har klubben äntligen nått en större framgång.

Jag blev själv fundersam när jag hörde det. Har Sevilla aldrig nått kvartsfinal i Champions League? Inte ens med laget för tio år sedan? Aldrig någonsin?

Nej, uppenbarligen inte. Nära flera gånger, men aldrig fulländat.

“Låt ingen ta dina drömmar ifrån dig”, skrev andalusisk media inför matchen. Och det var på “drömmarnas teater” som Sevilla skrev ett nytt vackert kapitel i sin historiebok.

Redan från första mötet skulle Sevilla haft mer med sig. Ett mål, åtminstone. Därför var det en unison massa som pekade på Manchester United som storfavorit inför returen. Erfarenheten, hemmaplan, José Mourinho. Allt pekade på United.

Men det ska spelas ytterligare 90 minuter fotboll. Och uppenbarligen hade Vinzenco Montella präntat in i skallen på sina spelare att “det är omöjligt att vi inte gör mål om vi spelar samma fotboll som på hemmaplan”. Eller något i den stilen.

För Sevilla var, i alla fall från den andra halvleken, mer modigt och vågat än United. Éver Banega och Pablo Sarabia vågade hålla boll, laget utnyttjade det fina kantspelet och chanserna skapades på löpande band.

Det kändes fördömt på förhand när målet aldrig skulle komma efter x antal missade målchanser. Till slut skickade Montella in Wissam Ben Yedder. Men det tidigare så stukade självförtroendet – ett mål på senaste tio – kändes som bortblåst när han vände upp och tryckte in 1-0-bollen. Och kort därefter nickade in 2-0.

Montella visste att det skulle krävas mål på Old Trafford. Och äntligen, i en match där det som mest behövdes, drog de offensiva kugghjulen åt samma riktning. Banega, Sarabia, Ben Yedder. Spelare som pekades ut och behövde vara på topp för ett Sevilla-avancemang. Spelare som också gjorde det.

Men många var bra. Hela Sevilla var bra. Över 180 minuter också ett väldigt välförtjänt kvartsfinal-lag i världens mest prestigefyllda turnering. Det tog några år och några försök, men nu är Sevilla där.

Adam Pinthorp

En ny spansk stjärna är född

Twitter: @pinthorp

Varje säsong inträffar samma sak. En ny stjärna dyker ned från himlen och tar plats som ingen hade väntat sig.

Det går att följa ungdomslandslag, de främsta akademierna och försöka hålla sig uppdaterad kring de stationerade journalisterna som bevakar “sina” lag i de olika regionerna. Men det är alltid några som dyker upp lite från ingenstans och slår sig fram med enorm kraft. Det är lika häftigt varje gång.

I Spanien är säsongens komet Loren Morón. Eftersom Real Betis anfallare redan hunnit fylla 24 tror jag vi kan sätta etiketten “late bloomer” på honom.

Hand upp ni som visste vem han var för ett par år sedan. Som trodde han skulle ta en ordinarie tröja i ett redan ganska konkurrenskraftigt och offensivt präglat lag.

För mig har Loren, som han kort och gott kallas, varit en ny bekantskap den här våren. Det är bara tre år sedan han spelade fotboll i sin födelsestad Marbella, som annars är förknippat med det mesta förutom fotboll. Han kom till Real Betis reservlag 2015 och därifrån har karriären sakta men säkert börjat puttra på.

Men att nå A-laget, där spelare som Tony Sanabria, Sergio León, Cristian Tello och numera även Rubén Castro finns kändes långt borta. Och det är sällsynt att en spelare med främst meriter från de lägre divisionerna helt plötsligt blomstrar vid 24-års ålder. Men sådant är fallet med Loren Morón.

Skadeläget i Betis öppnade upp möjligheten för anfallaren som nu har startat sex ligamatcher och gjort fem mål. Två nya baljor gjordes i segermatchen mot Alavés i går.

I debuten på Benito Villamarín gjorde han lagets båda mål i 2-1-viktorian mot Villarreal. Från den dagen tog han en plats i många Béticos hjärtan och det är knappast en kärlek som avtagit.

