Vilken omgång, vilken liga. De senaste veckorna har verkligen varit osannolika i La Liga och de oförutsägbara resultaten fortsätter bara avlösa varandra.
Efter åtta omgångar har Sevilla tagit sig upp i serieledning. En mäktig prestation av laget från Andalusien som varit ifrågasatt inför säsongen men motbevisat kritikerna. Pablo Machíns 3-5-2 har satt sig, André Silva och Wissam Ben Yedders samspel blir allt bättre och framför allt fungerar den centrala mittfältstrion bestående av i grunden idel offensiva kuggar väldigt bra.
Éver Banega har mig veterligen aldrig spelat i den defensiva mittfältsrollen ensam tidigare. Han har alltid haft någon med mer primära defensiva uppgifter bredvid sig. En klassisk “städgumma”. Både i landslaget, i Valencia, Sevilla och under sejouren i Inter.
Nu innehar han fortsatt sin playmaker-roll djupt ned på mittfältet men har bara Franco Vázquez bredvid sig, som hanterar sin halvnya roll på ett bra sätt men definitivt är mer offensivt lagd i grunden än tvärtom. Pablo Sarabia som är den sista pusselbiten i innertrion har lite mer fria tyglar att vandra fritt i offensiven – vilket inte är mer än rätt.
Sarabias utveckling det senaste året har varit enorm och han ser sannerligen ut att ha tagit nästa steg nu också.
Varför han inte är uttagen i landslaget? Jag har inte en aning. Men märkligt är det.
Sevillas förstaplats kommer sättas på prov direkt efter landslagsuppehållet. Då väntar Barcelona på Camp Nou. Stormatcherna avlöser varandra och även om Sevilla givetvis vill befästa sin topplacering är det snarare Barça som har störst press på sig inför den matchen.
Är Sevilla i toppen för att stanna? Kan laget vara med och utmana hela vägen? Jag är oerhört tveksam. Motbevisas gärna, precis som under säsongsinledningen, och kanske kan nästa omgång ge en ordentlig fingervisning om Machíns stökbalanserade lag menar allvar.
***
Jag noterar att Paco Alcácer har gjort tre inhopp i Dortmund så här långt. Totalt 81 minuter. På det har han smällt in sex strutar.
Paco lever!
***
Ganska väntat 1-1-resultat från Mestalla i går. Blir det inte alltid oavgjort mellan Valencia och Barcelona nu för tiden? I alla fall på Mestalla. Det är den spontana känslan utan att ha allt i huvudet eller ork att faktiskt kolla upp det.
Rodrigo bänkades, Valencia fick en drömstart, duon Gameiro/Batman såg pigga ut och Gonçalo Guedes såg stundtals ut att sträcka sig efter fjolårsformen. Men det slutade ändå i ett kryss och det absolut värsta tänkbara i skadeväg när just Guedes fick utgå. Det såg illa ut med ett par-tre veckor har jag läst vilket ändå är ganska lindrigt.
Alarmerande att skadorna redan börjar slå ner på Guedes den här säsongen. Hans första halvlek mot Barcelona var den bästa under säsongen och det är bara konstatera att Denis Cheryshev inte är lika bra i Valencias tröja som i den ryska landslagströjan.
***
Jag noterar också att Marc Bartra är tillbaka i landslaget. Välförtjänt.
Gick dock inte hela vägen för Bartra & kompani på Metropolitano. Atlético malde ned Betis bit för bit och till sist var Ángelito Correa tungan på vågen. Att Atleti har en välfungerande och vägvinnande defensiv är känt sedan tidigare, men jäklar vilket sparkapital det finns offensivt.
Diego Costa, Antoine Griezmann, Thomas Lemar och Ángelito Correa… ingen har varit riktigt i närheten av sin topp än den här hösten. Correa i sina stunder kanske närmast.
Atlético smyger med och blir farliga.