Höstens elva i La Liga

Höstsäsongen är färdigspelad. Många oväntade saker har skett under hösten och tabellen skvallrar om en vår som kommer innehålla stor dramatik. Möjligen att ett par lag redan ligger ett par steg efter i botten, men det kommer bli tight om många platser hela vägen in på mållinjen. Var så säkra.

Nu summerar vi den här hösten och det görs sedvanligt med den bästa elvan. Helt subjektivt, förstås. Argumentera gärna för era favoriter om ni tycker jag är helt snett på det.

Höstens elva i La Liga 2018:

ter Stegen (Barcelona)
Carvajal (Real Madrid) – Piqué (Barcelona) – Bartra (Real Betis) – Alba (Barcelona)

***

Målvakt: Marc-André ter Stegen (Barcelona)
Har tagit nästa kliv i sin utveckling mot en av de allra bästa. Är det ens någon som presterat på den nivån annan målvakt i toppligorna som ter Stegen gjort den här hösten?

Högerback: Dani Carvajal (Real Madrid)
En av de som kan kvittera ut ett bra betyg i Real Madrid den här hösten. Framför allt märks det av när Dani Carvajal inte spelar. Hans fart och fläkt på den där högerkanten är oerhört viktig.

Mittback #1: Gerard Piqué (Barcelona)
Samuel Umtiti gick sönder, Thomas Vermaelen är alltid sönder och helt plötsligt fick Gerard Piqué en ny partner att spela ihop sig med i form av Clément Lenglet. Veteranen, som man numera får tillstå att kalla Piqué, har tagit ett ännu större ansvar i backlinjen – nu också som en av vicekaptenerna i truppen.

Mittback #2: Marc Bartra (Real Betis)
Piqués gamla lagkompis Marc Bartra har lämnat Dortmund och fått ett sanslöst lyft i Betis. Som ledaren och den centrala figuren i trebackslinje har Bartra hittat en perfekt roll för sitt passningsspel och dikterande.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Leo Messis bästa kompis på fotbollsplanen. Bara det räcker väl egentligen som motivering. Barças vänsterkant har varit överbelastad sedan Dani Alves lämnade och det har gjort Alba väldigt gott.

Mittfältare #1: Éver Banega (Sevilla)
Vilket år han har haft ändå, Éver. En av få argentinare som gjorde bra ifrån sig i VM och en gigantisk nyckelspelare i Sevilla. Har lyckats hålla sig borta från trubbel ett bra tag nu och när hans fotbollskunskaper får stå i centrum har det alltid varit synonymt med kvalité.

Mittfältare #2: Rodrigo Hernádez (Atlético Madrid)

Mittfältare #3: Pablo Sarabia (Sevilla)
Hans poängskörd är skillnaden mellan att vara ett mittenlag och att slåss i toppen för Sevilla. Hans nya och alltmer centrala roll under Pablo Machin är klockren.

Anfallare #1: Lionel Messi (Barcelona)
Det går att lyfta många den här hösten, men ingen kandiderar egentligen med Lionel Messi om vem som varit ligans största utropstecken. Det känns mer glädjefyllt och motiverat än någonsin när argentinaren spelar fotboll.

Anfallare #2: Cristhian Stuani (Girona)
Efter att ha öst in mål under sin debutsäsong i Girona ifjol visste försvaret Cristhian Stuanis potential. Har det förändrat något? Knappast. Den uruguayanske anfallaren har fortsatt varit ett konsekvent namn i målprotokollet och hans elva fullträffar den här hösten motsvarar 61 procent av Gironas totala målskörd i ligan.

Anfallare #3: Iago Aspas (Celta Vigo)
Jag skrev om Aspas för ett par veckor sedan och hans betydelse för Celta. Och det klart att ligans enskilt viktigaste spelare för sitt lag även platsar här?

