I dessa till stor del själlösa fotbollstider där spelare drivs mer av pengar och ting än kärlek för en klubb är det uppfriskande och fantastiskt när vissa spelare bevisar att lojalitet fortfarande existerar.
Iker Muniain har tillhört Athletic Club sedan 2005. Han A-lagsdebuterade fyra år senare och har nu gjort över 350 seniormatcher för klubben. När Athletic vann spanska supercupen – ni vet, titeln som inte räknas – efter seger i ett dubbelmöte med Barcelona så tatuerade Muniain in pokalen på benet.
Vad som är så speciellt med den aktionen? Muniain spelade inte ens. Han var långtidsskadad.
I dagarna har Muniain så förlängt sitt kontrakt med klubben han alltid älskat, klubben som gett honom allt och alltid funnits där igenom flera långa skadeperioder. Det nya kontraktet sträcker sig till 2024.
Vad som är så speciellt med kontraktet? Det innehåller ingen utköpsklausul. Det gör Muniain helt unik i La Liga. Han är den ende spelaren vars kontrakt inte innehåller någon utköpsklausul. Ett sätt för honom att visa sin lojalitet och säga att han är Athletic trogen så länge klubben vill.
Jag gillar Iker Muniain.
***
Det är alltid svårt att spekulera i hur talangfulla spelare utvecklas och hur långt de kan nå. Men ibland känns det bara ologiskt.
Sandro Ramírez är ett exempel på en ologisk utveckling. Han var en målmaskin under sina ungdomsår i La Masía och hann även med att vinna ett par ligatitlar innan han lämnade Barcelona. Han var förvisso aldrig riktigt nära att etablera sig på allvar i A-laget – men nog fanns någonting där. Nog såg man att alla hundratals mål som gjorts från femmanna-planer till äldsta juniorleden inte var en bluff.
Det underströks om inte annat när han smällde in 14 mål på 30 matcher i Málaga säsongen 2016/17. Där och då kändes det precis rätt.
Alright, Barcelona kanske var en nivå för tuff. Men en rimlig La Liga-klubb i mittenskiktet vore perfekt.
Vad som har hänt efter det? Ett fatalt misslyckande i Everton, en lika usel sejour i Sevilla och en ännu sämre höst bakom sig i Real Sociedad. 23-åringen har bara startat en match i La Real sedan ankomsten i somras. Målkontot? Det ekar fortfarande tomt.
Ibland begriper jag inte hur det kan gå snett i så många klubbar när spelaren i fråga uppenbarligen redan bevisat sig på en hög nivå tidigare.
Nu har det ramlat in uppgifter om att Real Sociedad vill avbryta säsongslånet redan i januari och skeppa tillbaka Sandro till Everton. Det börjar bli en riktigt tragisk historia.
***
Det klart Sevilla vill och kommer utnyttja klausulen på 30 miljoner euro som gör André Silva permanent.
Definitionen av välinvesterade pengar i dagens fotbollsklimat.
***
Hörni, vilken La Liga-helg som omfamnar oss så här direkt efter ett landslagsuppehåll. Det är några ruskigt fina bataljer som står redo. Atlético-Barcelona sticker så klart ut mest. Lördagskvällens toppmöte blir oerhört intressant och det känns som det kan ge en hint om fortsättningen.
Är Atlético – som fortsätter att smyga under radarn – en utmanare med full kraft? Jag vidhåller att Diego Simeone inte i närheten fått ut det bästa av sin trupp den här säsongen. Kollektivt är laget starkt, det finns höga toppar som visades framför allt i matchen mot Dortmund, men rent individuellt finns det många som har mer att ge.
Skulle Atleti vinna är det en passning mot alla att laget är en guldkandidat. Oavgjort? Hade fortsatt bidra till att en jämn toppstrid blir ännu jämnare.
Barcelona-triumf? Det hade satt laget i förarsätet rejält. Media älskar ju att slänga sig med uttrycket “sexpoängsmatch” men den känslan är rakt igenom genuin inför den här matchen.
Glöm inte heller Villarreal-Betis. Lär bli sju mål, åtta gula och minst en delikatess från Sergio Canales som kommer spridas som en löpeld på sociala medier.
Nu tar vi helg!