Jag har inte sett många bildrutor från Segunda División den här säsongen, men så här i landslagstider – oavsett om Nations League adderat väldigt många element som annars saknats när det bara spelas träningslandskamper eller förutsägbara kvalmatcher – är det skönt att åtminstone få en liten dos av klubblagsfotbollen trots allt.
Och just den här helgen fanns det också all anledning att rikta ett öga mot Segundan. Den främsta? Ett av landets hetaste derbyn ägde rum – och var precis som ett derby ska vara. Uppladdning i dagarna långa inför, en kokande arena och en match med mycket känslor.
Real Oviedo är tillbaka på allvar och fortsätter sin marsch mot högstaligan. Men att slå största antagonisten Sporting Gijón är ungefär som derbydigniteten i Sevilla – det kan hjälpa eller stjälpa en hel säsong.
Ovideo satsar för att ta klivet upp och har en rutinerad trupp med totalt över 500 La Liga-matcher. Tidigare Real Sociedad-högerspringaren Carlos Martínez, förre Espanyol-mittbacken Juan Forlín och mellanbrorsan i Ñíguez-klanen (Saúl Ñíguez i Atlético är den som nått längst) Aarón är några av namnen. Liksom tidigare Atlético & Osasuna-anfallaren Ibrahim Baldé, eller kort och gott “Ibra” som han väljer att ha på tröjan.
Hans 1-0-mål mot Sporting Gijón gjorde faktiskt skäl att ha just “Ibra” på ryggen. Ett litet konststycke som helt enkelt förde tankarna till en viss svensk.
Real Oviedo har något fint på gång. Sporting har haft en något tyngre inledning men borde lyfta i tabellen (plats 14 just nu). Inom en femårsperiod hoppas jag att vi får se det asturiska derbyt i La Liga. Det vore vackert.
***
Säsongens upplaga av Segunda División är vansinnigt jämn och det var svårt att peka ut självklara topplag och bottenlag på förhand.
Att Málaga skulle vara i toppen och nosa torde väl anas, men på pappret blev jag knappast knäsvag av den trupp som spikades när transferfönstret var stängt. En av de som klev in på träningsanläggningen som ett nytt ansikte vad Sead Haksabanovic. Halmstad-talangen som haft det kämpigt på de brittiska öarna och behövde speltid för att få igång ett vad jag kan ana något sargat självförtroende.
Málaga kändes bra på förhand. Det skulle “skyndas långsamt” tillbaka. En miljö som känns perfekta för en bolltrollare som Haksabanovic.
Men det är aldrig enkelt att bara gå in och ta en plats. Han har väntat länge på sin chans och i helgen fick han så äntligen göra debut när han lirade hela andra halvlek i segern mot Nástic.
Låt oss hoppas att det här bara var början.
***
På tal om Nations League, har ni tagit er tid att kolla något?
Jag var som många andra tveksam i början, men har verkligen bara blivit positivt överraskad. En nation som Finland kan helt plötsligt ha fyra raka tävlingssegrar. Många har ökat intresset för landslaget i och med att matcherna är jämnare. Dessutom är det alltid ett par guldkorn till stormatcher varje uppehåll. Så har det sällan varit under det vanliga slentriankvalet.
Och Spanien? Tja, den där suveräna inledningen betyder ju ingenting i slutändan om jobbet inte görs hela vägen över mållinjen.
Offensivt känns Luis Enriques landslag otroligt spännande. Det händer mycket, det finns ändå viss variation där saker och ting säkerligen kommer bli bättre och sätta sig mer med tiden.
Men defensivt känns det ganska urholkat och inkonsekvent. Det straffar sig mot bra nationer som Kroatien och England.
Några Nations League-dagar kvar innan vi spänner bågen och jobbat ligaspel hela vägen till jul.