Räkna aldrig bort de vita marängerna, aldrig

Vad minns ni från förra säsongens Real Madrid? Ett tidigt poängtapp i ligan hemma mot Levante? Kanske när Real Betis nollade Madrid på Bernabéu? Eller hur Tottenham spelades ut sitt hela register och 3-1-vann i Champions League?

Nej, jag tänkte väl det. Visst finns det vissa av er som kommer ihåg de här matcherna. Men det är inte det första som poppar upp i skallen. Undantaget de som faktiskt håller på ovannämnda lag – men då talar jag för alla andra.

Ni minns, precis som jag, ett Real Madrid som bärgade sin tredje raka Champions League-titel. Gareth Bales inhopp och avgörande i finalen. Karim Benzemas upprättelse när alla trodde att botten var nådd. Cristiano Ronaldos magiska mål på Juventus Stadium.

Det är framför allt det vi minns. Inte att hösten var oerhört svag, att det blev en fiasko-stämplad säsong i det inhemska både liga- och cupspelet.

Det blåste en del starka vindar även då, men med Zinedine Zidane vid spakarna fanns ett helt annat tålamod. Innan CL-mötet med PSG, som var säsongens stora vändpunkt, var det knivigt läge. Zidane påpekade själv att hans jobb hängde löst, att han var missnöjd med sin egen insats och att laget inte gick att känna igen.

Men Real Madrid reste sig och till slut blev det en säsong med skumpa och guldhattar.

Om det blir samma visa även nästa vår återstår att se, men jag tycker ändå insatsen mot Roma i går berättade någonting som vi alla redan känner till. Real Madrid är en mästarklubb, det går aldrig att räkna bort. I de djupaste vatten, hur långt skeppet än ha sjunkit, går det aldrig basunera ut att det inte längre går att rädda.

Real Madrid har något speciellt. Det sitter i väggarna. Efter en brakförlust i ligan så var det så givet att en 2-0-viktoria väntade på Olimpico.

Nu menar inte jag att Madrid kommer vinna Champions League även den här säsongen. Jag tror ärligt talat laget är för dåligt, för mättat och för obalanserat. Det klart att en del kan räddas upp av ett bra januarifönster, men inte allt. Ingen klubb hade tidigare vunnit CL-titeln två gånger i rad. Real Madrid har lyckats bärga den tre gånger i följd nu. Förstå hur sanslöst imponerande det är.

Däremot tror jag det tar stopp där. Men, som sagt, vi kan aldrig räkna bort de vita marängerna.

***

Att Roma är oförmögna om att göra mål är trots allt inte Real Madrids problem.

***

Jag gillade vad jag såg av Valencia i går. Visst, chansen till avancemang sågs försvinna i väg, men redan inför matchen mot Juventus var läget svårt.

Spelmässigt är det dock någonting som har hänt. Spelarna verkar lira med betydligt mer självförtroende än tidigare. Nu handlar det mest om att få till de sista detaljerna, spela ihop rätt lag och ha lite stolpe in för att resultaten ska komma. Och i går var motståndet starkt. Juventus har kommit till den punkt att de inte behöver prestera på topp för att vinna sådana här matcher. Styrkan finns i betongväggarna och vinnarmentaliteten doftar över hela arenan.

Men för att återigen landa vid Valencias insats så fanns det mycket positivt att hämta. Stundtals var spelet bra. Helt plötsligt har spelare börjat våga agera som vi är vana att se, och framför allt finns en påtaglig vilja.

Jag tror att Valencia sakta men säkert kommer börja lyfta.

Smekmånaden är över för Santiago Solari. Efter fyra raka segrar och en sprudlande anfallsfotboll med 16 gjorda mål smällde Real Madrid rakt in i den Eibariska väggen. Knappast någon mjuk smäll utan med full kraft.

