Ingen solklar förlorare i Madrid-derbyt

Vissa grämer sig mer än andra, vissa är mer nöjda. Men överlag tror jag de allra flesta av de inblandade känner sig helt okej med det oavgjorda resultaten i gårdagens Madrid-derby. Det var trots allt en match där vikten av att inte förlora var betydligt större än att faktiskt vinna.

Real Madrid behövde komma på banan efter debaclet i Sevilla. Och Atlético, med bortaplansaspekten dessutom, ville framför allt inte förlora och tappa mark i toppen. Nu har ju alla övriga bjudits in till den där toppstriden och just nu skiljer två poäng mellan lagen i topp fyra.

Det var annars första gången jag kände att Santiago Bernabéu verkligen kokade den här säsongen. Det har hyllats spelare, det har bjudits på uppvisning mot Roma, men på läktarplats har det inte varit varken fullt eller elektriskt. I går vaknade Madrid-supportrarna på allvar och jäklar vilken atmosfär som kan skapas.

Jag tycker 0-0 både spelar matchen och är ett rättvist resultat. Efter 90 minuter förlorade ingen, och de som vann allra mest var väl målvakterna. Thibaut Courtois har kanske inte varit ifrågasatt, men åtminstone inte fått en flygande start sedan flytten till Real Madrid. I går gjorde han sin klart bästa match i den vita tröjan och två frilägesräddningar i första halvlek blev vitala.

Även Jan Oblak höll rent och bortsett från situationen när han höll på att bjuda på ett mål var han felfri. Dessutom är räddningen på Marco Asensios läge i andra halvlek oerhört bra.

***

Äntligen fick Vinicius Junior debutera. Han blev därmed den förste spelare som är född efter millennieskiftet att spela för Real Madrids A-lag. Och det säger faktiskt någonting.

Jag vet inte riktigt hur snacket har gått i övriga Europa men trots att A-lagsdebuten låtit vänta på sig några veckor har surret om brassen knappast varit anonymt. Hans insatser i reservlaget, Real Madrid Castilla, har varit helt extraordinära. Han har tränat regelbundet med A-truppen och hyllats av storspelare efter storspelare.

Nu blev det bara ett par minuter och det går inte skriva mer om debuten i sig, men känslan är att vi kommer blicka tillbaka till det ögonblicket om 15 år och minnas första gången vi såg Vinicius på den stora scenen. Grabben har ruggig potential.

***

När Barcelona hade chansen att rycka – alla visste ju egentligen att Madrid-derbyt på ett eller annat sätt skulle sluta oavgjort – så sumpade man den.

Jag förstår att röster höjs angående Ernesto Valverde och så har gjort den senaste tiden. Hans lag leder ligan, vann Champions League-debuten och har kammat hem supercupen. Visst, det är ingen större fara på taket, men oavsett om ett lag vinner eller förlorar finns det saker som kan bli bättre.

Efter två missräkningar i följd, först 2-2-resultatet hemma mot Girona följt av förlusten mot Leganés, behövde Barça studsa tillbaka med full kraft. Både för sig själva och gentemot supportrarna. Vad är det för karaktär på det här laget? Ett lag som hamnar i djupa dippar eller reagerar direkt efter en motgång?

Jag vet inte alls hur Valverde resonerade inför gårdagens match mot Athletic, men det framstår utifrån som ytterst märkligt att han efter två poängtapp och ett stort frågetecken över lagets form väljer att vila sina två bästa spelare.

Underskattade han Athletic? Han, med sin bakgrund, borde väl tydligare än någon annan känna till Bilbao-lagets kapacitet.

All kredd till Athletic som gör en bra match, framför allt i första halvlek. Uppenbarligen hade Valverde inte lärt sig läxan i rättan tid, men har förmodligen gjort det nu. Jag tippar på att han kommer vara mer försiktig med rotationer framöver.

***

För övrigt en oerhört tung skadesmäll för Barcelona att mista Samuel Umtiti i flera månader. Lagets bäste försvarare förra säsongen.

***

Glädje blev snabbt skräck när Sevilla-fansen firade Éver Banegas 2-0-mål på Ipurua i går. Läktaren där fansen höll till på Eibars hemmaarena brakade nämligen samman. Flera föll till marken och fick föra till sjukhus, men enligt uppgifter ska ingen skadat sig allvarligt.

Matchen annars? Sevilla fortsätter ånga på. Pablo Machíns 3-5-2 fortsätter vara effektiv, det mesta går in för André Silva och mittfältstrion Banega-Sarabia-Vázquez är ruskigt fin. Samtidigt verkar Jesús Navas vara lika ung som för några dagar sedan.

