Tårarna sa mer än ord när Parejo lyfta titeln för Valencia

Han har stundtals varit bespottad, stundtals underpresterat och flera gånger pekats ut som en svag ledare.

I går lyfte Dani Parejo Valencias första pokal på över ett decennium. Hyllad, snudd på överpresterande och sannerligen en självklar ledare.

Jag ska förstås inte måla upp Parejo som den avgörande faktorn i den här framgången för Valencia. Det här är Marcelinos kollektiv. Det är viktigt att börja där. Att ingen anfallare ens varit nära att nå upp i tvåsiffrigt i ligaspelet den här säsongen säger väl allt om hur offensiven ofta hackat och hur svårt det har varit att sticka ut.

Men det här är också Dani Parejos Valencia. Han personifierar så mycket av det laget står för. Och efter åtta säsonger i klubben har han varit med om många jobbiga förluster. Många nästan-framgångar men aldrig riktigt där.

Jag har själv ställt mig i ledet och pekat på Parejo som en kapten som aldrig kommer lyfta någon pokal i Valencia. En fantastisk spelare i sina bästa stunder, men han har haft svårt att ta det där sista steget.

I januari såg det ut att bli ännu en mellanmjölk-säsong för Valencia, för att uttrycka det milt. Bara ett fåtal poäng till nedflyttningsplats, uttåg ur Champions League under hösten. Det var dystert. Marcelinos jobb hängde på en skör tråd.

Då visade Dani Parejo att han utvecklats till den ledare som är rätt för att ta Valencia framåt.

“Jag vägrar ge upp en säsong i januari. Det finns tid och stor vilja att uppnå målen. Det finns inte att ge upp. Jag tror på det här laget”.

Så löd den tweet som Parejo publicerade i början av året. Sedan omvandlade han ord till handling.

Fyra månader senare har Valencia lyft elva tabellplaceringar, säkrat Champions League och framför allt vunnit sin första titel på över ett decennium efter 2-1-segern mot Barcelona i Copa del Rey-finalen.

Dani Parejo, helt makalöst bra i framför allt den första halvleken där Valencia la grunden till segern, grät på planen efter matchen.

Det finns så många i och runt Valencia som jag unnar den här framgången. Fansen, kanske mest hängivna i hela Spanien, har längtat så länge. Men det finns också en spelare jag unnar lite extra.

Stundtals bespottad, underpresterande och utpekad som en svag ledare. Den här säsongen har Parejo varit allt annat än det.

***

Vilken seger för Marcelino!

En uppskattad och respekterad tränare men som saknat den där stora triumfen.

***

Kévin Gameiro är sannerligen en finalgubbe. Sällan spektakulär men smart och värdefull.

Frågan är om det var sista gången vi fick se honom i Valencia-tröjan. Jag har i alla fall svårt att inbilla mig att det inte blir en del förändringar på anfallsposten i sommar. Santi Mina vill man förlänga med, Rodrigo Moreno skulle potentiellt kunna säljas.

Jag tror det är läge att satsa på någon annan än Gameiro. Men just i går var han precis så värdefull som han var tilltänkt att vara när han värvades.

***

Valencia-supportrarna sträcker ännu mer på sig i och med att José Luis Gayá, som för övrigt firade födelsedag, och Carlos Soler noterades för varsin assist i finalen.

Två egna produkter. Två lirare som tagit enorma kliv den här säsongen.

***

Barcelona då?

Det kändes som att cupfinalen förlorades på Anfield. Där checkade Barcelona ut från den här säsongen.

Bara att klubben gick ut med att det inte skulle bli något stort firande vid en eventuell cuptitel sände ut konstiga signaler. Varför håller man ens på om firanden med fansen upphör?

Blev också tydligt utan Luis Suárez på planen att Barcelona saknat ett naturligt substitut. Alternativt en annan anfallstyp. Men att bara ha små och kvicka finlirare blir för lättläst i slutändan.

Det spekulerades direkt efter finalförlusten att Ernesto Valverde skulle ta dörren ut. Än så länge lugnt. Men det blir en intressant sommar att vänta.

Jag tror inte Valverde tränar laget när säsongen drar igång i augusti.

Det är den tiden på året. Dags för att titta lite individuellt. Som vanligt oerhört svårt då man vill väga in så mycket – betydelse för laget, avgörande i viktiga matcher, jämnheten och så vidare – och allt är som det brukar heta helt subjektivt.

