POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Messi banade väg för Barças enkla ligaseger

Twitter: @pinthorp

Sitter i skrivande stund på planet från Stockholm till Madrid. Laddad för ett par dagar i den härliga spanska huvudstaden med förhoppning om bra väder och en kanonfight på Santiago Bernabéu i morgon.

Det känns ju 95-5 i Real Madrids favör på förhand men det är väl dumt att ropa ut någonting i förhand när det gäller den här Champions League-säsongen.

Ett sargat Bayern München må hända, men det kan nog bli en duell av det här.

80 000 på Bernabéu är mäktigt oavsett vad.

***

Så blev Barcelona mästare till slut. Och Andrés Iniesta fick ta sin sista trofé med klubben.

Tyvärr helt utan spänning den här gången. Det gör ju att själva euforin för det vinnande laget avtar en gnutta. Här var det inte en fråga om utan när. Hade det inte blivit seger mot Deportivo La Coruña hade ligatiteln säkrats i El Clásico eller omgången därpå.

Oavsett vad har Barça varit det bästa laget i ligaspelet den här säsongen och kämpar framför allt nu vidare för att hålla förlustnollan intakt. Något som i sig hade inneburit en unik addition till den här säsongen.

Mycket har förstås handlat om Leo Messi. Med all rätt.

Det går att säga mycket om säsongens Barcelona. Ernesto Valverdes betydelse har varit enorm. En prestigelös tränare som vunnit förtroende, förändrat träningsstrukturen och fått alla att jobba mot samma mål – som en enad grupp.

Men det går inte heller titta bort från den självklara faktum att det finns en spelare som gjort sådan enorm skillnad. Barça har spelat mer organiserat, lyckats lösa bortasegrar utan att äga bollen till 80 procent och faktiskt “gnugga sönder” motståndare emellanåt. Men hade det inte varit för den lille store argentinaren hade det förmodligen varit annorlunda.

Mycket kan man göra som tränare, men det gäller att ha spelare för sin strategi också. Individualister som avgör trånga matcher och hittar på det oförutsägbara. Leo Messi är den spelaren och hans nivå den här ligasäsongen har varit i höjd med hans tidigare bästa prestationer genom karriären.

Dock bör Valverde ha en eloge att han insåg att Messi är sin bästa version om han spelar mer centralt i banan, inte med utgångsposition på kanten. Den förändringen har gjort argentinaren ännu bättre, både i spelet som regissör men också när det gäller att på egen hand komma i bättre lägen i favoritytan strax utanför straffområdet.

Siffrorna, statistiken och den spelmässiga överlägsenheten talar för sig själv. Barcelona har gjort en enastående säsong, men det är Leo Messi som har varit skillnaden. Det är möjligt att det hade gått utan Messi, det är omöjligt att sia om, men jag har svårt att se att Barcelona blivit mästare på det sättet och avgjort så tidigt.

Så överlägsen har Messi varit. Både sina kollegor och motståndare.

***

En annan sak som bör understrykas när det gäller Barcelona är det markant förbättrade försvarsspelet. Må hända att backlinjen blivit än mer samspelt och att Samuel Umtiti och Sergi Roberto fått ytterligare tid att växa in i sina roller. Men det kollektiva försvarsspelet över hela planen har fått en skjuts i rätt riktning och påminner mycket mer om Pep Guardiolas gamla lagbygge än Luis Enriques.

Sedan är ju inte taktiken allt. Och känslan är att väldigt många spelare har höjt sig individuellt. Jordi Alba, som varit skadefri, gör kanske sin bästa säsong i karriären. Marc-André ter Stegen har tagit både ett och två kliv framåt i sin utveckling. Sergi Roberto har fortsatt presterat på en alldeles för hög nivå för att placeras utanför startelvan.

I ett offensivt präglat Barcelona sticker ändå defensiven ut den här säsongen. På ett positivt sätt.

***

Jag grämer mig ändå lite över att jag behöver åka hem på onsdagen när jag har Metropolitanos nya rekord i ljudvolym på torsdag i åtanke. Det hade varit en häftig match att uppleva. Atlético-Arsenal kommer bli speciellt.

Men Madrid-Bayern är inte så pjåkigt ändå. Snart landning och vidare till stans bästa ställe Ten Con Ten. Rekommenderas starkt till alla som har vägarna förbi Madrid och gillar att äta och dricka gott.

