Barcelona mästare och ett nytt halvdant försök att hypa Supercopan

Till slut så säkrade Barcelona ligatiteln och eftersom Atlético gjorde sitt jobb mot Valladolid (förvisso med mycket möda och stort besvär) slapp Barça bli mästare i kavaj utan kunde på egen hand avgöra hemma på Camp Nou.

Ett Levante som kämpar för sin existens i La Liga är dock enklare sagt än gjort att få hål på. Det krävdes att Lionel Messi – som vilades från start – hoppade in och gjorde det han är allra bäst på för att det skulle bli en blåröd kväll på Barcelonas gator och torg. Men spelarna får vänta på att celebrera av stora mått. En cupfinal återstår men allra närmast en Champions League-semifinal mot Liverpool.

Varför Barcelona står som ligavinnare och dessutom säkrar det hela med tre omgångar kvar? Redan inför säsongen stod den regerande mästaren som favorit. Konkurrenterna var inte lika starka på pappret, varken spets eller breddmässigt. Därtill finns Lionel Messi som varit magnifik hela säsongen.

Det är lätt att glömma bort många andra enskilda aktörer i Barça som faktiskt stått för genomgående superba prestationer. Luis Suárez påverkan, Gerard Piqués ledaregenskaper, Xavi-kopian Arthur, motorvägen Jordi Alba, en fullkomligt fenomenal Marc-André ter Stegen och Clement Lenglet som klivit in och etablerat sig i en startelva där han inför säsongen mest sågs som en utfyllnadsspelare.

Då har superlativen inte ens börjat delas ut i riktning mot Sergio Busquets & Ivan Rakitic, som nästan aldrig gör en dålig match, eller för allt del Ousmane Dembélé som också känts som ett nyförvärv.

Barcelona har haft bäst trupp och definitivt bäst spelare i La Liga 2018/19. Inget lag var riktigt nära den här säsongen.

***

Vad sker i kampen om fjärdeplatsen?

Valencia-Eibar 0-1.
Girona-Sevilla 1-0.
Real Sociedad-Getafe 2-1.

Är det inget lag som vill gå till Champions League? Vad är det frågan om. Framför allt förvånar ju Valencias debacle hemma mot Eibar. Ett lag som inte har något att spela för. Som befinner sig i limbo.

Hur kan ett motiverat Valencia med sikte på fjärdeplatsen inte vinna en sådan match? För många tankar på Europa League-semin mot Arsenal?

Även om jag alltid förespråkar att man ska satsa på en titel före en tabellplacering som genererar spel i Europa så hade jag köpt om Marcelino vilade ett par spelare i en sån här match. För Valencia har haft ett helt bisarrt schema hela säsongen. Möjligen Manchester City som spelat fler matcher om vi tittar ut över Europa. Det är min spontana känsla.

Och det var ju inte mer än ett par av de som satt på bänken som hade startat om det här vore cupfinalen mot Barcelona (Ezequiel Garay & Carlos Soler). Resten mer eller mindre givna.

Valencia är och förblir ett under och det är nästan skrämmande hur deras säsong ändå kan kulminera i ett par titlar. Helt sjukt.

***

Vad gäller resterande spelschema om kampen om fjärdeplatsen i ligan så ser det ut så här.

GETAFE (55p) – har bättre inbördes på Sevilla.
Möter: Girona (h), Barcelona (b) & Villarreal (h).

SEVILLA (55p).
Möter: Leganés (h), Atlético (b) & Athletic (h).

VALENCIA (52p).
Möter: Huesca (b), Alavés (h) & Valladolid (b).

Det finns ju ett spännande scenario där alla tre hamnar på samma poäng – vilket med avstånden just nu inte alls känns osannolikt. Däremot är det en mardröm att försöka spåna i det här. Att möta lag som Girona och Valladolid, som just nu krigar för sin överlevnad i ligan, kan inte inträffa på en sämre tidpunkt. Det finns inga enkla matcher i det här skedet av säsongen.

Det enda min känsla säger är att Valencia inte tar en CL-plats via ligaspelet. Trots att spelschemat rent krasst borde kunna inbringa nio poäng känns det alldeles för bra för att vara Valencia den här säsongen att klara av just det.

Sedan gå och vinna Europa League i stället och så är allt frid och fröjd.

***

Det är klubbat igenom att Supercopa de España byter format. I stället för att ligavinnare möter cupvinnaren i ett dubbelmöte i augusti så blir det nu en turneringsform där fyra lag är involverade. Cupfinalisterna plus de två högst placerade lagen från ligaspelet (bortsett från cupfinalisterna, om det skulle röra sig om samma lag, ja ni fattar).

