POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Rädslan att förlora var större än viljan att vinna

Twitter: @pinthorp

Jag är väldigt imponerad av det Sevilla visade upp hemma på RSP i går. Efter en hemsk vecka med hemmaförlust mot Real Madrid följt av en blytung torsk borta mot Eibar (tappade 2-0-ledning på en kvart) fanns en överhängande press att slå tillbaka när ligans formstarkaste lag var på besök.

Karaktären som Julen Lopeteguis lag visade mot Real Sociedad var hundraprocentig. Vilken sanslös energi direkt på visslan, men hela tiden på rätt sida om gränsen till övertagg.

Lucas Ocampos har blivit varm i kläderna. Vilken attraktion han kommer bli i La Liga den här säsongen. Nolito då? Ja, 32-åringen har banne mig en sista vers att ljunga ut. Framför allt är jag fortsatt mäkta imponerad av Sevillas mittfält lett av Éver Banega men där nyrekryterade trion Fernando, Joan Jordán & Óliver Torres kommer bli extremt värdefulla den här säsongen.

Allt sitter inte än för Sevilla. Det saknas fortfarande en “nummer nio”-spelare som kliver fram och gör mål när övriga inte har en bra dag. Men med frenesin och den farten som laget visade upp på hemmaplan i går kommer få lämna Ramón Sánchez Pizjuán med poäng.

***

Helgens stora match spelades så klart i Madrid.

El Derbi hade inramningen, stjärnorna, ångesten och kvalitén på förhand. Alla ingredienser som krävs inför en derbybatalj. Men som vi sett så många gånger förr i El Derbi Madrileño blev rädslan av att förlora större än viljan att vinna.

Två lag som ändå är helt okej med ett kryss. Som kan tugga vidare utan att se konkurrenten springa i väg för långt.

För den neutrale som var ute efter underhållning blev det snudd på för tillknäppt.

***

Iago Aspas, Santi Mina, Denis Suárez, Brais Méndez. Det kryllar ju av offensiv kvalité.

Men så här långt har Celta producerat fyra mål framåt på sju matcher. Det är den sämsta noteringen för klubben sedan säsongen 1992/93.

Och då är kanske den offensiva kvalitén på individuell basis den bästa på ett decennium.

Något står inte rätt till uppe i Vigo.

Förbereder klubben ett anställningsavtal för Marcelino redan nu?

***

Nu när Asier Garitano lyckades leda Alavés till tre viktiga poäng borde David Gallego vara den tränare som ligger sämst till. Espanyol-magistern har ett lag som på pappret inte borde ha med en bottenstrid att göra men som just nu ser ut som ett lag som kommer få slita sitt hår över 38 omgångar för att undvika nedflyttning.

Personifieras väl genom sommarvärvningen Fernando Calero, som var tänkt att ersätta Mario Hermoso. Varit bedrövlig så här långt. Med rena individuella misstag redan kostat Espanyol flera mål.

***

Omgångens allra mest imponerande insats stod ändå Valencia för. Inbördeskriget i klubben till trots, ute på planen tog sig spelarna i kragen och åkte till San Mamés och nollade Athletic.

Trots skador på en handfull nyckelspelare och trots den perplexa formsvackan hos flertalet spelare (Gonçalo Guedes som frontman) gjorde Los Ché jobbet och lyckades bärga tre poäng. För första gången under Albert Celades en starkare defensiv insats och någonting att bygga vidare på.

För övrigt måste Maxi Gómez fortsätta spela i anfallet. Inga mål mot Athletic, men en spelartyp som behövs.

Adam Pinthorp

Omgångens elva i La Liga #6

Twitter: @pinthorp

Vi hinner knappt avsluta ena omgången innan vi tar sats mot nästa. Men först kommer här den sjätte omgångens bästa elva.

Rui Silva (Granada)
Arias (Atlético) – Militão (R.Madrid) – Iñigo Martínez (Athletic) – Cote (Eibar)
Joaquín (Betis) – Ødegaard (R.Sociedad) – Arthur (Barcelona) – Oyarzabal (R.Sociedad)
Loren Morón (Betis) – Maxi Gómez (Valencia)

***

Rui Silva (1): Svarade för ett par bra räddningar vid ställningen 1-1 när Granada tog en ny stark poäng.