Skänker också en tanke till amigo tillika Fotbollskanalens gamle La Liga-bloggare Per Zander. Han kommer tyvärr inte möta upp gänget det här året. Enligt uppgifter befinner han sig i den småländska metropolen Kalmar. Snacka om nitlott för en säsongskortinnehavare på Bernabéu att missa just den här veckan.

Adam Pinthorp

Så mycket Diego Simeone-gnugg det kan bli

Twitter: @pinthorp

Diego Simeones reaktion på Emirates direkt efter att Antoine Griezmann tåat in 1-1. Oslagbar. Så mycket glädje och frustration i samma uttryck. Jag undrar vad han hade för puls just där och då.

Det blev ju en väldigt “Simeonsk” tillställning. Jag tror alla som följt Atlético under argentinares ledning förstår precis vad jag pratar om. Gnugg, gnugg, gnugg. Fram med bröstkorgen, hjälp varandra, löp varenda meter som om den vore den sista.

Det blev bara ännu tydligare efter Sime Vrsaljkos utvisning efter nio minuter (jag säger ingenting om det andra gula kortet men i första läget – borde inte herr visselman ha lite mer feeling och börja med en verbal varning i stället för att slafsa upp kortet direkt?). En händelse som med facit i hand inte gjorde Atlético någon olycka. Det gav snarare energi till resten av de tio som fanns kvar på planen. Och lite väl mycket energi åt bänken vilket också fick se effekt i att Simeone själv blev uppvisad på läktaren.

Atlético hade nog en ganska snarlik matchplan. De skulle till Emirates och spela hem ett resultat. Gärna inte förlora. Gärna göra mål. Alla i Atlético-lägret hade tagit ett 1-1-resultat på förhand.

Och må hända att omställningarna blev färre och gubbarna att ställa om med var någon för lite så visste alla att lägena skulle uppstå. Kanske inte tio möjligheter. Men ett par. Då gäller det att ha någon som tåar dit den. En Antoine Griezmann.

Atlético gjorde en heroisk insats och fick precis det resultat de ville ha med sig. Speciellt efter den ödesdigra inledningen på matchen.

Däremot borde givetvis Arsenal gjort fler mål. Vilken enorm prestation i ineffektivitet som London-laget visade upp.

Jag tycker det sker så ofta i matcher där ett lag får en spelare utvisad tidigt och laget i numerärt överläge blir så tydligt spelförande, att det påkallas en successiv stress. Så kändes fallet med Arsenal. Med ett kokande Metropolitano i en retur hade inte ens 1-0 känts bra nog med tanke på matchbilden och hur det hela artade sig. Nu blev det ett mål bakåt därtill och helt plötsligt tydlig fördel Atleti.

Det känns dock fortfarande väldigt öppet. Däremot jag jag övertygad om att Atléticos spelare, fans och inte minst Diego Simeone – oavsett vart han kommer befinna sig – kommer plocka med precis den där glädjefrustrationen efter 1-1-målet in till returen.

Först nästa torsdag får vi se och kanske framför allt höra vad Metropolitano går för och om det snuddar vid volymen på Vicente Calderón.

Adam Pinthorp

Långt ifrån ett perfekt Real – men laget hittar alltid en väg

Twitter: @pinthorp

Vilka otroliga matcher vi har fått bevittna i årets Champions League-slutspel så här långt. Och knappast sämre lagom till semifinalerna med Mohamed Salahs sanslösa uppvisning på Anfield mot Roma – vi kan väl vänta oss att Florentino Pérez förbereder ett gigantiskt bud – följt av mästarmötet på Allianz Arena i går.

Efter första mötet känns det ju ganska klart vilka som går in i varsin ringhörna i Kiev och spelar final om några veckor. Liverpool borde inte tappa sin tremålsledning. Real Madrid har 2-1 med sig från bortaplan.

Samtidigt ska vi väl inte utropa någonting i förtid, det är någonting som CL-säsongen har lärt oss.

***

Álvaro Arbeloa visar stor humor.

“Jag har inte sett en så farlig duo som Lucas & Asensio sedan Tango & Cash”, droppade han efter matchen och refererade till Sylvester Stallone och Kurt Russel från en film 1989.

Både Lucas och Asensio bör dock sannerligen berömmas. Lucas har alltid varit ett djupledshot och farlig med sin speed, men har utvecklat sitt spel på många sätt. Han är betydligt lugnare med boll, bättre på att värdera lägen och har – precis som Asensio – en förmåga att vara bra när det gäller.