Jag vet att det är tidigt att analysera en spelare efter ett halvt dussin matcher. Men det är samtidigt extremt ovanligt att en spelare kommer in från ingenstans och agerar med sådan pondus och målmedvetenhet. Nog att han har haft ett bra målsnitt i Betis B – men det är ett par divisioner neråt i systemet.

Loren Morón har redan bevisat att han hanterar en betydligt högre nivå än så.

Det gäller att ta chansen när den ges. Tony Sanabrias långtidsskada fick många Betis-supportrar att vända och vrida på sig i förundran vad det skulle få för totalinverkan på resten av säsongen. Med facit i hand har det öppnat dörren för en ny anfallare som ser ut att aldrig ha gjort något annat än mål i La Liga.

Loren Morón är säsongens typexempel på en spelare som dyker upp från ingenstans och sätter avtryck.

***

Stor match väntar för Sevilla i kväll. För säsongen helt vital. Att nå en fjärdeplats i ligaspelet känns redan uteslutet. Ska det här bli en vår att minnas med Sevilla-ögon måste laget ta sig ett steg vidare i Champions League.

Hemmamötet med Manchester United var klart godkänt. David de Gea agerade vägg i målet och vilken annan dag som helst, eller mot vilken annan målvakt som helst, hade Sevilla gjort mål.

Nu är det 0-0 från mötet på Sánchez Pizjuán men likväl en helt vidöppen historia väntar i afton. Här kan Vincenzo Montella bevisa något. Och eventuellt säkra upp ett jobbkontrakt i Andalusien även till nästa säsong.

Säsongens Sevilla är svårdefinierat och nästan än mer efter att Montella kommit in som tränare. Framför allt den taktiska kompetensen. Att det finns potential i det här laget behövs ingen expert för att se. Det räcker att titta på truppens namn. Att få ihop det, att prestera max, att variera den där frejdiga fotbollen till att faktiskt kunna stänga och låsa matcher, är svårare.

Jag är fortfarande väldigt tveksam om Montella är rätt man för Sevilla. Men han för gärna motbevisa mig med start i kväll. Potentialen finns ju.

Adam Pinthorp

Positiv Ronaldo-effekt och negativ Seedorf-effekt

Twitter: @pinthorp

Efter en direkt svag höst och nyligen fyllda 33 år har det inte alls varit orimligt att frågor ställs beträffande Cristiano Ronaldo. Är det här säsongen vi kommer blicka tillbaka mot i framtiden och peka på som den negativa vändpunkten? Varifrån det aldrig blev bättre? Varifrån han aldrig var den där enorma skillnaden som tidigare?

Nä, jag tror inte det.

Sanningen är att Ronaldo var, inte bara med Ronaldo-mått mätt, inte bra i höstas. Han samlade till slut ihop en bunt med målnoteringar som de flesta anfallare hade varit tillfreds med, men spred inte ut sitt målskytte och var alldeles för blev i alldeles för många stora matcher.

Men även om just höstsäsongen var ett lågvattenmärke för Ronald i Real Madrid var det knappast första gången han inlett en säsong sisådär, för att därefter växla upp.

Småskador och en svit av kortare försäsonger än många av lagkamraterna är ganska logiska faktorer.

Det var väl framför allt kroppspråket och känslan av att saker och ting inte löste sig lika enkelt som tidigare som gjorde att åtminstone jag började fundera på vart Ronaldo var på väg när säsongen hade nått tre-fyra månader. Men det var i höstas. Och nu kan vi konstatera att portugisen följt sin mall precis som de senaste säsongerna.

Han har vuxit allt starkare in i den här säsongen. I dubbelmötet med PSG visade han vägen. Och nu har målfabrikationen i ligaspelet närmat sig standardnivå.

Det är logiskt att en spelare som Cristiano Ronaldo, som lever mycket på explosivitet och behöver vara i absolut fysiskt toppskick för att prestera på den allra högsta nivån, inte kan hålla samma nivå elva månader om året. Han är definitivt inte på väg utför, i alla fall inte riktigt än, utan har bara haft en lite längre startsträcka än normalt.

Ska Madrid lyfta en pokal i maj lär det krävas att Cristiano fortsätter hålla den här nivån.

***

Såg ni för övrigt assisten från Luka Modric till Cristianos 1-0-mål borta mot Eibar?

Herregud!