Santiago Arias (1): Första starten för högerbacken. Bra offensivt och räddade en boll på mållinjen bakåt.
Éder Militão (1): Hade det kämpigt i första starten men nu såg man glimtar varför Madrid betalat mycket pengar för brassen.
Iñigo Martínez (1): Överglänste sin försvarskollega när Athletic som robusta ut bakåt.
Cote (1): Sämre första halvlek men riktigt bra i andra när Eibar vände 0-2-underläge. Skruvade in 3-2-målet på frispark.

Joaquín (1): Tre assist, även om en inte kommer räknas in i den officiella statistiken, räcker väl som motivering.
Martin Ødegaard (4): Tar plats för fjärde gången. En assist i världsklass och överlag en ny storstilad insats.
Arthur (1): Slog inte bort många passningar och bevisade inte bara att han ska vara given i laget, utan att han också kan skjuta.
Mikel Oyarzabal (1): 2+1 när Real Sociedad promenerade hem tre enkla mot Alavés.

Loren Morón (2): Tvåmålsskytt när Betis vände mot Levante. Delad skytteligaledning.
Maxi Gómez (1): Hoppade in tidigt och pytsade två gånger. Bör starta framöver.

***

Här finns ett klassiskt målsvep med samtliga fullträffar från den senaste omgången.

Adam Pinthorp

Real Sociedad är La Ligas mest spännande lag

Twitter: @pinthorp

Tredje raka segern för Real Sociedad som i går slog Alavés. Kanske den mest självklara insatsen i La Liga så här långt. Bristfälligt motstånd? Ja, Alavés framstår som ett av ligans sämsta lag just nu och Asier Garitano ligger bra till för att bli förste tränare att få sparken. Men samtidigt ska vi komma ihåg att samma Real Sociedad slog Atlético Madrid för bara ett par veckor sedan på ett nästan lika övertygande sätt.

Jag har sett för lite fotboll ifrån England, Tyskland och Frankrike den här hösten, och kan således inte dra alla storligor över en kam, men jag kan i alla fall konstatera att Real Sociedad är La Ligas mest spännande lag just nu. Och garanterat ett av Europas.

I går ställde Imanol Alguacil upp med en startelva under 25 i snittålder. Då var Alexander Isak (20), Igor Zubeldia (22), Aihen Muñoz (22), Modibo Sagnan (20) & Ander Barrenetxea (17) några av de som inte utgjorde en del av den elvan.

Det finns sanslöst mycket potential i det här laget, men många av de yngre spelarna är redan väldigt etablerade. Ska vi lita på utvecklingskurvan de senaste två-tre säsongerna kommer Mikel Oyarzabal, Mikel Merino, Igor Zubeldia & Diego Llorente knappast bli sämre. Det är spelare som alla har kapacitet att spela i europeiska topplag. Eller vara med och befästa Real Sociedad som ett lag i det spanska toppskiktet.

Det jag har sett av La Real så här långt skvallrar om ett lag som inte bara kommer vara med och nosa om Europa-platser utan kommer utmana ännu högre upp. Till skillnad från exempelvis lokalkonkurrenten Athletic, som kanske har en lika bra startelva på pappret, har Real Sociedad en helt annan bredd. Dessutom den där detaljen som vi hela tiden kommer tillbaka till: potentialen. Det finns stor chans att en eller flera spelare i Real Sociedad tar lite större kliv än väntat redan den här säsongen.

Jag tycker också att samtliga nyförvärv har acklimatiserat sig väldigt väl. Alexander Isak har fått en kanonstart, energibatteriet Portu har redan etablerat sig som en startgubbe och Nacho Monreal är jag övertygad kommer bli en vital förstärkning. Kanske kan konkurrenten Aihen Muñoz bli bättre på sikt, han är trots allt en av de där talangfulla spelarna i truppen, men just nu behövs lite erfarenhet i det här laget. Monreal har anslutit i precis rätt läge och det kommer märkas.

Martin Ødegaard då? Jag vet inte vad som kan sägas mer. Grabben är sannerligen på riktigt. Jag får lite den där känslan som Diego Maradona hade kring Pablo Aimar en gång i tiden. Den ende han kunde tänka sig att betala pengar för att se spela fotboll.

En liten skarv kanske, men norrmannen har verkligen varit förtrollande bra. Ligans bästa spelare i ligans mest spännande lag.

Sevilla-Real Sociedad kommande söndag blir något.

***

Herregud vilket kaos som råder i Valencia. Både på och utanför planen. Utanför har Peter Lim & kompani inlett nästa steg i sin utrensning i och med att chefsscouten Pablo Longoria (som anslöt från Juventus så sent som februari 2018) fått lämna sin post.

Det är en sällan skådad splittring som råder runt klubben, där VD:n Anil Murthy mest framstår som feg och rädd för att ta en strid. Hans ageranden kring den här soppan har varit tvivelaktiga och i nuläget tror jag ingen riktigt vet vad som lurar runt nästa hörn.

För truppen och för framtiden tror jag Champions League kan bli en räddning. Tar sig laget vidare kommer spelarna vilja vara kvar, både för klubbens bästa och för sina personliga karriärer. Går höstens resultat däremot åt fel håll kan det bli en negativ dominoeffekt på allt strul som ägaren Peter Lim har orsakat. Då finns det risk att flera spelare tappar hoppet och vill ta sig vidare.

Just fotbollslivet rullar väl också så där för Valencia just nu. Tappad 3-1-ledning till kryss mot nya rivalen Getafe (kaosscenerna när Valencia slog El Geta i Copa del Rey förra säsongen har levt kvar) men en straffsituation på slutet där vi kan vara överens om att Marc Cucurella använde armen för att förhindra bollen från att gå i mål.

En situation som personifierar allt kring Valencia just nu. Det är inte mycket som går vägen.

Adam Pinthorp

Cazorla är en spelare som man ställer sig upp och applåderar

Twitter: @pinthorp

Det är sällsynt att vi ser spelare i bortalaget mötas av en publik som ställer sig upp och applåderar. Det finns en del klassiska exempel. Både Ronaldinho (2003) och Andrés Iniesta (2015) har fått stående ovationer av Real Madrid-supportrar på Santiago Bernabéu.

Vill minnas att Cristiano Ronaldo fått delar av publiken på Anfield att resa sig och applådera en av hans storstilade insatser i Real Madrid-tröjan för några år sedan.

Men det är ett ganska sällsynt fenomen.

Det sägs ju att den ende spelaren tillhörande Real Madrid som någonsin fått en stående ovation på Camp Nou är Laurie Cunningham. Den förste engelsmannen som representerade Madrid-klubben och det här sträcker sig till 70/80-talet. Det är således ingenting som jag såg utan har läst mig till.

Överlag kan jag inte dra mig till minne att det annars hänt på Barcelonas hemmaarena. Men det skedde minsann i går. När Santi Cazorla, 34, hade tvåfotat färdigt och dessutom tagit med sig ett drömmål från matchen, kunde inte publiken annat än resa sig och applådera.

Kanske för lång och trogen tjänst. För en fantastisk karriär.

Insatserna i spanska landslaget struntar katalanerna fullständigt i. Men där har han ju också varit bidragande även om det var ett tag sedan.

Framför allt tror jag de applåderade för att han förtjänade det. Trots alla skador som förstörde hans sista säsonger i Arsenal och karriären stod vid ruinens brant, krigade sig Cazorla tillbaka och upplever just nu ett av sina bättre år i karriären.

Han har ju rent av tagit sig tillbaka till landslagstruppen (även om det var förra samlingen).

Cazorlas insats räckte inte för poäng på Camp Nou i går, men Villarreal gjorde en riktigt bra match. Fick aldrig till den där sista anstormningen som hade krävts, men Javi Calleja agerade offensivt och gjorde allt i sin makt för att få till förändring. Barcelona var för skickligt i slutändan och spelade av det hela.

Jag gläds dock att verkligen kunna säga att Villarreal är tillbaka på allvar. Gamla fina Villarreal. Så som vi lärt känna de gula ubåtarna senaste decenniet och väl det. Ett ständigt spelande lag, som hellre släpper till en målchans än att spela långbollar. Naivt stundtals men också charmigt. När allt klaffar är det framför allt väldigt vackert och underhållande.

Santi Cazorla personifierar det här bäst av alla. Han är en sån spelare man ställer sig upp och applåderar.

***

Det börjar bli alarmerande kring Leo Messis tillstånd.

Är det nu skadorna ska ta honom? Och hur hanterar Barcelona det här?

Oerhört intressanta veckor framöver för ett ganska pressat lag.