Visst påminner det inte så lite om hur fallet var för Julen Lopetegui? Undantaget supercup-förlusten mot Atlético började det ju annars så väldans bra, där allt kulminerade i hemmasegern mot Roma. Därefter började laget falla ihop.

Nu är det för tidigt att måla fan på Solaris vägg. Ingen vinner varje gång. Det är väl mer sättet som Real Madrid åker till Ipurua och blir krossat som är alarmerande.

Lyckligtvis för huvudstadsklubben så fortsätter lagen uppe i toppen att tappa poäng. Alavés hade kunnat vara i serieledning men föll borta mot Leganés. Espanyol klantade till det rejält hemma mot Girona. Och på Metropolitano såg Atlético ut att gå mot segern men ett sent Ousmane Dembélé-mål grejade en poäng var.

Vilken fantastisk inramning det var på Metropolitano för övrigt. Det har ju inte hunnit bli så många klassiska kvällar på Atléticos nya arena sedan flytten förra säsongen. Tifot inför matchen var världsklass och stämningen under likaså. Det hade kunnat bli en kväll att minnas med idel positiva ting, men Atleti orkade inte löpa linan ut.

Det var dock oerhört efterlängtat att just Diego Costa gjorde mål. Han har inte gått att känna igen under hösten. En ökad målform på brassespanjoren och Atleti får mycket mer gratis framöver.

Barça? Oerhört starkt att undvika plumpen. Och ödets ironi att den så omskrivne Dembélé – som påstås lida av spelmissbruk och har svårt att passa tider – hoppar in och frälser sitt lag. Han är uppe i ganska många viktiga fullträffar den här hösten nu. Men starta fotbollsmatcher, det får han inte göra.

Upp i serieledning har i stället Sevilla tagit sig. Tänka sig, en tredjedel in. Jag hade svårt att definiera Sevilla inför säsongen med en stor omsättning på spelare och en ny och relativt oerfaren tränare vid sidlinjen. Min förhandsgissning var att det skulle bli ett mellanår. Ibland är det kul att vara väldigt snett på det. Sevilla är roligt att titta på hösten 2018, spelar en vägvinnande fotboll och eftersom övriga toppkonkurrenter redan tappat rekordmånga poäng (i paritet med hur det sett ut under den senaste decenniet) kanske det här kan vara säsongen då Sevilla kan utmana hela vägen in över målsnöret.

***

Jag vet vad ni Valencia-supportrar sitter och tänker ni.

“Fan, varför gjorde vi inte fjolårets höst nu i stället – då hade vi varit i serieledning”.

Det är ju lätt att tänka så. Med det laget och förutsättningarna som fanns. Men charmen i sportens värld är att det inte alltid blir som förväntat. Däremot har Valencia börjat kravla sig upp från den djupa grop som grävdes i början av säsongen.

3-0 hemma mot Rayo är ett bra resultat. Santi Mina leder offensiven och lär bli svår att flytta på efter den här sanslösa månaden han har i ryggen.

***

Bara tre mål från El Madrigal (Estadio de la Ceramica sätter sig inte hos mig) mellan Villarreal och Betis. Och då bröt ändå Gerard Moreno sin måltorka.

Framför allt bröt ändå Villarreal en usel svit på hemmaplan. Detta var första ligasegern på hemmagräs den här hösten, vilket är häpnadsväckande. Det är ändå ett lag som spelar i Europa och på pappret bör utmana om en topp sex-placering även den här säsongen.

Vi kan fortsätta prata om Real Madrid och Valencia som de största negativa överraskningarna den här hösten men det är också för att digniteten på de klubbarna är högre. Villarreal, tillsammans med Athletic, gör också en bedrövlig höst så här långt.

Kanske kan det här vara en vändpunkt för Villarreal åtminstone.

***

Paco Alcácer snittar alltså mål var 29:e minut i Bundesliga. Herregud vad han fullkomligt flyger fram.

