Det blir inget bättre läge för Zidane att lämna än nu

Det var ganska givet att det skulle handla om Zinedine Zidane när Real Madrid kallade till presskonferens i dag.

Vad skulle det annars vara, så här direkt efter avslutad säsong där majoriteten av spelarna förbereder sig inför VM? Knappast någon större nyhet om förlängda kontrakt eller nya spelare. Det kunde bara handla om Zidane.

Han stegade upp på podiet och deklarerade ett avsked. Zidane lämnar uppgiften som huvudtränare för Real Madrid efter 2,5 år som inkluderat tre raka Champions League-titlar, en ligatitel och en hel del annat mellan varven. Totalt nio titlar. Och många oförglömliga ögonblick.

Han hade inget kvar att göra som Real Madrid-tränare. Han hade kommit till ett vägskäl där det bara kan gå sämre. Åtminstone sett till punkten när det handlar om att vinna titlar. Vilket är det primära.

Det klart att han lämnar en spelmässigt ganska svajig säsong bakom sig, men vem bryr sig? I slutet av dagen är det Champions League-triumfen, den tredje i följd, som Zidane kan luta sig tillbaka mot.

Fransmannen sa själv att han känt sig pressat under säsongen. Att hans jobb stod på spel inför CL-mötet med PSG, efter ligafloppen och den inhemska cupfiaskot mot Leganés. Till slut knöt han ändå ihop den berömda säcken, packade ner ytterligare en CL-pokal och kom ut på andra sidan som en hyllad vinnare.

Det kommer inte bli ett bättre tillfälle att sluta – eller gå vidare – än nu.

Och personligen hoppas jag att Zidane inte hoppar på bästa möjliga tränarjobb. Hur mäktigt vore det inte om han bara slutade? Sa upp sin tränargärning efter tre CL-titlar på tre försök? Bara dra sig tillbaka. Sippra på något franskt vin mitt i ingenstans.

Förmodligen kommer det inte ske. Han kanske tar ett uppehåll á la Pep Guardiola. Det är han värd. Men karaktärer som Zidane har ett driv som gjort alla framgångar möjligt. Jag tror det är svårt att bara sluta. Att aldrig uppleva segrar.

Men vad det än må bli så kommer Zinedine Zidane alltid bli ihågkommen som en av de största i Real Madrid – inte bara på planen utan också vid tränarbänken.

Franska landslaget hade väl annars varit en perfekt destination för Zidane? Fattar bara att han som förste någonsin vinner både Champions League och VM som både spelare och tränare.

Rayo vuelve!

Det finns ju vissa lag som tilltalar mer än andra. Ibland av uppenbara anledningar, ibland utan att sätta fingret på det.

Rayo är ett lag som jag personligen alltid har uppskattat. En speciell klubb som vet sin plats i hierarkin, som ofta tar ställning och som på ett sportsligt plan alltid varit en härlig färgklick i den spanska fotbollen. Dessutom är Campo de Vallecas, lagets hemmaborg, så charmigt genuin och omodern det bara går att bli.

Nu är klubben tillbaka i finrummet, där jag tycker att den hör hemma.

Uddamålssegern hemma mot Lugo i helgen var fullt tillräckligt för att säkra avancemanget. I och med att Huesca tappade helt hemma mot Gimnástic klev dessutom Rayo förbi och övertog rollen som serieledare inför slutomgången.

Laget tränas av Míchel, som är en av klubbens största ikoner med över 300 seriematcher på cv:t. Efter att spelarkarriären avslutades 2012 började Míchel sin satsning mot tränaryrket. För bara ett par år sedan inledde han sin gärning i Rayos ungdomsakademi. I fjol tog han över A-laget. Och nu har han lyckats uppfylla klubbens mål att återvända till La Liga.

Till skillnad från hur det brukar se ut i Rayo är det förhållandevis stabilt läge i truppen. Inte lika många inlånade spelare som normalt, även om en del sitter på korta kontrakt. Med rutinerade spelare som Óscar Trejo, Chechu Dorado och Gorka Elustondo sammansvetsat med en del mer okända namn som Fran Beltrán, Álex Moreno och Santi Comesaña har Rayo haft en trupp stark nog för att utmana i toppen och lyckats leva upp till förväntningarna.

Men, jag tippar ändå att det kommer bli en stor omsättning på spelare i sommar och ett förhållandevis nytt Rayo till hösten. Låt hoppas att åtminstone stommen kan behållas intakt.

***

Kampen om den sista La Liga-platsen kommer bli en sjujäkla rysare. Fyra lag kommer spela play-off där Sporting Gijón och Real Zaragoza redan är kvalificerade. Övriga två platser krigar hela fem lag om.

Så här ser tabellen ut just nu.

5. Cádiz – 64p (+14)
6. Valladolid – 64p (+12)
————–
7. Osasuna – 64p (+12)
8. Numancia – 62p (+10)
9. Real Oviedo – 62p (+5)

Noterbart är dessutom att inbördes statistik går före målskillnad.

Lagens matcher i sista omgången:

Granada-Cádiz
Numancia-Leonesa
Oviedo-Huesca
Valladolid-Osasuna

Det är mycket som kan vändas och vridas men klart är att Cádiz, Valladolid och även Osasuna har allt i egna händer. Numancia och Ovieod är beroende av andra resultat för att nå kval.

