Fiasko i Champions League. Uttåg i den inhemska cupen. Torsk i seriefinalen mot Barcelona.
Atlético har saknat fullträff den här säsongen. Nu återstår bara en turnering, Europa League, och även om klubben vunnit den titeln vid ett par tillfällen tidigare och den inte slår i närheten av lika högt som systerturneringen Champions så råder inga tvivel om att Atleti går all in för att vinna.
Det kunde utläsas redan i åttondelsfinalen mot FC Köpenhamn då Diego Simeone matchade, åtminstone i första mötet, ett väldigt starkt lag. Och i går när Atlético klev in i kvartsfinalen mot Lokomotiv Moskva hemma på Metropolitano sågs inte skymten av ett lag som bara dagarna innan fick se drömmen om en ligatitel försvinna.
Så gott som ordinarie lag ställde upp och visade sällan skådad energi. Det tydligaste tecknet på att Atlético har ställt om sitt sikte och verkligen vill göra allt för att ro hem en titel den här säsongen var Simeones reaktion vid 3-0-målet alldeles i slutet. Euforisk och genuin glädje. Händerna upp i luften mot fansen på ena långsidan.
Det må vara en annan turnering där Atlético figurerat som ett av de bästa lagen de senaste åren. Men det står fortsatt en titel på spel. Vi ska inte glömma bort att många i den här upplagan av Atlético faktiskt inte har varit med och vunnit någon av klubbens större triumfer de senaste åren (ligatitel, Copa del Rey & Europa League inräknat).
Det finns fortfarande en stomme med fem-sex spelare som varit med under hela långa resan. Samtidigt har nyckelfigurer som Antoine Griezmann, Saúl Ñíguez, Jan Oblak & Thomas Partey ett tämligen tomt vitrinskåp som möjligen må vara ämnat för stora titlar. Individuella priser är förstås undantag.
Efter ett par år där prestationen som helhet fortsatt har varit väldigt bra för Atlético de Madrid suktar både spelare och fans efter en ny titel. Att det ligger en CL-plats i potten betyder mindre för ett lag som kommer greja det på egen hand i ligaspelet.
Här är det en titel – och allt vad just en titel faktiskt innebär för en klubb – som betyder allt. Ibland underskattas det hur viktigt det faktiskt är att vinna, litet som stort, för att upprätthålla sin vinnarmentalitet.
***
Möjlig återupprepning av finalen från 2012 mellan Atlético och Athletic i Europa League?
Nja, knappast. Att Athletic gick vidare känns nästan mer stjälpande för ligaspelet än hjälpande för säsongen i stort.
Laget har underpresterat kraftigt och föll dessutom i gårdagens första möte borta mot Marseille med 3-1.
Allt lever inför returen på San Mamés men jag tror Athletic ryker redan här. Och det är nog bäst att fullt fokus läggs på ligaspelet.
En finalplats vore ett smärre mirakel.
***
Apropå Atlético är en stor snackis, och har så varit de senaste veckorna, vilket landslag Lucas Hernández kommer välja att representera. Han är född i Frankrike och har spelat från U16 till U21 i Les Bluets, men har fått sin fotbollsfostran i Spanien och nu tillhört Atléticos organisation i elva år.
Allt pekar mot att han nu väljer att representera Spanien före Frankrike. Allt mer bränsle har kastats på elden efter att han har nobbat Didier Deschamps kallelse inför Frankrikes kommande landskamper.
Lucas inväntar just nu dubbelt medborgarskap och det spanska förbundet gör allt i sin makt för att skynda på processen för att kunna “knyta” försvararen till sig. Märkligt att den här typen av övergångar, för det är verkligen så det känns, kan fungera även på landslagsnivå.
Däremot råder inga tvivel om att Lucas hade varit ett välkommet tillskott i den spanska truppen inför VM. Han har hållit en fantastiskt hög nivå under säsongen. Ingen försvarare i hela ligan har bättre statistik när det gäller antal baklängesmål per minut på planen.
Fortsättning följer…