***

På tal om äldre spelare som fortfarande levererar. Jag hyllade honom häromveckan när han jubilerade med 400 matcher i Betis-tröjan. Den matchen svarade han för en kylig straffspark.

I går svarade Joaquín för det han genom åren alltid varit bäst på. Ta sig runt på kanten och servera sina medspelare.

Tre målgivande passningar när Betis vände mot Levante (även om 1-1-målet inte kommer bli en officiell assist). Det är mäkta imponerande för en 38-åring. Fortfarande rappare i kroppen än de flesta.

Adam Pinthorp

Omgångens elva i La Liga #5

Twitter: @pinthorp

Går snabbt mellan varven nu. Här kommer omgångens elva lagom till att vi välkomnar nya fighter i kväll.

Rubén Blanco (Celta)
Carvajal (R.Madrid) – Araújo (Celta) – Germán (Granada) – Lodi (Atlético)
Ødegaard (R.Sociedad) – Anguissa (Villarreal) – Casemiro (R.Madrid) – Cucurella (Getafe)
Iñaki (Athletic) – Willian José (R.Sociedad)

Rubén Blanco (1): Bästa målvaktsinsatsen den här säsongen? Brutal på Metropolitano.

Dani Carvajal (1): Helt lysande mot Sevilla. Bra i båda riktningar, assisterade till segermålet.
Néstor Araújo (1): Stack inte ut som sin keeper, men höll ihop det bra i försvaret mot Atleti.
Germán Sánchez (3): Tar plats för tredje gången. Försvarsledare i sitt Granada som nollade Barça.
Renan Lodi (2): Tar för sig och ständigt ett offensivt hot. Den vänsterback Atlético letat efter.

Martin Ødegaard (3): Herregud vilken form han är i. Allt ser så självklart och enkelt ut. Bollbegåvning på egen nivå på Espanyol Stadium.
André-Frank Anguissa (1): Stabil och bolltrygg mittfältsdynamo som visade sig från sin bästa sida mot Valladolid.
Casemiro (1): Vinner boll, gör det enkelt, hanterar press, visar karaktär. Fin form på Casemiro just nu.
Marc Cucurella (1): Fattades bara en assist för att kröna insatsen, men gatan vilken värvning Getafe ser ut att ha gjort. Far fram längs sin vänsterflank.

Iñaki Williams (1): Inget mål, ingen assist. Men slet Alavés försvar i stycken när Athletic enkelt vann baskderbyt.
Willian José (1): Efter petningen mot Atlético var han tillbaka i elvan och svarade för två fullträffar.

Adam Pinthorp

Från kris till klart godkänt för Real Madrid

Twitter: @pinthorp

Det är häftigt ändå, hur snabbt saker och ting förändras. Hade Real Madrid förlorat mot Sevilla i går hade säsongsinledningen stämplats som krisartad.

Nu blev det seger, på ett ganska övertygande och stabilt sätt, och helt plötsligt är laget i delad serieledning (Athletic står på bättre målskillnad). Det skär fortfarande i ögonen för Madrid att det inte blev en trea hemma mot Valladolid. Att spelet mot Villarreal stundtals var så instabilt. Att 3-0-resultatet mot PSG inte var missvisande.

Men det Real Madrid visade upp på Ramón Sánchez Pizjuán i går – en arena där man förlorat sex av de senaste sju ligamatcherna – var inte annat än imponerande. Mer kompakt än tidigare, ett urstarkt kollektiv där de uppenbara finlirarna underkastade sig och slet mer i defensiv riktning än offensiv.

Casemiro var återigen en bärande nyckelfigur. Han är, tillsammans med Dani Carvajal och segerskytten Karim Benzema, de som individuellt inlett säsongen bäst i Real Madrid.

Trots alla kritiska ord är laget där uppe i toppen av tabellen. Och när skadelistan börjar bli tunnare och Eden Hazard trummar igång på ännu högre växel (det var ett steg framåt i går) finns väl ingen anledning att tro att vi får se en sämre version av Madrid.

Men det svänger snabbt. För några dagar sedan höjdes röster om Zinedine Zidanes avgång. Eden Hazard kallades för en bluff. Karim Benzema gjorde inte lika många viktiga mål som Cristiano Ronaldo.

I dag sitter Zidane säkert, Hazard visade upp delar av sitt kvalitetsregister och Benz gör inget annat än viktiga mål.

***

Bakom alla positiva rubriker som präglats av 16-årige Ansu Fati är det i stället Barcelona som redan halkat efter en aning. Laget har förvisso haft en del tuffa matcher och varit utan Leo Messi, men det är alarmerande insatser som presterats.

Framför allt på bortaplan.

Jag kan inte minnas ett så binärt Barcelona när det gäller hemmaplan kontra bortaplan. På Camp Nou har det gjorts tio mål på två matcher. Varit den där propagandafotbollen som supportrarna kräver. Där har Antoine Griezmann varit en världsspelare och Frenkie de Jong sett lika värdefull ut som prislappen antydde.

På bortaplan? Trögt, idéfattigt och alldeles för individualiserat. Fyra bortamatcher och inte en enda seger. Det var nära mot Osasuna, men tveksamt om det hade varit välförtjänt. Att Barça klarade 0-0 mot Dortmund stavas enbart Marc-André ter Stegen.

Precis som i fallet Real Madrid så ska vi nog inte måla fan på väggen för tidigt. Men även om stjärnspelare saknats har det spelmässigt varit undermåligt, i alla fall på bortagräs. Ett Barcelona som inte gått att känna igen. Ska det bli en framgångsrik säsong kan inte allt falla på Leo Messis ansvar.

För övrigt begriper jag inte hur Ernesto Valverde inte spelar Arthur från start i bortamatcherna. Hans rotationssystem har redan kostat många poäng.

***

Vi måste prata om och hylla Granada. En av spansk fotbolls mest spännande tränare med Diego Martínez som inte ber om ursäkt utan gör sin grej.

Granada har spelat som väldigt få nykomlingar brukar göra. Mindre anpassningsbart och mer till sitt eget. En naiv strategi för många men hittills har det funkat bra för Granada, som ångat på med sin anfallsfotboll.

Elva mål framåt på fem matcher är imponerande med tanke på vilket tufft spelschema laget haft. Just nu innebär det en tredjeplats i tabellen.

Jag är den förste att räcka upp handen och medge att jag inte trodde Granada skulle se så frejdiga och bra ut.

***

Serieledning då? Jo, det är alltså Athletic som toppar La Liga efter fem omgångar. Hittills obesegrat men leder på bättre målskillnad än Real Madrid.

Enkelt spelschema? Flyt i matcherna? Nej, inte alls.

Athletic ser riktigt, riktigt bra ut de inledande omgångarna. Och har så gjort över längre tid. Ända sedan Gaizka Garitano tog över när laget låg ganska risigt till precis innan jul förra säsongen har Athletic sett ut som en maskin.

Hemma på San Mamés är Bilbao-laget obesegrat i 17 raka matcher. Den här säsongen har man bara släppt in en boll och samtidigt har flera väldigt svåra matcher redan avfärdats. Barcelona slogs tillbaka i premiären och derbykonkurrenterna Real Sociedad och Alavés har redan spöats.

Att det finns mycket kvalité och en ruskigt stark startelva visste vi på förhand. Ska det här hålla över 38 omgångar och leda ut till Europas finrum så gäller det att nyckelspelarna håller sig friska och krya. Iñaki Williams, Iker Muniain & Yeray Álvarez kanske allra främst, men egentligen hela startelvan.

Kanske att Aritz Aduriz hoppar in och cyklar in någon extrapoäng också.

Men det ser oerhört lovande ut. Det finns anledning att drömma om något stort uppe i Bilbao.

***

Äntligen, Isak!

Första men långt ifrån sista målet i La Liga.

Real Sociedad går liksom baskrivalen Athletic riktigt start så här inledningsvis. Vi ska komma ihåg också att La Real spelat fyra av fem matcher på bortaplan och ändå ligger fyra. Det är starkt.

***

Veckoomgång stundar. Redan i morgon med höjdaren Barcelona-Villarreal.

Sen Madrid-derby kommande helg!

Adam Pinthorp

Omgångens elva i La Liga #4

Twitter: @pinthorp

Dags att summera ligaomgången med en elva innan vi tar sats mot en ny vecka med både Europa-fotboll och ligaspel. Heja!

Omgångens lag #4:

Moyá (R.Sociedad)
Navas (Sevilla) – Yeray (Athletic) – Germán (Granada) – Monreal (R.Sociedad)
Ödegaard (R.Sociedad) – F.de Jong (Barcelona) – Jordán (Sevilla) – Ansu Fati (Barcelona)
Karim Benzema (Real Madrid) – Luis Suárez (Barcelona)

***

Miguel Ángel Moyá (1): Många kanonräddningar och höll nollan mot sin gamla klubb.