Jag brukar aldrig ha rätt och jag hoppas på lite skrällar, men tror ändå att Cádiz och Valladolid löser det till slut. Spännande helg lär det bli hur som helst.

Han benämndes som miljardmannen när han kritade på för Real Madrid. Att säga att Gareth Bale hade press på sig när han bytte Tottenham mot den spanska huvudstadsklubben är en underdrift. Pressen var enorm. Det är den alltid i Real Madrid. Men det adderar givetvis ännu mer när en prislapp är skyhög.

Han värvades som en “galactico”. Som en stjärnspelare vars enda uppdrag var att vinna titlar åt klubben.

Nu, knappa fem år senare, är det möjligt att Gareth Bale har gjort sin sista match i den vita tröjan. Han har kämpat med skador och fått utstå en hel del kritik för att inte vara tillräckligt bra i spelet. Men när vi summerar den här sejouren är det ingen som kommer minnas perioderna då Bale slet i gymmet eller de matcherna han var osynlig.

Vi kommer minnas en spelare som gjorde skillnad. En spelare som gång efter annan visat vägen i de absolut viktigaste lägena och uppfyllt precis de krav som Florentino Pérez satte upp. Det handlar om att vinna. Att ro titlarna i hamn.

Fem år senare har Bale vunnit fyra Champions League-titlar med Real Madrid. Han nickade in det högst avgörande 2-1-målet i förlängningen i finalen 2014. Han satte sin straff i finalen 2016. Och i går stod han för tidernas bästa inhopp när han ordnade Madrids 13:e titel i turneringen.

Lägg där till insatsen i Copa del Rey-finalen 2014 där Bale avgjorde sent mot antagonisten Barcelona med ett drömmål.

Skadedagarna är nästan fler än de friska. Och vissa säsonger har han inte ens snuddat vid sitt max. Men på fem år har Gareth Bale vunnit elva titlar med Real Madrid och varit mer avgörande än en i mängden när det gällt som mest.

Oavsett om han lämnar i sommar och i sådana fall för vilken prislapp har han gett tillbaka för den där miljarden.

***

Jag tror till och med Zinedine Zidane skriver under på att 2-1-målet raderar fransmannens eget mål från Hampden Park 2002 som CL-finalhistoriens snyggaste.

Herregud vilket mål det är. Med allt vad det innebär. Just Gareth Bale, precis bytts in, och ett tekniskt nummer utan dess like. Ja, jag vet inte. Svårt att greppa.

Jag gläds med Bale och vilket sagolikt sätt att ännu en gång skriva in sig i historieböckerna.

***

En annan notering. Real Madrid ställde upp med exakt samma startelva i årets final som i fjol. Från finalen 2016 har bara två spelare ersatts ur elvan – varav en, just Gareth Bale – ändå har spelat i övriga.

Jag tycker det ger en ganska tydlig bild av ett långsiktigt tänk och var kontinuitet gör med ett lag.

Grattis till tredje raka och 13:e CL-titel totalt, Real Madrid. En svajig säsong blir ändå historisk och det gäller att vara bäst i rätt lägen.

I morgon ska den mest prestigefyllda klubblagsturneringen avgöras och vi alla känner till att det är Real Madrid och Liverpool som gör upp om pokalen i Kiev.

Varje säsong är unik. Det uppstår alltid överraskningar i både positiv och negativ bemärkelse och det är omöjligt att förutspå vilka som blir de där magiska och mest minnesvärda ögonblicken.

Men vissa saker består. Vissa saker förändras aldrig. Som den ömmande rivaliteten mellan Real Madrid och Barcelona. Huvudstaden och centralmakten mot Kataloniens näste. Med allt vad det innebär, både politiskt och sportsligt.

Det sportsliga rivalskapet har bara ökat sedan 2010. Den genomgående känslan är ena parten ter sig mer tillfredsställd när antagonisten förlorar, snarare än att lyfta en pokal själv.

Den här säsongen var det över ganska snabbt för Real Madrid i den inhemska spelet. En urusel säsongsinledning lyckades aldrig riktigt vändas, och dolkstöten kom i El Clásico hemma på Bernabéu där Barcelona vann med 3-0. Inte många veckor senare åkte Madrid ur Copa del Rey mot uppstickaren Leganés och båda inhemska titlarna hade passerat förbi.

Allt eller inget i Champions League. Zinedine Zidane var för första gången som Real Madrid-tränare riktigt pressad. Exakt hur pressad vet vi inte, men han kände märkbart av det själv och insåg att det bara fanns en väg. Den väg som Madrid alltid kräver att gå, den väg som leder till segrar och titlar.

Nu står vi här i slutet av maj. En klubblagssäsong ska snart summeras och de största vinnarna och förlorarna skall utses.

I Spanien handlar det lika mycket om själva Champions League-finalen i sig som vad en tredje CL-triumf i följd hade gjort med Real Madrid – och framför allt hur det ställer sig i paritet med Barcelonas inhemska dubbel.

Sergio Ramos var ganska tydlig med sin åsikt häromdagen att en tredje CL-titel i rad slår högre än en dubbel. Å andra sidan kan han inte säga någonting annat. Men jag håller med Ramos i den här frågan.

