Det var upplagt för Champions League-final, och läge att ta en trippel.
I stället kommer Barcelonas 2018/19 bli ihågkommet som ytterligare en säsong då det snubblades innan mållinjen.
Barça har hamnat lite i samma läge som Juventus. Vad är egentligen en ligatitel värd när man faller i Champions League? I Premier League, där alltfler lag känns potentiella vinnare på förhand och där inget lag (i alla fall ännu) dragit iväg, är ligatiteln mer värd. För Barcelona, liksom Juventus eller för all del Bayern München, har det blivit en tillräckligt stor vana att firandet avtar.
Barcelonas säsong kan fortfarande sluta med två titlar då cupfinalen väntar mot Valencia senare i maj. Men allt kommer överskuggas av kollapsen på Anfield i går. Ingen kommer titta tillbaka på 2018/19 och minnas en eventuell dubbel. För en klubb som Barcelona sticker de stora förlusterna ut mycket mer än segrarna. Det får spelare och ledare leva med.
Det medför också att tålamodet inte alltid blir särskilt långvarigt. Ernesto Valverde har radat upp titlar under sin tid som tränare i klubben. Men han har också stått på sidlinjen och upplevt två av de värsta nederlagen i klubbens moderna historia.
Först Olimpico, sedan Anfield. Och ser man till Barças bortafacit de senaste åren i Champions League har det varit riktigt uselt i utslagsfasen. Vi minns både Paris och Turin också. På de fyra matcherna har Barcelona släppt in 14 mål. När snittet över en hel säsong varit färre insläppta än spelade matcher.
Lika genialiskt som det var att Valverde spelade med Arturo Vidal från start i första mötet och valde en fotboll långt ifrån associerad med det vi är vana vid när det gäller Barcelona, lika märkligt var det att han inte spelade med Arthur från start i returen för att kontrollera matchen. Barça föll ihop som ett korthus redan från start. Var inte närvarande. Slarvade med passningar, mottagningar, såg tveksamma ut i duellspelet och var långt ifrån distinkta i de avgörande momenten.
Jag tycker Valverde har en stor del i det här och valde ett fel lag att hantera uppgiften, men jag tycker de senaste säsongernas förluster i Champions League också understryker att Barcelona saknar en tydlig ledare. En Carles Puyol. En Xavi Hernández. Fanbärare som ryter till, som går i bräschen.
Det är jättefint att truppens fyra kaptener är fostrade i La Masía. Men jag har svårt att se Messi, Busquets eller Sergi Roberto kliva in och hålla ett brandtal i paus.
Frågan är om Valverde får ytterligare ett försök att bärga Champions League-titeln. Jag är ytterst tveksam. Han var nära att ryka redan efter 3-0-torsken på Olimpico förra säsongen. Den här gången, efter ytterligare en kollaps av sällan skådat slag, tror jag inte han får förnyat förtroende.
Han kritade förvisso ett nytt kontrakt för bara ett par månader sedan, men spelar egentligen ingen roll. Den här gången tror jag inte ens en dubbel räddar Valverdes framtid i Barcelona. Jag är inte säker på att han vill vara en del av den heller.