Jag har gått och väntat på att säsongens Atlético Madrid ska lyfta till den nivån som laget på pappret skvallrar om.
Efter Madrid-derbyt häromhelgen började jag tvivla en aning.
Men nu har vi anledning att göra det motsatta.
Ändå krävdes verkligen de där 90 minuterna för att Atléticos helhetsinsats också skulle bära resultatmässig frukt. Allt gick ju emot. Straff blev frispark efter VAR. Diego Costa brände ett friläge. Antoine Griezmanns sånär perfekta lobb millimeter-tippades i ribban. Álvaro Moratas mål dömdes bort. Och tiden höll på att rinna iväg.
Det ska givetvis understrykas att Atlético inte skulle haft straff i första halvlek. Att det är Diego Costa som bara har sig själv att skylla för ett bränt friläge. Att Wojciech Szczesny bör hyllas för att millimeter-tippa bollen i ribban. Att Chiorgio Chiellini visst fick en liten knuff av Morata (med betoning på liten, det hade inte varit fel att varna Chiellini för den förstärkningen).
Men att resa sig efter den mentala käftsmällen och bara tuffa vidare. Modigt, ambitiöst och målmedvetet. 0-0 och kvarten kvar. Atlético skulle bara framåt och göra mål. Det var en sån kväll då inget i slutändan kunde stoppa dem.
Att det krävdes två uruguayanska försvarsbrunkare symboliserar väl precis allt vad Diego Simeones Atlético står för. Att aldrig ge sig och att karaktär slår allt.
Vi ska komma ihåg att Atleti aldrig har förlorat i Champions Leagues slutspel under Simeones tid som tränare förutom mot Real Madrid. “El Cholo” tog över 2011.
Kan så här mycket hända under 90 minuter i Madrid lär det bli lika långa minuter för Atlético i Turin. Juventus lär knappast hålla igen i returen, men samma karaktäristiska Atlético och jag har svårt att inbilla mig något annat än att de rödvita spelar åtminstone en Champions League-match till på Metropolitano den här våren.
***
En annan viktig parameter att ta med sig är att Atlético lidit av enorma skadebekymmer hela säsongen. Hela backlinjen har aldrig varit hel. Diego Costa har varit ett stort avbräck (och är fortfarande inte i fullfjädrad form). Koke är precis tillbaka från skada. Ett par spelare är fortsatt borta.
Det spelar förstås in att Atlético inte har presterat på den nivån som många trodde inför säsongen.
***
Blickar tillbaka mot en alltmer trött tillställning i Lyon i tisdags.
Barcelona hämtade hem ett spelbart resultat inför returen. Inte mycket mer än så. På någon månad har det gått ifrån att heta “Barcelona är favorit till trippeln” till att “Barcelona utan anfallare i form saknar helt spelidé”.
Det finns ju så klart någonting i det där. Spelar Leo Messi, Luis Suárez & Ousmane Dembélé på sina respektive högsta växlar är det svårt att sätta stopp. Är alla inne i formsvackor samtidigt lider Barcelona något oerhört.
Det är dock just den grejen jag tror talar för Barça. Kanske inte avsaknaden av en backup, en plan b när det normala maskineriet inte fungerar eller när den lille argentinaren inte löser upp knutarna på egen hand, utan just att stjärnorna i fråga formdippar just nu.
Andra säsonger har Barcelona varit som bäst när det egentligen inte gällt som mest. Kan spetsspelarna i stället hitta formen om en månad så talar det gott för de blåröda. Nog bör Lyon avväpnas hemma på Camp Nou ändå.