Fotbollen är väldigt närsynt. Vad som hände på Bernabéu i december spelar mindre roll i morgon om Real Madrid lyfter Champions League-pokalen. Det handlar om hur en säsong tas i mål, inte vad som hänt dessförinnan.

I Spanien och England har Barcelona respektive Manchester City varit övermäktiga den här säsongen. Men när vi blickar tillbaka på 2017/18 om några åt vetitusan om det kommer pratas så mycket om det.

Vinner Real Madrid i morgon är det den stora grejen. Det slår allt.

Detsamma gäller förstås Liverpool. Skulle säsongens CL-uppstickare kröna sin allt med en titel hade det givetvis överskuggat allt som Manchester City lyckats med i Premier League.

För att bli som mest ihågkommen i historieböckerna räcker det inte alltid med att vara ett stabilt och högpresterande lag över tid. Det gäller att vara bäst när det som mest gäller – och vinna rätt matcher.

Vinner Real Madrid tredje raka i morgon är det – trots en högst svajig säsong med många dalar – en prestation värd namnet.

***

Vi välkomnar för övrigt Huesca till La Liga. Detta för första gången i klubbens 58-åriga historia.

Detta är ännu en solskenshistoria om en klubb som knappast haft en tydlig målsättning att nå högstadivisionen inom de närmsta åren, men där allting klaffat under samma säsong och nu står laget redo för avancemang.

Nästan alla topptippade lag i Segundan inför säsongen håller åtminstone till på den övre halvan. Det är en väldigt svårtippad serie, som så många andradivisioner. Alla kan slå alla. Det är ofta stor omsättning. Det är svårt att värdera både nykomlingar och de lag som degraderats och i många fall tvingats bygga nya trupper.

Men där uppe finns Rayo Vallecano (som ser ut att knipa den andra direktplatsen, vilket är otroligt glädjande – det är en färgklick till klubb som gör nytta i La Liga), Sporting Gijón, Real Zaragoza, Valladolid, Cádiz, Numancia, Real Oviedo & Osasuna.

Många klassiska häng. Fyra kommer kvala om den tredje platsen och tänker jag personligt vad jag helst hade välkomnat vore det kul att se Zaragoza, Cádiz eller kanske allra mest Real Oviedo tillbaka i finrummet.

Huesca då? Klubben gör sin blott tredje säsong i följd i Segundan och har överraskat samtliga. Tränaren Rubi har förvisso ett gott rykte och redan tränat andra klubbar som Levante och Sporting Gijón, men det är ett ganska profilfattigt lag på pappret, om än med många rutinerade spelare.

Real Madrid-fostrade Gonzalo Melero är stor stjärna och huserar som navet på mittfältet. Han har smällt in 16 mål under säsongen och har många ögon på sig.

Framåt finns colombianske Cucho Hernández som är inlånad från Watford och har varit en stor succé. Han är lagets främste målskytt tillsammans med Melero. Återstår att se vad som händer i sommar.

Det är väldigt mycket Eibar-vibb över Huesca. Det den baskiska klubben kan trösta sig med är att inte ha La Ligas minsta arena längre. Huescas Estadio El Alcoraz tar nämligen bara in 5 500. Bottenrekord i modern tid.

Jag gillar när klubbar från ingenstans dyker upp och går hela vägen. Däremot måste med villigt erkänna att det är väldigt många av den sorten i La Liga just nu. Det är många klassiska klubbar som saknas. Men allting har sin tid.

Det blir spännande att se hur Huesca kommer klara uppgiften i översta rummet på samma sätt som Eibar, med liknande bakgrund och samma tröjfärger, har gjort.

Fernando Torres fick ett mer än värdigt avsked. Xabi Prieto likaså.

Andrés Iniesta då? Ja, en inhemsk dubbel smakar säkert gott för Barças fanbärare att plocka med sig i en samling som nästan saknar motstycke och en summerad karriär på den allra högsta nivån som tillhör de allra främsta.

Men avskedet?

För fan, Barcelona. Vi pratar om en av modern tids största fotbollsspelare. Nej, fel. En av historiens största. Han har vunnit allt, avgjort finaler och varit ett affischnamn för gentlemannafotbollen och egentligen den ende som blir applåderad snarare än bespottad vart han än sätter sin fot.

Rök, konfetti och en DJ. Saker jag associerar med festivaler i Miami. Det behövs inte för att tacka av en av de allra största. Det gör det bara fånigt. Vem var han ens, vaxskraparen? Och vad tänkte ens Iniesta?

När en spelare av den kalibern ska tackas av en sista gång behövs ingenting revolutionerande i form av sidoeffekter. Låt fokus vara Andrés Iniesta och låt publiken hylla honom en sista gång. Låt han hålla ett tal, fälla några tårar där nere på planen, låt lagkamraterna och tränare säga några ord. Det behövs ingenting annat.

Det känns ändå fint att den sista bilden på näthinnan är den när Don Andrés sitter kvar ensam inne på Camp Nous matta när alla lämnat. Fotbollsspelaren Iniesta har spelat sin sista match för FC Barcelona – men hans unika prestationer kommer alltid finnas kvar.

Det kommer kännas tomt till hösten. En efter en, inte bara i La Liga, har lämnat den stora scenen. Vissa har lagt av, vissa har fortsatt på andra kontinenter. Den här trion av ikoner som har tackat för sig den här helgen är spelare som jag vuxit upp med. Jag minns knappt något annat.