Höstens tränare: Pablo Machín (Sevilla)
Det klart att hipster-svaret stavas Pepe Bordalás. Getafe-tränaren har följt upp förra säsongens formidabla succé med en höst som varit lysande. Med ett halvdant spelarmaterial har Bordalás fått ut snudd på maximalt och spelar en pragmatisk fotboll. Nästa steg måste vara nära. Men det går ändå inte komma ifrån Pablo Machín. Sättet han har tagit över Sevilla och på ett modigt sätt satt sin prägel och inte varit rädd för att förändra matcher och sitt eget spelsystem är beundransvärt.

Övriga som förtjänar ett omnämnande efter den här hösten: Fernando Pacheco (Alavés), Ximo Navarro (Alavés), Dani Carriço (Sevilla), Ivan Rakitic (Barcelona), Giovani Lo Celso (Real Betis), Sergio Canales (Real Betis), Brais Méndez (Celta), Borja Iglesias (Espanyol) & Luis Suárez (Barcelona).

Vilken sensationellt dålig höst det här har varit för Valencia. Klubben som äntligen såg ut att vara på rätt väg, inte bara rent sportsligt utan även en gnutta mindre turbulens i styrelserummet. Marcelino kändes helt rätt som tränare och fick ett större ansvar även när det gällde rekryteringar. Det här var på riktigt. Ett långsiktigt Valencia, redo för nästa steg. Det där steget tillbaka.

Och förutsättningarna inför den här säsongen kunde knappast varit bättre. Truppen kändes starkare än på ett decennium. Det fanns både bredd och spets, gammalt som ungt. Spännande nyförvärv. Inte särskilt mycket som gick förlorat från förra säsongen.

Med detta sagt är det för mig helt obegripligt att det har sett ut som det har gjort i höst. Att bara vinna fyra ligamatcher på 17 matcher och i ärlighetens namn inte vara nära avancemang i Champions League är långt ifrån godkänt.

Jag har svårt att sätta fingret på något primärt som särskiljer höstens Valencia med förra säsongens. Att Gonçalo Guedes varit skadad och inte i närheten av toppformen har bidragit negativt. Att ingen anfallskonstellation fungerat hundraprocentigt och att nyförvärven Michy Batshuayi och Kevin Gameiro varit enorma floppar är så klart en del. Inte minst gällande det offensiva haveriet och fler gjorda mål framåt än spelade matcher.

Men även i spelet finns det många fler brister. Det är som att varje individ gått ner sig en nivå och att hela kollektivet Valencia som flög fram förra hösten framstår som en fantasi för supportrarna. Jag förstår irritationen på Mestalla. Samma spelare, sämre prestationer.

Nu firar ändå Valencia jul som tabellåtta i La Liga vilket inte är total katastrof. Poängavståndet till Champions League är bara sju poäng.

Men spelmässigt har den här hösten inte gett något hopp alls. I årets sista match mot Huesca var det stundtals okej spel, emellanåt faktiskt rätt bra kombinationer som vid 1-0-målet, men i det totala närmare uselt.

Valencia lyckas inte föra en match hemma på Mestalla – inför engagerade åskådare som redan påbörjat klubbens 100-årsjubileum och mottog spelarbussen på ett sätt som bara Valencias supportrar kan göra – mot seriens klart sämsta lag.

Nu blev det ändå tre poäng. Italienaren Cristiano Piccini hade avancerat från sin högerbacksposition och smällde in segermålet i matchens sista sekund. Hade italienaren inte gjort mål hade Valencia firat jul och nyår på plats 14 i tabellen. Man brukar säga att skillnaden mellan dåre och geni är hårfin. Skillnaden mellan en okej tabellplacering och en katastrofal är lika marginell.

Valencia kommer ur den här hösten med blotta förskräckelsen, men oavsett om laget tagit sig upp på övre halvan så krävs det att någonting händer. Frågan är om Piccinis mål verkligen var bra i det långa loppet? Kanske köpte det bara Marcelino mer tid? Jag tror att Valencia redan borde ha klippt navelsträngen – men har gärna fel och ser Marcelino få fart på det här gänget igen. Det är ju trots allt samma gubbar.