Jag gläds med grabben och hoppas han flyger hela vägen tillbaka till La Liga en vacker dag.

I dessa till stor del själlösa fotbollstider där spelare drivs mer av pengar och ting än kärlek för en klubb är det uppfriskande och fantastiskt när vissa spelare bevisar att lojalitet fortfarande existerar.

Iker Muniain har tillhört Athletic Club sedan 2005. Han A-lagsdebuterade fyra år senare och har nu gjort över 350 seniormatcher för klubben. När Athletic vann spanska supercupen – ni vet, titeln som inte räknas – efter seger i ett dubbelmöte med Barcelona så tatuerade Muniain in pokalen på benet.

Vad som är så speciellt med den aktionen? Muniain spelade inte ens. Han var långtidsskadad.

I dagarna har Muniain så förlängt sitt kontrakt med klubben han alltid älskat, klubben som gett honom allt och alltid funnits där igenom flera långa skadeperioder. Det nya kontraktet sträcker sig till 2024.

Vad som är så speciellt med kontraktet? Det innehåller ingen utköpsklausul. Det gör Muniain helt unik i La Liga. Han är den ende spelaren vars kontrakt inte innehåller någon utköpsklausul. Ett sätt för honom att visa sin lojalitet och säga att han är Athletic trogen så länge klubben vill.

Jag gillar Iker Muniain.

***

Det är alltid svårt att spekulera i hur talangfulla spelare utvecklas och hur långt de kan nå. Men ibland känns det bara ologiskt.

Sandro Ramírez är ett exempel på en ologisk utveckling. Han var en målmaskin under sina ungdomsår i La Masía och hann även med att vinna ett par ligatitlar innan han lämnade Barcelona. Han var förvisso aldrig riktigt nära att etablera sig på allvar i A-laget – men nog fanns någonting där. Nog såg man att alla hundratals mål som gjorts från femmanna-planer till äldsta juniorleden inte var en bluff.

Det underströks om inte annat när han smällde in 14 mål på 30 matcher i Málaga säsongen 2016/17. Där och då kändes det precis rätt.

Alright, Barcelona kanske var en nivå för tuff. Men en rimlig La Liga-klubb i mittenskiktet vore perfekt.

Vad som har hänt efter det? Ett fatalt misslyckande i Everton, en lika usel sejour i Sevilla och en ännu sämre höst bakom sig i Real Sociedad. 23-åringen har bara startat en match i La Real sedan ankomsten i somras. Målkontot? Det ekar fortfarande tomt.

Ibland begriper jag inte hur det kan gå snett i så många klubbar när spelaren i fråga uppenbarligen redan bevisat sig på en hög nivå tidigare.

Nu har det ramlat in uppgifter om att Real Sociedad vill avbryta säsongslånet redan i januari och skeppa tillbaka Sandro till Everton. Det börjar bli en riktigt tragisk historia.

***

Det klart Sevilla vill och kommer utnyttja klausulen på 30 miljoner euro som gör André Silva permanent.

Definitionen av välinvesterade pengar i dagens fotbollsklimat.

***

Hörni, vilken La Liga-helg som omfamnar oss så här direkt efter ett landslagsuppehåll. Det är några ruskigt fina bataljer som står redo. Atlético-Barcelona sticker så klart ut mest. Lördagskvällens toppmöte blir oerhört intressant och det känns som det kan ge en hint om fortsättningen.

Är Atlético – som fortsätter att smyga under radarn – en utmanare med full kraft? Jag vidhåller att Diego Simeone inte i närheten fått ut det bästa av sin trupp den här säsongen. Kollektivt är laget starkt, det finns höga toppar som visades framför allt i matchen mot Dortmund, men rent individuellt finns det många som har mer att ge.

Skulle Atleti vinna är det en passning mot alla att laget är en guldkandidat. Oavgjort? Hade fortsatt bidra till att en jämn toppstrid blir ännu jämnare.