Torres kommer bli den där lilla pojken med guldlockar som chockade en hel fotbollsvärld när han tog sig fram i Atleti. Mitt starkaste minne från Xabi Prieto är egentligen när Real Sociedad flög fram i Segunda División och slutligen tog sig tillbaka till högstadivisionen. Och Iniesta är, om jag under pistolhot var tvungen att välja bara en, min favorit genom alla tider. För hans tvåfotare, hans elegans, hans sätt att få spelet att se enkelt ut men framför allt för att fotbollsvärlden hade varit betydligt mer fylld av respekt om alla hade varit lite mer som grabben från Albacete.

Så där. Då var även den spanska VM-truppen presenterad av Julen Lopetegui. Som väntat ingen bruttotrupp utan en spikad 23-mannastyrka redan nu.

Och baserat på form, i viss mån rutin men kanske framför allt hur de senaste trupperna har sett ut deklarerades inga direkta överraskningar.

Gemene man har väl knappt hört Álvaro Odriozolas namn. De som följt La Liga åtminstone det senaste året vet om att han är en av ligans bästa högerbackar och dessutom är han en personlig favorit hos Lopetegui. Men det klart. Han går före mer namnkunniga och inte minst rutinerade spelare som Sergi Roberto och Juanfran. Men baserat på sportsliga insatser är det ingenting revolutionerande drag från förbundskaptenen.

De andra miniskrällarna må väl vara att Nacho Monreal är med och Álvaro Morata saknas. För den sistnämndes del för att han är ett stort namn och att han dessutom har ett väldigt fint facit i landslaget.

Men det hade varit utanför rimlighetens gränser att peta Iago Aspas, Diego Costa eller Rodrigo Moreno till förmån för Morata.

Hela truppen för er som missat det lyder som följer här nedan.

Målvakter: David de Gea (Man United), Kepa Arrizabalaga (Athletic) & Pepe Reina (Napoli)
Försvarare: Dani Carvajal (Real Madrid), Álvaro Odriozola (Real Sociedad), César Azpilicueta (Chelsea), Sergio Ramos (Real Madrid), Gerard Piqué (Barcelona), Nacho Fernández (Real Madrid), Jordi Alba (Barcelona) & Nacho Monreal (Arsenal).
Mittfältare: Sergio Busquets (Barcelona), Saúl Ñíguez (Atlético), Koke (Atlético), Thiago (Bayern München), Andrés Iniesta (Barcelona), Isco (Real Madrid), Marco Asensio (Real Madrid) & David Silva (Man City).

Förutom Morata tror jag att Dani Parejo, Marcos Alonso, Marc Bartra och José Callejón var de som låg allra närmast en trupp. Alla har gjort väldigt bra ifrån sig i respektive klubblag och det måste kännas rätt kämpigt för samtliga att ryka i sista gallringen.

Å andra sidan är konkurrensen mördande. Och de 23 namn som Lopetegui har plockat ut är om inte den på pappret allra starkaste trupp någonsin åtminstone bra nära. Det här är ett lag som ska gå för guld – allt annat kommer ses som ett misslyckande.

Det är den tiden på året. Dags att plocka ut säsongens elva. Helt subjektivt från mitt sätt att se det.

ter Stegen
Maffeo Umtiti Lucas Alba
Parejo Busquets
Koke Messi Rodrigo
Suárez

Målvakt: Marc-André ter Stegen (Barcelona)
Behåller sin plats från höstens bästa elva. Jan Oblak må lyfta Zamora-trofén och släppte in minst antal mål – men ter Stegen tar ändå plats mellan stolparna när säsongens lag utses. Mycket mer avgörande och vital för Barcelona än vad han får kreddas för.

Högerback: Pablo Maffeo (Girona)
Följde upp en succéhöst med en väldigt bra vår. Duktig i passningsspelet, följsam, alltid ett hot offensivt. Tyvärr redan klar för Bundesliga men det känns inte omöjligt att vi ser Maffeo på högerkanten i La Liga igen framöver.

Mittback #1: Samuel Umtiti (Barcelona)
Skadad under ett par månader och inte helt fläckfri i samtliga matcher, men den stabilaste pjäsen i backlinjen i laget som vann serien i överlägsen stil. Tagit stora kliv jämfört med debutsäsongen i Barça.

Mittback #2: Lucas Hernández (Atlético)
Genombrottet på riktigt den här säsongen. Har spelat 26 matcher i ligaspelet – Atlético har hållit nollan i 18. Ohyggligt bra individuell statistik, en stabil pjäs i uppbyggnadsspelet och visar redan tendenser att vara en ledare.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Mycket går via vänsterkanten i Barça, framför allt sedan Dani Alves adjö, och det är något Jordi Alba trivs med. Gjort sin kanske bästa säsong i karriären.

Central fältare #1: Dani Parejo (Valencia)
Iklätt sig ledarrollen på allvar i Valencia och varit genomgående bra hela säsongen. Fantastisk högerfot som ofta är avgörande. Har också blivit bättre på att värdera än tidigare.