***

Är det Sevillas bristande bredd som blottar sig nu?

Alright, inget lag reagerar positivt utan sina två bästa spelare. Speciellt inte när båda är centrala mittfältare. Så långt är jag med.

Men maken till skillnad på lag med eller utan Éver Banega och Pablo Sarabia. Laget som klev ut på banan mot Leganés skulle aldrig ha någonting med toppen i La Liga att göra.

Jag är väldigt spänd på vad sportchef Joaquín Caparrós har i görningen inför januarifönstret. Hur mycket finns det egentligen att röra sig med? Vissa positioner hade behövt stärkas upp. Inte nödvändigtvis spets, men bredd.

Han kostade över en miljard. Han var skadad i stort sett hela sin första säsong i klubben. Och har han uppenbarligen problem att passa tider och lägga ifrån sig spelkonsolen.

Men på fotbollsplanen ser Ousmane Dembélé ut att trivas bättre än någonsin. Så självklar, så obrydd och så rofylld. Han älskar att spela fotboll. Att det sitter 70 000 på läktaren verkar knappast lägga mer press än den som redan finns på fransmannens axlar.

Den här hösten har han börjat betala tillbaka det där miljardbeloppet och trotsat många av de som tvivlar.

En spelare jag sätter ett större frågetecken över är Philippe Coutinho. Som också värvades för en enorm bunt med pengar. I vilken roll är han tänkt? Det enda vi vet att det knappast är som inhoppare. Men det är den rollen han har just nu.

I pocket-rollen där Andrés Iniesta lirade tidigare har han inte kommit till sin rätt. Han är lite för statisk offensivt och lite för svag i det defensiva positionsspelet. Skillnaden när Barcelona spelar med Arthur eller Arturo Vidal på tremannamittfältet kontra Coutinho är stor. Där kommer han inte få spela.

Och som en del av trion där fram? Också tveksamt. I alla fall just nu. Dembélé bringar en helt annan balans till det offensiva spelet med sin snabbhet och förmåga att hålla bredd. Coutinho behöver mer boll för att vara som bäst. Men det förstås Leo Messi som alla letar efter i första hand.

Medan övriga nyförvärv har hittat sina roller allt tydligare framstår Barcelonas värvning av Philippe Coutinho som alltmer överflödig. Just nu finns det ingen självklar roll till brassen och att lägga långt över en miljard för en spelare som nöter bänk var knappast tanken på förhand.

***

Atlético Madrid har börjat komma igång allt mer. Det blev “bara” 1-0 hemma mot Espanyol men kunde, och borde, blivit desto mer.

Det säger må hända lika mycket om Espanyol som fortsätter sin kollaps, men också en del om Atlético. Spelet har börjat sätta sig bättre och jag tycker mig märka en skillnad jämfört med hur det såg ut för ett par månader sedan.

Jag vet att det finns många som slagit på stora trumman och redan har myggat av Atlético som titelutmanare. Jag är tämligen säker på att Madrid-laget kommer vara med hela vägen. De blir bara bättre och bättre.

***

Det var väldigt fina scener från Benito Villamarín tidigare i dag.

Real Betis-supportrarna kastade in gosedjur på planen inför matchen mot Eibar, detta i en kampanj för att skänka bort dem missgynnande familjer och barn nu till jul.

***

Jobbigt för Celta Vigo att Iago Aspas klev av skadad på Camp Nou, men förmodligen inget långvarigt.

Desto finare att se publikens reaktion när Aspas haltade av. Mängder av Barcelona-supportrar ställde sig upp och applåderade. Jag kan inte minnas när det hände senast och det säger en del om Aspas status i Spanien.