Jesús Navas (1): Mer och mer trygg som högerback. Alltid ett hot framåt, kunde fått någon assist mot Alavés.
Yeray Álvarez (1): En gigant i Athletics försvar mot Mallorca.
Germán Sánchez (2): Målskytt i Granadas 2-0-skräll mot Celta. Spelade förvisso länge i numerärt överläge men släppte inte mycket bakåt.
Nacho Monreal (1): Vilken debut. Stabil bakåt, målskytt och såg redan ut att ha axlat en ledarroll i La Real.

Martin Ødegaard (2): Agerar redan som en superstjärna. Bäst på plan mot Atlético.
Frenkie de Jong (1): By far hans bästa insats i Barcelona. Noterades för både mål och assist.
Joan Jordán (2): Ny gjuten insats. Avgjorde mot Alavés med sitt frisparksmål.
Ansu Fati (1): Herregud. 16 år och både mål och assist inom sju minuter i sin första ligastart.

Karim Benzema (2): Ser nästan bättre ut än någonsin. Fenomenal mot Levante.
Luis Suárez (1): Säsongsdebut mot Valencia. En halvtimme räckte för två klassmål.

Adam Pinthorp

Defensiven kan bära Sevilla långt – men vem ska göra målen?

Twitter: @pinthorp

De senaste åren har Sevilla haft förtvivlat svårt att vinna på bortaplan i ligaspelet. Förra säsongen bärgades endast fem segrar. Säsongen dessförinnan sex vinster. Och då var det i sig ett litet steg framåt jämfört med ännu tidigare.

Nu toppar Sevilla La Liga efter fyra spelade omgångar. Men vad som verkligen indikerar på att saker och ting redan i ett tidigt skede börjat falla på plats är facit på bortaplan. Sevilla har redan spelat tre matcher på bortagräs – vunnit samtliga. Dessutom inte släppt in ett enda mål i någon av de tre segermatcherna.

Det är alldeles för tidigt för några större slutsatser kring Julen Lopeteguis lagbygge. Men vi kan konstatera några saker. Kontinuitet har varit och kommer bli viktigt för att bita sig kvar i toppen. Laget har färre skott emot sig jämfört med tidigare vilket är ett fall framåt. Och redan nu går det peka på flera värvningar som känns urklippta ur Lopeteguis fotbollsbok.

Joan Jordán kanske personifierar det hela bäst. Är det sommarens största fynd rent av? För det priset han värvades för (14 miljoner euro) har jag svårt att ens hitta en rimlig utmanare.

Sergio Reguilón har varit fantastisk på sin vänsterbacksposition. Nantes-rekryteringen Diego Carlos ser solid ut bredvid Dani Carriço, Fernando kommer bli jätteviktig i den rollen som ankare på mittfältet och Lucas Ocampos kan säkerligen lyfta till högre höjder om han fortsätter få förtroende.

Ska Sevilla fortsätta hålla sig i toppskiktet krävs det dock att nyckelspelarna håller sig skadefria. Truppen är ganska bred, men sett till spetskvalité finns det några spelare som blir tuffa att ersätta. Som i mittförsvaret. Som på det defensiva mittfältet.

Dessutom finns ett frågetecken kring anfallspositionen. Chicharito har kommit men nja, det kittlar inte riktigt. Har svårt att se att han kommer revolutionera. Luuk de Jong? Värvad för att göra mål men har inte övertygat hittills.

Det här trygga och stabila Sevilla som vi sett under säsongsinledningen lovar gott inför framtiden. En stabilare defensiv som inte faller igenom blir nyckeln för att ta en Champions League-plats. Men ska Sevilla utmana ännu högre upp i tabellen så kommer det krävas en pålitlig målskytt.

Jag är tveksam om Luuk de Jong eller Chicharito kommer uppfylla de kraven.

***

På andra sidan staden gjorde Real Betis en klassisk insats hemma mot Getafe i går kväll. Straffmål i baken och utvisning på William Carvalho innan halvtimmen var spelad. Kyss och god natt.

Nu lyckades ändå Betis hämta upp underläge och rädda ett kryss, men det är skrattretande hur laget ständigt kan se så bra ut på pappret men ha det förtvivlat svårt att få det att fungera.