Central fältare #2: Sergio Busquets (Barcelona)
Lätt att glömma bort bland alla stjärnor. Lätt att förbise. Men summerar vi säsongen och ska sätta in två centraldefensiva mittfältare är det omöjligt att inte plocka in Sergio Busquets som varit Barças överlägset bäste mittfältare. Vital.

Högermittfältare: Koke (Atlético)
Poängmässigt inte Kokes bästa säsong. Men det är inte enbart det han är till för att göra. Rent taktiskt en av de mest begåvade spelarna och en gigantisk nyckel i Atlético Madrid som lite i skymundan ändå gör en väldigt bra ligasäsong. Ännu starkare under våren.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Svårt att peta liraren som vinner både skytteligan och assistligan. Och gjort Barças resa mot ligatiteln väldigt enkel.

Vänstermittfältare: Rodrigo Moreno (Valencia)
Fuskar lite och kastar ut en central anfallare på kanten. Han både har och kan ju lira där, Rodrigo Moreno. Kniper platser framför nosen på Iago Aspas. Den senare kanske har haft större betydelse för sitt lag, men jämför man spelare mot spelare har Rodrigo ändå varit snäppet vassare. Äntligen fått fart på karriären sedan flytten till Valencia. Pådrivare, löpstark och inte minst även målskytt.

Central anfallare: Luis Suárez (Barcelona)
Var inte riktigt nära under hösten, men efter ett par månader tog det fart ordentligt för Luis Suárez – som kan kvittera ut ett mycket väl godkänt betydligt.

Vad tycker ni? Vilka saknas? Har jag glömt bort någon helt och hållet?

Intressant för övrigt att jämföra med den elva jag tog ut efter hösten.

ter Stegen
Maffeo Godín Umtiti Alba
Gabriel Parejo
Oyarzabal Messi Guedes
Zaza

Går enkelt konstatera vilken extrem dipp Simone Zaza hamnade i – och aldrig kom ur – efter sin fina säsongsinledning. Och att Gonçalo Guedes skador tyvärr förstörde mycket.

Här är säsongens lag i La Liga – enligt Player Index.

Sex titlar. 233 segrar. 200 hållna nollor.

Atlético Madrid under Diego Simeone är så vansinnigt imponerande.

Tänk om någon hade kollat i kikaren och förutspått det när Gregorio Manzano fick foten den där kalla vinterdagen och en relativt oprövad Simeone klev in genom porten för att ta över en spretig spelargrupp. Han snickrade ihop ett av de ramstarkaste lagbyggen som någonsin existerat. Han förändrade träningsstrukturen och började med det viktigaste: en bra grund.

Det syntes redan på 0-0-resultatet på La Rosaleda i Simeones första match som tränare. Det skulle byggas bakifrån. Sedan ta det steg för steg.

Nu står han här några år senare med ännu en titel på sitt cv och 200 matcher utan insläppt mål. Det är ett nästan osannolikt bra facit.

Det blev ännu en nolla i finalen mot Marseille. Jan Oblak fick vinna sin första stora titel. Antoine Griezmann likaså, vilket syntes ganska tydligt på fransmannens firande efteråt.

Från en ganska jämn första halvlek bytte matchen skepnad i andra. Förvisso mycket tack vare Atléticos tidiga 2-0-mål, men det kändes från minut 45 som att hela laget hade trampat i nästa växel. Inte ens efter Griezmanns andra balja backades det hem särskilt mycket. Atleti ångade på och visade att det skiljde ett par nivåer mellan lagen.

Om avslutet var filmiskt i och med Fernando Torres inhopp i slutminuten tycker jag det var lika Hollywood-författat att Gabi fick trycka dit 3-0-bollen. Kapten, 34 bast, en underskattat slitvarg som varit med på hela den här långa resan och alltid varit Simeones förlängda arm ute på planen.

Vi får se vad som händer med Gabi i framtiden, men han har successivt slussats ut ur startelvan – eller det är snarare kvalitén på Saúl & Thomas som varit svår att förbise – under säsongen och min känsla är att det här kan ha varit den sista riktigt stora matchen som mittfältaren lirade från start. En assist, ett mål och en ny titel. En okej match att komma ihåg.

Generellt blir det en intressant sommar för Madrid-klubben. Vad händer egentligen med Oblak? Sticker Griezmann och i sådana fall till vilken klubb?

Stommen kommer oavsett vilket behållas och det är därifrån Atleti, precis som de senaste sex åren, får fortsätta bygga vidare.

Slutligen. I tolv av de senaste 18 europeiska finalerna har segraren varit från Spanien. Flera gånger har finalmotståndet också varit spanskt.

Ni har väl inte missat Fotbollskanalens nya satsning Fotbollslabbet? Ett program som beror statistik och sannolikhet och som redan berört många intressanta ämnen. Bland annat om Barcelonas säsong där laget var på väg mot ett ligaspel utan förlustplump i protokollet.

Men som gubbarna i Fotbollslabbet var inne på redan för flera omgångar sedan. Det ska fan inte gå. Och det är också därför det är så extremt sällsynt i de europeiska toppligorna.

38 omgångar utan en enda förlust. Det krävs enormt mycket för att hålla ett lag så fokuserat.

Framför allt efter att en ligatitel faktiskt har säkrats. Det kan vi om något konstatera när vi står här med en omgång kvar av La Liga – och Barça faktiskt sumpat att bli historiskt.