Fotbollspoesi. Ett tekniskt nummer som i min värld inte kan bli mer vackert.

Han gjorde många eminenta aktioner, kroaten. Men det är väl ingen direkt revolutionerande rad att skriva. Den där assisten ändå, den stack ut ur mängden. Det var Quaresma-nivå. Större komplimang än så för en lirare som använder yttersidan av foten ofta går inte att få.

***

Deportivo La Coruñas val av att plocka in Clarence Seedorf som tränare framstår mer och mer som en paniklösning á la Tony Adams i Granada.

Laget kunde åtminstone göra mål tidigare. Om än släppa in fler, för det mesta.

Seedorfs gäng har producerat ett mål framåt på sex matcher nu. Å andra sidan har laget inte släppt in så där överdrivet mycket mål som var fallet under Cristobal Parralo, men med en halvdåsig defensiv och en genomusel offensiv kommer man inte långt.

Den här tränareffekten som det pratas om så ofta har drabbat Deportivo fast på ett negativt sätt.

***

Ny helg, nytt Gerard Moreno-mål.

Anfallaren har varit involverad i 46 procent av Espanyols ligamål den här säsongen. 46 procent!

Han har räddat jobbet åt Quique Sánchez Flores många gånger och nu skjutit Espanyol allt närmare en plats på övre halvan. Gerard har garanterat skjutit in sig själv i VM-diskussionen också.

***

Slutligen tragiskt men också väldigt vackert.

Det har aldrig känts lika angeläget att lyfta blicken över andra sidan Medelhavet. Jag såg precis bilderna från Fiorentinas hemmamatch mot Benevento. Första mötet efter Davide Astoris plötsliga bortgång. Det är svårt att inte bli berörd av scenerna från Franchi och den enorma kärlek, respekt och värdighet som Viola-fansen visade.

Jag har själv varit i Florens och på arenan och vet hur mycket Fiorentina präglar staden. Det är svårt att ta in känsloförloppet för alla i och runt klubben och ja, en hel fotbollsvärld.

Vila i frid.

Adam Pinthorp

Atlético går all in för Europa League

Twitter: @pinthorp

Fiasko i Champions League. Uttåg i den inhemska cupen. Torsk i seriefinalen mot Barcelona.

Atlético har saknat fullträff den här säsongen. Nu återstår bara en turnering, Europa League, och även om klubben vunnit den titeln vid ett par tillfällen tidigare och den inte slår i närheten av lika högt som systerturneringen Champions så råder inga tvivel om att Atleti går all in för att vinna.

Det kunde utläsas redan i åttondelsfinalen mot FC Köpenhamn då Diego Simeone matchade, åtminstone i första mötet, ett väldigt starkt lag. Och i går när Atlético klev in i kvartsfinalen mot Lokomotiv Moskva hemma på Metropolitano sågs inte skymten av ett lag som bara dagarna innan fick se drömmen om en ligatitel försvinna.

Så gott som ordinarie lag ställde upp och visade sällan skådad energi. Det tydligaste tecknet på att Atlético har ställt om sitt sikte och verkligen vill göra allt för att ro hem en titel den här säsongen var Simeones reaktion vid 3-0-målet alldeles i slutet. Euforisk och genuin glädje. Händerna upp i luften mot fansen på ena långsidan.

Det må vara en annan turnering där Atlético figurerat som ett av de bästa lagen de senaste åren. Men det står fortsatt en titel på spel. Vi ska inte glömma bort att många i den här upplagan av Atlético faktiskt inte har varit med och vunnit någon av klubbens större triumfer de senaste åren (ligatitel, Copa del Rey & Europa League inräknat).

Det finns fortfarande en stomme med fem-sex spelare som varit med under hela långa resan. Samtidigt har nyckelfigurer som Antoine Griezmann, Saúl Ñíguez, Jan Oblak & Thomas Partey ett tämligen tomt vitrinskåp som möjligen må vara ämnat för stora titlar. Individuella priser är förstås undantag.

Efter ett par år där prestationen som helhet fortsatt har varit väldigt bra för Atlético de Madrid suktar både spelare och fans efter en ny titel. Att det ligger en CL-plats i potten betyder mindre för ett lag som kommer greja det på egen hand i ligaspelet.