***

Alavés höst är sanslöst imponerande. 28 pinnar är otroligt bra.

För ett par säsonger sedan klarade Leganés nytt kontrakt med bara 35 poäng. Det är förvisso mer undantag än regel, men det krävs en kollaps av stor kaliber för att Alavés ska ha någonting med botten att göra. Och inför säsongen var målsättningen primärt förstås att hålla sig kvar.

Kan bli en harmonisk vår för den baskiska klubben. Och ett delmål bör väl vara att fortsätta kämpa om att bli bäst i regionen.

Vilken säsong det är. Fyra lag inom fem poäng i toppen och den genomgående känslan är att det här är en titelstrid som kommer pågå hela vägen in i det sista.

Sevilla vägrar ge upp drömmen och ser garanterat sin chans att utmana om en ligatitel för första gången på över ett årtionde. Klubben borde agera och förstärka ytterligare i vinter för att ha en trupp som orkar hela vägen över 38 omgångar.

Storlagen från Madrid har vi inte ens sett från deras bästa sidor än. Atlético smyger vidare med en Antoine Griezmann som sakteliga börjar hitta storformen och en Diego Costa som efter operation väntas kunna genomföre vårsäsongen utan smärta. Det blir som ett nyförvärv i sig.

Real Madrid? Trots en svajig och rent ut sagt usel höstsäsong är laget ändå med. Bara fem pinnar efter Barcelona som leder. Det kommer knappast bli sämre. Det är omöjligt. Och det kommer förstärkas i januari.

Likväl som det är en öppen känsla kring toppstriden råder inga tvivel om att Barcelona har ett litet försprång och just nu är laget i bäst form. Levante slaktades på Ciutát de Valencia och Lionel Messi visade varför han är topp fem i världen.

Även parhästen Luis Suárez hade en väldigt bra dag på jobbet – trots att han borde gjort minst en balja till – och tillsammans har Barças anfallsduo gjort 25 ligamål. Det är fler än hela Atlético och Real Madrid gjort den här hösten.

***

Grande Joaquín firade 500 matcher i La Liga under söndagen. Veteranen lirade från start när Real Betis bortaslog Espanyol – som fortsätter falla som ett korthus i tabellen – och smyger med bakom toppkvartetten.

Betis är femma i La Liga nu, har ett av ligans starkaste försvar och fortfarande sparkapital i samtliga anfallsspelare. Det kanske blir svårt att avancera ytterligare i tabellen, men satsningen hos de grönvita börjar bära frukt även på planen.

***

Beklämmande att se hur svårt Villarreal har att landa segrar. Det har ju känts som att det vänt nu. Spelmässigt börjar Villarreal se ut som Villarreal igen efter den här tunga hösten. Men vad hjälper det? Fotboll handlar om att göra resultat. Ett bra spel löser inga problem om inte det är resultatinriktat.

Just nu är det dock väldigt mycket som går emot Villarreal. Jag tror inte på tur eller otur utan att det mer är ett sargat självförtroende som gör att spelarna inte agerar lika tryggt och skarptänkt som sig bör när matcher ska stängas.

Att ens orka ta ledningen med en man mindre borta mot Huesca (jaja, även om det är Huesca) är starkt. Att ens sabba trepoängaren i fjärde tilläggsminuten är ännu starkare.

***

Ivan Cuéllar stod för en av höstens svettigaste räddningar i fredags. Galen enhandsräddning när Brais Méndez avslutade bara någon meter från mål. Räddade en viktig pinne åt Leganés.

***

I morgon rundar vi av omgång 16. Intressant match väntar från norra Spanien där Alavés – som fallit allt längre ifrån toppen den senaste månaden – möter Athletic som fortsatt är under nedflyttningsstrecket. Lite ångestladdat ändå. Alavés vill inte klappa igenom fullständigt. Athletic måste börja vinna.

La Liga lever som aldrig förr och det är bara hänga med!