Det nya formatet inkluderar två semifinaler. Sedan en renodlad final. Det verkar inte som det kommer spelas i Spanien heller, så ni förstår att det som allt annat är en fråga om ekonomi.

Till nästa säsong (det ska för övrigt spelas i januari och inte inför säsongen) blir det således Barcelona, Valencia, Atlético & Real Madrid som gör upp i Supercopa “final four” de España.

Har oerhört svårt att se att det här skulle få upp någon form av hype för Supercopan. Det kan absolut bli bättre matcher i och med att de är schemalagda mitt under brinnande säsong. Men på vilket allvar kommer de tas?

Gillar däremot idén om att Copa del Rey ska skära ner på dubbelmöten.

***

Såg ni Pablo Fornals Rabona-mål från helgen? På eget stödjeben och in i mål. Närmast genialiskt – även om det inte var meningen.

Gläder mig att Villarreal redan nått 40 poäng och alltmer kan betraktas som La Liga-kontrakterade även nästa säsong. Det är en välskött klubb som behövs i högstadivisionen.

***

Rayo tog sista livlinan i går när man brottade ner Real Madrid hemma i Vallecas.

En stark prestation av Rayo och som ingen ska ta ifrån dem. Men samtidigt ett nästan deprimerande uppgivet Real som bara går och väntar på sommaruppehåll och att få ladda om till nästa säsong.

Det är galet tiggt i bottenstriden där inget lag är helt avhängt. Huesca (30), Rayo (31) & Valladolid (35) är just nu under strecket. Girona, Levante & Celta Vigo (samtliga 37) är högst indragna i kampen.

För ett par år sedan klarade sig Leganés kvar med ynka 35 pinnar. Betydligt svårare nu. Det krävs nog att nå upp i 40-nivån som det ofta talas om.

Det går inte sluta imponeras av Getafe. Efter en ganska tung månad kändes det som att klubbens dröm om Champions League gled allt längre ifrån verkligheten.

Sedan slogs Sevilla tillbaka med 3-0. Ett häpnadsväckande starkt resultat mot en av direktrivalerna. Med tanke på att inbördes går före målskillnad i La Liga (Getafe vann även borta mot Sevilla tidigare under säsongen) kan den här segern bli helt avgörande i slutändan.

Sedan kanske inte 3-0 speglade matchen till punkt och pricka. Sevilla blev sårade av Sergio Escuderos utvisning och Getafe fick verkligen matchen dit de ville. Men det tar inte på något sätt bort prestationen.

Förutom den kollektivt ramstarka defensiven – som varit El Getas stora vapen under säsongen – är Jorge Molina värd ett extra omnämnande också. Veteranen som hunnit fylla 37 gör alltså sin bästa säsong i karriären, det vill jag påstå. Han gjorde 13 mål i La Liga för ett antal år sedan i Betis, då med Rubén Castro som radarpartner. Men i Getafe är han mycket mer än bara en målskytt. Han är kapten och en stöttepelare att luta sig emot när det blåser.

När han lämnade La Liga för Getafe och Segundan för snart tre år sedan var jag tämligen övertygad om att vi hade sett det sista av Molina på den stora scenen. Uppenbarligen inte. Han var med och sköt upp Getafe (gjorde 22 mål under första säsongen) och har nu gjort över 20 baljor i La Liga sedan comebacken.

Med en omgång mitt i veckan att spana mot så ligger ju Getafe-Real Madrid väldigt bra till på torsdag. Nu har väl inte Madrid särskilt mycket att spela för, men undra om ett derby varit mer hett för Getafes räkning? Coliseum kommer fyllas.

***

På tal om Real Madrid så besegrades Athletic övertygande hemma på Bernabéu i går. Karim Benzema gjorde hattrick och är nu uppe i totalt 30 mål den här säsongen.

Det är en fantastisk siffra.

När många gått ner sig och tagit lite för lätt på uppgiften den här säsongen har Benz gjort det motsatta. Han hade behövt med draghjälp i offensiven för att det här skulle leda till någonting större för Real, men på en individuellt plan har fransmannen inte varit annat än vital.

***

Låt mig tjata, men just nu ser Gonçalo Guedes ut att vara en av världens bästa spelare.

När han är i den här formen är han på en helt egen nivå i Valencia.

***

Såg ni Mikel Merinos framspelning till Juanmis mot Barcelona? Det som alltså resulterade i 1-1-målet.

Måste vara säsongens assist, i alla fall i La Liga. Makalös känsla och precision i den.

Real Sociedad gjorde en bra match och förtjänade kanske mer. Jordi Alba blev något oväntat matchvinnare och Barça tog ytterligare ett steg närmare att faktiskt säkra den där ligatiteln.

