Jag inser att jag inte alls varit tillräckligt uppmärksam mot Iago Aspas här i bloggen.
Han är en av de som förtjänar allra mest hyllningar. Det finns ingen som är så given att plocka ut som MVP i sitt lag. Som enskilt betyder allra mest.
Messi? Godín? Stuani? Ja, jo visst går det argumentera för hur mycket de betyder för respektive lag men ingen är riktigt i närheten av Iago Aspas.
Han är den spanjor som gjort flest ligamål den senaste femårsperioden och det med råge. Att göra det i ett lag som knappast kan klassas som ett toppgäng (Celta Vigo parkerar på plats 13 just nu, samma slutplacering som förra säsongen) är vansinnigt imponerande.
I lördags gjorde han båda målen när Celta slog Huesca planenligt hemma på Balaídos. Nu har han ju en renodlad målskytt i Maxi Gómez vis sin sida som gör en del mål, men att ensam stå för 40 procent av målskörden och dessutom vara den grovjobbare och framför allt ledargestalt som Aspas väcker stor beundran.
***
Apropå viktiga spelare och målskyttar så lever fotbollslivet fortfarande bra för Cristhian Stuani. Straffmålet i 1-1-matchen mot Atlético betydde hans elfte för säsongen. Girona har bara gjort sex mål som inte varit från Stuanis fötter eller panna.
Men han är inte lika viktig för sitt lag som Aspas. Bara nästan.
***
Real Madrid-Valencia brukar innebära klassiska bataljer. Den här gången kunde vi kanske inte förvänta oss stordåd, och vi fick det sannerligen inte heller.
Möjligen ett steg framåt för Madrid, även om det inte var särskilt bra, och kanske två steg bakåt för Valencia.
De har inte skämt bort oss den här hösten.
***
Det är ingen hemlighet att det inte kryllat av framstormande talanger från La Masía som fallet var för ett antal år sedan. Å andra sidan kanske det säger mer om vilka spelare som faktiskt har fostrats i akademin under åren. Det kan inte alltid komma fram en Lionel Messi, en Andrés Iniesta eller en Sergio Busquets. Sådana spelare är unika.
Men det har ändå varit betydligt mindre hype kring årskullarna de senaste åren. Efter ett par gyllene generationer med spelare födda 91-95, där förvisso de mest uppsnackade namnen i 95-kullen ganska tidigt föll bort, har Barcelona haft svårt att plocka upp talanger i A-truppen.
Därför var det kul att se Carles Aleñá få komma in i ett viktigt läge mot Villarreal och dessutom göra avtryck. 98-modellen har ett väldigt bra rykte i Barcelona. En vänsterfotad mittfältare som “har lite av varje”. Han A-lagsdebuterade förvisso redan för ett par år sedan, men har successivt jobbat sig in alltmer permanent i Ernesto Valverdes trupp. Det är förstås ingen enkel match att slå sig in på det där mittfältet.
Men att han fick hoppa in före en frysbox-kall Denis Suárez säger ändå någonting om att han vunnit allt mer förtroende från sin tränare, liksom hur långt ner i hierarkin Denis faktiskt har hamnat.
Nu sitter Barça i en skadesituation där flera unga spelare regelbundet tränar med A-truppen och ett par säkerligen kommer få någon chans under hösten. Juan Miranda lär säkert få chansen som vänsterback i brist på alternativ bakom Jordi Alba och tittar vi ännu lägre i åldrarna finns en Riqui Puig som redan charmat många scouter från de brittiska öarna.
Överlag är det dock en tydligt förändrad situation i Barcelona som säkerligen har med kvalité att göra, men kanske också en fråga som är större än så. Carles Aleñá är en av få som sticker ut och sitter inne på en råtalang som inte går att blunda för. Kanske var söndagens match det vi kommer minnas som hans första “riktiga” minuter på den stora scenen.
***
Toppmöte mellan Alavés-Sevilla just nu. Säkert mer om det framöver. Ändå mäktig rad att bara få skriva och låta det vara så. Fyran mot serieledaren (åtminstone inför omgången).