Det skulle ju bli “ett av årtiondets största derbyn”. I alla fall när vi pratar Katalonien och stadsderbyt mellan Espanyol och Barcelona. För första gången på många år såg det ut som att den mindre klubben från regionens största stad skulle vara med och utmana i toppskiktet av tabellen. Kanske inte den extrema toppen – även om Espanyol faktiskt låg tvåa i början av november – men i alla fall i hugget om Europa.

Nån månad senare och en 0-4-förlust på hemmaplan mot “storebror” Barcelona är mycket förändrat.

Vad har hänt med Espanyols konsekventa och gjutna defensiv? Var de inledande elva omgångarna bara en bluff?

Laget släppte alltså in åtta mål under de inledande elva matcherna i La Liga. Bättre än bland annat Barcelona och Real Madrid. Nu har Espanyol släppt in tolv mål på fyra fighter. Att Mario Hermoso sviktat och just i derbyt mot Barça i lördags saknades på grund av skada är ingen rimlig förklaring. Det är det kollektiva försvarsspelet som varit en stor nyckel till att Espanyol gått så bra. Rubi har varit tämligen försiktig i sina svar men någonting har förändrats. Kanske har pressen utifrån, att Espanyol helt plötsligt ska klassas som en utmanare, börjat spela ett spratt med truppen.

Det finns anledning att vara orolig. Nu väntar Betis följt av Atlético i ligaspelet innan juluppehållet. Från andraplatsen i början av november är det troligt att Espanyol firar in det nya året från den undre halvan.

***

Övrigt från derbyt i Barcelona?

Det är svårt att skriva en text från den här helgen utan att lämna Lionel Messi. Herregud vad överlägsen han var. Två strålande frisparksmål, en assist och en överlag dominant insats.

Kanske triggas han av att förbises när det gäller de individuella priserna.

***

Pau López!

Gatan vad imponerande han har varit stora delar av den här hösten. Real Betis-målvaktens revansch efter debaclet i Tottenham har inte varit annat än sensationellt under det senaste halvåret.

Han kom alltså på fri transfer till Betis, har tagit en ordinarie tröja och varit en av ligans främsta målvakter. Dessutom hunnit göra välförtjänt landslagsdebut.

López gjorde en lysande insats när Betis trampade hem en 2-0-viktoria mot Rayo Vallecano i söndagens sena match.

Sidneis mål i samma match för övrigt en delikatess värd att kolla in. Han må vara brasse men likväl mittback, för guds skull.

***

Ett sargat och febrilt poängjagande Villarreal var nära att hämta upp ett 0-3-underläge mot Celta Vigo. Även om det blev noll poäng kanske det ändå kan komma att bli en vändpunkt för den gula ubåten. Karaktär pratade spelarna om efter matchen. Det var det som visades när det såg som mörkast ut.

Nu räckte det inte till poäng men kanske kan det få liket att inte bara vakna till liv utan också göra vad som förväntas.

***

Så himla mycket Sevilla att släppa in ett sent kvitteringsmål mot Valencia och ännu en gång tappa dyrbar mark i toppen.

Nu är Mestalla en av de svåraste arenorna att hämta tre poäng ifrån – även om det inte alltid sett ut så under hösten – men likväl. Det är uppenbart att de förväntade guldkandidaterna är långt ifrån hundra och kommer fortsätta tappa poäng. Sevilla behöver knyta ihop sådana här säckar för att vara med.

Med all respekt till Alavés – vilken kanonhöst laget gör – så tror jag fortfarande att fallet kommer. Det kanske inte blir stenhårt, men den baskiska klubben kommer inte kriga om en Champions League-plats i slutet av maj. Det vore en skräll i nästan Leicester-mått.