Här är det en titel – och allt vad just en titel faktiskt innebär för en klubb – som betyder allt. Ibland underskattas det hur viktigt det faktiskt är att vinna, litet som stort, för att upprätthålla sin vinnarmentalitet.

***

Möjlig återupprepning av finalen från 2012 mellan Atlético och Athletic i Europa League?

Nja, knappast. Att Athletic gick vidare känns nästan mer stjälpande för ligaspelet än hjälpande för säsongen i stort.

Laget har underpresterat kraftigt och föll dessutom i gårdagens första möte borta mot Marseille med 3-1.

Allt lever inför returen på San Mamés men jag tror Athletic ryker redan här. Och det är nog bäst att fullt fokus läggs på ligaspelet.

En finalplats vore ett smärre mirakel.

***

Apropå Atlético är en stor snackis, och har så varit de senaste veckorna, vilket landslag Lucas Hernández kommer välja att representera. Han är född i Frankrike och har spelat från U16 till U21 i Les Bluets, men har fått sin fotbollsfostran i Spanien och nu tillhört Atléticos organisation i elva år.

Allt pekar mot att han nu väljer att representera Spanien före Frankrike. Allt mer bränsle har kastats på elden efter att han har nobbat Didier Deschamps kallelse inför Frankrikes kommande landskamper.

Lucas inväntar just nu dubbelt medborgarskap och det spanska förbundet gör allt i sin makt för att skynda på processen för att kunna “knyta” försvararen till sig. Märkligt att den här typen av övergångar, för det är verkligen så det känns, kan fungera även på landslagsnivå.

Däremot råder inga tvivel om att Lucas hade varit ett välkommet tillskott i den spanska truppen inför VM. Han har hållit en fantastiskt hög nivå under säsongen. Ingen försvarare i hela ligan har bättre statistik när det gäller antal baklängesmål per minut på planen.

Fortsättning följer…

Adam Pinthorp

Mästerlig Zidane har väckt en sovande Real Madrid-jätte

Twitter: @pinthorp

Ett 3-1-resultat att gå på. Ingen Neymar att tänka på. Det klart att förutsättningarna vägde för Real Madrid redan inför returen i Paris. Men sett till PSG:s otroliga hemmafacit och hur spelet på Santiago Bernabéu faktiskt såg ut för ett några veckor sedan fanns det givetvis en rimlig tro att det här inte skulle bli en enkel väg mot kvartsfinal för det spanska huvudstadslaget.

Då ställer Zinedine Zidane – sannerligen en pressad man de senaste månaderna – ut en startelva utan Toni Kroos, Luka Modric, Isco och Gareth Bale. Den sistnämnde kanske mest väntad en bänkplats på förhand, medan mittfältstrion uppenbarligen var spelklar men där samtliga ändå lämnades utanför från start.

Modigt, häpnande men framför allt ett genidrag från Zidane. Han visste vad han gjorde. Ännu en gång.

Mateo Kovacic är synonym med lugnet själv. Marco Asensio den skicklige kreatör som inte bara används för att luckra upp trånga försvar utan också för att hålla i boll. Lucas Vázquez en helt annorlunda spelartyp som ger Real Madrid betydligt mer bredd i spelet och i just den här matchen fungerade exemplariskt.

Det vilar något magiskt, mystiskt och alldeles unikt över Zidanes Real Madrid. Skulle det bära hela vägen ännu en gång i Champions League, för tredje gången i följd i sådana fall, hade debaclet i det inhemska spelet varit glömt och helt förbisett.

Och den mästarklass som laget inte bara visade upp genom upphämtningen mot PSG på Bernabéu, utan framför allt i returen i tisdags är så ofantligt stor. Redan efter hemmmatchen mot Real Sociedad, bara några dagar innan första mötet med PSG, spelades Champions League-hymnen på Bernabéu samtidigt som spelarna klev av planen. De såg knappast trötta ut, trots att de plundrat stackars Sociedad.

Det är som att spelarna byter skepnad till sitt rätta jag så fort klockan slår 20:45 och den där ikoniska ljudslingan spelas upp i högtalarna. Det här är Cristiano Ronaldos turnering. Han fortsätter skriva historia och blir bara mer distinkt för varje viktig batalj som står framför honom. Dani Carvajal och Marcelo felfria. Raphaël Varane ser ut att vara bäst i världen på sin position. Och Casemiro gör sin vana trogen att kliva fram, inte bara defensivt, när de viktigaste matcherna stundar.

