Vilket märkligt år det har varit för spansk landslagsfotboll. Efter det fantastiska VM-kvalet sumpades allt när Julen Lopetegui presenterades för Real Madrid bara ett par dagar före premiären i Ryssland. Fernando Hierro fick ta över och gjorde direkt en del förändringar vilket sällan slår väl ut med så kort varsel. Det blev ett misslyckande, och den fina unga spanska generationen gick bet på ett stort mästerskap.
Nu har “La Roja” börjat om med Luis Enrique, en tränare med “spanskt fotbollsideologiskt dna”, men ännu mer “rakt på sak” än Lopetegui. Det blev ganska tydligt även när Enrique tog över Barcelona efter Pep Guardiola inför säsongen 2014/15. Han gillar att ha kontroll över matcherna, men är inte lika besatt av bollinnehav som Guardiola och Lopetegui. Han bryr sig mer om att komma snabbare till målchanser.
Träningsmatchen senast mot Wales var väl ett typexempel. Spanien hade punkterat matchen redan efter en halvtimme och spelade en fantastiskt effektiv tillika underhållande fotboll. Samma sak har det varit även i Nations League. 6-0 mot Kroatien, herregud. VM-finalisten såg helt habil ut.
I kväll kliver så Spanien in i tredje rundan av Nations League och kan också säkra förstaplatsen i gruppen. England väntar hemma på Benito Villamarín (landslaget fortsätter utesluta en specifik nationalarena utan kör olika spelplatser, vilket varit väldigt lyckat) och räkna med bra drag.
Det är många som vill se det nya Spanien och de nya ansiktena. För det är flera stycken som väntat på sin chans i landslaget. Saúl har varit med ganska länge, men aldrig fått någon större utpräglad roll. Rodri, Suso & Ceballos har alla knackat på dörren, framför allt de två förstnämnda, och verkar premieras av Enrique.
Jag tänkte stanna vid just Rodri. Jag vet, det är inte första gången, men nu känns det mer befogat än någonsin. Rodrigo Hernández som han egentligen heter har hunnit fylla 22 år nu. Han slog igenom i Villarreal ifjol men återvände till Atlético Madrid, där han fått en del av sin fotbollsfostran, i somras.
Han är den spelare som liknar Sergio Busquets i rörelsemönster, passningsskicklighet och speluppfattning allra mest av alla jag någonsin har sett. Faktum är att de liknar varandra ganska mycket även i sättet de springer, framför allt på avstånd.
Spanien har saknat en konkurrent och en arvtagare till Busquets. Nu är han här. I matchen mot Wales slog han 128 av 131 passningar till rätt adress. Det klart att en del gick i sidled, en del säkert bakåt i planen, men förstår ni hur sanslös det är att bara missa tre passningar under 90 minuter när man slår 131 totalt?
Nu slåss Rodri med en av världens bästa på sin position, men som Luis Enrique själv har sagt “kan han nå Busquets nivå, kanske rent av ännu högre”.
Hösten kommer bli en försmak av vad som väntar framöver. Sakta men säkert kommer han ta sin plats i Atlético och ska vi tro Enrique även i landslaget. Han är redan där och konkurrerar med full kraft.
***
En som definitivt borde starta mot England är Paco Alcácer. Visst, han verkar ju vara en klassisk “supersub” i Dortmund, men levererade två pytsar när han lirade från start mot Wales och har gjort totalt nio mål på tutti fem matcher den här hösten.
Liket lever!