Vid nyår var Valencia snudd på borträknat från kampen om Europa-platser. Poängmässigt var det oerhört svagt, men spelmässigt ännu värre. Det var många som målade fan på Marcelino-väggen och pekade ut tränaren som syndabock till eländet. Det skulle inte gå att vända den negativa trenden utan ett tränarbyte.
Men ibland är det skönt att se när långsiktighet faktiskt bär frukt. Att impulsbeslut och stora drastiska förändringar inte alltid är det som krävs för ett trendbrott.
Nu står vi trots allt här, nio omgångar från slutet, med Valencia som huvudkandidat till att ta den sista Champions League-platsen. Efter mer än en tredjedel in på säsongen så låg laget på plats 15 i tabellen.
Uppryckningen är remarkabel. Alla turneringar inräknade har Valencia gått 16 raka matcher utan att förlora. Och även om alla matcher inte är segrar så är det talande för den stabilitet som Marcelino ändå lyckats etablera.
Valencia har inte alls haft samma spets den här säsongen jämfört med förra. Anfallarnas målproduktion är motsatsen till kontinuerlig, Goncalo Guedes gnäller mer än dribblar av sina motståndare och nyförvärven har haft svårt att göra avtryck.
Men det finns i alla fall en grunddefensiv att bygga på, ett spel som inte alltid är sprudlande men som likväl gör Valencia svårmanövrerat. Framför allt är centrallinjen väldigt viktig. När Geoffrey Kondogbia är skadefri och bildar lås på mittfältet med Dani Parejo och det ordinarie mittförsvaret är tillgängligt släpper Valencia till väldigt få målchanser. I alla fall centralt.
På kanterna har det varit, och är, mer svajigt. Där finns det en del att jobba på.
Det var framför allt via kanterna det uppstod problem i gårdagens match mot Sevilla. Nu löste det sig ändå, och Valencia lyckades nolla Los Nervionenses för första gången på deras hemmaplan det här året vilket förstås är imponerande i sig.
Det var lite finalstämpel på matchen inför. Efter att såväl Getafe (0-2 hemma i mini-derbyt mot Leganés) som Alavés (0-4 hemma mot Atlético) torskade var det verkligen slagläge för både Sevilla och Valencia och en tydlig chans att koppla ett mentalt grepp om den där sista Champions League-platsen.
Hade Valencia förlorat tror jag tåget hade tuffat iväg och lämnat laget på perrongen. Nu lever det i allra högsta grad för samtliga fyra lag (varken Athletic eller Betis ska räknas bort helt heller) men med Valencias 2019 i åtanke är den stora känslan att laget faktiskt kravlar sig hela vägen upp till den där fjärdeplatsen.
Det är smått bisarrt vilken fantastisk säsong det här kan bli för Valencia. Men det kan svänga fort också, det har vi lärt oss.
***
Leo Messi i all ära (och han förtjänar verkligen att hyllas efter sina två nya mål i derbyt mot Espanyol), men den enskilt viktigaste spelaren för sitt lag måste vara Iago Aspas. Jag har skrivit om det förr och det underströks på nytt när anfallsstjärnan var tillbaka från sin skada och direkt frälste Celta i ångestmatchen mot Villarreal.
Det var en trepoängare som satt hårt inne men som var livsviktig för Celta i kampen om överlevnad.
Mitt stalltips är att både de himmelsblå och de helgula till slut löser kontrakt och att Valladolid, med Ronaldo den äldre på presidentpositionen, ryker.