Upp till det andra Sevilla-laget att replikera i kväll för att haka på i toppen.

Hallå, vad händer La Liga? Du skjuter hål på precis alla fördomar om en förutsägbar liga om det är precis vad jag gillar.

Från miniryck har både Barcelona och Real Madrid tappat sitt försprång och nu är det fan fight på allvar.

Och Sevilla, vad är det för uppvaknande?

De rödvita har åter förvandlat Ramón Sánchez Pizjuán till en mardrömsarena för motståndarna. Det har aldrig varit enkelt att åka dit och bara hämta poäng. Men det var en period för några år sedan då inte minst Real Madrid hade som vana att ganska enkelt städa undan Sevilla på bortaplan. Nu är det annorlunda igen.

Sevilla har vunnit sex av de senaste sju hemmamatcherna mot Real Madrid. Gårdagens 3-0-viktoria kvalar in som en av de absolut starkaste. Dels för att Sevilla befunnit sig i ett ganska pressat läge efter en halvdan säsongsinledning där derbyförlusten mot Betis spädde på det hela. Och dels för att Real Madrid sett fantastiskt bra ut under Julen Lopetegui.

Jesús Navas såg ut att vara 25 igen. André Silva kanske är på riktigt ändå. Relativt okände nyförvärvet Tomas Vaclik har definitivt bevisat att han är en målvakt som håller.

Det finns mycket att plocka med sig för Sevilla ifrån den här segern. När kantspelet utnyttjas och fungerar på ett så effektivt sätt som mot Madrid är Pablo Machíns 3-5-2 ett framgångsrecept. Det har inte alltid gjort det, men i går bar det frukt.

Att Real Madrid förlorar på Sánchez Pizjuán är inget chockerar i sig. Snarare kanske genomförandet och resultatet.

Men att Barcelona tappar ledning till förlust borta mot Leganés är desto mer överraskande. Leganés hade aldrig tidigare vunnit mot den katalanska jätten i tävlingssammanhang. Men Mauricio Pellegrino, inför säsongen nye tränaren, hade minsann gjort det förr. Han klarade av det med Alavés för ett par år sedan och jag har svårt att tänka mig att det bara handlar om flax.

Pellegrino är en pragmatisk tränare. Det ser inte alltid spektakulärt ut. Det har han för det första inte ens materialet till – framför allt inte heller när motståndet heter Barcelona. Leganés lyckades komma in i matchen för att de trodde på det.

För katalanerna fanns det ingen utvisning att skylla på, och inte heller att för många vilades då åtta ur elva trots allt är regelbundna startspelare. Det var det mer av individuella prestationsmisstag i försvarslinjen än en kollektiv kollaps som låg till grund för förlusten. Och ska de defensiva kuggarna hängas bör också de offensiva kuggarna få sig en känga – chanser för att producera fler mål saknades knappast.

Summa summarum öppnar ju det här upp ligan något extremt. Det är många “strax-under-toppen-lag” som har underpresterat så här långt, men nu har alla topptippade gäng gjort missräkningar. La Liga Loca lever.

***

Av många vinnare den här veckoomgången – kanske Atlético Madrid allra främst – vill nog Athletic Club helst gömma ansiktet i händerna och ta nästa match per omgående.

Det var ingen charmig tillställning som Athletic bjud hemmapubliken på San Mamés mot Villarreal. Förnedrat med 0-3. Blott en seger på inledande fem.

För ett lag som har potential att definitivt ta en bra placering på övre halvan är den här säsongsstarten ett otroligt misslyckande. Bara Valencia, som fortfarande inte vunnit och ser ut som Valencia gjorde innan Marcelino, har väl resultatmässigt gjort det sämre.

***

På tal om matchen på San Mamés. Pablo Fornals stod för en av höstens hittills bästa enskilda prestationer. Inte bara hans supermål och den omtalade “Neymar-finten” – det mesta därtill också.

Fortsätter han utvecklingen i det här tempot knackar han snart på dörren till landslaget. Och scouterna lär snart fylla El Madrigals läktare för att se yttermittfältaren.

***

Om några timmar har alltså Alavés chansen att gå upp i serieledning. Visst, vi är bara i den sjätte spelomgången, men ändå. Det finns någonting väldigt härligt i det.

Hemma mot Getafe vilar rent av ett ganska kraftigt favoritskap. Alavés har 5-1 med sig från förra omgången och veckans tidigare resultat borde vara en sporre nog. Jag kan inte svära på det men chansar vilt på att Alavés aldrig tidigare varit i serieledning. Det kan, och bör, ske i kväll.