Barcelona-triumf? Det hade satt laget i förarsätet rejält. Media älskar ju att slänga sig med uttrycket “sexpoängsmatch” men den känslan är rakt igenom genuin inför den här matchen.

Glöm inte heller Villarreal-Betis. Lär bli sju mål, åtta gula och minst en delikatess från Sergio Canales som kommer spridas som en löpeld på sociala medier.

Nu tar vi helg!

När både de katalanska blaskorna och de huvudstadsbaserade motsvarigheterna skriver om exakt samma sak finns det ofta substans i det hela.

Därför är det svårt att tro att det inte finns någon sanning i att Barcelona har börjat tröttna på Ousmane Dembélés inställning. Att någonting varit snett under hösten har ingen undgått. Trots en del väldigt bra prestationer har miljardvärvningen uteslutits från startelvan i de viktigaste matcherna.

Än mer tydligt att tränare Ernesto Valverde inte har fullt förtroende för Dembélé blev det när Lionel Messi var skadad och Rafinha helt från ingenstans klev före i kön.

Om det finns något underliggande som gryr mellan Valverde och Dembélé låter jag vara osagt, men det som spansk media har rapporterat om i veckan är ytterst speciella uppgifter som säkert ligger till grund varför fransmannen ofta fått sitta kvist. Det är i alla fall en av anledningarna.

Vad handlar det om då? Jo, han ägnar lite för mycket tid åt TV-spel i stället för att jobba för sin plats i laget. Häromveckan påstod han att han led av magont och inte kunde träna, men enligt klubbläkarna var han helt frisk.

AS använder rubriken “Barcelona fruktar Dembélés spelmissbruk” och pekar på en rad tillfällen då han slarvat rent disciplinärt.

Att Barcelona går i tankar om att sälja anfallaren om rätt bud kommer in känns som en garanti. Att det redan börjat skära sig är ett dåligt tecken. Det är upp till huvudpersonen själv att bevisa sin plats och börja hålla ordning på sig själv om karriären ska få ett lyft i Katalonien.

***

Ett par positiva saker från den spanska landslagssamlingen var debutanterna Pablo Fornals och Brais Méndez. Den sistnämnde nätade mot Bosnien och har redan haft många ögon på sig från de brittiska öarna, något som inte lär avta efter det här.

Även Fornals är det många som följer. Arsenal är nästa klubb som ställt sig på rad och håller koll på Villarreals spelskicklige mittfältare. Hans utveckling de senaste två åren har varit fantastisk och blir det inte Premier League nästa säsong är det någon av de spanska giganterna som lyckats locka honom. Så bra är han.

Tyvärr blir de ekonomiska förutsättningarna ett fall för många av de spanska klubbarna i slutändan. Villarreal kan definitivt utmana Arsenal sportsligt emellanåt, men kan aldrig mäta sig på ett ekonomiskt plan.

Den spanska invasion till Premier League som pågått under de senaste åren tror jag bara är början…

Jag har inte sett många bildrutor från Segunda División den här säsongen, men så här i landslagstider – oavsett om Nations League adderat väldigt många element som annars saknats när det bara spelas träningslandskamper eller förutsägbara kvalmatcher – är det skönt att åtminstone få en liten dos av klubblagsfotbollen trots allt.

Och just den här helgen fanns det också all anledning att rikta ett öga mot Segundan. Den främsta? Ett av landets hetaste derbyn ägde rum – och var precis som ett derby ska vara. Uppladdning i dagarna långa inför, en kokande arena och en match med mycket känslor.

Real Oviedo är tillbaka på allvar och fortsätter sin marsch mot högstaligan. Men att slå största antagonisten Sporting Gijón är ungefär som derbydigniteten i Sevilla – det kan hjälpa eller stjälpa en hel säsong.