Borde bli hemma mot Levante om ett par omgångar.

***

Kul att John Guidetti tog chansen från start och nätade för Alavés hemma mot Valladolid.

Men andra halvlek symboliserade lagets tyngre vår ganska bra. Ändå har Alavés alla chanser i världen att faktiskt fixa en Europa-plats, eftersom det högst sannolikt lär bli så att plats sju i ligan också genererar EL-kval. Detta eftersom Barcelona och Valencia möts i Copa del Rey-finalen.

Alavés-Barça redan i morgon tisdag när veckoomgången rullar igång.

Av någon oklar anledning – förmodligen bara min egen fumlighet – försvann allt jag skrev från den gångna helgen med derbyna i fokus.

Nu, två-tre dygn senare, känns det lite vagt att skriva spaltmeter om saker som alla ni som läser det här redan sett eller hört om på annat håll.

I korta drag var det ändå ett Sevilla-derby som nästan levererade högre än förväntningarna. Passionen för fotbollen, fotbollen för passionen. Två lag som ville vinna till varje pris.

I en böljande match tycker jag ändå Sevilla vann rättvist. Nu hoppar laget upp på CL-plats igen (efter att Getafe “bara” fick 2-2 borta mot Valladolid där Jorge Molina satte kvitteringen på tilläggstid) och hela säsongen kommer betygsättas efter hur avslutningen blir. Landar Sevilla fjärdeplatsen så kan stommen bli kvar över nästa säsong, det kan fortsätta byggas på en trupp som redan har mycket kvalité men kanske behöver både lite bredd men också spets för att ta nästa steg.

Missar man CL? Tja, då är nog risken stor att en spelare som Pablo Sarabia – med ett år kvar på kontraktet – lämnar.

***

Från stadsderbyt på östkusten kan vi konstatera att Gonçalo Guedes ser lika bra ut som hösten 2017 igen. Nu har han växlat upp igen och det kommer krävas att han bibehåller den formen om Valencia ska lyfta en titel den här våren.

***

Philippe Coutinho satte fingrar i öronen och skickade en direkt passning mot alla kritiker efter att ha skruvat in 3-0-bollen i går.

Barcelona städade verkligen undan Manchester United som om det vore ett enklare lag i gruppspelet. Det var längesen jag upplevde två så stora klubbar stå så långt ifrån varandra i en CL-kvartsfinal.

Just i fallet Coutinho betydde det där målet garanterat väldigt mycket. För även om han spelmässigt sett bättre och bättre ut den här våren har han haft problem att kontinuerligt göra poäng – och framför allt mål av den högsta digniteten.

Var det första målet den här säsongen som Coutinho gjorde från sin favoritposition, när han viker in från vänsterkanten? Jag kan i alla fall inte påminna mig om något annat.

Första halvåret i Barcelona hade han betydligt fler både mål och avslut därifrån. Det är möjligt att han blir lättläst, men känslan är också att han inte varit lika skicklig på att hitta dit eller haft självförtroende och skärpa nog för att sätta lägena.

Nu står Míster Valverde för tuffa beslut inför semifinalen där många starka spelare kommer ställas utanför en startelva. Det enkla beslutet är att fortsätta spela Coutinho eftersom Ousmane Dembélé varit skadad. Dessutom kan han alltid använda argumentet att fransmannen är en vassare inhoppare när det gäller att komma in och förändra en matchbild.

Kommer han upp i samma form som tidigare under säsongen blir det däremot svårt att hålla Dembélé utanför Barças startelva. Oavsett om Coutinho hittat målet.

***

Ajax, för övrigt!

Ett lag med majoriteten av kids men lirar en så självklar fotboll att man kan tro att de spelar Champions League-kvartsfinaler varje vecka.

Det här är väl en sån här upplaga vi om bara fyra-fem år kommer titta tillbaka på och minnas “just ja, vilket lag Ajax hade, inte konstigt att de slog ut både Real Madrid och Juventus”.

Twitter: @pinthorp

Vilken blytung seger Marcelino åkte och hämtade på sin gamla hemmaarena i går.

Om vi bortser från den rejäla plumpen borta mot Rayo senast har Valencia mycket med sig i nuläget. Jag vet inte hur många gånger laget har avgjort på tilläggstid, men det är mer ofta än sällan och en egenskap som lag som verkligen bör hyllas.

Nu var Valencia förvisso i ett läge där 1-1 på bortaplan i ett dubbelmöte är mer än godkänt. Men två snabba mål när klockan tickat över 90 minuter och läget är helt plötsligt annorlunda. Inte ens en 2-0-seger för Villarreal räcker på Mestalla för avancemang nästa vecka.