“VAR-segern” basunerade både Marca och AS ut under söndagen, med anledning att domaren Antonio Mateu först dömde bort Marco Asensios mål mot Espanyol för offside, innan VAR såg till att det godkändes.

I ärlighetens namn har jag knappt märkt av VAR under säsongsinledningen. Betydligt fler situationer hade kunnat kollas upp men än så länge har det varit på en rimlig nivå. Och i fall som dessa, när det handlar om mål, bidrar det inte till annat än korrekta utfall.

Det var överlag en av de trubbigaste insatserna från Real Madrid under Julen Lopetegui. Inte alls lika stabilt och självklart som tidigare. Kanske något ömma efter den totala dominansen och urladdningen mot Roma.

Dessutom saknades dirigenten Toni Kroos, vars närvaro inte alltid märks men frånvaro alltid blir påtaglig. Gareth Bale vilades trots den sköra 1-0-ledningen hela matchen. Med facit i hand kanske ett korrekt beslut eftersom segern ändå roddes i land.

Lopetegui-favoriten från landslaget, Álvaro Odriozola, gjorde en okej debut samtidigt som Dani Ceballos fick ännu en start och har ett uppenbart förtroende som aldrig syntes under Zinedine Zidane.

Det där så kallade “VAR-målet” blev ändå matchens enda och Asensios betydelse för den här Real Madrid-upplagan är häftig. Nu fick han inte starta mot Roma, fråga mig inte varför även om det knappast går att klaga på någon av de som lirade i stället, men gatan vad han lyser. Han tar nästa steg den här säsongen. Ett rejält steg närmare den där absoluta toppen av världsspelare.

***

Med tanke på hur mycket Sevilla har blandat och gett under de här första veckorna vet jag inte riktigt vad jag ska ta in av 6-2-krossen borta mot Levante.

Men vi kan väl i alla fall konstatera att Pablo Sarabia har brutit ny mark och är Sevillas odiskutabelt viktigaste offensiva spelare.

Wissam Ben Yedders fem mål på två matcher tål ju att imponeras av. Tillbaka med besked och ger Sevilla så många fler möjligheter och öppningar framåt. Det kommer bli en tuff duell mellan André Silva och Luis Muriel om den andra anfallsplatsen framöver.

***

Jäklar vilken urladdning av Alavés!

Guidettis gubbar har fått en sanslöst bra start på säsongen. Jag är den förste att sträcka upp handen och erkänna att jag aldrig hade trott på något liknande.

Ibai Gómez gjorde en sån här match som Ibai Gómez gör ett par gånger per säsong. Går han mållös i två månader nu?

En som jag tror kan varit ett riktigt fynd i sommar är Jony. Den gamle Sporting-yttern lyckades aldrig i Málaga och verkar ha funnit självförtroendet i Alavés.

***

Rekordvärvningen Thomas Lemar har sakteliga börjat betala tillbaka på planen.

***

Jag blir inte klok på Betis. Det måste vara fruktansvärt – om än underhållande – att vara supporter till det laget.

***

Hand upp de som trodde Barça skulle gå på första poängtappet hemma mot Girona.

Nej, tänkte väl det.

Att Clement Lenglet blev utvisad redan i den första halvleken gjorde så klart sitt. Men det gav knappast Arthur eller Arturo Vidal extrapoäng inför framtiden då båda blev utbytta och Barças press för en kvittering och ett segermål blev helt annan därefter.

Imponerande insats hur som helst av Girona. En av klubbens viktigaste resultat sedan avancemanget till La Liga.

Och Cristhian Stuani verkar knappast droppat formmässigt under sommaren. Två nya baljor och upp i delad skytteligatopp med en viss argentinare som lirade i motståndarlaget.

Det är fortsatt Barça & Madrid i toppen med viss marginal men båda visade en mer mänsklig sida den här helgen. Nu kliver vi in i en sjukt spännande veckoomgång och nästa helg väntar säsongens första (nåja, åtminstone i ligan) El derbi Madrileño. Nu är vi igång!

Ingen kan någonsin påstå att Valencias chans till en slagkraftig comeback kunde bli bättre. Det klart, ett enklare motstånd i grund och botten möjligen, men det här är Champions League. Här ska inte enkla matcher existera. Här ska de bästa besegras för att bryta ny mark och kunna ta nästa steg.

Att Juve fick Cristiano Ronaldo utvisad var förstås felaktigt, men det borde gett en annan effekt på matchen. Valencia spelade med en man mer i över en timme. På ett utsålt Mestalla, där publiken längtat, längtat och längtat efter Champions League och matcher av den här digniteten.

Nå?

Laget vek ned sig. När det betydde som mest blev reaktionen att spelarna fegade ur.