Ovideo satsar för att ta klivet upp och har en rutinerad trupp med totalt över 500 La Liga-matcher. Tidigare Real Sociedad-högerspringaren Carlos Martínez, förre Espanyol-mittbacken Juan Forlín och mellanbrorsan i Ñíguez-klanen (Saúl Ñíguez i Atlético är den som nått längst) Aarón är några av namnen. Liksom tidigare Atlético & Osasuna-anfallaren Ibrahim Baldé, eller kort och gott “Ibra” som han väljer att ha på tröjan.

Hans 1-0-mål mot Sporting Gijón gjorde faktiskt skäl att ha just “Ibra” på ryggen. Ett litet konststycke som helt enkelt förde tankarna till en viss svensk.

Real Oviedo har något fint på gång. Sporting har haft en något tyngre inledning men borde lyfta i tabellen (plats 14 just nu). Inom en femårsperiod hoppas jag att vi får se det asturiska derbyt i La Liga. Det vore vackert.

***

Säsongens upplaga av Segunda División är vansinnigt jämn och det var svårt att peka ut självklara topplag och bottenlag på förhand.

Att Málaga skulle vara i toppen och nosa torde väl anas, men på pappret blev jag knappast knäsvag av den trupp som spikades när transferfönstret var stängt. En av de som klev in på träningsanläggningen som ett nytt ansikte vad Sead Haksabanovic. Halmstad-talangen som haft det kämpigt på de brittiska öarna och behövde speltid för att få igång ett vad jag kan ana något sargat självförtroende.

Málaga kändes bra på förhand. Det skulle “skyndas långsamt” tillbaka. En miljö som känns perfekta för en bolltrollare som Haksabanovic.

Men det är aldrig enkelt att bara gå in och ta en plats. Han har väntat länge på sin chans och i helgen fick han så äntligen göra debut när han lirade hela andra halvlek i segern mot Nástic.

Låt oss hoppas att det här bara var början.

***

På tal om Nations League, har ni tagit er tid att kolla något?

Jag var som många andra tveksam i början, men har verkligen bara blivit positivt överraskad. En nation som Finland kan helt plötsligt ha fyra raka tävlingssegrar. Många har ökat intresset för landslaget i och med att matcherna är jämnare. Dessutom är det alltid ett par guldkorn till stormatcher varje uppehåll. Så har det sällan varit under det vanliga slentriankvalet.

Och Spanien? Tja, den där suveräna inledningen betyder ju ingenting i slutändan om jobbet inte görs hela vägen över mållinjen.

Offensivt känns Luis Enriques landslag otroligt spännande. Det händer mycket, det finns ändå viss variation där saker och ting säkerligen kommer bli bättre och sätta sig mer med tiden.

Men defensivt känns det ganska urholkat och inkonsekvent. Det straffar sig mot bra nationer som Kroatien och England.

Några Nations League-dagar kvar innan vi spänner bågen och jobbat ligaspel hela vägen till jul.

Jaha, precis när Betis och Celta har genomfört höstens galnaste match för säsongen så åker de grönvita till Camp Nou och pytsar FYRA, roffar åt sig samtliga poäng och ser till att göra toppen både jämnare och mer spännande.

Ja, jag älskar den här upplagan av Real Betis. Jag erkänner det. Det borde ni också göra.

Vad finns där att ogilla? Jag letar ogärna fel, men hjälp mig om ni kan.

Vad finns där att gilla? Det mesta. En trebackslinje och yttrar som “bara kör” är en grej. Att Joaquín fortfarande kan trolla en annan. Att Sergio Canales spelar fotboll på en nivå som gör han till en av ligans just nu bästa spelare (Luis Enrique, lyft luren!) en tredje.

Lägg till att William Carvalho börjat bli varm i kläderna och Giovani Lo Celso ser ut att aldrig ha gjort något annat än att driva på ett Betis-mittfält.