Just Asensio går inte skölja nog med lovord över. Inhoppet gjorde direkt skillnad.

Noterade ni hans förstatouch vid det avgörande 2-1-målet? Att han direkt uppfattar Rafinhas felpassning, att Lucas finns i en tillgänglig yta på djupet och snabbt inser att det gäller att slå bollen på ett tillslag i stället för att ta emot. Allt för att skapa två-mot-ett-läget. Dessutom är han lika smart när han får tillbaka passningen av Lucas och skippar en onödig touch på bollen utan drar till direkt med sin vänsterfot.

Smådetaljer som ser enkla ut men där det krävs spelintelligens för att utföra i praktiken.

Bayern hade mängder med chanser, men saknade skärpan i just den typen av lägen. Kolla bara på Franck Ribérys läge i den första halvleken. Ett läge som inte blir bättre för en högerfot, ett läge där Thiago uppfattar situationen precis lika bra som Asensio vid 2-1-målet, men där mottagning och skärpan från Ribéry håller alldeles för låg kvalité.

Real Madrid gjorde långt ifrån sin bästa insats för säsongen, det bör understrykas. Ett ganska naivt försvarsspel i stunder och vore det inte för ett par vassa Keylor Navas-räddningar eller den där oskärpan från Bayern skulle läget varit helt annorlunda.

Till och med Niklas Süle – av alla människor – sa att han inte sett Madrid så blekt på länge.

Men i slutet av dagen klev Real Madrid av som vinnare med ett stort försprång inför returen. Det är det som förklarar vad Real Madrid är. Ett lag som hittar vägar sitt seger. Oavsett om det står 0-3 hemma mot Juventus. Och oavsett om ett El Clásico har förlorats med 0-3 på hemmaplan och vindarna blåser kraftigare än på länge kan säsongen räddas och kulminera i någonting historiskt.

Vi har lärt oss att det är för tidigt att ta ut någonting i förskott, men platsen i Kiev är inte långt ifrån. Att Zinedine Zidane har klarat sig ur den värsta pressen och faktiskt gjort en minnesvärd säsong av det här är något jag beundrar.

Adam Pinthorp

Iniesta avslutade med Iniesta-värdighet

Twitter: @pinthorp

Bloggen kommer lite mer försenad än tänkt. Skyller ifrån mig på en intensivare jobbhelg än vanligt och konstaterar att det helt enkelt tagit lite tid att ta igen vad som behövt tas igen.

Vilket ändå varit en del.

Kanske framför allt utanför planen och spelet i kulisserna, snarare än vad som hänt på den gröna mattan.

Men vi kan väl ändå börja med det sportsliga. Det spelades trots allt Copa del Rey-final i lördags. Alltid en folkfest med tanke på att finalen spelas på neutral mark. Eller, vi har sett lag få spela final på sin hemmaplan tidigare men det är åtminstone delat hälften-hälften sett till supportrar. Och det är någonstans det mest relevanta.

I ett land där bortaföljeskulturen inte existerar på samma sätt som i många andra länder blir därför cupfinalen extra speciell. Det är heller inga onödiga ligacuper eller dylikt som gör att det hela ebbar ut som en titel i mängden. I Spanien bryr sig lagen om Copa del Rey. Den är väldigt prestigefylld.

Själva finalen blev väl inget vidare spännande dock. Må hända att Vincenzo Montellas Sevilla – jag har fortfarande lite komplicerat att skriva den meningen för jag vetifan hur mycket det faktiskt är Montellas Sevilla – slog förvisso ut Manchester United och firade triumfer i Champions League. Men spelet överlag den här våren har varit hackigt, svårdefinierat och definitivt inte ingett något större framtidshopp.

Finalen mot Barcelona var ytterligare ett bevis på vad oklar den här Sevilla-upplagan är. Fantastiska spelare, i sina stunder, men ett lag där alldeles för många pendlar mellan en väldigt hög högstanivå och en alldeles för låg lägstanivå för att kategoriseras som toppspelare.

Det har inte varit enkelt för Montella, men jag har åtminstone inte kunnat utläsa någon struktur eller tydlighet i hans arbete och det finns mycket för klubben att fundera på fram till nästa höst.

Från Sevillas håll går det inte enbart skylla på att laget mötte Barcelona “i fel läge”. Det klart att Barça hade varit storfavorit oavsett vad. Men CL-uttåget i Rom ligger färskt i minnet och det var uppenbart ett revanschsuget lag som Ernesto Valverde kastade ut på banan.