Juventus fick av uppenbara skär ändra om i sin grundtaktik efter utvisningen, men jag vet inte om det gjorde laget sämre. Det känns inte så. Något mer defensivt inriktat i perioder men en spelargrupp som aldrig trodde på något annat än seger. Juventus betedde sig som mästare. Valencia gjorde det inte.

Det finns verkligen anledning att oroa sig på riktigt över Valencia inledning den här hösten. En förlust mot Juventus i CL är förstås inte det som alarmerar. Men sättet matchen förloras, i kombination med en urusel ligastart utan någon seger och en tränare som byter ut fyra-fem spelare ur startelvan från match till match signalera om att någonting inte står rätt till.

Marcelino har fått en närmast skräddarsydd trupp. Han har fått precis det han velat ha under sommaren. Det här är en trupp som ska kunna ta sig vidare från ett CL-gruppspel, som ska kunna krympa avståndet till topptrion i ligan och överlag konkurrera på helt andra premisser.

Förra hösten flög Marcelinos lag fram. Nu har supportrarna fått uppleva raka motsatsen. Det vi ska komma ihåg är att Valencia inte alltid är en klubb där tålamod praktiseras. Framför allt inte när truppen är den bästa på ja, jag skulle nästan säga tio år. Det behöver ställas högre krav och Marcelino behöver vända den här negativa trenden omgående om han inte vill söka nytt jobb innan årsskiftet.

***

Real Madrid gjorde vad som krävdes och lite därtill hemma mot Roma.

Det mest noterbara var väl att Marco Asensio, som befinner sig i fantastisk form, helt plötsligt lämnades utanför startelvan.

Jag vet inte vad det säger eller om det säger något överhuvudtaget. Det har inte alltid känts som att Casemiro kommit rätt in i Julen Lopeteguis otroligt passningsinriktade possession-fotboll. Det gjorde han bättre mot Roma.

Eller så kanske Lopetegui helt enkelt ha en mer defensivt inriktad spelare som är bra på att stänga ytor i den typen av match. Inte för att Roma spelar med klassisk “tia” men väl ytterspringare som gillar att vika inåt och vandra fritt.

Det blir överlag spännande att Lopeteguis fortsatta utveckling med Real Madrid. Än så länge är det en fröjd att följa och Cristianos exit har – hur klyschigt det än låter – gjort att desto fler tagit ansvar och framför allt fått möjligheten att ta ansvar.

Kul för övrigt att Mariano fick hoppa in och näta. Betyder garanterat sjukt mycket för honom. Det var ingen kioskvältare när han presenterades som ny Madrid-spelare sista transferdagen eftersom ingen annan offensiv profilvärvning hämtades in. Därför behövde han den här starten ännu mer.

***

Har svårt att släppa 18:55-tiderna och det har krockat med allt annat den här veckan – men KUL att Champions League är igång.

Det känns som att Ernesto Valverde redan har sin “galaelva” klar. Samma baklinje som i fjol där Nélson Semedo må hända står närmat en startplats men ändå är väldigt långt ifrån. Ett mittfält där Philippe Coutinho flyttat ner ett hack och fyller Andrés Iniestas roll som den offensivare ur trion.

Det var inte alls givet hur Barças mittfältstrio skulle komponeras inför säsongen. Än så länge har det varit ganska klara besked från Valverde vilken gjuten roll Ivan Rakitic har bredvid Sergio Busquets. Och inte minst klara besked från spelarna själva gällande leverans.

Arthur? Har hyllats av många medspelare, verkar ha alla sportsliga förutsättningar att lyckas men behöver tid.

Arturo Vidal? Well.. Känslan redan från start är att chilenaren kommer få inrikta sig på mest inhopp. Vems plats ska han ta? Kan bidra med tyngd och dynamik och är mest lik Paulinho av de som lämnat.

Rafinha? Hade egentligen velat lånats ut. Kommer få speltid emellanåt och kan säkert bidra på sitt sätt, men har en lång väg att vandra för att ta en ordinarie plats.

***

Leo Messi gjorde hattrick nummer 42 i ordningen i går. Tre olika mål och olika typer av briljans. Hans frispark i den första halvleken gav Barça övertaget som aldrig ifrågasättes mot PSV, även om det dröjde till sista kvarten innan det definitiva avgörandet.

Apropå frisparkar. I de fem största ligorna under den senaste femårsperioden har Messi gjort minst tio mål fler än närmaste konkurrent. Det är en galen siffra.

Jag minns hur många år det tog för Messi att bli en skicklig frisparksskytt. Redan vid ett tidigt skede av karriären började han skjuta en del frisparkar, trots att konkurrensen från Ronaldinho, Xavi & även Rafa Márquez var stor. Han var så nära så många gånger, men lyckades inte.