Det är garanterad underhållning och just nu har laget det berömda flytet. Segern på San Siro mot Milan kommer skriva in sig i historieböckerna. Det var en stor seger för klubben och en ännu större seger för fansen. Nu fortsätter Betis rida på vågen och det här är ytterligare en skalp och en match som det kommer pratas länge om.

Barcelona-Betis 3-4. Den ni!

***

Trodde lagkamraterna att “det mesta löser sig som vanligt” bara för att Lionel Messi var tillbaka efter sin skada?

I det katalanska lägret hjälper det inte att ha gjort en handfull imponerande insatser i rad. Kommer en sån här förlust – framför allt på hemmaplan – börjar kritikernas pennor vässas direkt. Det är ihåligt, det är för slarvigt, det är för Messi-beroende och det är för få offensiva alternativ på bänken kommer det stå.

Med viss befogenhet. Men vi har också lärt oss att inte dra för stora växlar av ett enskilt resultat. Det är fortfarande ett Barcelona som demolerade Real Madrid för bara ett par veckor sedan och samma vecka städade undan Inter som ingenting.

***

Precis när Marc-André ter Stegen pratats om som världens potentiellt sett bäste just nu kastar han in en boll.

Även solen har fläckar. Men det kan kosta dyrt.

***

Varken Borja Bastón eller Jonathan Calleri – som spelade från start – nätade för Alavés i helgen. Men det gjorde inropande Rubén Sobrino.

John Guidetti? Fast förankrad på bänken. Igen.

Det är tydligt att han är fyra i ledet just nu och så länge resultaten går Alavés väg kommer det bli svårt för Abelardo att förändra. Guidetti kommer få sina möjligheter framöver – men det är ungefär samma läge som i Celta Vigo förra hösten. Det gäller att till hundra procent vara där när chansen kommer. Annars kan det bli en lång säsong.

***

Santiago Solaro: 4/4.

***

Espanyols tuffa spelschema har börjat och det är nu vi får ett kvitto på vad den här fina säsongsinledningen egentligen är. Borja Iglesias mål räckte inte till poäng på Ramón Sánchez Pizjuán. Däremot var det fjärde matchen i följd som sommarens rekordvärvning nätade. Vet ni när någon senast gjorde mål i fyra raka matcher för Espanyol? Det var 2004. Vet ni vem det var?

Klart ni vet: Raúl Tamudo.

Fint att minnas gamla lirare som Tamudo ibland. Speciell karaktär.

***

Kul att se att Valencia äntligen hittat in på vinnarspåret. Två raka, minsann. Det har alltså inte hänt tidigare under den här säsongen.

Kul också att det är de yngre förmågorna som lett Valencia ur den mörkaste tunneln. Kanske Carlos Soler och Santi Mina främst.

Nu behåller Marcelino sitt jobb ett tag till.

Atlético hade alltså 31 procent bollinnehav HEMMA mot Dortmund i går. Förvisso inget motstånd som helst, det blev trots allt torsk med 4-0 på Westfalen häromveckan.

Men ändå. Atlético har inga duvungar på mittfältet och Rodrigos intåg centralt i banan ska göra laget mer kapabelt att styra matcher och diktera spelet.

Fast Diego Simeone verkar bara rycka på axlarna. Det kommer matcher då lag faller djupt och den typ av spel kommer behöva praktiseras i större utsträckning. Att möta ett skickligt Dortmund på hemmaplan är väl egentligen precis vad Atleti vill.

Det blev 2-0 på Metropolitano i går. Atlético, med 31 procent bollinnehav, avlossade 15 skott varav sju på mål.

Dortmund? Inte en enda boll på mål.

Jag har påpekat det tidigare. Den här upplagan av Atlético har inte varit i närheten av sin kapacitet ännu. Det finns många individer som letar efter formen. Därför bör laget inte räknas ut av någon.

***

Han fick förvisso god hjälp av sitt försvar i går – det får han nästan alltid – men oavsett vad höll Jan Oblak nollan för hundrade gången i match nummer 178 för Atlético.