Det har varit en alldeles lysande säsong för Barcelona. Undantaget magplasket i Rom.

Och även om många säkerligen kommer rubricera hela säsongen med “nederlaget som stod i vägen för en historisk trippel” så avslutar ändå Barça med flaggan i topp. Ligatiteln kommer firas vid senare tillfälle. Nu fick laget lyfta säsongens första pokal.

5-0 i en final är mäkta imponerande. Andrés Iniesta fick lyfta sin sista (?) trofé i en final och avrundade med en Iniesta-värdig insats. Philippe Coutinho var fantastisk. Luis Suárez den killer han varit hela våren. Och Leo Messi hittade tillbaka till sin säsongsnormala nivå.

Det blir dock väldigt intressant att se vad som händer post Iniesta i Barcelona. Det saknas inte talang i den där truppen, eller meriterade spelare, men det saknas faktiskt vinnarkaraktärer. Riktiga ledare. Utan Iniesta och utan Javier Mascherano måste nya spelare kliva ut ur skuggan och axla ett betydligt större ansvar.

***

Bye bye Deportivo.

En skymt till upphämtning anades. Hade Clarence Seedorf fått Depor att vakna?

Men det spelar ingen roll nu. Levante slog Athletic borta med 3-1 i går. Nio poäng med fyra matcher kvar kommer Deportivo inte klara av att ta in.

***

Vilken säsongsavslutning Alavés har gjort. Kulmen? Kanske 4-0-viktorian borta mot Las Palmas häromdagen. Alavés största bortaseger sedan uppflyttningen till La Liga.

Laget var i ett ganska prekärt läge, åtminstone högst indraget i bottenstriden, kring årsskiftet. Nu är laget på plats 13 med nytt kontrakt klappat och klart.

Förmodligen med en svensk anfallare permanent i klubben till hösten också.

***

Det kommer bli offensiv rensning i Real Madrid i sommar. Mer om det senare. Det som framför allt bli spännande att följa är vilka spelare som klubben går för – inte vilka som lämnar.

Det känns ganska uppenbart. Gareth Bale den senaste i raden som kan ha spelat bort sig helt. Krävs enorm uppryckning i CL-avslutningen för att rädda sitt eget skinn i Madrid.

Adam Pinthorp

Jag kommer sakna Málaga i La Liga

Twitter: @pinthorp 

Nu är det klart. Både i praktiken och teorin. Málaga degraderas och får börja om i Segunda División till hösten.

En klubb som med shejk Abdullah Al Thani i spetsen hade ambitionen att inte bara bli en av de ledande makterna i Spanien utan även en europeisk toppklubb. Pengar kom, stjärnspelare värvades, ligafyra 2012 och ett offsidemål ifrån Champions League-semifinal 2013.

Sedan rann projektet ut i sanden. Pengar skyfflades inte in i klubben och användes framför allt inte på ett långsiktigt sätt.

Helt plötsligt såldes de stora namnen och Málaga rasade i tabellen. Al Thani var kvar på sin post men känslan är att lekprojektet helt enkelt inte var lika kul som i början. Det krävs mer än bara pengar för att styra en fotbollsklubb.

I går blev 1-0-förlusten mot Levante spiken i den berömda degraderingskistan. Ett definitivt besked som alla bara gått och väntat på. Málaga har inte ens trott på det själva.

Ödets ironi att det var just Levante som fick skicka ur Málaga. Samma lag som just Málaga skickade ner i Segundan för två år sedan. Karma is a b….

Jag måste ändå säga att jag tycker det är väldigt tragiskt att Málaga ramlar ur La Liga. En anrik förening som dessutom är placerad i en av landets största turiststäder. Det behövs ett lag i högstaligan i Málaga.

Men det ska ju spelas fotboll också, och laget har underpresterat på en bisarr nivå den här säsongen. Málaga hade ett av förra säsongens mest spännande lag, en meriterad tränare i Míchel och något som såg betydligt mer sunt ut sett till rekryteringspolicy jämfört med tidigare säsonger då pengar kastades till höger och vänster. Det var ett mer ungt och långsiktigt tänk.

Men spelare som Pablo Fornals, Nacho Camacho, Diego Llorente, Sandro Ramírez och Duda, med sin ikonstatus, har inte lyckats ersättas. Det skar sig mellan ledning och Míchel. Och efter en riktigt svag säsongsinledning uppstod en ond spiral i alla led och Málaga har inte lyckats resa sig.