Sevilla brota? El Clásico? Nej nej, det kryssades igenom. Plumpen kom mot Levante. Av alla lag i ligan.

Sanslöst underhållande match för övrigt, med nio mål, elva gula kort och en drös drömbaljor. Emmanuel Boateng och Philippe Coutinho gjorde varsitt hattrick, Enis Bardhi spelade förmodligen till sitt ett bättre kontrakt och Yerry Mina spelade sig eventuellt ur en Barça-trupp till nästa säsong.

Hur som helst vann Levante med 5-4 och sabbade festen för Barcelona. Trots en otrolig säsong i det inhemska spelet känns det som Barça – lite som Manchester City på de brittiska öarna – vann fel matcher och formtoppade på fel sida säsongen. Det räckte till titlar. Men det är inte många som kommer minnas tillbaka på den som något extraordinärt.

***

Att Atlético placerar sig före Real Madrid i tabellen må inför säsongen inte känts särskilt troligt. Men att Real Betis är bäst i Sevilla är sannerligen en ännu större skräll.

Vilken jäkla säsong, och framför allt vår, som Quique Setiéns gäng har gjort. Fantastiskt underhållande anfallsfotboll där enbart fyra lag – Barcelona, Real Madrid, Valencia & Real Sociedad – producerat fler mål framåt. Dessutom har laget spelat betydligt bättre och mer kompakt försvarsspel under våren vilket legat till grund för den otroliga avslutningen och den säkrade Europa-platsen.

Att dessutom vara bäst i stan – även sett till derbystatistiken – slår nästan ännu högre.

Det är kul att ha Betis tillbaka där klubben hör hemma.

***

Hur många var det som tänkte “va fan, kunde du inte skickat in Xabi Prieto fem minuter tidigare” efter att huvudpersonen på Anoeta värmt upp i stort sett hela andra halvlek men fick äntra planen först i minut 83.

Just fem minuter tidigare, vid ställningen 2-2, tilldömdes Real Sociedad straffspark.

Hur värdigt och vackert hade det inte varit om Prieto fick avsluta sin fantastiska karriär med en sista elvametersspark och skicka hem segern till sitt La Real?

Nåväl. Det slutade åtminstone i hemmaseger, otroliga hyllningar och tårar på planen. Det var givetvis nog värdigt och vackert.

***

John Guidetti fick näta i Alavés sista hemmamatch för våren. Kanske ett i kategorin av de fulaste målen för säsongen, men jag tror inte Guidetti kunde bry sig mindre. Han har avslutat starkt, fått göra ett par mål, och kan totalt sett kvittera ut ett väl godkänt betyg från den här våren i Alavés.

Han är en av de svenskar som spelar mest regelbundet i en toppliga och lär komma till VM-samlingen med högt självförtroende.

Det är väl ingen vild gissning att Guidetti spelar vidare i Alavés i höst. Verkar råda komplett harmoni i klubben för tillfället.

De blir allt färre och färre. Spelarna som bara representerat en proffsklubb i sin karriär. Som låtit lojalitet och kärlek stå primärt i alla lägen.

I den fotbollsvärld vi lever i just nu finns det absolut ingenting som talar för att utvecklingen kommer bli annat än negativ i just det avseendet. Pengar styr fotbollen. Och ibland är det inte ens huvudpersonerna själva, alltså spelarna, som har så där jäkla mycket att säga till om.

Därför är det en glädjens tillika en sorgens dag att se Xabi Prieto träda in på Anoetas gräsmatta som spelare för sista gången.

34 år ung med över 500 matcher för Real Sociedad. Förutom en kort lånesejour som juniorspelare i början på 2000-talet har det varit La Real hela vägen. A-lagsdebuten skedde för 15 år sedan. I dag gör han sin sista hemmamatch. Med kaptensbindeln på armen. Och med en tröja där klubbemblemet ersatts av Prietos eget ansikte.

En otroligt vacker gest och hyllningarna kommer nå nya nivåer i San Sebastián om en liten stund.

Han är en av de allra största. En spelare som under sin peak hade kunnat gå längre. Representerat större klubbar, spelat Champions League, slagits om titlar frekvent varje säsong.

Men Xabi Prieto har trivts med tryggheten i San Sebastián. Han är född i staden och har hela familjen nära. Framför allt har han blivit en symbol för en klubb och en hel stad. Han har varit exemplarisk som kapten och är alltid den som hyllas först av unga förmågor som värvas in eller får chansen från juniorlaget.

Den sortens kapten som inte heller växer på träd. Som fotbollen kommer sakna.

Jag förstår att väldigt många väljer bort lojalitet och eventuell klubbkärlek för ett gigantiskt mycket större lönekuvert. Det är förstås inte så orimligt som många vill få det till. Det räcker att gå till sig själv och försöka analysera hur en själv hade resonerat i en liknande situation. Det klart att det lockar.

Men det är uppfriskande och gör mig varm hela vägen in i själen att det fortfarande finns spelare av Xabi Prietos sort. Kärlek vinner över pengar.

I dag spelar han sin sista match på Anoeta någonsin.

Nästa helg kommer både Prieto och Andrés Iniesta tackas av på Camp Nou. Det blir också väldigt fint.