Jag tycker det är ruskigt starkt att ta en poäng hemma på Mendizorrotza (ett av mina favoritarena-namn för övrigt) hemma mot ett Sevilla i jakt på serieledning. Ett Sevilla som i mångt och mycket känns på riktigt och har fått vittring. Det har börjat pratas om allvar nu. Kan klubben spänna musklerna och gå efter nyförvärv i vinter och skicka ut signaler att de vill utmana hela vägen?

Det är så det snackas och spekuleras, vilket är väldigt kul. Däremot landar jag i känslan att Sevilla hade behövt vinna en sådan match som i söndags för att vara med i guldkampen hela vägen. Trots Alavés nuvarande tabellplacering, självförtroende och faktumet att det är bortagräs.

Jag kanske får käka upp varenda ord. Helt plötsligt står vi i maj med ett Alavés som Baskiens bästa lag och i fullt kraft siktar mot Europa samtidigt som Sevilla slåss om en ligatitel. Jag hoppas det blir så.

Kanske var det rent av starkt av Sevilla att hämta upp underläge till ett kryss. Det kanske säger precis det motsatta mot vad jag landade i här ovan? Må så vara.

Spontana känslan var ändå att Sevilla gick miste om ett par viktiga poäng. Nu när vi ändå pratar om Sevilla som en kandidat att utmana om titeln.

I övrigt då? Det är noterbart att Pablo Sarabia gjorde sin tionde poäng i La Liga den här säsongen. Hans fyra mål och sex assist har gett Sevilla elva pinnar. Det är makalöst vilken x-faktor han är.

Därför är det än märkligare att han inledde på bänken. En dålig insats mot Standard Liege kanske ligger till grund för det, men Pablo Machín har väl än mer än oss andra sett hur vital Sarabia varit för det här laget under hösten. Matchvinnande passning även i förra ligamatchen mot Valladolid.

Aja, oavsett vad så tog han petningen på rätt sätt. Rakt in och levererar bara.

***

Levante-Athletic 3-0.

Jag såg inte måndagens fight men hur kan allt ha gått så snett uppe i Bilbao den här hösten?

EN seger på 14 omgångar. EN.

Just nu under nedflyttningsstrecket med elva pinnar. Marginalerna har varit emot laget många gånger, men det går inte skylla ifrån sig när det inkasserats en ynka seger från augusti till början av december.

Föga förvånande blev det droppen för den sportsliga ledningen som nu har visat Eduardo Berizzo dörren. Gaizka Garitano, som senast tränat Athletics B-lag, kommer in och tar över. Ett namn som klingar bekant? Säkerligen för en del av er. Garitano gjorde stordåd när han förde Eibar upp till La Liga men har därefter inte haft lika lyckade vändor i varken Valladolid eller Deportivo La Coruña.

Känns som ett helt logiskt val. Dessutom en baskisk tränare som är född i Bilbao och har en stark koppling till Athletic sedan tidigare.

Jag tror på Garitano. Det kan i ärlighetens namn inte gå sämre. Nu har han allt att vinna.

***

Dags att skrota Ballon d’Or va?

Att en jury bestående av så många “experter” till journalister och välutbildade fotbollstränare rankar Luka Modric som världens bäste fotbollsspelare gör att de individuella priserna förlorar sitt värde totalt.

I dagens läge finns det fortfarande ingen som ska kunna utmana Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo om den utmärkelsen.

Det är väl trots allt den som är allra bäst på den här sporten? Inte vem som spelat flest stora matcher eller nått långt i ett mästerskap?

Antingen får statuterna förtydligas eller göras om, annars borde Ballon d’Or skrotas. Luka Modric har haft ett jättebra år, han förtjänar att hyllas för det, men är han bättre än alla andra på fotboll? Innerst inne kan det omöjligen finnas någon som sträcker upp handen och svarar ja på den frågan.

Jag inser att jag inte alls varit tillräckligt uppmärksam mot Iago Aspas här i bloggen.

Han är en av de som förtjänar allra mest hyllningar. Det finns ingen som är så given att plocka ut som MVP i sitt lag. Som enskilt betyder allra mest.