Det ska bli intressant att se hur hela klubben lyckas resa sig efter den här smällen. Jag hoppas rätt personer hamnar på rätt plats och att det inte stressas fram några beslut.

Det blir oavsett trist att inte ha Málaga i La Liga från och med hösten.

Adam Pinthorp

Barça hade ingen kapten som De Rossi

Twitter: @pinthorp

Sällan har jag sett ett så starkt kollektiv kraftsamla och störta jätten Barcelona som på det sätt Roma gjorde i går.

Från urkraften på Olimpicos läktare – ljudkulissen som alstrass på ett så pass välfyllt Olimpico är ta mig fasen enorm – till Eusebio Di Francescos taktiska briljans och lugn vidare ut till spelarna. Och där ska ju Daniele De Rossi vara tränarens förlängda arm ute på planen. Spelaren som visar vägen.

Med hans historik spelade han en av sina största matcher i karriären för ett par veckor sedan. Då på Camp Nou. Med kaptensbindeln på armen skulle han leda Roma mot ett gott resultat inför returen. Allt blev ett magplask. Roma hade inga marginaler med sig, blev blåsta på minst en straff och De Rossi själv satte en boll i egen bur.

Det var fördömt för Roma. Jag tror alla delade den känslan inför returen.

Men inte om vi frågar Daniele De Rossi själv. Har fotbollsvärlden någonsin sett en större vinnarskalle? En figur som aldrig någonsin ger upp, så länge hoppet finns? Så länge drömmen om det omöjliga existerar kan man räkna med De Rossi. En mardröm att spela mot. Säkert påfrestande i sina stunder att spela med på träning. Men älskvärd att ha i sitt lag under match. Och en tränares dröm.

Jag har precis sett om matchen på Olimpico från i går. Egentligen borde jag skriva om ett passivt Barcelona, om hur det kändes som laget redan sneglade mot en semifinal och hur Ernesto Valverdes coachande under match lämnade en hel del att önska (väntade alldeles för länge med byten för att förändra matchbilden).

Men det enda som tanken stannar vid är glädjen från supportrarna, den unisont starka insatsen och framför allt den där kaptenen. Såg ni De Rossis blick efter att han själv dragit in 2-0 från straffpunkten?

Det var mord i blicken. Vittring. Revansch. Seger. Alltihop.

Han skulle bara av den där planen som en vinnare. Barcelonas spelare? Mer som juniorerna som ser och lär under sin första A-lagsträning. Vissa kanske har bättre teknik och bättre tillslag – men är ändå inte där. Roma klev in och trampade bort Barça i den här matchen. Ett bevis på att motivation slår klass.

Barça hade behövt en kapten som Carles Puyol. Eller Daniele De Rossi.

Stort grattis Roma. Det var välförtjänt!

***

Jag kan inte sluta imponeras av Eusebio Di Francesco heller, Romas tränare. Han känner ju till sin motståndare på andra sidan bänken väldigt väl och vet vilka typ av medel som ska praktiseras för att vinna.

Sassulo-Athletic 3-0 i Europa League 2016. Di Francesco var tränare för hemmalaget. Kan ni ana vem som tränade bortalaget?

***

Jag förstår varför Valverde spelade med ett på pappret mer defensivt lag där både Nélson Semedo och Sergi Roberto delade högerkanten.

Men en kan undra vad miljardmannen Ousmane Dembélé känner på bänken efter fem-sex minuter i en sån här fight. Och då är ändå Philippe Coutinho cup-tied. Annars hade det kanske inte blivit någon speltid alls för fransmannen.

Tufft år för Dembélé.

***

Kan Roma så kan Sevilla? Eller..?

De har i alla fall ingen De Rossi. Men jag hoppas Sevilla gör ett tappert försök på Allianz i kväll.

Adam Pinthorp

Spänningen död – vi får följa Girona och Betis

Twitter: @pinthorp

Sju omgångar kvar av ligaspelet. Det brukar och det borde betyda att det är nu allting avgörs. Att det är nu de viktigaste matcherna väntar. Att det är nu hjältar och syndabockar stämplas.

Men jag kan inte komma på någon annan säsong som känts så tom sett till spänning som den här. Är det färre profiler? Färre sidohistorier? Nej, varken eller.

Möjligen har skillnaden mellan botten och toppen blivit större – men den har alltid varit stor och det brukar aldrig spela någon roll i slutskedet.