La Liga kommer vara fattigare nästa säsong.

Vad var det vi såg i går egentligen?

Baserat på det slaget som utspelade sig på Camp Nou är det enkelt att förstå vad en match mellan Barcelona och Real Madrid faktiskt betyder. Oavsett om den står en titel på spel eller inte. Det var krig. Fullständigt krig.

En del av mig gillar det. Att prestigen slår så mycket högre än poäng. Allt varje detalj, varje situation och varje duell betyder någonting. Alla har ett ansvar. Alla känner till betydelsen av det.

Samtidigt var det en uppvisning i hur saker och ting inte ska gå till på en fotbollsplan. Det gick till överdrift på många sätt. Det var vårdslöst och framför allt respektlöst.

Hur brutala El Clásico-bataljer än tenderar att bli brukar jag kunna förbise det och fokusera på den fantastiska fotbollen. Kvalitén i går var så otrolig hög på så otroligt mycket. Må hända ett slafsigt försvarsspel stundtals – men den individuella kvalitén går inte blunda för.

Kanske var det ett rättvist resultat i slutändan, jag vet inte riktigt. Den här gången kändes det mer brutaliserat än vanligt och mindre fokus på den fina fotbollen. Det borde blivit ett par utvisningar till. Raphaël Varane skulle haft matchens solklaraste frispark innan Leo Messis 2-1-mål. Marcelo borde givetvis haft straff. Tveksamt om Luis Suárez bortdömda mål var korrekt avblåst?

Det var för många sådana situationer. Det klart det ska vara hetsigt, tufft spel och hundraprocentig vilja där ute på planen. Men det här gick till vansinnig överdrift. Glädjen till fotbollen kom i typ åttonde hand.

Jag saknar tiden då El Clásico kunde innehålla antagonism och respekt på samma gång. Tiden då Carles Puyol och Raúl var kaptener.

När spelschemat släpptes inför säsongen fastnade blicken på omgång 36. El Clásico på Camp Nou. Med bara två återstående omgångar därefter.

Det kändes som upplagt för en seriefinal.

Men den här gången blev det en tämligen slätstruken ligasäsong på många sätt. Fantastisk fotboll stundtals, många nya stjärnor som har tänts, en hel del både positiva och negativa överraskningar.

Det har dock saknats spänning, egentligen överallt i tabellen. Redan i går blev Valencia klart för Champions League nästa säsong. Kampen om Europa-platserna där bakom lever inte heller efter Real Betis och Villarreals ryck. Vi vet redan att Depor, Las Palmas & Málaga ramlar ur. Nu står vi mitt i omgång 36 som var upplagt för att bli en avgörande seriefinal, men så blir det inte heller.

Däremot blir det en kamp med andra ingångsvärden. Och även om jag vågar påstå att det är den Clásico-bataljen som i ligasammanhang kanske betyder minst på länge – vill jag ändå påstå att det finns mycket att ta av.

Ur Barcelonas perspektiv: Andrés Iniesta kommer hyllas rejält och vill förstås avsluta sitt sista El Clásico på ett speciellt sätt. Framför allt vill laget också förbli obesegrat i ligaspelet – och det klart att Real Madrid är tuffast kvarvarande motstånd.

Ur Real Madrids perspektiv: Bryt sviten! Det kommer inte krävas mycket mer än de orden från Zinedine Zidane & kompani för att tända sitt lag inför matchen. Trots en med Madrid-mått mätt urusel ligasäsong med fiaskostämplat cupspel därtill kan den här säsongen räddas och bara bli ihågkommen som historisk.

Den enda sanna glädjen är skadeglädjen, är det inte så? Real Madrid skulle jubla om den där förlustfria sviten faktiskt bröts i kväll. Som en nagel i ögat. Ligaguldet må redan vara i hamn för Barcelona – men det vore en pajad efterfest. Vilken fiende vill inte förstöra en sådan tillställning?

Utöver det står den uppenbara prestigen på spel, som alltid. Det som för ett par månader sedan kändes som ett deppigt och ovärdigt El Clásico på förhand känns just nu ganska kittlande.

Det är trots allt världens största klubblagsmatch.

Atlético de Madrid är klart för ännu en final. Den fjärde europeiska finalen på sex år. En otrolig bedrift i sig.

Efter krysset i London satt lågoddsaren 1-0 på ett så Atlético-typiskt sätt hemma på Metropolitano. Atleti anses vara ett europeiskt topplag numera. Ändå är min uppfattning att det pratas för mycket om Antoine Griezmann som lagets superstjärna hans vara eller icke vara i klubben framöver, och alldeles för lite om lagets fortsatt helt enormt starka defensiv som är det mest väsentliga.

Jan Oblak har hållit nollan i 26 (!) matcher den här säsongen. Det är en otrolig siffra. Och Atlético lyckas med bedriften säsong efter säsong. Han är förstås en fantastiskt målvakt Oblak, en av världens främsta i mitt tycke, men den muren av utespelare han har framför sig gör livet som keeper ofta ganska bekvämt.

Jag tror Atlético defensivt manövrerar bort Marseille av bara farten och ser till att ta sin sjätte titel under Diego Simeones ledning den 16 maj.

