I morgon ska den mest prestigefyllda klubblagsturneringen avgöras och vi alla känner till att det är Real Madrid och Liverpool som gör upp om pokalen i Kiev.
Varje säsong är unik. Det uppstår alltid överraskningar i både positiv och negativ bemärkelse och det är omöjligt att förutspå vilka som blir de där magiska och mest minnesvärda ögonblicken.
Men vissa saker består. Vissa saker förändras aldrig. Som den ömmande rivaliteten mellan Real Madrid och Barcelona. Huvudstaden och centralmakten mot Kataloniens näste. Med allt vad det innebär, både politiskt och sportsligt.
Det sportsliga rivalskapet har bara ökat sedan 2010. Den genomgående känslan är ena parten ter sig mer tillfredsställd när antagonisten förlorar, snarare än att lyfta en pokal själv.
Den här säsongen var det över ganska snabbt för Real Madrid i den inhemska spelet. En urusel säsongsinledning lyckades aldrig riktigt vändas, och dolkstöten kom i El Clásico hemma på Bernabéu där Barcelona vann med 3-0. Inte många veckor senare åkte Madrid ur Copa del Rey mot uppstickaren Leganés och båda inhemska titlarna hade passerat förbi.
Allt eller inget i Champions League. Zinedine Zidane var för första gången som Real Madrid-tränare riktigt pressad. Exakt hur pressad vet vi inte, men han kände märkbart av det själv och insåg att det bara fanns en väg. Den väg som Madrid alltid kräver att gå, den väg som leder till segrar och titlar.
Nu står vi här i slutet av maj. En klubblagssäsong ska snart summeras och de största vinnarna och förlorarna skall utses.
I Spanien handlar det lika mycket om själva Champions League-finalen i sig som vad en tredje CL-triumf i följd hade gjort med Real Madrid – och framför allt hur det ställer sig i paritet med Barcelonas inhemska dubbel.
Sergio Ramos var ganska tydlig med sin åsikt häromdagen att en tredje CL-titel i rad slår högre än en dubbel. Å andra sidan kan han inte säga någonting annat. Men jag håller med Ramos i den här frågan.
Fotbollen är väldigt närsynt. Vad som hände på Bernabéu i december spelar mindre roll i morgon om Real Madrid lyfter Champions League-pokalen. Det handlar om hur en säsong tas i mål, inte vad som hänt dessförinnan.
I Spanien och England har Barcelona respektive Manchester City varit övermäktiga den här säsongen. Men när vi blickar tillbaka på 2017/18 om några åt vetitusan om det kommer pratas så mycket om det.
Vinner Real Madrid i morgon är det den stora grejen. Det slår allt.
Detsamma gäller förstås Liverpool. Skulle säsongens CL-uppstickare kröna sin allt med en titel hade det givetvis överskuggat allt som Manchester City lyckats med i Premier League.
För att bli som mest ihågkommen i historieböckerna räcker det inte alltid med att vara ett stabilt och högpresterande lag över tid. Det gäller att vara bäst när det som mest gäller – och vinna rätt matcher.
Vinner Real Madrid tredje raka i morgon är det – trots en högst svajig säsong med många dalar – en prestation värd namnet.
***
Vi välkomnar för övrigt Huesca till La Liga. Detta för första gången i klubbens 58-åriga historia.
Detta är ännu en solskenshistoria om en klubb som knappast haft en tydlig målsättning att nå högstadivisionen inom de närmsta åren, men där allting klaffat under samma säsong och nu står laget redo för avancemang.
Nästan alla topptippade lag i Segundan inför säsongen håller åtminstone till på den övre halvan. Det är en väldigt svårtippad serie, som så många andradivisioner. Alla kan slå alla. Det är ofta stor omsättning. Det är svårt att värdera både nykomlingar och de lag som degraderats och i många fall tvingats bygga nya trupper.
Men där uppe finns Rayo Vallecano (som ser ut att knipa den andra direktplatsen, vilket är otroligt glädjande – det är en färgklick till klubb som gör nytta i La Liga), Sporting Gijón, Real Zaragoza, Valladolid, Cádiz, Numancia, Real Oviedo & Osasuna.
Många klassiska häng. Fyra kommer kvala om den tredje platsen och tänker jag personligt vad jag helst hade välkomnat vore det kul att se Zaragoza, Cádiz eller kanske allra mest Real Oviedo tillbaka i finrummet.
Huesca då? Klubben gör sin blott tredje säsong i följd i Segundan och har överraskat samtliga. Tränaren Rubi har förvisso ett gott rykte och redan tränat andra klubbar som Levante och Sporting Gijón, men det är ett ganska profilfattigt lag på pappret, om än med många rutinerade spelare.
Real Madrid-fostrade Gonzalo Melero är stor stjärna och huserar som navet på mittfältet. Han har smällt in 16 mål under säsongen och har många ögon på sig.
Framåt finns colombianske Cucho Hernández som är inlånad från Watford och har varit en stor succé. Han är lagets främste målskytt tillsammans med Melero. Återstår att se vad som händer i sommar.
Det är väldigt mycket Eibar-vibb över Huesca. Det den baskiska klubben kan trösta sig med är att inte ha La Ligas minsta arena längre. Huescas Estadio El Alcoraz tar nämligen bara in 5 500. Bottenrekord i modern tid.
Jag gillar när klubbar från ingenstans dyker upp och går hela vägen. Däremot måste med villigt erkänna att det är väldigt många av den sorten i La Liga just nu. Det är många klassiska klubbar som saknas. Men allting har sin tid.
Det blir spännande att se hur Huesca kommer klara uppgiften i översta rummet på samma sätt som Eibar, med liknande bakgrund och samma tröjfärger, har gjort.