Den ende som fortsätter leta efter självförtroende och tar märkliga beslut är Karim Benzema. Han må ha fått mycket skit och är en tacksam hackkyckling. Och hur viktig Zidane må tycka att Benz är för det offensiva spelet – det finns ingen som har samma spelarprofil, brukar det heta – är han alldeles för dålig när det handlar om detaljen att göra mål. Det är trots allt huvuduppdraget. Hade Ronaldo fått samma lägen som fransmannen på Parc de Princes hade det inte ens behövt bli lite spännande i en andra halvleken.

Oavsett Benzemas fortsatta kräftgång gav Real Madrid en stenhård passning till konkurrenterna. PSG-matchen på Bernabéu var bara en försmak. En liten aptitretare vad Zidanes gäng ändå har i sitt register och vilket mentalitet som existerar. Då svajade prestationen stundtals, men helhetsresultatet blev bra. I Paris gick Real Madrid ut med en ny startelva och städade undan PSG som om det vore vilken simpel trepoängsmatch som helst. Stabilt, taktiskt felfritt och resolut.

Zidane sitter knappast löst i nuläget utan har skakat en sovande jätte till liv. Det här Real Madrid kan gå hela vägen igen.

Adam Pinthorp

Skillnaden är Leo Messi

Twitter: @pinthorp

Ibland är det enkelt att tycka synd om Atlético Madrid. En klubb vars förutsättningar är enormt mycket sämre än de största jättarna. Ändå har Atleti, sedan Diego Simeones intåg för sju år sedan, lyckats etablera sig som ett topplag.

Och för all del. Framgångarna och titlarna har varit många. Men de hade kunnat vara ännu fler.

Fram tills för tio år sedan låg snittet på att vinna La Liga på mellan 70 och 80 poäng. En “normal” säsong, i alla fall för tio år sedan (Real Madrid vann ligan 2006/07 på 76 poäng), hade Atlético förmodligen varit i ledning just nu, med 61 inspelade poäng på 27 matcher där endast två är förluster.

Men nivån på topplagen har blivit bättre det senaste decenniet. Det kan pratas om en modernare fotboll och bättre tränade spelare hur mycket som helst. Jag tror svaret är lika enkelt som att peka på den största skillnaden på Camp Nou i går.

Det klart att Leo Messi trivs i sin omgivning och har väldigt begåvade fotbollsspelare runt sig. Men han har för längesen spräckt hål på myten om att han bara kan prestera med Xavi & Iniesta runt sig som var antagonisternas argument under Pep Guardiolas era.

Leo Messi dominerar fotbollsmatcher som ingen annan.

Han är en speldirigent, en motor och en avslutare i ett. Det brukar snackas om kompletta anfallsspelare för att de kan göra mål på alla möjliga sätt; med huvudet, skott utifrån, bra i djupled och starka i boxen.

Leo Messi då? Han är komplett som fotbollsspelare. Han behärskar ju allt. Ibland allt mer som mittfältare med mest boll och vet när det är läge att lugna ned tempot. Ibland den som skruvar upp och på egen hand skapar ytor och sina medspelare genom att dra sig förbi ett par spelare. Ibland bara spelfördelaren. Och ibland bara den där avslutaren som kan göra mål på alla olika sätt.

I stora matcher som gårdagens på Camp Nou kommer även Messis defensiva egenskaper och ett ansvar gällande presspelet fram allt mer. Kanske för att det triggar igång argentinaren mer när det gäller som mest. Det är ju ändå i de lägena han brukar kliva fram.

Messi borrade upp en frispark i Jan Oblaks vänstra kryss vilket blev matchavgörande i seriefinalen. Må hända att Barça tappade lite oväntad mark på Gran Canaria förra veckan, men det kommer hjälpa Atlético föga i slutändan. Det här var proppen ur. Åtta poäng upp för Atlético är några för många.