Det finns inget facit, inget som är rätt eller fel. Det här är min bild av det hela. Kom gärna med input och ta ut era egna säsongselvor från La Liga. Här kommer min.

Säsongens XI 2018/19 (enligt 4-3-3):

Jan Oblak
Damián Piqué Djené Alba
Sarabia Rodrigo Canales
Messi Benzema Aspas

Målvakt: Jan Oblak (Atlético Madrid)
Jag höll Marc-André ter Stegen före i höstas, men i slutändan förlänger Jan Oblak sin svit som ligans bäste målvakt ännu en gång. Han må ha ett ramstarkt försvar framför sig, det bästa i hela ligan, men även sett till räddningsprocent är Oblak i topp och han har fått mer att göra den här säsongen än föregående. Världsklass!

Högerback: Damián Suárez (Getafe)
Den hetlevrade uruguayaren har nått sin karriärstopp på senare dagar. Grinig, småful, jobbig att möta men också en följsam försvarsspelare och ett vapen framåt med sin känsliga högerfot.

Mittback #1: Gerard Piqué (Barcelona)
Många undrade om Gerard Piqué verkligen kunde ta ansvar och “växa upp” när Carles Puyol slutade för några år sedan. Det har han gjort. Och nu tagit ännu större kliv i sin utveckling som en ledare på planen. I en förhållandevis skadebenägen backlinje finns Piqué alltid att lita på.

Mittback #2: Djené Dakonam (Getafe)
En av de som personifierar Getafe allra bäst. Resolut försvarsgestalt som med sin blotta närvaro gör lagkamraterna bättre. Också trygg i passningsspelet. Klubben lär få svårt att behålla honom.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)

Mittfältare #1: Pablo Sarabia (Sevilla)
Involverad i över 40 procent av Sevillas målproduktion. Äntligen fått sitt stora genombrott. Passningsspelare av högsta kvalité. Kommer antingen förlänga och öka sin lön rejält eller lämna för större uppdrag.

Mittfältare #2: Rodrigo Hernández (Atlético Madrid)
Bolltrygg passningsgubbe och stark bollvinnare i samma kropp. Inte riktigt samma kvalité i presspelet som sin föregångare Gabi men en helt annan kaliber när det gäller passningsspel. Jagas av i stort sett alla tunga pjäser och Atlético uppges vilja mer än tredubbla hans lön för att stanna kvar.

Mittfältare #3: Sergio Canales (Real Betis)
Dani Parejo tänker ni? Lätt att tänka på senaste månaderna men han var svajigare i höstas. Giovani Lo Celso då? Svindlade höga höjder, men inte lika jämn. Jag tycker Ivan Rakitic, som nästan aldrig gör en dålig match, utmanar Sergio Canales främst om den här positionen. Väljer främst Canales för att jag unnar honom en hel säsong av fotbollsflyt så vi betraktare kan få njuta av hans vänsterfot och spelsinne.

Anfallare #1: Lionel Messi (Barcelona)
Vann skytte- och assistligan. Helt okej i övrigt också.

Anfallare #2: Karim Benzema (Real Madrid)
Den som stod starkast när det blåste som värst. Gör en av sina bästa säsonger poängmässigt i karriären.

Anfallare #3: Iago Aspas (Celta Vigo)
Utan Iago Aspas hade Celta förberett sig inför en höst i Segunda División nu. Cristhian Stuani var också fantastisk, han förtjänar alla hyllningar. Men Aspas spelade färre matcher, en del dessutom halvskadad, och löste kontraktet åt Celta. Beundransvärd säsong mitt i det himmelsblåa kaoset.

Bänk: Marc-André ter Stegen (Barcelona), Mario Hermoso (Espanyol), Nemanja Maksimovic (Getafe), Ivan Rakitic (Barcelona), Giovani Lo Celso (Betis), Cristhian Stuani (Girona) & Borja Iglesias (Espanyol).

Årets tränare: Pepe Bordalás (Getafe)

***

Det blev en del förändringar jämfört med hur det såg ut när jag plockade ut höstens elva.

Den var enligt följande:

ter Stegen
Carvajal Piqué Bartra Alba
Banega Rodrigo Sarabia
Messi Stuani Aspas

Ungefär hälften kvar. Dani Carvajal (som slitit med skador), Éver Banega och Marc Bartra inte ens med i truppen när vi summerar säsongen. Inte för att deras vårar varit bedrövliga på något sätt, men andra har stuckit ut mer.