Tyvärr har det varit avgjort nästan överallt lite för länge. Sju omgångar kvar, 21 poäng att spela om, och ändå känns det mesta helt avgjort. Det kommer förändras ett par tabellplaceringar hit och dit. Men inte mycket.

Barcelona kommer vinna. Málaga, Las Palmas och Deportivo La Coruña åker ur.

Det är lite öppet kring de sista Europa-platserna och kanske som allra tightast kring andraplatsen där Atlético sitter i förarsätet men har både Valencia och Real Madrid hack i häl.

I toppen kvarstår så klart Real Madrid som den stora negativa överraskningen. Efter 1-1-resultatet i derbyt samtidigt som Rodrigo Moreno ordnade ny Valencia-seger är Real fyra i tabellen just nu. Alltså kvalplats till Champions League. Är det något positivt det ändå säger är att konkurrensen fortfarande är större i toppen än bara ett par lag. Nu även med Valencia inkluderat.

“Los Ché” kommer, lite beroende på hur det går de avslutande omgångarna, minnas som en stor positiv överraskning den här säsongen. Efter en rejäl dipp efter nyår har Marcelino fått ordning på bygget igen och klubben har upplevt sin minst turbulenta säsong på väldigt länge.

Girona? Jätteöverraskning. Portu, Pablo Maffeo och Álex Granell är tre spelare som imponerat kraftigt och bevisat att de håller väldigt hög nivå. Och Cristian Stuani har vaknat från de döda och smällt in 17 baljor. Hade någon överhuvudtaget – Stuani själv inräknad – kunnat förutspå det?

Annars är den största positiva överraskningen efter nyår Real Betis. Ni minns säkert hur Quique Setiéns lag inledde säsongen helt fantastiskt bra, för att sedan kollapsa under slutet av hösten. Efter nyår har laget fått en nytändning och de senaste månaderna har ett 3-5-2-system börjat praktiseras, något som fått väldigt klar effekt.

En av de mest intressanta matcherna att blicka emot kommande helg är just Girona-Betis på Montilivi. Girona är trots allt bara fem pinnar bakom Betis (som ligger femma nu) och har definitivt häng på en Europa-plats.

Även om kampen om andraplatsen (och tredjeplatsen) förvisso handlar om både pengar och prestige känner åtminstone jag att det som får mig mest intresserad inför slutspurten är att följa lag 5-9 och kampen om Europa.

Tyvärr ser det ut på det sättet den här säsongen. Med sju (!) omgångar kvar.

***

Var det bara jag som tyckte El derbi Madrileño kändes som en repris?

Jag tycker majoriteten av de senaste derbyna varit som ett skyltfönster för Keylor Navas och Jan Oblak. Herregud vad bra de är.

***

Mikel Oyarzabal, Sergio Canales, Ruben Pardo…

Med laget Real Sociedad förfogar över och den fotbollen laget spelat den sista tiden framstår det som ett rent under att laget ligger på tolfte plats. La Real skall alltså vara sämre än hälften av lagen i serien. Ofattbart.

***

För er som missat det måste jag skrytsamt bara tillägga att mitt lag i division 7, FC Sampierdarenese, kanske gjort vinterns bästa fönster ändå.

Välmeriterade Djurgårdstrion Kenneth Høie, Adde Johansson och Enrico Cardoso Nazaré har anslutit till truppen och det var inte alltför längesen någon av dessa herrar lirade aktivt på elitnivå. Høie en kort sväng i Dif i fjol och Enrico i grekiska ligan för bara tre år sedan.

Det är ungefär som ett lokalt division 6-lag i Valencia-regionen skulle värva David Albelda och David Navarro samt en brassetrollare där jag på uppstuds inte kommer på någon pensionerad Valencia-bekanting. Edu kanske. Han gjorde väl större avtryck i Arsenal men lirade ändå ett gäng säsonger i Valencia.

Det det varit något.

Adam Pinthorp

Valverdes Barça är tråkigare – men vägvinnande

Twitter: @pinthorp

Barcelona stormar mot Champions League-semifinal. Som Ernesto Valverde själv uttryckte det efter gårdagens seger mot Roma hade han hellre tagit ett 3-0-resultat än 4-1 – men likväl kommer det krävas en bragdartat insats från Rom-laget i returen för att vända.

Framför allt med tanke på att Barça knappt släpper in mål längre. Sex insläppta på de tolv senaste talar sitt tydliga. En balja varannan match. Det här är det Barcelona som Valverde har byggt upp.