Messi gav sig inte. Han stannade kvar efter träningspassen för att nöta. Han visste själv att det till slut skulle släppa. Efter år att fantomräddningar och ramträffar började så bollarna sitta.

Nu är han en av världens främsta frisparksskyttar. Till gjorda mål den absolut bäste.

Hans nötande han adderat ett vapen till Barças offensiv som under några år efter Ronaldinhos exit var näst intill noll.

***

Fortsätter tjata om Ousmane Dembélé.

Det var alltså en del ihärdiga rykten om att han skulle få dörren från Barça i somras. Många trodde Malcom skulle utmana om en plats i startelvan.

Dembélé har inte bara varit bra utan också högst avgörande för Barcelona den här säsongsinledningen.

***

Atlético behövde en reaktion efter den svaga inledningen i ligaspelet och det kunde knappast börjat sämre än att Monacos gunstling Samuel Grandsir petade in 1-0.

Utan Diego Simeone (avstängd, så klart) behövde Atleti visa moral och bortsett från supercup-matchen mot Real Madrid var det här första gången för säsongen som det riktiga Atlético visade sig.

En blixtrande kontring där Antoine Griezmann skarvade fram Diego Costa fixade kvitteringen. En patenterad Koke-hörna rakt på José Giménez panna och 2-1. Därefter försvarade rödvitrandigt hem tre viktiga Champions League-poäng och gav sig själva lite andrum inför fortsättningen.

Jag gillar vad jag har sett av Rodrigo Hernández i Atlético så här långt. Har länge prisat mittfältaren sedan han först började knacka på dörren till A-laget i Villarreal men han visar tendenser att det här steget tillbaka till Atlético, som är en av klubbarna han fostrats i, inte togs för tidigt.

Det råder inga tvivel om att Rodri är en sportslig uppgradering av Gabi. Att han till och med tagit över nummer 14 gör det ännu mer uppenbart att det är den rollen han ska fylla.

Men det är framför allt Gabis erfarenhet och ledaregenskaper som kan bli frånvarande i säsongens upplaga av Atlético. Det gäller att den generationen som på sikt ska ta över helt redan nu börjar ta mer ansvar. Koke har gjort det länge. Saúl behöver göra det, Griezmann likaså.

***

Champions League är tillbaka på Mestalla i går!

Även om det inte var lika längesen som Valencia var i den prestigefyllda turneringen som Inter, får jag lite samma vibbar som i går. Stämningen utanför arenan och på densamma var elektrisk. Det var uppenbart hur länge fansen hade väntat. För Inters del tog det sju år. För Valencia har frånvaron inte varit lika lång – men likväl en evighet för fansen som förväntar sig och kräver att det spelas CL på Mestalla.

I kväll är det så dags och skarpt läge direkt. Cristiano Ronaldos Juventus (visst kan vi väl ändå säga så?) kommer på besök. Det kan inte bli annat än ett galet spektakel.

Real Madrid-Roma? Lite i skymundan, men också högintressant så klart. Spelar Roma lika nonchalant som i andra halvlek mot Chievo kommer Madrid göra minst tre mål från distans.

Den årliga Italien-resan med division 7-laget FC Samp (snart en division upp i systemet) är över för den här gången. Till den eviga staden Rom tog vi oss med över 30 starka figurer och resan präglades av långsittningar och mycket garv.

Vi såg också Roma-Chievo som pendlade över från en sömnig historia till en direkt spännande sista tio. Själva spelade vi inget mer än lax (ungefär som gris, fast ändå inte alls) på stranden ute vid den fina havsorten Anzio. Och det var väl överlag det som människor vi träffade på yckte var lite märkligt. Att vi åker iväg ett fotbollslag utomlands utan att genomföra en träning, utan att spela en match.

FC Samp är mycket mer än bara en fotbollsklubb och det visade den här resan. Faktum är att vi under de traditionsenliga resorna till Italien faktiskt har spelat en match mot ett lokalt lag samtliga år. I fjol systerföreningen USD Sampierdarenese i Genoa, men i år gick det inte att lösa.

Vi hade kul ändå!

Förutom Roma-Chievo blev det dock inte så mycket mer fotbollskonsumtion. Hann se Cristiano Ronaldos glädjeeufori över första målet i Juventus och Douglas Costa helt bisarra utbrott i samma match vilket bör resultera i en lång avstängning.