Det kändes avgjort redan efter Barcelona seger i El Clásico i december. Men Atlético har sannerligen smugit under radarn och gjort ordentlig match av den här ligan. Hade det inte varit för en argentinare iklädd tröja nummer tio hade guldstriden fortsatt hela våren.

Adam Pinthorp

Dra mig baklänges – vilken final det blir på söndag

Twitter: @pinthorp

Jag var och gästade mina vänner borta på Tutto Balutto i går. Vi snackade upp helgens stormatch och i Spanien, den som rubricerats som seriefinalen i La Liga.

Barcelona-Atlético Madrid. Söndag kväll på Camp Nou.

När vi satte oss i studion och inledde samtalen inför matchen togs det föregivet att Barcelona skulle ha sju poäng till godo gentemot Atleti inför söndagens batalj. Att Las Palmas, en av säsongens stora besvikelser, inte skulle ha skuggan av en chans till poäng på torsdagskvällen.

Ibland slår motivation klass. Och kanske hade Ernesto Valverdes manskap redan ett öga för mycket mot Atlético-matchen.

Trots en Leo Messi-misil i den första halvleken och en matchbild som såg ut att vara ganska bekväm för Barça utnyttjade Jonathan Calleri en tilldömd straff genom att bredsida in kvitteringen i ena krysset.

Barcelona orkade aldrig tillbaka. Laget kom aldrig upp på sina 100 procent. Och för ett Las Palmas som krigar för sin existens kan den här poängen bli guld värd i slutet av maj.

Detta ger oss ett sannerligen nytt utgångsläge inför söndag. Sju poäng har blivit fem poäng. En Atlético-seger på Camp Nou och det här kommer bli ett guldrace som säkerligen färre än fler hade kunnat gissa för ett par månader sedan.

Det som gör det så otroligt nervkittlande är också Atléticos stigande formkurva. Hela 2018 har varit en stor successiv uppåtgående formkurva där de största stjärnorna tycks ha prickat in formen.

Antoine Griezmann spelar sin bästa fotboll den här säsongen just nu. Sju mål på två matcher har varit i underkant. Han ser återigen ut som den där skolpojken med ovårdad frisyr som inte tänker utan bara gör det han är bäst på.

Diego Costa gör mål, assist och tillför framför allt så mycket i det defensiva spelet. En perfekt typ för ett stundtals lågt spelande lag som täcker ytor och vill slå till i kontringarna. Lär hamna ännu mer i fokus på Camp Nou. Han brukar ju göra det i den typen av matcher.

En annan som flugit under radarn och förvisso alltid gjort det är Koke. I takt med att Tiago lagt skorna på hyllan och att Gabi inte orkar spela 90 minuter varje match har Atléticos mittfältsdirigent fått ett ännu tydligare ansvar. Han kan spela både som “interior” och utgå från en kant men med bollinnehav gärna hamna mer centralt i banan, liksom axla rollen som defensivt ankare på mittfältet. Koke fick högsta betyg av AS häromdagen och har också spelat sin bästa fotboll den här säsongen.

Det kommer aldrig handla om en eller två spelare när det handlar om Atlético. Ska Diego Simeones gäng vinna på Camp Nou krävs en taktisk triumf där kollektivet sticker ut. Men det känns inte som det finns ett bättre tillfälle för Madrid-laget att faktiskt möta Barcelona, som tappat en del poäng 2018 och haft ett intensivt spelschema, när de offensivt viktigaste kuggarna ser bättre ut än någonsin.

***

Det ska för övrigt bli intressant att se om Valverde vågar sätta en heloffensiv prägel på startelvan eller om han spelar säkert. Paulinho eller Philippe Coutinho? Det kommer inte finnas plats för båda brassarna.

Min magkänsla säger att Valverde vill överbemanna det centrala mittfältet och då vetifasen om han litar till fullo på Coutinho.

På andra sidan är det också bara någon plats i startelvan som är ett frågetecken. Ángel Correa, apropå spelare i fin form, hade mycket väl kunnat starta på en kant vilket hade gett Atlético mer edge i omställningsspelet. Å andra sidan ser jag inte att det ruckas på den solida kvartetten med Saúl, Koke, Gabi & Thomas.

Det kommer bli ett mäktigt taktiskt krig mellan de två bästa lagen i Spanien den här säsongen.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå