Vilken sensationellt dålig höst det här har varit för Valencia. Klubben som äntligen såg ut att vara på rätt väg, inte bara rent sportsligt utan även en gnutta mindre turbulens i styrelserummet. Marcelino kändes helt rätt som tränare och fick ett större ansvar även när det gällde rekryteringar. Det här var på riktigt. Ett långsiktigt Valencia, redo för nästa steg. Det där steget tillbaka.
Och förutsättningarna inför den här säsongen kunde knappast varit bättre. Truppen kändes starkare än på ett decennium. Det fanns både bredd och spets, gammalt som ungt. Spännande nyförvärv. Inte särskilt mycket som gick förlorat från förra säsongen.
Med detta sagt är det för mig helt obegripligt att det har sett ut som det har gjort i höst. Att bara vinna fyra ligamatcher på 17 matcher och i ärlighetens namn inte vara nära avancemang i Champions League är långt ifrån godkänt.
Jag har svårt att sätta fingret på något primärt som särskiljer höstens Valencia med förra säsongens. Att Gonçalo Guedes varit skadad och inte i närheten av toppformen har bidragit negativt. Att ingen anfallskonstellation fungerat hundraprocentigt och att nyförvärven Michy Batshuayi och Kevin Gameiro varit enorma floppar är så klart en del. Inte minst gällande det offensiva haveriet och fler gjorda mål framåt än spelade matcher.
Men även i spelet finns det många fler brister. Det är som att varje individ gått ner sig en nivå och att hela kollektivet Valencia som flög fram förra hösten framstår som en fantasi för supportrarna. Jag förstår irritationen på Mestalla. Samma spelare, sämre prestationer.
Nu firar ändå Valencia jul som tabellåtta i La Liga vilket inte är total katastrof. Poängavståndet till Champions League är bara sju poäng.
Men spelmässigt har den här hösten inte gett något hopp alls. I årets sista match mot Huesca var det stundtals okej spel, emellanåt faktiskt rätt bra kombinationer som vid 1-0-målet, men i det totala närmare uselt.
Valencia lyckas inte föra en match hemma på Mestalla – inför engagerade åskådare som redan påbörjat klubbens 100-årsjubileum och mottog spelarbussen på ett sätt som bara Valencias supportrar kan göra – mot seriens klart sämsta lag.
Nu blev det ändå tre poäng. Italienaren Cristiano Piccini hade avancerat från sin högerbacksposition och smällde in segermålet i matchens sista sekund. Hade italienaren inte gjort mål hade Valencia firat jul och nyår på plats 14 i tabellen. Man brukar säga att skillnaden mellan dåre och geni är hårfin. Skillnaden mellan en okej tabellplacering och en katastrofal är lika marginell.
Valencia kommer ur den här hösten med blotta förskräckelsen, men oavsett om laget tagit sig upp på övre halvan så krävs det att någonting händer. Frågan är om Piccinis mål verkligen var bra i det långa loppet? Kanske köpte det bara Marcelino mer tid? Jag tror att Valencia redan borde ha klippt navelsträngen – men har gärna fel och ser Marcelino få fart på det här gänget igen. Det är ju trots allt samma gubbar.
***
Är det Sevillas bristande bredd som blottar sig nu?
Alright, inget lag reagerar positivt utan sina två bästa spelare. Speciellt inte när båda är centrala mittfältare. Så långt är jag med.
Men maken till skillnad på lag med eller utan Éver Banega och Pablo Sarabia. Laget som klev ut på banan mot Leganés skulle aldrig ha någonting med toppen i La Liga att göra.
Jag är väldigt spänd på vad sportchef Joaquín Caparrós har i görningen inför januarifönstret. Hur mycket finns det egentligen att röra sig med? Vissa positioner hade behövt stärkas upp. Inte nödvändigtvis spets, men bredd.