Efter den chockerande treveckorsperioden där Barcelona tycktes ha glömt bort hur motståndare besegras har det hela lugnat ner sig. Barça toppar fortsatt La Liga, visade en imponerande högstanivå för några veckor sedan mot Tottenham och i veckans Champions League skickade laget ett kvitto i medias riktning att Messi minsann inte är allt.
Det klart att det märks när världens bäste inte spelar. Konstigt vore väl annars. Ernesto Valverdes Barcelona har alldeles för ofta räddads av argentinarens individuella prestationer snarare än det magmaskineri som kännetecknade Barça för några år sedan.
Mot Inter var det laget som vann. Ett spel som fungerande från magnifike Marc-André ter Stegen i mål till energiske Luis Suárez längst fram. Det finns fortfarande spelare som behöver hitta sina roller allt tydligare och framför allt kliva fram mer när andra inte gör det. Philippe Coutinho så klart en av dem.
Men en som sannerligen hittat rätt och förtjänar uppmärksamhet är Arthur. 22-åringen som anslöt från Grêmio i somras har ofta placerats på bänken när samtliga offensiva krafter varit tillgängliga. Jag tvivlar på att det kommer förbli så. Hans fyra senaste starter – Tottenham, Valencia, Sevilla & Inter – har gett Barcelona ett helt annat lugn i spelet.
Han tillför någonting som ingen annan har.
Redan efter några veckor på träningsplanerna i somras började lovorden hagla. Det är väl förvisso inget ovanligt, det är sällsynt att nya lagkamrater går ut och öppet sågar nyförvärven. Men jag minns ett citat som ändå sticker ut.
“Jag visste inte mycket om Arthur, men han är väldigt lik Xavi. Otroligt säker och tillitsfull. Det känns som han har kommit från La Masía”, sa Leo Messi.
Storstjärnan, fanbäraren och lagkaptenen gav kanske den största komplimang en spelare av Arthurs sort kan få. Det är nämligen därför han är värvad. För att erbjuda kontroll, passningsskicklighet och lugn. Som Xavi gjorde på sin tid.
Det kanske har tagit några månader att handskas med en ny miljö och allt vad det innebär, men för en utomstående betraktare känns det häpnadsväckande att det är först nu som Arthur har blivit en bekant del av startelvan. Tillsammans med Messi och ter Stegen har han varit lagets bästa spelare den senaste månaden.
Medan några andra av klubbens värvningar i sommar har haft det betydligt tyngre – fråga inte minst Malcom med 25 minuter i ligan – har Arthur varit ett stort utropstecken.
***
Dortmund-Atlético 4-0.
Ett anmärkningsvärt resultat så klart. Säger det mer om Dortmund än Atlético? Dortmund har flugit fram den här hösten och verkar ha något spännande på gång. Men att Atleti släpper in fyra mål på samma match – det är inget att vifta bort.
Senast det hände var i december 2012. Det är med andra ord första gången det händer sedan Jan Oblak anslöt till klubben.
Och det går knappast peka på att det som kallas “världens bästa defensiv” visat en sämre sida den här hösten. Bara fem mål insläppta på nio matcher i ligan talar sitt fortsatt tydliga språk.
Dortmund kanske har ett nytt recept som fungerar. Eller kanske bara en av sina bättre dagar. Och Atlético uppenbarligen det motsatta. Men oavsett säger det någonting om att Lucien Favres lagbygge ska tas på största allvar. Är nya Dortmund synonymt med modern jazz? Jag läste det någonstans. Jag vet knappt vad det betyder men det svänger om tyskarna och det är imponerande att krossa Atléticos mur.
***
Achraf Hakimi, för övrigt.
Såg tanig och stundtals feg ut i Real Madrid förra säsongen. Lyfter REJÄLT i Dortmund den här hösten. Spelar uppenbarligen på båda kanterna och lovordas vecka efter vecka.
Dortmund är stället man ska till om karriären ska ta fart.
***
Jag vet inte om någon blev klokare på Julen Lopeteguis Real Madrid efter den till slut knappa segern mot Viktoria Plzen. Dessutom blev Marcelo, en av få ljusglimtar den senaste tiden, skadad.
Drakar lyfter i motvind, heter det inte så?
Jag blir inte förvånad om Real Madrid gör en bra match på Camp Nou. Men oavsett resultat i El Clásico känns Lopeteguis dagar räknade.
***
Valencia borde lägga ner verksamheten.
Lite så känner jag efter 1-1 borta mot Young Boys.
Eller åtminstone börja med att sparka tränaren. Ett lag med så bra spelare kan inte ta så lite poäng. Det är helt omöjligt.
Den här hösten påminner lite om Villarreals dito 2011/12. Guiseppe Rossi, Borja Valero, Nilmar, Bruno Soriano, Diego López… listan över kvalitetspelare kan göras oerhört lång. Ändå låste sig allting och pendeln svängde aldrig över till något positivt.
Nu är Valencia långt ifrån det bottennappet, det är jag väl medveten om. Men det är oroväckande att den här misären pågått från starten och det tycks inte bli en smula förbättring.