Från andra sidan Medelhavet har jag hunnit ta i kapp en del från det som varit i helgen. Och det är ju idel anmärkningsvärda resultat. Att Valencia skulle vara ett av tre lag som står utan seger efter fyra omgångar är värt att sätta både utropstecken och frågetecken efter. Marcelinos maskin från förra hösten har inte på någon punkt sett likvärdigt ut så här långt. Det hade lika gärna kunnat bli en förlust mot Betis – som i sin tur fortsätter ha vansinnigt svårt att göra mål – men det slutade mållöst på Mestalla.

Egentligen alla topptippade lag förutom Barcelona (gått rent) och Real Madrid (tappade sina första poäng i helgen) har presterat sämre än väntat. Villarreal & Sevilla är båda på nedre halvan. Atlético spelade “bara” 1-1 hemma mot Eibar i lördags och är redan långt efter toppduon. Det liknar lite Real Madrids säsongsinledning i fjol, en inledning laget aldrig orkade resa sig ifrån. Jag tror vi får se ett annat Atleti när laget nu kliver in i Champions League.

Och ska Antoine Griezmann sitta vid Cristianos och Messis bord framöver är det läge att han också börjar leverera efter sin semester.

***

Ousmane Dembélé har verkligen tillfört med för Barcelona den här säsongen än föregående redan nu, en dryg månad in. Som ett nyförvärv.

***

Härligt för övrigt att se publiken på Anoeta hylla Imanol Agirretxe före matchen mot Barça. Det blev inte riktigt som anfallaren hade tänkt sig. Säsongen 2015/16 gjorde han sanslösa 13 mål på 16 matcher i ligan för Real Sociedad men därefter har han bara startat två matcher i La Liga. Skadorna har avlöst varandra, självförtroendet sumpades och till slut blev det för mycket.

Nu har 31-åringen valt att lägga karriären på hyllan och fokusera på annat. Väldigt tråkigt för en spelare som jag tror kunde ha tagit nästa steg.

***

När höstmörkret börjar smyga sig på är det i alla fall ett Champions League-ljus som träder fram.

I kväll är det igång igen, vilket känns fantastiskt härligt. De spanska tidningarna, framför allt huvudstadsbaserade, har dundrat på med att “vår turnering är tillbaka”. Det har ju varit spansk dominans i turneringen. Fyra raka vinnare och dessutom två gånger ett Atlético som fallit i finalen mot Real.

Jag hade förvånats om inte minst ett spanskt lag kliver in till CL-hymnen på Metropolitano i maj nästa år.

Vid det här laget kan ni de flesta av turerna och har redan läst om vansinnet. Spanska ligaföreningens president, Javier Tebas, har valt att sälja själen och flytta ligamatcher över Atlanten. Ett osannolikt 15-årskontrakt är skrivet med företaget Relevant. Detta för att stärka marknadsvärdet i Nordamerika och är ytterligare ett steg mot att globalisera ligan.

Det är möjligt att det för någonting gott med sig i framtiden. Men hur värt är det?

Den första utvalda matchen för säsongen som kommer spelas i USA är Girona-Barcelona. Ni som kan er spanska geografi kanske höjer på ögonbrynen och inser att det faktiskt är ett regionsderby. Säsongens största match för Girona. Men det blir alltså inte på Estadio Montilivi, utan på Hard Rock Stadium i Miami. Normalt sett lirar det amerikanska fotbollslaget Miami Dolphins sina hemmafighter där. Arenan tar närmare 65 000 åskådare.

Ni hör ju själva hur du låter. Gironas största hemmaspektakel för säsongen kraschas. Nu blir klubben givetvis kompenserad på annat vis. Och det blir sannerligen säsongens största händelse för Girona ändå. Men är det den vägen in i framtiden vi vill gå? Är det så ett varumärke verkligen stärks?

Girona kommer aldrig bli en stor klubb i USA. De gör för tusan sin andra säsong i La Liga, klubbar har fullt upp med att etablera sin position som det tredje största laget i Katalonien.

Jag förstår att klubbar samarbetar med diverse aktörer och partners från andra kontinenter. Att vissa lag gör en snabb avstickare mitt under säsong för att visa upp sig och stärka klubbens marknadsvärde, även om det kan påverka de sportsliga resultaten i de primära matcherna. Att den spanska supercupen spelas i Marocko kan jag gå med på. Eller för all del att många lag lägger försäsongsläger på olika platser runt om i världen.

Det är kanske inte rimligt sett till att optimera förutsättningarna rent sportsligt. Men det är förståeligt i aspekten att det kan stärka klubbarnas varumärken.

Men ligaspel? Det gör bara ont i mig. Det ska vara hemma/borta-möten, punkt. Hur kan ett regionsderby spelas på en helt annan kontinent? I en helt annan tidszon, så långt bort ifrån de lokala anhängarna och största supportrarna som kommer gå miste att uppleva matchen på plats.

