Tanken var att jag i går, på en ledig söndag, skulle gått på allsvensk fotboll. Signalfel, dörrstrul, strömavbrott och en hel del andra käppar i hjulen så insåg jag att något tåg inte skulle ta mig från södra Sverige till vår huvudstad.
Som tur är finns det saker att göra även om man sitter fast flera timmar i Flen. Att se i kapp lite matcher från den iberiska halvön, exempelvis. Där lyckades inte Atlético Madrid komma upp i nivå – ännu en gång mot ett på pappret klart sämre lag bör poängteras – och slarvigt halkade efter lite i toppen. För att inte tala om den andra Madrid-elefanten som hade vansinniga problem i Santiago Solaris första match som ansvarig. Det var centimeter ifrån Valladolid-ledning flera gånger på Santiago Bernabéu, men till slut kom ett klassiskt Madrid-ryck sista tio och biffen var klar.
Kul att Vinicius, som haft Solari som tränare i Castilla och fått enormt förtroende där, fick chansen direkt och tog den. Han ser väldigt lätt ut i steget och verkar inte ha några som helst problem att kliva in framför 80 000 och spela fotboll. Han kommer sättas på större prov framöver och det är väl inte redan i det här skedet som Real Madrid ska börja sätta hoppet till Vinicius, men han har sannerligen någonting och känslan är att det bara blir fler minuter i A-laget hädanefter.
Valencia då? Nä, vindarna har inte vänt. Avslut på avslut men förjävlig precision, rent ut sagt. Girona vann på Mestalla med 1-0 och deras gedigna insats ska inte förringas på något sätt. Men det gör ont att se Valencia så grått och låst som det är just nu och varit hela hösten.
Marcelino verkar obrydd, säger mest samma saker och förändrar i sin startelva nästan lika ofta som jag byter strumpor. Klockan måste börja ticka.
***
Ingenting var dock i närheten av det som utspelade sig i går. Och då jämför jag inte med alla vackra inramningar på de allsvenska arenorna – mäkta bra de svenska supportrarna är på att hylla sina ikoner – utan tänker mer som underhållningsvärde. För matchen sent i går på Benito Villamarín var något i hästväg.
Det var en sån där match som Real Betis alltid är involverat i ett par gånger per säsong. Den här gången mot Celta Vigo.
Matchen hade precis allting. Inramning, känslor, läckra kombinationer, individuella tekniska nummer, högklassiva målvaktsräddningar, en elegant frisparkscurl i krysset och en frisparkscurl i ribban…
Framför allt var det ett Betis som tappade en 2-0-ledning med mersmak till 2-3 på några minuter, för att sedan kvittera genom Villamaríns nye favorit Sergio Canales, och kort därpå räddas av ribban och lösa en poäng med blotta förskräckelsen.
För mig är det precis vad La Liga är och står för.