Förvisso bör det knappast klagas på offensiven heller. Fyra mål hemma i en CL-kvart är taget för vilken tränare som helst. I förra rundan gjordes totalt fyra strutar mot Chelsea.

Men spelmässigt är det knappast den propaganda-fotbollen som annars varit synonymt med Barcelona ända sedan tidigt 2000-tal. Dagens Barça spelar en betydligt mer cynisk fotboll med tydligare linjer och struktur. Defensiven kommer i första hand.

Har man dessutom individualister som Lionel Messi och Luis Suárez blir offensiven ändå inte särskilt lidande. Det bara ser inte lika frejdigt och champagne-aktigt ut längre.

Det hela ter sig väldigt tydligt när den lokala pressen i Katalonien basunerar ut att det är ett av de sämsta Barça på flera månader. Efter 4-1 i första CL-kvarten alltså. Förstår ni hur bisarrt det är? Hur bortskämda de har varit genom åren?

Jag ger Roma minimala chanser att vända på det här hemma i Italien. Valverdes Barça har bevisat att de kan åka till tuffa bortamatcher och spela organiserat snarare än att gå till ständig attack. 0-0 mot Juventus, 1-1 mot Chelsea.

Tuffast möjliga uppgift väntar för Roma.

***

Övriga korta reflektioner från Barça-Roma:

– Marc-André ter Stegen fortsätter sin jättefina formkurva. En ny väldigt bra insats i målet.

– Gerard Piqué med kanske sin bästa insats i Barcelona den här säsongen. Efter att i ärlighetens namn ha svajat mer än spelat stabilt. Prickar kanske in formen i rättan tid.

– Samuel Umtiti, som varit ryktenas man, visade klart och tydligt vart han vill spendera sin framtid när han pekade på Barcelonas klubbmärke efter 2-0-målet. Höll inte igen i mixade zonen efteråt heller när han uttryckte sin kärlek för klubben.

– Luis Suárez gjorde alltså säsongens första CL-mål. Var tvungen att dubbelkolla, men det stämmer faktiskt. Om det nu spelar någon roll för någon.

***

Jag ger tyvärr inte Sevilla större möjligheter än Roma att vända sin CL-kvart. Det klart att den offensiva styrkan finns. Det har laget bevisat hela säsongen, inte minst i de stora matcherna. Problemet är att hålla över 90 minuter. Den skärpan och den taktiska kvalitén har inte Sevilla.

Att vända 1-2-underläge på Allianz Arena är en mardröm. Till och med ett kryss hade varit oerhört tufft.

Det bisarra i hela sammanhanget är att den CL-kvart som lever mest inför returen är Manchester City-Liverpool. Där alltså Liverpool vann med 3-0 i första mötet.

Jävligt tråkigt. Hur kan det vara så stor skillnad bland Europas åtta främsta lag?

Hoppas Europa League bjuder upp till bättre dans.

***

Ett otroligt spännande rykte som florerat i Spanien det senaste är Real Betis jakt på Sergio Canales. Den offensive mittfältaren – en oerhörd personlig favorit – har ju faktiskt visat bättre form än på länge under det här året. Hans kontrakt med Real Sociedad går ut till sommaren och så länge han håller sig frisk och hel känns han som ett av sommarens potentiella storfynd.

Real Betis har byggt långsiktigt under ett par år nu och Canales i riktig Canales-form hade givetvis varit en injektion som hete duga.

Sevilla-klubben lär väl dock få enorm konkurrens kring den rekryteringen om övriga klubbar gjort läxan och känner till Canales situation.

Adam Pinthorp

Ronaldo har bara gått och väntat på det här

Twitter: @pinthorp

Det är som att han har gått och bara väntat på det här. Myst i rubriker och röster om att “åldern tagit ut sin rätt” och att “slutet är nära”. För att sedan bara flina till mot alla kritiker och cykelsparka varenda en av stolen med en sådan våldsam kraft som bara Cristiano Ronaldo kan framkalla.

Frisparkskanoner och häxpipor utanför straffområdet är snyggt. Ingen har kanske fler topp tio-klipp på sådana mål än Cristiano.

Men det här var något annat. Att cykelsparka in en boll som kommer som ett inlägg, utan mottagning, med den tajmingen, den känslan och den precisionen är helt sanslöst.

Mot Paris Saint-Germain visade Real Madrid att man är ett lag att räkna med även i den här CL-upplagan. Mot Juventus visade Real Madrid att högstanivån är precis lika hög som tidigare år.