Och även om Valencia aldrig är att lita på vore det nästan för sinnesrubbat att kollapsa på det sättet.

Det här ska vara stängt. Valencia ska inte kunna förlora den här semifinal-platsen.

Dessutom många bra gensvar för Marcelino efter torsken i Vallecas. Gonçalo Guedes är i sin bästa form den här säsongen, Denis Cheryshev har sett allt piggare ut, Neto är alldeles kanon i målet och även Francis Coquelin är tillbaka från sitt skadebesvär.

För att inte förbise Daniel Wass klassavslut fram till 2-1.

***

Barcelona gjorde jobbet på Old Trafford. Inga insläppa mål. Ett bra resultat inför returen.

Det var många röster som höjdes i framför allt den andra halvleken kring Barças återhållsamhet. Viljan att inte gå för ett 2-0-mål. Varför, egentligen?

Jag tror Ernesto Valverde lärt sig läxan sedan debaclet i Rom förra säsongen. Att få med sig en 1-0-viktoria från bortagräs inför en retur är ett kanonresultat. Och med tanke på vad Manchester United trots allt lyckades med i Paris för några veckor sedan tror jag inte Barcelona kommer underskatta till ens den milda grad i returen på Camp Nou.

Halva benet i semifinalen.

***

Diego Costa får alltså åtta matchers avstängning för att verbalt ha förödmjukat domaren i matchen mot Barcelona. Åtta matcher!

Dels fyra för själva kommentaren, dels fyra för att han vidrör domaren efter att det röda kortet visats upp.

Hur ofta touchar inte spelare en domare under en match?

Ska det vara nolltolerans mot den typen av agerande måste det vara konsekvent. Att Diego Costa stängs av åtta matcher känns oerhört hårt och spiller även över på nästa säsong.

Sedan går det förstås inte försvara aktionen i sig. Costa satte sitt lag i skiten i ett läge när det gällde allra mest. Men åtta matcher? Väl hårt och då borde fler spelare stängas av för liknande förseelser.

***

Helgens höjdpunkt i Spanien hittar vi så klart i södra Spanien och Andalusien.

Det stander Sevilla-derby och eftersom båda lagen är indragna i striden om Europa-platser blir det en extra addition och krydda till ett derby som annars behöver väldigt lite för att vara elektriskt.

Senast lagen möttes i ligan på Ramón Sánchez Pizjuán vann Betis med 5-3. Fullständigt sanslös match.

Får vi bara se något liknande i underhållning så blir åtminstone jag nöjd. Stalltipset är ändå att Sevilla reser sig från sitt svaga 2019 och grejar det här.

***

Celta Vigo, obesegrat sedan Iago Aspas comeback. Har gjort nio mål framåt. Aspas har varit direkt involverad i sju av målen.

Sinnessjukt facit!

Trots att Aspas har missat tio matcher i ligan har han varit involverad i 42 procent av alla mål.

På lördag åker Celta till Metropolitano och möter Atlético som är svårt att placera i nuläget. Uppgivet efter förlusten i Barcelona senast och missad chans på ligatiteln eller är det möjligen någonting som kan vändas till revanschlusta inför slutspurten och i kampen om att hålla Real bakom sig i tabellen?

Motivation slår ofta klass i sådana här lägen. Jag räknar inte med att Atlético får en enkel resa, ska det bli hemmaseger kommer Diego Simeones mannar få kriga för det. Minsta underskattning eller återhållsamhet kommer straffa sig.

Vilken blytung seger Marcelino åkte och hämtade på sin gamla hemmaarena i går.

Om vi bortser från den rejäla plumpen borta mot Rayo senast har Valencia mycket med sig i nuläget. Jag vet inte hur många gånger laget har avgjort på tilläggstid, men det är mer ofta än sällan och en egenskap som lag som verkligen bör hyllas.

Nu var Valencia förvisso i ett läge där 1-1 på bortaplan i ett dubbelmöte är mer än godkänt. Men två snabba mål när klockan tickat över 90 minuter och läget är helt plötsligt annorlunda. Inte ens en 2-0-seger för Villarreal räcker på Mestalla för avancemang nästa vecka.

Och även om Valencia aldrig är att lita på vore det nästan för sinnesrubbat att kollapsa på det sättet.

Det här ska vara stängt. Valencia ska inte kunna förlora den här semifinal-platsen.

Dessutom många bra gensvar för Marcelino efter torsken i Vallecas. Gonçalo Guedes är i sin bästa form den här säsongen, Denis Cheryshev har sett allt piggare ut, Neto är alldeles kanon i målet och även Francis Coquelin är tillbaka från sitt skadebesvär.