Messi? Godín? Stuani? Ja, jo visst går det argumentera för hur mycket de betyder för respektive lag men ingen är riktigt i närheten av Iago Aspas.

Han är den spanjor som gjort flest ligamål den senaste femårsperioden och det med råge. Att göra det i ett lag som knappast kan klassas som ett toppgäng (Celta Vigo parkerar på plats 13 just nu, samma slutplacering som förra säsongen) är vansinnigt imponerande.

I lördags gjorde han båda målen när Celta slog Huesca planenligt hemma på Balaídos. Nu har han ju en renodlad målskytt i Maxi Gómez vis sin sida som gör en del mål, men att ensam stå för 40 procent av målskörden och dessutom vara den grovjobbare och framför allt ledargestalt som Aspas väcker stor beundran.

***

Apropå viktiga spelare och målskyttar så lever fotbollslivet fortfarande bra för Cristhian Stuani. Straffmålet i 1-1-matchen mot Atlético betydde hans elfte för säsongen. Girona har bara gjort sex mål som inte varit från Stuanis fötter eller panna.

Men han är inte lika viktig för sitt lag som Aspas. Bara nästan.

***

Real Madrid-Valencia brukar innebära klassiska bataljer. Den här gången kunde vi kanske inte förvänta oss stordåd, och vi fick det sannerligen inte heller.

Möjligen ett steg framåt för Madrid, även om det inte var särskilt bra, och kanske två steg bakåt för Valencia.

De har inte skämt bort oss den här hösten.

***

Det är ingen hemlighet att det inte kryllat av framstormande talanger från La Masía som fallet var för ett antal år sedan. Å andra sidan kanske det säger mer om vilka spelare som faktiskt har fostrats i akademin under åren. Det kan inte alltid komma fram en Lionel Messi, en Andrés Iniesta eller en Sergio Busquets. Sådana spelare är unika.

Men det har ändå varit betydligt mindre hype kring årskullarna de senaste åren. Efter ett par gyllene generationer med spelare födda 91-95, där förvisso de mest uppsnackade namnen i 95-kullen ganska tidigt föll bort, har Barcelona haft svårt att plocka upp talanger i A-truppen.

Därför var det kul att se Carles Aleñá få komma in i ett viktigt läge mot Villarreal och dessutom göra avtryck. 98-modellen har ett väldigt bra rykte i Barcelona. En vänsterfotad mittfältare som “har lite av varje”. Han A-lagsdebuterade förvisso redan för ett par år sedan, men har successivt jobbat sig in alltmer permanent i Ernesto Valverdes trupp. Det är förstås ingen enkel match att slå sig in på det där mittfältet.

Men att han fick hoppa in före en frysbox-kall Denis Suárez säger ändå någonting om att han vunnit allt mer förtroende från sin tränare, liksom hur långt ner i hierarkin Denis faktiskt har hamnat.

Nu sitter Barça i en skadesituation där flera unga spelare regelbundet tränar med A-truppen och ett par säkerligen kommer få någon chans under hösten. Juan Miranda lär säkert få chansen som vänsterback i brist på alternativ bakom Jordi Alba och tittar vi ännu lägre i åldrarna finns en Riqui Puig som redan charmat många scouter från de brittiska öarna.

Överlag är det dock en tydligt förändrad situation i Barcelona som säkerligen har med kvalité att göra, men kanske också en fråga som är större än så. Carles Aleñá är en av få som sticker ut och sitter inne på en råtalang som inte går att blunda för. Kanske var söndagens match det vi kommer minnas som hans första “riktiga” minuter på den stora scenen.

***

Toppmöte mellan Alavés-Sevilla just nu. Säkert mer om det framöver. Ändå mäktig rad att bara få skriva och låta det vara så. Fyran mot serieledaren (åtminstone inför omgången).