***

I morgon delas säsongens sista titel ut i Spanien.

Dags för Copa del Rey-final mellan Barcelona och Valencia. Två lag som spelat tiggt de senaste mötena. Och två lag som kliver in till den här finalen med helt olika perspektiv.

För Barcelona är det chans på en titel i mängden. Det gör varken bu eller bä i slutändan. Att klubben till och med annonserade att det inte blir något publikt firande vid en eventuell titel säger väl allt. Den där cuptiteln har blivit vardag i Barcelona.

Fatta vad deppigt att inte ens få fira en titel rejält. Vad är poängen då?

Valencia, å andra sidan, behöver inte ens annonsera om det blir firande vid eventuell titel. Hela Sevilla, förmodligen även hela Valencia, skulle ta eld. Klubben har längtat efter en titel i över tio år. Det skulle kunna definiera hela framtiden.

Bara av den anledningen vore det mäktigt att se Valencia lyfta en titel igen. Men då ska motivation slå klass. Framför allt ska Lionel Messi stoppas.

Vilken makalös uppryckning av Valencia. Plats 15 i tabellen i december. Avslutar säsongen som fyra och når sin primära målsättning att nå Champions League igen. Vitalt för att klubben ska fortsätta på projektet som Marcelino inlett med sin ledarstab och en nödvändig ekonomisk boost för att ha möjlighet att kunna spetsa truppen ytterligare. För det kommer krävas om Valencia ska ta nästa steg. Och kanske är läget bättre än någonsin att i alla fall skaka om trion där ovanför eftersom det kommer renoveras i åtminstone ett par av topplagen?

Nåväl är det imponerande att Valencia ror den här säsongen i land på det här sättet. Det var sannerligen lättnad från Dani Parejo i flashintervjun direkt efter matchen mot Valladolid (Valencia vann bekvämt med 2-0). Ingen trodde riktigt att det skulle gå att vända den negativa trenden som laget upplevde under hösten. Marcelino hängde definitivt löst. Det var bara någon förlust ifrån en exit. Men klubbledningen hade tålamod – ett beslut som i slutet av dagen visade sig vara positivt på precis alla sätt.

En total motpol till Valencia är Athletic, som i samma period av säsongen där det stormade som mest kring Valencia, i stället förändrade allt. En ny president tillträdde, en ny tränare sattes i spel. Hela ledningen skiftade form och just i fallet Athletic var det nödvändigt. Säsongen vände och laget tog sig från nedflyttning till en kamp om Europa som varade hela vägen in på mållinjen. Tyvärr för Bilbao-lagets del höll det inte hela vägen. De snubblade på Ramón Sánchez Pizjuán – eller så mötte de bara ett bättre fotbollslag – i sista omgången och fick se Espanyol smyga förbi.

De kan i alla fall andas ut efter en betydligt mer behaglig vårsäsong kontra hur hösten såg ut. Precis som Valencia. Två klubbar som plockar med sig en positiv känsla inför sommaren och kan fortsätta bygga sina lag, som har alla förutsättningar att växa sig starkare nästa säsong.

***

Espanyol, herregud vilken avslutning!

Nio raka matchen utan förlust och tre raka segrar. Ett facit som gör att klubben säkrar sjundeplatsen och tar sig utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Det har egentligen aldrig varit riktigt nära tidigare under säsongen. Espanyol har smugit totalt under radarn och genom sin fantastiska avslutning nått hela vägen.

Med en skicklig tränare i Rubi, en spelartrupp som i mångt och mycket består av unga och mestadels egna produkter i kombination med erfarna spelare som haft stora och långa karriärer har det här sammansvetsats på ett bra sätt. Blir intressant att se om de kinesiska ägarna satsar vidare och om klubben kan behålla sina nyckelspelare under sommaren.

Óscar Melendo, Mario Hermoso och Marc Roca har alla imponerat den här säsongen. För att inte tala om Borja Iglesias så klart, med sina 17 mål under debutsäsongen i La Liga.

***

Ett totalt utcheckat Real Madrid blev närmast utspelat av Betis i sista omgången hemma på Santiago Bernabéu. Trots att Sergio Canales saknades hade Betis mittfält total kontroll och insatserna från Giovani Lo Celso och William Carvalho stack ut ur mängden.

Det räckte aldrig så långt som Betis trupp skvallrade om på förhand. Men vilken underhållning Quique Setiéns lag har bjudit på. Högt och lågt, allt och inget.