För att inte förbise Daniel Wass klassavslut fram till 2-1.

***

Barcelona gjorde jobbet på Old Trafford. Inga insläppa mål. Ett bra resultat inför returen.

Det var många röster som höjdes i framför allt den andra halvleken kring Barças återhållsamhet. Viljan att inte gå för ett 2-0-mål. Varför, egentligen?

Jag tror Ernesto Valverde lärt sig läxan sedan debaclet i Rom förra säsongen. Att få med sig en 1-0-viktoria från bortagräs inför en retur är ett kanonresultat. Och med tanke på vad Manchester United trots allt lyckades med i Paris för några veckor sedan tror jag inte Barcelona kommer underskatta till ens den milda grad i returen på Camp Nou.

Halva benet i semifinalen.

***

Diego Costa får alltså åtta matchers avstängning för att verbalt ha förödmjukat domaren i matchen mot Barcelona. Åtta matcher!

Dels fyra för själva kommentaren, dels fyra för att han vidrör domaren efter att det röda kortet visats upp.

Hur ofta touchar inte spelare en domare under en match?

Ska det vara nolltolerans mot den typen av agerande måste det vara konsekvent. Att Diego Costa stängs av åtta matcher känns oerhört hårt och spiller även över på nästa säsong.

Sedan går det förstås inte försvara aktionen i sig. Costa satte sitt lag i skiten i ett läge när det gällde allra mest. Men åtta matcher? Väl hårt och då borde fler spelare stängas av för liknande förseelser.

***

Helgens höjdpunkt i Spanien hittar vi så klart i södra Spanien och Andalusien.

Det stander Sevilla-derby och eftersom båda lagen är indragna i striden om Europa-platser blir det en extra addition och krydda till ett derby som annars behöver väldigt lite för att vara elektriskt.

Senast lagen möttes i ligan på Ramón Sánchez Pizjuán vann Betis med 5-3. Fullständigt sanslös match.

Får vi bara se något liknande i underhållning så blir åtminstone jag nöjd. Stalltipset är ändå att Sevilla reser sig från sitt svaga 2019 och grejar det här.

***

Celta Vigo, obesegrat sedan Iago Aspas comeback. Har gjort nio mål framåt. Aspas har varit direkt involverad i sju av målen.

Sinnessjukt facit!

Trots att Aspas har missat tio matcher i ligan har han varit involverad i 42 procent av alla mål.

På lördag åker Celta – dock utan avstängde Aspas – till Metropolitano och möter Atlético som är svårt att placera i nuläget. Uppgivet efter förlusten i Barcelona senast och missad chans på ligatiteln eller är det möjligen någonting som kan vändas till revanschlusta inför slutspurten och i kampen om att hålla Real bakom sig i tabellen?

Motivation slår ofta klass i sådana här lägen. Jag räknar inte med att Atlético får en enkel resa, ska det bli hemmaseger kommer Diego Simeones mannar få kriga för det. Minsta underskattning eller återhållsamhet kommer straffa sig.

Cavan må fortsatt ligga på kylning i Katalonien tills det är matematiskt klappat och klart, men nog kan vi kosta på oss ett litet grattis i förskott till Barcelona som kommer ro hem ytterligare en ligatitel.

Efter 2-0-segern i “finalen” mot Atlético skiljer elva poäng. Där vi också bör addera inbördes möten. Och en klart bättre målskillnad.

Dessutom är inte Barças spelschema mördande på något sätt. Det skulle vara tidernas sensation om den här ligatiteln slarvades bort. Det finns inte.

Däremot tycker jag själv att det uppstod ett antiklimax i matchen mot Atleti. Det är ju inte Barcelonas fel. De gjorde sitt jobb och lyckades i slutändan även vinna. Men Diego Costas röda kort efter knappa halvtimmen blir så oerhört avgörande.

Kanske inte för Atléticos defensiva insats. Men offensivt blev det så märkbart att en gubbe saknades.

Och det kändes lite trist att matchen artade sig på det viset efter Atléticos fina start på matchen. Både Thomas och Rodrigo såg väldigt bra ut på det centrala fältet. Det var ett kompakt Atlético där Antoine Griezmann ville ha mycket boll och såg spelsugen ut, och där Diego Costa skulle spela som Diego Costa gör.

Det är alltid lätt att vara efterklok men med facit i hand gjorde Diego Simeone fel att inte spela med en formstark Álvaro Morata. Han erbjuder helt annat typ av spel och är inte av den ursinniga sorten som Costa, men i det här fallet stjälpte det mer än det hjälpte för Atleti.

Kanske hade Barcelona stått som segrare i matchen ändå. Högst troligt som ligamästare oavsett vad. Men för spänningen inför slutomgångarna hade det åtminstone adderat något om avståndet inte var elva poäng.

Sedan är det svårt att inte hylla Barça för säsongen så här långt. Det är stabilitet blandat med enorm individuell skicklighet. Luis Suárez avslut fram till 1-0 håller så hög kvalité att det inte går att genomföra på ett mer perfekt sätt. Han måste sätta den via stolpen, annars hade Jan Oblak räddat, och att sätta den millimeterprecisionen i det läget är imponerande.

Vi kan försöka vrida och vända på saker och ting, men den här säsongen har inget annat lag varit riktigt nära Barcelona.

***

Oerhört mycket Valencia att – efter en av säsongens bästa veckor i bagaget – åka och torska i Vallecas.

Oerhört mycket Dani Parejo att efter stormatch på stormatch klappa igenom och inte ha ett rätt.

Ändå håller jag Valencia som favorit att ta den sista CL-platsen.

***

Det går inte ösa nog med superlativ över Iago Aspas. I helgen fixade han tre nya livsnödvändiga poäng till sitt Celta som nu är på säker mark för första gången på länge.

Det är enkelt att fastna för 2-1-målet. Kanske inte det snyggaste i sitt utförande, även om både inlägg, tajming och avslutet med pannan är precis så bra som det behöver vara, men att det är Hugo Mallo som spelar fram Iago Aspas. Bara 20 minuter från slutet i ett läge då Celta har pressen på sig och är i behov av en seger.

Klubbens två i dag största ikoner när det gäller aktiva spelare. Två som fostrats i klubbens akademi och som själva stått i klacken som kids.

Det blir inte mer optimalt än att det är just de spelarna som är vitala i en seger.

***

Det är alltmer ett krisande Villarreal som uppenbarar sig igen. Spelet är inte förjävligt på något sätt, men när det tappas 4-2-ledningar på tilläggstid och Aspas parallellt skakat liv i ett lik så ser det helt plötsligt dystert ut. Nu åter under strecket och bara sju omgångar återstår.

Däremot tappade Valladolid, Levante och Girona också poäng. Alla är indragna i den där bottenstriden.

Samtidigt har Paco Jémez kickstartat Rayos hjärta och skjutsat in så mycket adrenalin att det räckte för att 2-0-besegra Valencia. Raúl de Tomás givetvis målskytt igen.

Det blir spännande att se vem som roffar åt sig RDT – jag älskar ju att han kör initialerna på ryggen – till nästa säsong. Oavsett om Rayo klarar nytt kontrakt kommer anfallsesset spela i en annan klubb till hösten.

***

Giovani lo Celsos 1-0-mål i går. Mama mía!

***

Efter tre raka utan seger kunde man ana kalla fötter i Getafe-lägret.

Då studsar Pepe Bordalás gäng tillbaka, släpper knappt till en målchans och rycker till sig en 1-0-viktoria. Det kompakta och enkla 4-4-2-systemet med urstarka anfallstyper som dessutom är skickliga på att hålla boll har varit sanslöst vägvinnande för Getafe.

Sitter alltså i förarsätet när det gäller den sista Champions League-platsen med sju omgångar kvar.

Klubbens bästa notering rent historiskt var sjätteplatsen från 2009/10. Då med Roberto Soldado och Pedro León som stjärnor.

Skulle Getafe sluta sämre än sexa hade det nästan känts som en genomklappning i det här skedet.

***

Slutligen vill jag skicka alla kondoleanser till Joaquín Caparrós och hans familj. Sevilla-tränaren som på presskonferensen efter matchen mot Valladolid förklarade att han diagnostiserats med blodcancer. Han sa också att den upptäcktes tidigt och att han kan leva ett normalt liv, och känner sig mer bestämt och målmedveten än någonsin att fortsätta med sitt jobb.

Ánimo Caparrós!

Hyfsad veckoomgång så här långt. 4-4-resultat i Vila-Real följdes upp med en gårdag som innehöll stor dramatik.

Athletic – som gjort ett makalöst 2019 och klivit från bottenstrid till Europa-strid – tappade 2-0 hemma mot Levante (kvitteringen i 89:e) men lyckades via en Iker Muniain-straff upp i taket ändå tuffa vidare på sitt segertåg.

Och i ångestdrabbningen där Huesca tog emot Celta hade de himmelsblå en 0-2-ledning, men inom loppet av tio minuter gjorde Huesca tre raka strutar. Ryad Boudebouz satte sedan 3-3 (Iago Aspas var självfallet inblandad i samtliga Celta-mål) men på tilläggstid var det ändå öppet-mål-löjligt-nära att Huesca lyckades knäppa Vigo-laget på näsan.

Matchen som jag själv kommenterade var inte fy skam den heller. Trots Curva Nords tystnad (nåja, de kunde inte hålla sig riktigt) så var det verkligen en fantastisk atmosfär på Mestalla i går. En av de häftigaste arenorna att uppleva fotboll på i Spanien, helt klart.

Det blir förstås inte sämre när hemmalaget och presterar den fotboll som i går. Kanske slår motivation klass, eller så var det inte svårare än att Marcelino taktiskt manövrerade Zinedine Zidane.

Valencia spelade fantastiskt begåvat bakåt. Pendlade mellan hög press och att sjunka lågt, arbetade som ett kollektiv och satsade på sitt kontringsspel med Gonçalo Guedes, Carlos Soler och Rodrigo Moreno som kreatörer i första hand. Sett till chanser borde nog Valencia ha gjort 2-0 i ett tidigare skede. Nu kom det mot slutet efter en hörna och blev ju, i och med att Karim Benzema faktiskt reducerade i absoluta slutskedet, avgörande.

Men sett till matchbild var det en oerhört imponerande insats av Valencia. Framför allt defensivt. Släppte knappt till en farlig målchans på hela matchen. Till och med Daniel Wass, som i alla fall svajat lite defensivt tidigare, var solid.

Spelare för spelare tycker jag de flesta utmärkte sig på ett positivt sätt i Valencia. Men Geoffrey Kondogbia som lirade 90 minuter halvskadad på ett innermittfält, Carlos Solers både defensiva och offensiva styrka längs högerkanten samt stundtals kritiserade Mouctar Diakhaby förtjänar extra guldstjärna. Även José Luis Gayá har tagit ett tydligt steg mot den absoluta världstoppen. Sätter knappt en fot fel.

Valencia har ett tufft spelschema kvar i ligaspelet (möter bland annat Barcelona, Atlético & Betis på bortaplan) och dessutom en Europa League-kvartsfinal som stundar nästa vecka. Men i den form laget befinner sig i, och med en mer skadefri trupp än tidigare under säsongen så tror jag det ändå bär hela vägen upp till den där fjärdeplatsen till slut.

Det finns all anledning att drömma stort i Valencia inför säsongens avslutande två månader.

***

Tio mål i Erevidisie och så börjar det snackas om Alexander Isak även i Spanien.

Konstigt är väl inte det. Real Madrid var ju konkret intresserade när han spelade i AIK, och Barcelona var också med och följde talangens utveckling.

Däremot känns det waste på talang att han skulle byta ett storlag i form av Dortmund till ett ännu större. Han petar knappast Luis Suárez eller tar plats i ett Real Madrid, vem han än skulle konkurrera med där nästa säsong.

Men sätt honom i ett Valencia, ett Betis eller varför inte ett Villarreal (räknar iskallt med att det inte blir degradering). Den genuina känslan är ju att Isak hade passat lysande i den spanska fotbollen.

Matchen mellan Eibar och Levante som slutade 4-4 i höstas tillhör helt klart en av säsongens galnaste, där Borja Mayoral tryckte in kvitteringen på tilläggstid.

Även Real Betis-Celta Vigo 3-3 poppar upp i skallen som en av säsongens sjukaste matcher när jag reflekterar och tänker tillbaka rent spontant. Den innehöll det mesta inklusive en Betis-upphämtning på slutet – som ändå höll på att gå i kras då Iago Aspas hann med ett ribbskott innan matchen deklarerades som över.

Men ingen kan ändå uppnå nivån av böljande, dramatik och sanslöst avslut som matchen mellan Villarreal och Barcelona i går. En match som egentligen sa precis allt om Villarreals 2018/19. Perioden från Samuel Chukwuezes reduceringsmål i mitten av den första halvleken och en bra bit in i andra är närmast lysande. Villarreal spelar ju på ett sätt som kan beskrivas lite som hur Juan Román Riquelme var som spelare. Briljant nästan långa stunder, men också ett risktagande som bidrar till svängdörrar i defensiv riktning.

Mot Barcelona har inget lag i världen råd att släppa till för mycket. Då smäller Leo Messi in en frispark i krysset trots att målvakten står parkerad i just det hörnet. Då plockar Luis Suárez fram ett vänsteravslut som är sabla imponerande.

Att Villarreal lyckas hämta upp ett 0-2-underläge, göra fyra (!) raka mål, men sedan tappa segern på tilläggstid är så mycket marginal-Villarreal det kan bli den här säsongen.