Speciellt också att finalen spelas i Lyon. Om jag ska följa i alla andras fotspår och prata om just Antoine Griezmann. Han är ju uppvuxen en bit ifrån finalstaden och blev ratad av Olympique Lyon som liten grabb. För vek, för kortväxt, lät det då. Resten känner ni till. Han blev upptäckt av Real Sociedads scouter och utvecklades till en fantastisk spelare i San Sebastián. I Atlético har han lärt sig spela på flera positioner, utvecklat sina försvarsegenskaper och blivit en av världens bästa.

Oavsett vad som sker i sommar vore det på många sätt fint att se Griezmann lyfta en titel i just Lyon. Än så länge har ju framsnannen inte varit annat än en finalförlorare.

***

“Första stora kvällen på Metropolitano”, lät det från Simeone efter matchen.

Jag tror alla delar den känslan. Inramning, ljudvolym, glädjen. Simeone själv firade sin vana trogen mest av alla, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han var avstängd och fick se matchen från ovan position på läktarplats.

Just för att komma in på vinnarspåret igen och själva känslan av att faktiskt ta en titel tror jag är ovärderlig för ett lag som vill ta nästa steg och kunna plocka hem de tyngsta titlarna. Sedan återstår det att se vad som händer med Simeone och stjärnorna i höst. Klart är oavsett av Arsenal-bataljen var första av många historiska kvällar på Metropolitano.

“Real Madrid gjorde långt ifrån sin bästa insats för säsongen, det bör understrykas. Ett ganska naivt försvarsspel i stunder och vore det inte för ett par vassa Keylor Navas-räddningar eller den där oskärpan från Bayern skulle läget varit helt annorlunda”.

Så där skrev jag efter mötet i München. Exakt samma rader passar mer än väl in på tisdagens retur på Santiago Bernabéu och speglade hela mötet i stort.

Stundtals är kvalitén så hög och påtaglig att det bara är att le. Känna glädje att få uppleva fotbollspoesi och se så många världsspelare på banan samtidigt. I slutändan är det små detaljer och flest misstag som ofta avgör en Champions League-semifinal över 180 minuter. Så även den här gången. Däremot går väl inte använda rubriken litet misstag från Sven Ulriech ofattbara agerande i inledningen på andra halvlek som gav Karim Benzema öppen gata för att göra 2-1.

Bayern München var i långa stunder riktigt bra. Laget utnyttjade Real Madrids nykomponerade högerkant i första halvlek och borde fått större utdelning. Men skärpan saknades – precis som i första mötet.

Spelmässigt har jag inte blivit jätteimponerad av Real Madrid i turneringen. 3-0 borta mot Juventus kanske det stora undantaget. Annars har det varit ungefär likvärdigt. Matcher som går väldigt mycket i perioder där Madrid har svårt att styra matcher men ALLTID hittar ett sätt att vinna. Det är ju just det som är så imponerande.

Den här kvällen på Bernabéu saknades Isco. Cristiano Ronaldo var blek. Och båda ytterflankerna i försvaret hade uppenbara problem.

Men det löste sig ändå. Keylor Navas gjorde en väldigt stabil insats. Mittfältet lyckades efter en problematisk inledning jobba sig in i matchen och störst hjälteroll fick Karim Benzema axla. Bespottad hela säsongen, utbuad under presentationen och vad jag förmodar med ett ganska sargat självförtroende.

Är det någonting Zinedine Zidane verkligen har bevisat under sina år som Real Madrid-tränare är det hans förmåga att välja rätt spelare till rätt matcher. Nu fanns kanske inga konkurrenter värda namnet i en Gareth Bale i halvdan matchform och en Borja Mayoral som inte ens är i närheten. Men ändå. Zidane kunde valt annorlunda. Han valde att tro på Benzema. Det gjorde han helt rätt i.

***

Lämnar nu Madrid efter 36 intensiva timmar. Matchen, fyra rooftops och två världsklassbesök på Ten Con Ten. Det vore oförskämt att klaga.

Vidare är det bara konstatera att mina sena vanor passar mycket bättre in i Sydeuropa. Att kunna lämna Santiago Bernabéu efter 23-bläcket och få ett bord på superställe i stan en timme senare – och kunna sitta i två-tre timmar om man så vill – är livet som det ska vara. Där har Sverige mycket att lära. Går det få något annat än en sargad Donken-meny efter 23?

***

Resans återkommande garv måste ändå vara klippet från spansk radio när en snubbe från Salcedo ringer in och eftersöker en låt. “Dom sjunger Reebok o Nike”, påstår han. “Jättepopulär låt”.

Till slut drar dom igång “Rhythm of the Night” vilket givetvis är korrekt.

Säkert jättegammal och förmodligen tia på bollen. Men ändå. GENI.

***

Annat Madrid-tips: Lunchstället Tartan Roof på Azotea del Circulo. Centralt, 360-vy över Madrid, väldigt prisvärt och bra mat.

***

Snubben bredvid mig på Bernabéu under matchen kanske beskriver de kräsna Real Madrid-supportrarna bäst av alla. Jag vet inte ordagrant vad han sa till mig några minuter in i matchen, men det var inte de snällaste orden om en viss fransman högst upp i banan efter en halvdan mottagning.

Han var dock en av de som skrek allra högst och skanderade samme fransmans namn efter såväl 1-1 som 2-1.

Vilken revansch, Benz!