Efter matchen deklarerade klubben att Setién inte blir kvar nästa säsong. Men blir han kvar i La Liga månne?

Det finns någonting i mig som spontant känner att han kan ersätta Ernesto Valverde på Barcelonas tränarbänk nästa säsong. Det hade om inte annat varit ett spännande experiment att se en sån galning ta över ett större lag med ännu bättre material.

***

Iago Aspas, wow. Dansar in på 20 ligamål den här säsongen, i laget som slutar på plats 17 i tabellen.

Celta hade helt garanterat åkt ur om det inte vore för Aspas.

***

Det blev helt klart lite drama på sina håll men ändå en säsong som satte sig ganska snabbt både när det gäller toppen och botten. Jag både tror och hoppas på en lite jämnare liga nästa säsong.

Framför allt kommer det fyllas på med ett gäng profilstarka lirare.

Och ett par klassiska lag från Segundan.

Det blir mer summering av den nyss avslutade säsongen framöver. Nu blickar vi också mot en cupfinal kommande helg.

I söndags tackade Atlético-fansen av Diego Godín en sista gång hemma på Wanda Metropolitano. “En del av själen dör” prydde flera rubriker i Madrid efter att lagkaptenen deklarerat sitt avsked efter säsongen. En klubbikon vars betydelse för Atléticos framgång det senaste decenniet varit enorm.

Den typen av grundpelare i ett lag och i en klubb som inte bara kan ersättas genom att värva in någon annan. Den typen av ledargestalter som personifierar ett lag.

Men Godín är inte den ende som tar exit-dörren ifrån Metropolitano efter säsongen. I början av veckan kom två nya nyheter. Först Juanfran, som efter åtta år i klubben väljer att tacka för sig, trots att Atlético ville förlänga kontraktet. Han har dalat säsong efter säsong och inte varit samma pålitliga spelare i backlinjen som tidigare, men likväl varit en viktig figur i Atleti under lång tid och varit en spelare som alltid berömts av ledarstaben för sin professionalitet och sitt hårda arbete.

Den typen av grundpelare som ett lag behöver för att fungera just som ett lag.

Senare under tisdagen offentliggjorde också Antoine Griezmann att det här blir hans sista säsong i Atlético. Publikt den största nyheten förstås. Det är sällsynt att någon med den globala statusen lirat i Atleti. Han satte hål på klubbens lönebubbla när han förlängde kontraktet efter förra säsongen och det har aldrig fungerat på det sättet i Madrid-klubben tidigare. Han blev redan där lite för stor. Och känslan var ganska genomgående att det satsades med full kraft på att få spela hem den där Champions League-pokalen på hemmaplan.

Ännu mer tydligt blir i och med att Griezmanns utköpsklausul sjunker från 200 miljoner euro till 120 från och med 1 juli 2019.

Det påminner lite om när Radamel Falcao stannade en sista säsong för att spela Atlético till Champions League i stället för att gå vidare direkt när andra klubbar knackade på dörren med femdubbla lönekuvert.

Och jag tror ärligt talat inte att förlusten av Griezmann kommer göra Atlético Madrid till ett mindre slagkraftigt lag. Jag tror det är ett vettigt steg i att hitta tillbaka till det starka kollektivet som för några år sedan tog Diego Simeones lagbygge till vansinniga höjder. Det hade handlat ännu mer om Antoine Griezmann om han stannade i det här läget.

Jag är desto mer orolig hur Atleti kommer ersätta sina ledargestalter i omklädningsrummet, där Juanfran får bli en parentes i paritet till Godín. Men att samtliga försvinner samma sommar – där ska även Lucas Hernández som lämnar för Bayern München räknas in – är förstås bekymmersamt.

Stjärnor har kommit och gått i Atlético, så har det alltid sett ut. Men något som varit bestående under Simeones era är trots allt ryggraden. Nu har en stor del av den brutits av och det kan ta lång tid att rehabilitera sig ifrån.

Först och främst passar jag på att gratulera Villarreal, Levante och Valladolid till nya La Liga-kontrakt.

Villarreal var i princip redan på säker mark men en 1-0-viktoria mot Eibar gjorde att det kändes som att de spelade hem kontraktet på egen hand. Säkerligen skönt efter en riktigt bökig säsong. Villarreal med en budget för att utmana om Europa-platser och definitivt också ett lag för det. Nya tag nästa säsong.

Däremot ser det allt mörkare ut för Girona, som är på vippen att degraderas efter att ha tappat ledning till förlust hemma mot Levante. Och bara en ynka poäng hade också gjort att utgångsläget hade varit annorlunda. Men nu är det hopplöst. Celta Vigo är tre poäng framför i tabellen, och de spelar lika när det gäller inbördes. Därmed gäller målskillnad och då har Girona sex baljor att hämta in på en match.

Det kommer förstås inte att ske.

Dessutom möter Celta ett redan avsågat Rayo på hemmaplan och kommer garanterat vilja avsluta starkt och visa hemmafansen att de har i Spaniens finrum att göra.

Inte annat än att jag lider lite med Girona trots allt. Vunnit mot Real Madrid, Valencia och Sevilla. Kryssat mot Barcelona. Kryssat tre (!) gånger mot Atlético med copan inkluderad. Ändå marginaler från att åka ur. Det är tufft.

***

Även kring Europa-striden börjar det allt mer klarna inför den slutgiltiga omgången. Athletic körde över Celta hemma på San Mamés där Raúl García blev tvåmålsskytt, och har nu tre pinnars försprång gentemot lokalrivalen Real Sociedad samt Espanyol som också är med och hugger på den sista Europa League-platsen.

Det finns dock inte att alla tre hamnar på samma poäng eftersom Espanyol och La Real möts i Barcelona i slutomgången. Sanslös fight att vänta där.

Dessutom tar sig Athletic ner till Ramón Sánchez Pizjuán för att möta Sevilla som rent matematiskt fortfarande kan nå fjärdeplatsen. Det vore otroligt om det blev Espanyol – som är formstarkt, bör tilläggas – klev upp som tabellsjua när vi summerar säsongen.

Samtidigt går det under understryka nog hur imponerande resa Athletic har gjort under Gaizka Garitanos ledning. När han kom in var laget fast förankrat i bottenskiktet av tabellen. Efter nästan halva säsongen spelad rent av under nedflyttningsstrecket.

Men efter nyår har lejonen från Bilbao vaknat till liv och gjort en fantastisk resa. Tillbaka till grunderna med en starkare defensiv och ett spel på hemmaplan som äntligen har lyft. Oavsett om det räcker till Europa så har Athletic gjort en fantastisk vår, men det vore sannerligen kronan på verket och anledning att fira rejält efter säsongen om det faktiskt lyckas.

***

Valencia klev förbi Getafe i kampen om den sista Champions League-platsen i och med 3-1 hemma mot det sjunkande skeppet Alavés.

Getafe gjorde en stark första halvlek (i alla fall halvtimme) på Camp Nou men hade behövt sätta dit någon av sina (läs Jorge Molinas) målchanser för att komma därifrån med poäng. Nu har Valencia i stället initiativet inför slutomgången.

Att Los Ché dessutom möter ett redan La Liga-säkrat Valladolid, som säkerligen firade ordentligt efter segern borta mot Rayo i går, gör inte saken enklare för Getafe.

Nog ska Valencia klara av att fixa det här. Men hade det inte varit just Valencia så hade jag varit mer säker.

***

Real Madrid har alltså elva förluster i La Liga den här säsongen.

Påskyndar lyxrenoveringen till sommaren ännu mer.

Säsongen går sakta men säkert mot sitt slut. Men även om Barcelona har säkrat ligatiteln, Rayo och Huesca redan är klara att stämpla ut som degraderade så finns enormt mycket att se fram emot med de sista två omgångarna.

Börjar vi rent sportsligt återstår kampen om Champions League-platsen, som jag redan skrivit en hel del om. Barcelona-Getafe blir ur många perspektiv oerhört intressant att följa i morgon. Det blir säsongens sista match på Camp Nou. Hur reagerar supportrarna efter kollapsen i Liverpool? Det som skulle bli en sista fest kommer bli något helt annat. Och på andra sidan står ett Champions League-jagande Getafe som har precis allt att spela för.

Valencia-Alavés blir en direkt kamp om Europa. Valencia vill spela in sig i den finaste av turneringar (nu finns heller ingen livlina i form av Europa League kvar utan CL måste säkras via ligaspelet) medan Alavés vill få upprättelse efter en bedrövlig vår och ändå ta den där sjundeplatsen. Allt på sin spets på Mestalla.

Girona möter Levante på Montilivi och en bortaseger skulle hamra ned den katalanska klubben till Segunda División igen. Allt på sin spets.

