Saknar tiden då El Clásico kunde vara antagonism och respekt

Vad var det vi såg i går egentligen?

Baserat på det slaget som utspelade sig på Camp Nou är det enkelt att förstå vad en match mellan Barcelona och Real Madrid faktiskt betyder. Oavsett om den står en titel på spel eller inte. Det var krig. Fullständigt krig.

En del av mig gillar det. Att prestigen slår så mycket högre än poäng. Allt varje detalj, varje situation och varje duell betyder någonting. Alla har ett ansvar. Alla känner till betydelsen av det.

Samtidigt var det en uppvisning i hur saker och ting inte ska gå till på en fotbollsplan. Det gick till överdrift på många sätt. Det var vårdslöst och framför allt respektlöst.

Hur brutala El Clásico-bataljer än tenderar att bli brukar jag kunna förbise det och fokusera på den fantastiska fotbollen. Kvalitén i går var så otrolig hög på så otroligt mycket. Må hända ett slafsigt försvarsspel stundtals – men den individuella kvalitén går inte blunda för.

Kanske var det ett rättvist resultat i slutändan, jag vet inte riktigt. Den här gången kändes det mer brutaliserat än vanligt och mindre fokus på den fina fotbollen. Det borde blivit ett par utvisningar till. Raphaël Varane skulle haft matchens solklaraste frispark innan Leo Messis 2-1-mål. Marcelo borde givetvis haft straff. Tveksamt om Luis Suárez bortdömda mål var korrekt avblåst?

Det var för många sådana situationer. Det klart det ska vara hetsigt, tufft spel och hundraprocentig vilja där ute på planen. Men det här gick till vansinnig överdrift. Glädjen till fotbollen kom i typ åttonde hand.

Jag saknar tiden då El Clásico kunde innehålla antagonism och respekt på samma gång. Tiden då Carles Puyol och Raúl var kaptener.