Girona, som var ett ganska enkelt objekt, nickar med till det hela.

“Vi ser det som en stor möjlighet för tillväxt inte bara för Girona utan även för vår stad och landsända. För inte mer än tre år sedan kämpade klubben för sin överlevnad och nu slåss vi för att konsolidera oss i Prmiera División”.

Att Girona inte ska spela en av historiens största hemmamatcher på hemmaplan är bara bedrövligt.

***

Apropå kraftig blåst… Gerard Piqué hamnar i trubbel lite då och då. Ingen är förvånad. Det är en del av hans image. Han är en skojare, gillar att tänja på gränser och kliver ibland lite för långt.

Men FC Barcelona gillar inte alltid att förknippas med allt som Piqué har för sig privat. Framför allt när han är vicekapten i truppen och ännu mer en representant för sin klubb på konstans basis.

Vad det handlar om den här gången? Well, det är ingen producerad video åt Antoine Griezmann, utan en elcykel. Piqué ska nämligen ha dykt upp till träning på en elcykel som dessvärre klassas som motorcykel, något han givetvis inte har licens för. Lindrigt i paritet till mycket annat men många bäckar små, eller hur brukar det låta?

Så länge det inte är värre än så tycker jag reaktionerna inte behöver skapa en hel orkan. Det behövs lirare som Gerard Piqué och Éver Banega, för att tala om en annan dåre, i fotbollens värld.

***

Primärt så var tanken att Real Betis-Barcelona skulle bli den spanska “premiärmatchen” i USA. Nu blir det inte så. Javier Tebas och kompani hade betydligt enklare att tas med Girona, som har typ en sjättedel årskortsinnehavare jämfört med Betis. Något lättare att övertala. Något lättare att kompensera.

Och även om ett derby flygs över Atlanten hade det i ärlighetens namn varit ännu värre om vi hade gått miste om ett utsålt Benito Villamarín. Om vi ska tänka positivt.

Det är ju så mycket Rayo att spela på en arena som inte blivit godkänd under besiktning på sex år. Jag minns själv hur jag fascinerades under mitt första och hittills enda besök på Campo de Vallecas. Jag skulle se matchen mellan Rayo-Granada och hade ansökt om ackreditering. Det var inga som helst problem, även om det föll med en motfråga “om det verkligen var rätt match” och i sådana fall “varför en svensk journalist vill bevaka Rayo-Granada”?

Well, det finns väl en uns av rimlighet i det där. Rayo är inte vana vid en stor flock av utländska journalister. Framför allt inte i den typen av matcher.

Nåväl, inne på arenan fanns inte heller någon riktig pressläktare. Jag blev placerad mitt i en klunga Rayo-supportrar på ena långsidan och hade definitivt inte tillgång till internet.

Jag gillar ju att Rayo är Rayo och att klubbens arena är precis så där gammaldags som man fördomsfullt kan tro. Det känns ruffig och det är betong men det är oerhört genuint.

Däremot går det kanske steget för långt när matcher skjuts upp. På grund av att Campo de Vallecas nuvarande skick spelades aldrig Rayo-Athletic i helgen.

Nåja, när vi snudd på kan summera de tre inledande omgångarna finns några saker som sticker ut. Celta Vigos drömöppning och såväl Valencia som Villarreal vars inledning varit allt annat än bra. I alla fall inte poängmässigt.

Ett annat lag som inlett sisådär är Atlético Madrid. Senast blev det förlust på Balaídos mot ett frejdigt Celta och redan nu har gapet till Barcelona och Real Madrid (båda har full pott) blivit fem poäng. Nu bör det understrykas att Atlético haft ett betydligt tuffare spelschema och redan avverkat två svåra bortamatcher. Samtidigt har historien varit upprepande de senaste åren för lag som tidigt halkar efter och kommer in i en negativ trend. Det var Real Madrid förra säsongen vars usla höst sumpade drömmen om en ligatitel.

Nu är det alldeles för tidigt för att säga varken det ena eller det andra, men de kommande tre motståndarna (Eibar, Getafe & Huesca) bör besegras innan Real Madrid väntar på Santiago Bernabéu. Annars tror jag att det finns en risk att Atlético riktar allt mer tydligt fokus på Champions League. Oavsett vad är jag övertygad om att CL är det primära målet för klubben den här säsongen. Inte bara för fiaskot förra hösten där laget trampade snett redan i gruppspelet, utan också för att finalen spelas på hemmaarenan Wanda Metropolitano.