Athletics sanslösa vår kan kulminera med en Europa-plats men man möter ett Celta Vigo som fortfarande inte säkrat nytt kontrakt. Allt på sin spets även där.

Bortser vi från det sportsliga ser jag också fram emot att se hur publiken på Metropolitano sprider sin kärlek och väljer att hylla Diego Godín. Tänk att han anslöt som 24-åring från Villarreal för under hundra miljoner. Det var lite annorlunda på den tiden, men fortfarande stora summor som värvades och såldes för.

Nu, nio år senare, kan vi konstatera att Godín är en av Atléticos främsta rekryteringar genom alla tider. Han har varit med under hela Diego Simeones era – klubbens mest framgångsrika någonsin – och bärgat åtta titlar. Därtill också spelat två Champions League-finaler.

Han drömde säkert om att få lyfta en pokal som avslutning, nu som kapten under sin sista säsong i klubben, men han har varit lojal och en superproffs i alla avseenden vilket gett honom ikonstatus i Atlético. Ingen annan utländsk spelare har gjort fler matcher för klubben. Och han tillhör en av de som vunnit allra mest i Atleti-tröjan.

Det var rörande att se Godíns tårar på presskonferensen tidigare i veckan när han tillkännagav att han lämnar till sommaren. Han har själv berättat om anbuden som kommit in, sommar efter sommar och där bland annat Manchester City hade ett kontrakt på bordet inför den här säsongen, men hela tiden visat lojalitet mot Atlético. Nu har han hunnit fylla 33 och jag tror han gör helt rätt i att söka en ny sista utmaning innan karriären rundas av helt.

Även Atlético behöver komma vidare. Men det kommer ta sin tid. Det finns många duktiga mittbackar där ute. Men få med samma ledaregenskaper och som fungerar som en förlängd arm från tränarbänken.

Han borde få ett lika värdigt avslut som Fernando Torres fick.

Det var upplagt för Champions League-final, och läge att ta en trippel.

I stället kommer Barcelonas 2018/19 bli ihågkommet som ytterligare en säsong då det snubblades innan mållinjen.

Barça har hamnat lite i samma läge som Juventus. Vad är egentligen en ligatitel värd när man faller i Champions League? I Premier League, där alltfler lag känns potentiella vinnare på förhand och där inget lag (i alla fall ännu) dragit iväg, är ligatiteln mer värd. För Barcelona, liksom Juventus eller för all del Bayern München, har det blivit en tillräckligt stor vana att firandet avtar.

Barcelonas säsong kan fortfarande sluta med två titlar då cupfinalen väntar mot Valencia senare i maj. Men allt kommer överskuggas av kollapsen på Anfield i går. Ingen kommer titta tillbaka på 2018/19 och minnas en eventuell dubbel. För en klubb som Barcelona sticker de stora förlusterna ut mycket mer än segrarna. Det får spelare och ledare leva med.

Det medför också att tålamodet inte alltid blir särskilt långvarigt. Ernesto Valverde har radat upp titlar under sin tid som tränare i klubben. Men han har också stått på sidlinjen och upplevt två av de värsta nederlagen i klubbens moderna historia.

Först Olimpico, sedan Anfield. Och ser man till Barças bortafacit de senaste åren i Champions League har det varit riktigt uselt i utslagsfasen. Vi minns både Paris och Turin också. På de fyra matcherna har Barcelona släppt in 14 mål. När snittet över en hel säsong varit färre insläppta än spelade matcher.

Lika genialiskt som det var att Valverde spelade med Arturo Vidal från start i första mötet och valde en fotboll långt ifrån associerad med det vi är vana vid när det gäller Barcelona, lika märkligt var det att han inte spelade med Arthur från start i returen för att kontrollera matchen. Barça föll ihop som ett korthus redan från start. Var inte närvarande. Slarvade med passningar, mottagningar, såg tveksamma ut i duellspelet och var långt ifrån distinkta i de avgörande momenten.

Jag tycker Valverde har en stor del i det här och valde ett fel lag att hantera uppgiften, men jag tycker de senaste säsongernas förluster i Champions League också understryker att Barcelona saknar en tydlig ledare. En Carles Puyol. En Xavi Hernández. Fanbärare som ryter till, som går i bräschen.

Det är jättefint att truppens fyra kaptener är fostrade i La Masía. Men jag har svårt att se Messi, Busquets eller Sergi Roberto kliva in och hålla ett brandtal i paus.

