Han har stundtals varit bespottad, stundtals underpresterat och flera gånger pekats ut som en svag ledare.
I går lyfte Dani Parejo Valencias första pokal på över ett decennium. Hyllad, snudd på överpresterande och sannerligen en självklar ledare.
Jag ska förstås inte måla upp Parejo som den avgörande faktorn i den här framgången för Valencia. Det här är Marcelinos kollektiv. Det är viktigt att börja där. Att ingen anfallare ens varit nära att nå upp i tvåsiffrigt i ligaspelet den här säsongen säger väl allt om hur offensiven ofta hackat och hur svårt det har varit att sticka ut.
Men det här är också Dani Parejos Valencia. Han personifierar så mycket av det laget står för. Och efter åtta säsonger i klubben har han varit med om många jobbiga förluster. Många nästan-framgångar men aldrig riktigt där.
Jag har själv ställt mig i ledet och pekat på Parejo som en kapten som aldrig kommer lyfta någon pokal i Valencia. En fantastisk spelare i sina bästa stunder, men han har haft svårt att ta det där sista steget.
I januari såg det ut att bli ännu en mellanmjölk-säsong för Valencia, för att uttrycka det milt. Bara ett fåtal poäng till nedflyttningsplats, uttåg ur Champions League under hösten. Det var dystert. Marcelinos jobb hängde på en skör tråd.
Då visade Dani Parejo att han utvecklats till den ledare som är rätt för att ta Valencia framåt.
“Jag vägrar ge upp en säsong i januari. Det finns tid och stor vilja att uppnå målen. Det finns inte att ge upp. Jag tror på det här laget”.
Så löd den tweet som Parejo publicerade i början av året. Sedan omvandlade han ord till handling.
Fyra månader senare har Valencia lyft elva tabellplaceringar, säkrat Champions League och framför allt vunnit sin första titel på över ett decennium efter 2-1-segern mot Barcelona i Copa del Rey-finalen.
Dani Parejo, helt makalöst bra i framför allt den första halvleken där Valencia la grunden till segern, grät på planen efter matchen.
Det finns så många i och runt Valencia som jag unnar den här framgången. Fansen, kanske mest hängivna i hela Spanien, har längtat så länge. Men det finns också en spelare jag unnar lite extra.
Stundtals bespottad, underpresterande och utpekad som en svag ledare. Den här säsongen har Parejo varit allt annat än det.
***
Vilken seger för Marcelino!
En uppskattad och respekterad tränare men som saknat den där stora triumfen.
***
Kévin Gameiro är sannerligen en finalgubbe. Sällan spektakulär men smart och värdefull.
Frågan är om det var sista gången vi fick se honom i Valencia-tröjan. Jag har i alla fall svårt att inbilla mig att det inte blir en del förändringar på anfallsposten i sommar. Santi Mina vill man förlänga med, Rodrigo Moreno skulle potentiellt kunna säljas.
Jag tror det är läge att satsa på någon annan än Gameiro. Men just i går var han precis så värdefull som han var tilltänkt att vara när han värvades.
***
Valencia-supportrarna sträcker ännu mer på sig i och med att José Luis Gayá, som för övrigt firade födelsedag, och Carlos Soler noterades för varsin assist i finalen.
Två egna produkter. Två lirare som tagit enorma kliv den här säsongen.
***
Barcelona då?
Det kändes som att cupfinalen förlorades på Anfield. Där checkade Barcelona ut från den här säsongen.
Bara att klubben gick ut med att det inte skulle bli något stort firande vid en eventuell cuptitel sände ut konstiga signaler. Varför håller man ens på om firanden med fansen upphör?
Blev också tydligt utan Luis Suárez på planen att Barcelona saknat ett naturligt substitut. Alternativt en annan anfallstyp. Men att bara ha små och kvicka finlirare blir för lättläst i slutändan.
Det spekulerades direkt efter finalförlusten att Ernesto Valverde skulle ta dörren ut. Än så länge lugnt. Men det blir en intressant sommar att vänta.
Jag tror inte Valverde tränar laget när säsongen drar igång i augusti.