Herregud vilket facit det är.

***

Härligt att höra Champions League-hymnen rulla inför ett fullsatt San Siro. Det blev delad pott mellan Inter och Barcelona och det är en poäng som båda lagen är ganska nöjda med. Framför allt Barcelona, som redan är klart för åttondelsfinal som första lag i säsongens CL-upplaga och har peggat upp bra för att göra det som gruppetta.

Malcom då? Det klart han måste omnämnas. 21-åringen har legat längst nere i hörnet på Ernesto Valverdes frysbox de senaste månaderna men fick äntligen chansen att hoppa in nu när Leo Messi ändå saknades.

Snacka om att ta chansen också. Ett väldigt fint mål på egen hand gav tårar hos huvudpersonen själv och garanterat en boost inför framtiden.

Det ter sig fortfarande ganska märkligt varför brassen inte fått mer speltid. Valverde har varit intetsägande på alla frågor men det är uppenbart att det är någonting som inte synkat.

Kanske var det här första stora steget i rätt riktning.

Tanken var att jag i går, på en ledig söndag, skulle gått på allsvensk fotboll. Signalfel, dörrstrul, strömavbrott och en hel del andra käppar i hjulen så insåg jag att något tåg inte skulle ta mig från södra Sverige till vår huvudstad.

Som tur är finns det saker att göra även om man sitter fast flera timmar i Flen. Att se i kapp lite matcher från den iberiska halvön, exempelvis. Där lyckades inte Atlético Madrid komma upp i nivå – ännu en gång mot ett på pappret klart sämre lag bör poängteras – och slarvigt halkade efter lite i toppen. För att inte tala om den andra Madrid-elefanten som hade vansinniga problem i Santiago Solaris första match som ansvarig. Det var centimeter ifrån Valladolid-ledning flera gånger på Santiago Bernabéu, men till slut kom ett klassiskt Madrid-ryck sista tio och biffen var klar.

Kul att Vinicius, som haft Solari som tränare i Castilla och fått enormt förtroende där, fick chansen direkt och tog den. Han ser väldigt lätt ut i steget och verkar inte ha några som helst problem att kliva in framför 80 000 och spela fotboll. Han kommer sättas på större prov framöver och det är väl inte redan i det här skedet som Real Madrid ska börja sätta hoppet till Vinicius, men han har sannerligen någonting och känslan är att det bara blir fler minuter i A-laget hädanefter.

Valencia då? Nä, vindarna har inte vänt. Avslut på avslut men förjävlig precision, rent ut sagt. Girona vann på Mestalla med 1-0 och deras gedigna insats ska inte förringas på något sätt. Men det gör ont att se Valencia så grått och låst som det är just nu och varit hela hösten.

Marcelino verkar obrydd, säger mest samma saker och förändrar i sin startelva nästan lika ofta som jag byter strumpor. Klockan måste börja ticka.

***

Ingenting var dock i närheten av det som utspelade sig i går. Och då jämför jag inte med alla vackra inramningar på de allsvenska arenorna – mäkta bra de svenska supportrarna är på att hylla sina ikoner – utan tänker mer som underhållningsvärde. För matchen sent i går på Benito Villamarín var något i hästväg.

Det var en sån där match som Real Betis alltid är involverat i ett par gånger per säsong. Den här gången mot Celta Vigo.

Matchen hade precis allting. Inramning, känslor, läckra kombinationer, individuella tekniska nummer, högklassiva målvaktsräddningar, en elegant frisparkscurl i krysset och en frisparkscurl i ribban…

Framför allt var det ett Betis som tappade en 2-0-ledning med mersmak till 2-3 på några minuter, för att sedan kvittera genom Villamaríns nye favorit Sergio Canales, och kort därpå räddas av ribban och lösa en poäng med blotta förskräckelsen.

För mig är det precis vad La Liga är och står för.