Frågan är om Valverde får ytterligare ett försök att bärga Champions League-titeln. Jag är ytterst tveksam. Han var nära att ryka redan efter 3-0-torsken på Olimpico förra säsongen. Den här gången, efter ytterligare en kollaps av sällan skådat slag, tror jag inte han får förnyat förtroende.

Han kritade förvisso ett nytt kontrakt för bara ett par månader sedan, men spelar egentligen ingen roll. Den här gången tror jag inte ens en dubbel räddar Valverdes framtid i Barcelona. Jag är inte säker på att han vill vara en del av den heller.

Sevilla skrämde iväg sig på egen hand, men Valencia har knappast gett upp hoppet. Det är bara tre pinnar upp till Getafe i kampen om den där sista Champions League-platsen och skulle fallet bli så att lagen hamnar på samma poäng får Valencia biljetten in till fotbollens finaste rum på grund av bättre inbördes.

Det kan ju rent av bli så att även Sevilla hamnar på samma antal poäng som Geta & Valencia. Då blir det först en minitabell där alla lagens inbördes möten räknas samman. Då går Sevilla lottlöst. Har bara tagit en poäng på fyra matcher mot direktrivalerna den här säsongen.

Med två omgångar kvar räknar åtminstone jag med att det därför står mellan Getafe och Valencia. Som sagt tidigare har det blåklädda laget från utkanten av Madrid allt i egna händer. I det här läget, som snacket har varit och som säsongen artat sig så är CL-platsen deras att förlora.

Det klart att en femteplats hade med tiden varit hur fantastiskt som helst. Den bästa i klubbens historia, rent av. Men när fotbollens finaste turnering och en skattkista som Getafe bara kunnat drömma om börjar nog en del tankar hägra.

Nu väntar Barcelona borta, som förvisso inte kommer spela bästa laget på Camp Nou men likväl spelar sin sista hemmamatch för säsongen, följt av ett Villarreal som inte omöjligt har överlevnad att spela för i sista omgången.

Valencia gjorde fullkomlig slarvsylta av Huesca vars La Liga-sejour blev ettårig (däremot hoppas jag vi får se Enric Gallego på översta hyllan även nästa säsong). Santi Mina hade en sån där Santi Mina-match som han har nån gång i halvåret och den sprudlande offensiven med vasst kantspel och mycket kombinationer har vi sett alldeles för lite av från Valencia. Det har varit lite mer pragmatisk fotboll vilket förvisso gjort laget svårslaget. Nu var det full fart och en passning till Getafe att kampen om fjärdeplatsen kommer pågå in i det sista.

Något liknande på torsdag och en Europa League-final kanske stundar. Men då gäller det att mer än bara offensiven fungerar riktigt bra.

***

Snart kan vi hälsa Osasuna välkommen tillbaka till La Liga. Leder just nu Segunda División med ett tillräckligt stort försprång att ett par förluster under slutspurten ändå hade räckt för att avancera.

Det ska bli intressant att se vad som händer med Rober Ibáñez nästa säsong. Är utlånad från Getafe och har varit fullkomligt fenomenal den här våren i Osasuna. Får han månne chansen att spela Europa-spel med El Geta?

Blir det inte en återkomst till Getafe lär många klubbar stå på rad för att roffa åt sig honom.

Oavsett i vilken klubb vi ser Ibáñez tror jag Osasuna är mer än redo för att etablera sig i La Liga igen.

Kring den sista direktplatsen kommer det bli en rysare. Granada, Albacete och Mallorca gör framför allt upp om den och strax bakom finns klassiska tungviktare i Deportivo La Coruña, Málaga, Cádiz och Real Oviedo.

Nu ska Valencia möta Huesca senare i kväll (ett Huesca som behöver gripa sista halmstrået och kommer kämpa för allt de är värda) men oavsett resultat i den matchen så befinner sig Getafe i pole position för att säkra den där fjärdeplatsen.

Vilken helt remarkabel säsong, hur det än kommer sluta. Vilken helt fantastisk prestation. Pepe Bordalás har vi redan hyllat. Jorge Molina och Jaime Mata likaså. Men det finns många att prata gott om. Ingen står över kollektivet och det är verkligen en enad grupp som har fått det här att fungera så bra.