Ändå lär inte resultatet, som är häpnadsväckande och en ofantlig maktdemonstration i sig, inte stjäla majoriteten av rubrikerna. Det kommer det där 2-0-målet göra. Och den där Cristiano Ronaldo.

Han må ha blivit äldre. Han må inte prestera på samma toppnivå i varje match som han gjorde för ett par år sedan. Men han har ett psyke som är gjort av stål och är framför allt en sån jäkla vinnare. Han försöker tills han lyckas. Han gör precis det som krävs. I slutet av dagen står han där med händerna i skyn som en vinnare.

Jag är bara genuint glad att vi får vara med om den här superstjärnan till fotbollsspelare och kommer kunna säga till kommande generationer att vi minsann såg det. Vi upplevde allt. Vi fick se den där osannolika cykelsparken i Turin när Real Madrid maktdemonstrerade mot Juventus.

Real Madrid har varnat konkurrenterna. Returen behöver inte ens genomföras. Laget är redan i semifinal och den där “omöjliga” tredje CL-titeln i följd känns inte alls särskilt långt borta.

Adam Pinthorp

Går Barça mot en obesegrad säsong?

Twitter: @pinthorp

Det har pratats om det ända sedan årsskiftet. Är säsongens upplaga av Barcelona på väg att göra det “omöjliga” och gå igenom ett helt ligaspel utan att förlora?

De tuffaste uppgifterna har betats av, en efter en. Och efter helgens comeback på Ramón Sánchez Pizjuán återstår inte många matcher där jag kan tänka mig att Barça skulle förlora.

Sevilla brota var den på förhand kanske tuffaste matchen kvar. Visst, både Valencia och Real Madrid finns några veckor bort, men de spelas på Camp Nou.

Att Sevilla kanske förtjänade mer, att Barça hade precis de där marginalerna med sig som krävs för ett mästarlag må hända. Det blev 2-2 till slut och med fem minuter kvar och ställningen 2-0 till hemmalaget kände nog alla att Ernesto Valverdes sanslösa ligatrend var på väg att brytas.

Återigen tog Leo Messi saken i egna händer och fick sista ordet. Tillbaks efter skadan som uppenbarligen inte verkat påverka den under säsongen annars helt brutala formtoppen som bara stegrat.

Jag tror Barça kommer vinna ligan utan att förlora en match. Det är en sådan säsong.

***

Det kommer inte bli någon inhemsk triumf för Real Madrid, men det gäller att inte slå av på takten för det. Att hålla uppe formen inför det kommande Champions League-spelet är vitalt för att gå hela vägen. Därför kom Gareth Bale och Karim Benzemas mål borta mot Las Palmas som ett lyckobrev på posten.

Ganska tydligt dock vart Zinedine Zidane har sitt fokus. Jesús Vallejo, Achraf Hakimi, Theo Hernández och till och med Marcos Llorente (inte för att han är dålig, men knappast fått något direkt förtroende under Zizou) fick spela mot Las Palmas.

Allt fokus och alla blickar finns redan på kvällens match i Turin. En repris av CL-finalen i fjol men över 180 (minst) minuter. Ett mäktigt taktiskt krig väntar.

***

Jag skrev ju häromdagen om att bara en plats är öppen i den spanska VM-premiärelvan.

Kanske att den där anfallspositionen, som jag diskuterade med Valencia-kännaren Niklas Hermansson, inte är helt vigd för Diego Costa ändå. Jag tror fortfarande brassespanjoren spelar om han tar med sig ett par bra månader in i VM-bubblan. Det är verkligen dags att han lever upp till förväntningarna även i landslagströjan.

Men det finns många som kommer vara med och hugga om platserna. Rodrigo Moreno fortsätter göra mål och vara otroligt viktig för Valencia. Han har även gjort mål i landslaget när han fått chansen. Iago Aspas likaså.

Röster har till och med höjts att Gerard Moreno, Espanyols skyttekung, bör vara aktuell. Tror däremot han kommer in lite för sent. Det finns alldeles för många som “redan ska vara med” och knappast presterar dåligt i sina klubblag. Tyvärr kommer det inte finnas plats för Gerard.

***

Ser fram emot att klubblagssäsongen går in i slutspurten nu. Har själv känt mig väldigt off under landslagsuppehållet och alla träningsmatcher får inte ens en ynka procent av mig att gå igång.

Det är skönt att de riktiga matcherna äntligen börjar.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå