Ett 3-1-resultat att gå på. Ingen Neymar att tänka på. Det klart att förutsättningarna vägde för Real Madrid redan inför returen i Paris. Men sett till PSG:s otroliga hemmafacit och hur spelet på Santiago Bernabéu faktiskt såg ut för ett några veckor sedan fanns det givetvis en rimlig tro att det här inte skulle bli en enkel väg mot kvartsfinal för det spanska huvudstadslaget.
Då ställer Zinedine Zidane – sannerligen en pressad man de senaste månaderna – ut en startelva utan Toni Kroos, Luka Modric, Isco och Gareth Bale. Den sistnämnde kanske mest väntad en bänkplats på förhand, medan mittfältstrion uppenbarligen var spelklar men där samtliga ändå lämnades utanför från start.
Modigt, häpnande men framför allt ett genidrag från Zidane. Han visste vad han gjorde. Ännu en gång.
Mateo Kovacic är synonym med lugnet själv. Marco Asensio den skicklige kreatör som inte bara används för att luckra upp trånga försvar utan också för att hålla i boll. Lucas Vázquez en helt annorlunda spelartyp som ger Real Madrid betydligt mer bredd i spelet och i just den här matchen fungerade exemplariskt.
Det vilar något magiskt, mystiskt och alldeles unikt över Zidanes Real Madrid. Skulle det bära hela vägen ännu en gång i Champions League, för tredje gången i följd i sådana fall, hade debaclet i det inhemska spelet varit glömt och helt förbisett.
Och den mästarklass som laget inte bara visade upp genom upphämtningen mot PSG på Bernabéu, utan framför allt i returen i tisdags är så ofantligt stor. Redan efter hemmmatchen mot Real Sociedad, bara några dagar innan första mötet med PSG, spelades Champions League-hymnen på Bernabéu samtidigt som spelarna klev av planen. De såg knappast trötta ut, trots att de plundrat stackars Sociedad.
Det är som att spelarna byter skepnad till sitt rätta jag så fort klockan slår 20:45 och den där ikoniska ljudslingan spelas upp i högtalarna. Det här är Cristiano Ronaldos turnering. Han fortsätter skriva historia och blir bara mer distinkt för varje viktig batalj som står framför honom. Dani Carvajal och Marcelo felfria. Raphaël Varane ser ut att vara bäst i världen på sin position. Och Casemiro gör sin vana trogen att kliva fram, inte bara defensivt, när de viktigaste matcherna stundar.
Den ende som fortsätter leta efter självförtroende och tar märkliga beslut är Karim Benzema. Han må ha fått mycket skit och är en tacksam hackkyckling. Och hur viktig Zidane må tycka att Benz är för det offensiva spelet – det finns ingen som har samma spelarprofil, brukar det heta – är han alldeles för dålig när det handlar om detaljen att göra mål. Det är trots allt huvuduppdraget. Hade Ronaldo fått samma lägen som fransmannen på Parc de Princes hade det inte ens behövt bli lite spännande i en andra halvleken.
Oavsett Benzemas fortsatta kräftgång gav Real Madrid en stenhård passning till konkurrenterna. PSG-matchen på Bernabéu var bara en försmak. En liten aptitretare vad Zidanes gäng ändå har i sitt register och vilket mentalitet som existerar. Då svajade prestationen stundtals, men helhetsresultatet blev bra. I Paris gick Real Madrid ut med en ny startelva och städade undan PSG som om det vore vilken simpel trepoängsmatch som helst. Stabilt, taktiskt felfritt och resolut.
Zidane sitter knappast löst i nuläget utan har skakat en sovande jätte till liv. Det här Real Madrid kan gå hela vägen igen.