Men har ni inte sett så mycket av Getafe under säsongen är det trots allt ett gäng spelare som ändå förtjänar att hyllas lite extra. Djene, som bland annat ryktas till Arsenal nu, är kanske inte den verbala ledaren i försvaret men definitivt den praktiska ledaren som med sin både självklarhet och tuffa spelstil bidragit med enorm trygghet hela säsongen. Han är också en av de som faktiskt har en ålder där det finns utvecklingspotential och således en del pengar att kunna tjäna. Han sitter dessutom på ett kontrakt till 2023.

Annars är innermittfältet bestående av Nemanja Maksimovic (hade svårt att platsa i Valencia förra säsongen) och Mauro Arambarri en stor del i att kollektivet Getafe fungerat så pass bra. Utan skador och med stor kontinuitet har det relativt unga centrallåset på mitten blivit en mardröm för motståndarna. Maksimovics smartness i kombination med Arambarris tekniska begåvning och medfödda uruguayanska grinat har fallit väldigt väl ut.

Det är just den trion som jag tror kommer bli allra svårast för Getafe att behålla inför nästa säsong. Varför skulle Jorge Molina, 37, eller Jaime Mata, 30, flytta på sig i det här läget? De är kungar i Getafe. Alla älskar dem. Det vore om Mata ser chansen att tjäna riktigt stora pengar – han han ju trots allt mest huserat i de lägre divisionerna – men skulle Getafe knipa fjärdeplatsen vore det dumdristigt att inte stanna kvar och få chansen att spela Champions League.

2-0 mot Girona var lika tryggt och rättvist som resultatet visar. Efter Sevillas totala kollaps hemma mot Leganés i fredags (torsk 0-3) så ska det mycket till för att El Geta tappar det här.

Fan vad sjukt. Men inget annat än rättvist.

***

Snacka om att ordningen är återställd i Baskien igen. I höstas var det Alavés som rosade marknaden samtidigt som övriga lag verkligen underpresterade.

Nu har både Athletic och Real Sociedad vaknat till liv och båda utmanar om en Europa-plats. Symboliskt blev det väl när Alavés i går förlorade mot La Real och ännu en gång hade förtvivlat svårt att göra mål.

Det förvånar mig inte om Alavés rent av hamnar på undre halvan.

Och utan Abelardo – och säkerligen ett par spelare som lär flytta på sig – spår åtminstone jag ett väldigt tufft år till mötes för klubben.

***

Det är främst landslagsdebuterande mittbacken Mario Hermoso, rekordvärvningen tillika målmaskinen Borja Iglesias samt Sergio Busquets-light i form av Marc Roca som fått mest uppmärksamhet i säsongens Espanyol.

En annan som tagit fart rejält på den här sidan nyår är Oscar Melendo. En lirare som tillhört klubben sedan han var sex år och gjorde sitt första A-lagsmål i derbyt mot Barça förra säsongen. Och firade helt galet.

Det är först den här säsongen han etablerat sig som en startspelare i Espanyol och framför allt den här våren varit helt fantastisk. Det lös om Melendo, som är en teknisk vänsterfotad mittfältare som är bättre framspelare än avslutare, när Espanyol slog Atlético med klara 3-0 i går.

Det är ett namn värt att lägga på minnet.

***

Oh, vad tungt för Valencia att släppa in det sista målet mot Arsenal i torsdags.

Men 3-1 är ingen fullständig katastrof. Är det något Valencia bevisat under Marcelino är att de aldrig ska räknas bort och att underlägen är till för att vändas. Fråga bara Getafe. Eller Betis.

***

Sanslöst imponerad av Ernesto Valverdes taktiska triumf mot Liverpool och Lionel Messis uppvisning.

Att spela Arturo Vidal före Arthur och få en mer fysisk spelartyp som är duktigare utan boll – och dessutom har mer rutin från den typen av matcher – var ett genidrag. Barcelona såg oerhört bekväma ut trots lågt bollinnehav och valde att medvetet satsa på kontringsspel.

När Mo Salah & kompani faktiskt hade farten uppe i den andra halvleken tycker jag Valverde visade prov på bra matchcoachning när han plockade av Philippe Coutinho och satte ut Vidal mer på vänsterkanten för att backa upp Jordi Alba, samtidigt som Nélson Semedo klev in och tätade till högerkanten.

Med tanke på vad som hände i Rom för ett år sedan tror jag inte Barcelona-supportrarna bryr sig lika mycket om bollinnehav eller klacksparkar. Vinna blir någonstans det viktigaste.

Nästa säsong kommer ändå Frenkie De Jong och med både honom och Arthur på ett mittfält lär inte tiki-taka-fotbollen försvinna från Camp Nou.