Däremot så tror jag inte vi ska dra några större slutsatser kring Atléticos insats på Balaídos. Det var snarare Celta Vigo som bör hyllas för en väldigt bra insats. Det har inte hänt så mycket spektakulärt på transfermarknaden i Vigo den här sommaren och även om laget ser försvagat ut finns fortfarande en väldigt stark offensiv linje med Iago Aspas, Maxi Gómez och Pione Sisto som spetsspelare. Bara det kan räcka till att slåss om Europa-platser, även om jag tror truppen är för tunn i det långa loppet.

När vi precis blivit varma i kläderna kommer så landslagsuppehållet. September-breaket är det värsta. Men det blir ändå spännande att följa Uefa Nations League som drar igång om ett par dagar och på vilket allvar de största nationerna ser på uppgiften.

Tänk er följande scenario. Laget du håller på har gjort en kanonsommar på transfermarknaden. Har en bra säsong i ryggen. Årskort efter årskort har sålts. Det pratas om laget, att någonting stort är på gång.

Förväntningarna är givetvis enorma. Sedan kommer premiären. Ett totalt magplask. 0-3 på hemmaplan inför utsålda läktare.

Andra matchen? Ett steg i rätt riktning, men en mållös historia mot en motståndare som inte är något speciellt.

Tredje matchen? Det är derby på agendan. På andra sidan står den klubb som historiskt varit storebror i staden, som vunnit flera titlar de senaste åren och fått en betydligt bättre start på säsongen. Dessutom har ditt lag inte vunnit ett derby på hemmaplan på tolv år.

Det är 0-0 efter 70 minuter. Det hela står och väger – men motståndarlaget har fått en spelare utvisad.

I drömmarnas värld finns bara ett scenario som kan liknas som en saga för dessa supportrarna. Att klubbikonen tillika lagkaptenen kommer in och avgör.

Och det var förstås precis det som hände. Hela Benito Villamarín började vibrera när Joaquín, 37, tillkallades och förberedde sitt inhopp mot Sevilla. Med första touchen nickade han in det avgörande 1-0-målet och med facit i hand tror jag varenda Betis-supporter hade tagit just den här säsongsinledningen på förhand.

Att det är just Joaquín som kliver in och gör det här målet är oerhört speciellt.

Betis har tagit sig ur greppet som ex-presidenten Manuel Ruiz de Lopera hade tidigare. Han satte klubben i skiten och vägen tillbaka har varit lång och tuff. Nu är klubben mycket mer stabil. Det ekonomiska statusläget för är betydligt mer positivt. I dag kan ingen extern aktör köpa upp Betis. I dag finns ett fragmenterat aktiebestånd som förhindrar den möjligheten.

Just nu finns tusentals aktieägare i klubben. En av de som köpt aktier ur egen ficka är Joaquín. Lagkaptenen, klubbikonen och derbyfrälsaren äger två procent vilket kostade ungefär tio miljoner. Det säger en del om hur mycket Joaquín älskar Real Betis. Det säger också en del om varför Joaquín är så ofattbart älskad av klubbens fans.

Och det adderar ännu mer i den här grönvita derbysagan.

Fotboll blir inte mycket vackrare än så.

***

I övrigt från själva derbymatchen? Enastående tifo och inramning, svängigt, chansrikt och ett smått bisarrt rött kort på Roque Mesa. Men liveoddsen kan inte varit höga att det förr eller senare skulle komma ett andra gult på Roque eftersom han konstant spelade på gränsen.

Innan det röda kortet tycker jag Sevillas centrala mittfält hade ganska bra koll på Betis dito. William Carvalho har sett otroligt vilsen ut alla inledande matcher och med Giovani Lo Celso i truppen, vilket blev klart för ett par dagar sedan, borde portugisen känna att startplatsen är hotad.

***

Seger i premiären. Upphämtat tvåmålsunderläge på San Mamés i omgång två. Och så en drömöppning mot regerande mästaren Barcelona på Camp Nou efter anfallslöftet Cucho Hernández tidiga mål.

Sedan var den roliga delen av La Liga-insparken över för Huesca. Lagets tidiga mål väckte snarare Barcelonas sovande anfallsjätte, och det hela blev en promenadseger där Ernesto Valverde fick ut det mesta av sitt offensiva spel.

***

Real Madrids segertåg tuffar vidare. Karim Benzema! Gareth Bale!

Ja, jösses vad duon trivs när lagkamraterna helt plötsligt matar bollar i deras direktion i stället för att alltid titta upp mot nummer sju.

***

I helgens andra derby, om än lite mindre uppmärksammat, tappade Valencia nya poäng. Att följa upp chockförlusten mot Espanyol med 2-2 mot Levante ger inget godkänt betyg till den här inledningen. Fortfarande ingen seger.

Valencia hade behövt en Joaquín i det här läget.