Mäktigt ändå att se Joaquín rulla in 1-1 från straffpunkten i sin 400:e match för Betis. Dessutom tangerade han rekordnoteringen på 307 La Liga-matcher för klubben.

Jag kan inte tänka mig en bättre ambassadör för en klubb än Joaquín. Personifierar verkligen engagemang och ödmjukhet. Det sägs att klubben pratas om att förlänga kontraktet och måtte det vara uppgifter som stämmer. 38 är ingen ålder. Du ska spela till 45, minst.

***

Getafe för övrigt, förra säsongens succélag, står bara på tre poäng så här långt. Däremot lovade insatsen på Benito Villamarín väldigt gott.

Att Getafe fått behålla nästan hela laget från förra säsongen och adderat med smarta nyförvärv (Marc Cucurella ser jättefin ut och har gått rakt in i startelvan) gör att laget på pappret är för bra för att involveras i någon bottenstrid. Sedan har större under skett, fråga bara Villarreal. Men min gissning är att Getafe – trots tufft spelschema när det nu vaknas Europa-spel – kommer lyfta i tabellen.

Adam Pinthorp

I stjärnornas skadefrånvaro lyser 16-årige Ansu Fati starkast

Twitter: @pinthorp

Lionel Messi & Ousmane Dembélé skadade. Luis Suárez precis friskförklarad men inte redo för 90 minuter.

En snabb spontan blick över startelvorna inför Barcelona-Valencia och inte hade jag pekat med hela handen och sagt att Barça kommer vinna det här på ett lekfullt övertygande sätt.

Men så är det svårt att värdera de nya kidsen i Barcelona. Carles Pérez har redan noterts för tre poäng den här säsongen och startade på nytt på ena flanken i tremanna-anfallet. Men han får kanske inte mycket mer än just den raden. I paritet med 16-årige Ansu Fati ter sig ingenting likadant.

Nu gjorde superlöftet sin första match från start, och innan sju minuter var spelat på Camp Nou hade han både gjort mål och spelat fram till ett.

Vad är det för grabb vi har att göra med? Modig i sitt spel, fin bollbehandling och kliver gärna rakt på mål. Det finns en målmedvetenhet i Ansu Fatis spel som är beundransvärt. Och frågan är hur långt det här kan räcka.

Lionel Messi behövde 13 matcher för att göra sina första två mål i La Liga. Ansu Fati behövde tre.

Nu ska vi inte börja jämföra, det skiljer väldigt mycket i deras sätt att spela fotboll. Men det ger en hint om hur unikt det är och vad Ansu Fati faktiskt åstadkommit under de här få veckorna i rampljuset.

Många undrar säkert vem det är, varifrån han kommer och om han alltid varit ett stort löfte. Född i Guinea-Bissau flyttade Ansu Fati till Andalusien och Herrera när han var sex år. Efter några säsonger i en lokal klubb kom stora Sevilla FC in i bilden. Ytterligare två år efter det, nu är året 2012, hade hans fotbollstalang gett eko och skapat intresse från flera håll. Det blev Barcelona och La Masía, där han först började spela i klubbens Alevín-lag.

Det har däremot inte varit en spikrak väg från dess fram tills nu. För några år sedan bröt han benet och var borta från fotbollen i tio månader. En typ av skada som kan få många spelare att stagnera. Framför allt kan det sätta sig psykiskt.

Men Ansu kom tillbaka starkt och har avancerat steg för steg som junior. Tidigare i somras tecknade han sitt första professionella kontrakt. Det lär redan föras diskussioner i klubbrummen om att belöna honom igen.

När storstjärnorna har varit frånvarande under de inledande fyra matcherna är det Ansu Fati som på bara en start och två inhopp varit den starkast lysande stjärnan. 16-åringens namn lär vi få anledning att komma ihåg.

***

För övrigt tror jag mittfältstrion de Jong-Busquets-Arthur blir svår att rubba.

***

På tal om löften men av något äldre årsmodell. Jag älskar att se Martin Ødegaard spela fotboll. Fantastisk touch, otrolig spelförståelse och ett rörelsemönster som får många äldre kollegor att bli avundsjuka.

Han har definitivt varit en av hela ligans bästa spelare under inledningen.

De spanska tidningarna håller inte igen heller. Högst betyg i MARCA. Får guldstjärna som matchens gigant i AS. Mundo Deportivo beskriver insatsen som “mästarklass”.

