Cavan må fortsatt ligga på kylning i Katalonien tills det är matematiskt klappat och klart, men nog kan vi kosta på oss ett litet grattis i förskott till Barcelona som kommer ro hem ytterligare en ligatitel.
Efter 2-0-segern i “finalen” mot Atlético skiljer elva poäng. Där vi också bör addera inbördes möten. Och en klart bättre målskillnad.
Dessutom är inte Barças spelschema mördande på något sätt. Det skulle vara tidernas sensation om den här ligatiteln slarvades bort. Det finns inte.
Däremot tycker jag själv att det uppstod ett antiklimax i matchen mot Atleti. Det är ju inte Barcelonas fel. De gjorde sitt jobb och lyckades i slutändan även vinna. Men Diego Costas röda kort efter knappa halvtimmen blir så oerhört avgörande.
Kanske inte för Atléticos defensiva insats. Men offensivt blev det så märkbart att en gubbe saknades.
Och det kändes lite trist att matchen artade sig på det viset efter Atléticos fina start på matchen. Både Thomas och Rodrigo såg väldigt bra ut på det centrala fältet. Det var ett kompakt Atlético där Antoine Griezmann ville ha mycket boll och såg spelsugen ut, och där Diego Costa skulle spela som Diego Costa gör.
Det är alltid lätt att vara efterklok men med facit i hand gjorde Diego Simeone fel att inte spela med en formstark Álvaro Morata. Han erbjuder helt annat typ av spel och är inte av den ursinniga sorten som Costa, men i det här fallet stjälpte det mer än det hjälpte för Atleti.
Kanske hade Barcelona stått som segrare i matchen ändå. Högst troligt som ligamästare oavsett vad. Men för spänningen inför slutomgångarna hade det åtminstone adderat något om avståndet inte var elva poäng.
Sedan är det svårt att inte hylla Barça för säsongen så här långt. Det är stabilitet blandat med enorm individuell skicklighet. Luis Suárez avslut fram till 1-0 håller så hög kvalité att det inte går att genomföra på ett mer perfekt sätt. Han måste sätta den via stolpen, annars hade Jan Oblak räddat, och att sätta den millimeterprecisionen i det läget är imponerande.
Vi kan försöka vrida och vända på saker och ting, men den här säsongen har inget annat lag varit riktigt nära Barcelona.
***
Oerhört mycket Valencia att – efter en av säsongens bästa veckor i bagaget – åka och torska i Vallecas.
Oerhört mycket Dani Parejo att efter stormatch på stormatch klappa igenom och inte ha ett rätt.
Ändå håller jag Valencia som favorit att ta den sista CL-platsen.
***
Det går inte ösa nog med superlativ över Iago Aspas. I helgen fixade han tre nya livsnödvändiga poäng till sitt Celta som nu är på säker mark för första gången på länge.
Det är enkelt att fastna för 2-1-målet. Kanske inte det snyggaste i sitt utförande, även om både inlägg, tajming och avslutet med pannan är precis så bra som det behöver vara, men att det är Hugo Mallo som spelar fram Iago Aspas. Bara 20 minuter från slutet i ett läge då Celta har pressen på sig och är i behov av en seger.
Klubbens två i dag största ikoner när det gäller aktiva spelare. Två som fostrats i klubbens akademi och som själva stått i klacken som kids.
Det blir inte mer optimalt än att det är just de spelarna som är vitala i en seger.
***
Det är alltmer ett krisande Villarreal som uppenbarar sig igen. Spelet är inte förjävligt på något sätt, men när det tappas 4-2-ledningar på tilläggstid och Aspas parallellt skakat liv i ett lik så ser det helt plötsligt dystert ut. Nu åter under strecket och bara sju omgångar återstår.
Däremot tappade Valladolid, Levante och Girona också poäng. Alla är indragna i den där bottenstriden.
Samtidigt har Paco Jémez kickstartat Rayos hjärta och skjutsat in så mycket adrenalin att det räckte för att 2-0-besegra Valencia. Raúl de Tomás givetvis målskytt igen.
Det blir spännande att se vem som roffar åt sig RDT – jag älskar ju att han kör initialerna på ryggen – till nästa säsong. Oavsett om Rayo klarar nytt kontrakt kommer anfallsesset spela i en annan klubb till hösten.
***
Giovani lo Celsos 1-0-mål i går. Mama mía!
***
Efter tre raka utan seger kunde man ana kalla fötter i Getafe-lägret.
Då studsar Pepe Bordalás gäng tillbaka, släpper knappt till en målchans och rycker till sig en 1-0-viktoria. Det kompakta och enkla 4-4-2-systemet med urstarka anfallstyper som dessutom är skickliga på att hålla boll har varit sanslöst vägvinnande för Getafe.
Sitter alltså i förarsätet när det gäller den sista Champions League-platsen med sju omgångar kvar.
Klubbens bästa notering rent historiskt var sjätteplatsen från 2009/10. Då med Roberto Soldado och Pedro León som stjärnor.
Skulle Getafe sluta sämre än sexa hade det nästan känts som en genomklappning i det här skedet.
***
Slutligen vill jag skicka alla kondoleanser till Joaquín Caparrós och hans familj. Sevilla-tränaren som på presskonferensen efter matchen mot Valladolid förklarade att han diagnostiserats med blodcancer. Han sa också att den upptäcktes tidigt och att han kan leva ett normalt liv, och känner sig mer bestämt och målmedveten än någonsin att fortsätta med sitt jobb.
Ánimo Caparrós!