Så mycket Diego Simeone-gnugg det kan bli

Diego Simeones reaktion på Emirates direkt efter att Antoine Griezmann tåat in 1-1. Oslagbar. Så mycket glädje och frustration i samma uttryck. Jag undrar vad han hade för puls just där och då.

Det blev ju en väldigt “Simeonsk” tillställning. Jag tror alla som följt Atlético under argentinares ledning förstår precis vad jag pratar om. Gnugg, gnugg, gnugg. Fram med bröstkorgen, hjälp varandra, löp varenda meter som om den vore den sista.

Det blev bara ännu tydligare efter Sime Vrsaljkos utvisning efter nio minuter (jag säger ingenting om det andra gula kortet men i första läget – borde inte herr visselman ha lite mer feeling och börja med en verbal varning i stället för att slafsa upp kortet direkt?). En händelse som med facit i hand inte gjorde Atlético någon olycka. Det gav snarare energi till resten av de tio som fanns kvar på planen. Och lite väl mycket energi åt bänken vilket också fick se effekt i att Simeone själv blev uppvisad på läktaren.

Atlético hade nog en ganska snarlik matchplan. De skulle till Emirates och spela hem ett resultat. Gärna inte förlora. Gärna göra mål. Alla i Atlético-lägret hade tagit ett 1-1-resultat på förhand.

Och må hända att omställningarna blev färre och gubbarna att ställa om med var någon för lite så visste alla att lägena skulle uppstå. Kanske inte tio möjligheter. Men ett par. Då gäller det att ha någon som tåar dit den. En Antoine Griezmann.

Atlético gjorde en heroisk insats och fick precis det resultat de ville ha med sig. Speciellt efter den ödesdigra inledningen på matchen.

Däremot borde givetvis Arsenal gjort fler mål. Vilken enorm prestation i ineffektivitet som London-laget visade upp.

Jag tycker det sker så ofta i matcher där ett lag får en spelare utvisad tidigt och laget i numerärt överläge blir så tydligt spelförande, att det påkallas en successiv stress. Så kändes fallet med Arsenal. Med ett kokande Metropolitano i en retur hade inte ens 1-0 känts bra nog med tanke på matchbilden och hur det hela artade sig. Nu blev det ett mål bakåt därtill och helt plötsligt tydlig fördel Atleti.

Det känns dock fortfarande väldigt öppet. Däremot jag jag övertygad om att Atléticos spelare, fans och inte minst Diego Simeone – oavsett vart han kommer befinna sig – kommer plocka med precis den där glädjefrustrationen efter 1-1-målet in till returen.

Först nästa torsdag får vi se och kanske framför allt höra vad Metropolitano går för och om det snuddar vid volymen på Vicente Calderón.