Men nog borde, och måste, det räcka för ett nytt kontrakt. Det är omöjligt att det här laget inte ska ta tillräckligt med poäng för att hålla sig kvar.

***

Getafe med nytt poängtapp. Löste “bara” 1-1 borta mot Espanyol.

***

I kväll rullar fighten om den åtråvärda fjärdeplatsen vidare. Jag tar framför allt sikte på Mestalla där Valencia tar emot Real Madrid. Ett klassikermöte som innehåller otroligt mycket prestige.

Det är också från och med i kväll som delar av Mestalla kommer att tystna. Anledningen? En protest skickad i riktning mot Valencias sportsliga ledning.

Det är Curva Nord, som sedan återkomsten till arenan för ett antal år sedan sett till att Mestalla varit en av de mest högljudda och livliga arenorna i hela Spanien, som reagerar. Det är ett missnöje som behandlar biljettpriser, dålig planering för supportrarna till bortaresor och tomma ord från ledningen gällande tifon på Mestalla inför säsongen. Men det är bara små delar i en stor konflikt som sträcker sig flera år tillbaks i tiden.

Vi får se hur Valencias styre replikerar på det hela eller om den norra kortsidan på Mestalla förblir tyst resten av säsongen.

Vid nyår var Valencia snudd på borträknat från kampen om Europa-platser. Poängmässigt var det oerhört svagt, men spelmässigt ännu värre. Det var många som målade fan på Marcelino-väggen och pekade ut tränaren som syndabock till eländet. Det skulle inte gå att vända den negativa trenden utan ett tränarbyte.

Men ibland är det skönt att se när långsiktighet faktiskt bär frukt. Att impulsbeslut och stora drastiska förändringar inte alltid är det som krävs för ett trendbrott.

Nu står vi trots allt här, nio omgångar från slutet, med Valencia som huvudkandidat till att ta den sista Champions League-platsen. Efter mer än en tredjedel in på säsongen så låg laget på plats 15 i tabellen.

Uppryckningen är remarkabel. Alla turneringar inräknade har Valencia gått 16 raka matcher utan att förlora. Och även om alla matcher inte är segrar så är det talande för den stabilitet som Marcelino ändå lyckats etablera.

Valencia har inte alls haft samma spets den här säsongen jämfört med förra. Anfallarnas målproduktion är motsatsen till kontinuerlig, Goncalo Guedes gnäller mer än dribblar av sina motståndare och nyförvärven har haft svårt att göra avtryck.

Men det finns i alla fall en grunddefensiv att bygga på, ett spel som inte alltid är sprudlande men som likväl gör Valencia svårmanövrerat. Framför allt är centrallinjen väldigt viktig. När Geoffrey Kondogbia är skadefri och bildar lås på mittfältet med Dani Parejo och det ordinarie mittförsvaret är tillgängligt släpper Valencia till väldigt få målchanser. I alla fall centralt.

På kanterna har det varit, och är, mer svajigt. Där finns det en del att jobba på.

Det var framför allt via kanterna det uppstod problem i gårdagens match mot Sevilla. Nu löste det sig ändå, och Valencia lyckades nolla Los Nervionenses för första gången på deras hemmaplan det här året vilket förstås är imponerande i sig.

Det var lite finalstämpel på matchen inför. Efter att såväl Getafe (0-2 hemma i mini-derbyt mot Leganés) som Alavés (0-4 hemma mot Atlético) torskade var det verkligen slagläge för både Sevilla och Valencia och en tydlig chans att koppla ett mentalt grepp om den där sista Champions League-platsen.

Hade Valencia förlorat tror jag tåget hade tuffat iväg och lämnat laget på perrongen. Nu lever det i allra högsta grad för samtliga fyra lag (varken Athletic eller Betis ska räknas bort helt heller) men med Valencias 2019 i åtanke är den stora känslan att laget faktiskt kravlar sig hela vägen upp till den där fjärdeplatsen.

Det är smått bisarrt vilken fantastisk säsong det här kan bli för Valencia. Men det kan svänga fort också, det har vi lärt oss.

***

Leo Messi i all ära (och han förtjänar verkligen att hyllas efter sina två nya mål i derbyt mot Espanyol), men den enskilt viktigaste spelaren för sitt lag måste vara Iago Aspas. Jag har skrivit om det förr och det underströks på nytt när anfallsstjärnan var tillbaka från sin skada och direkt frälste Celta i ångestmatchen mot Villarreal.

Det var en trepoängare som satt hårt inne men som var livsviktig för Celta i kampen om överlevnad.

Mitt stalltips är att både de himmelsblå och de helgula till slut löser kontrakt och att Valladolid, med Ronaldo den äldre på presidentpositionen, ryker.