Just nu ser jag inga hinder varför han inte spelar fotboll i Real Madrid nästa säsong.

***

Alexander Isak då?

Det klart vi måste prata lite om svenskens första La Liga-start. Och på vilket sätt också. Inramningen på Real Sociedads uppfräschade skrytbygge, serieledaren på besök och golvad med rättvisa 2-0.

Isak hade ett par-tre toppklassiga aktioner, där framför allt framspelningen till Mikel Oyarzabals friläge i första halvlek stack ut. Skönt också för självförtroendet att vara direkt involverad i det andra målet. Nicken som Jan Oblak inte kunde hålla stötte Nacho Monreal in i nät.

Isak har knappast försämrat sina möjligheter framåt.

***

Real Madrid gjorde sin bästa halvlek för säsongen.

Och kanske sin sämsta.

Jag tror dock Zinedine Zidane tar med sig mer positivt från segern mot Levante än negativt, för spelet och energin i första halvlek (3-0) var betryggande och förtroendeingivande. Att sedan släppa in två och vara nära att släppa in ett tredje är förstås undermåligt, men laget kan säkert lära sig någonting av det.

***

Slutligen, hur i hela världen kunde Mallorca-Athletic sluta 0-0?

Två straffmissar, en i stolpen, en i ribban, bortdömt mål i sista tilläggsminuten.

Allt hände – förutom mål. Så kan det vara ibland.

***

Som avrundning på helgen laddar jag själv för att kommentera Betis-Getafe i kväll. Spänannde match med två tränare som praktiserar helt olika fotboll.

Hörs på C More vid 21-tiden!

Adam Pinthorp

Kaoset i Valencia har nått helt nya nivåer

Twitter: @pinthorp

19 maj 2019: Glädje, harmoni, eufori. Besannade drömmar. En framtidstro om något större. Första titeln på över ett decennium. Valencia CF levde igen och gick mot en sommar utan att förlora varken nyckelspelare eller tränare.

11 september 2019: Chock, irritation och ett totalt splittrat läger. En framgångsrik tränare blir sparkad, men lär inte bli ensam om att lämna en klubb i spillror.

***

Det svänger fort i den här världen. Jag minns att jag och en kollega skojade om det i början av sommaren, när allt såg så bra och fridfullt ut nere i apelsinernas stad. Stegade Valencia in i en sommar utan att vara omsusat av kaos?

Allt såg bra ut. Klubben hade precis firat sin största framgång sedan glansdagarna i början av 2000-talet. Segern i cupfinalen mot Barcelona i maj betydde så mycket mer än bara en titel. Den gav supportrarna någonting att tro på. Någonting ännu större att drömma om.

Och med kontinuitet på tränarbänken (Marcelino skulle in på sin tredje säsong i klubben), nyckelspelare som Gonçalo Guedes, Dani Parejo & Geoffrey Kondogbia kvar i spelarstallet i en perfekt mix till de yngre förmågorna och adderat med en del spetskompetens i Jasper Cillessen och Maxi Gómez så såg det väldigt bra ut.

Skulle Valencia rent av kunna ta nästa steg? Krympa avståndet ytterligare till topp tre? Många delade nog känslan att förutsättningarna fanns där, mer än tidigare.

Men ingen sommar utan Valencia-kaos.

Kaoset som nu eskalerat och kulminerat började redan puttra för några veckor sedan. En tydlig splittring mellan ägaren Peter Lim (som sitter i Singapore och ja, vad gör han egentligen där borta?) och sportchefen Mateu Alemany (där Marcelino tydligt står på Alemandys sida). En stor del av schismen ska grunda sig i klubbens transferstrategi. Peter Lim (och Jorge Mendes, som är bra polare med Lim och verkar ha honom lindad runt sitt finger) har velat peta i alldeles för mycket medan Alemany har krävt mer självständighet och ett större förtroende.

En utlösande faktor till att det hela blossade upp och blev en stor medial grej under sommaren ska ha varit Rafinha-affären. En värvning som aldrig blev av. Alemany var för Rafinha, Lim var emot.

Många spekulerade i att Alemany skulle dra redan i den vevan (och att Marcelino i ren protest skulle hålla Alemanys hand i fallet), men ett extrainsatt möte i Singapore (de kunde förstås inte träffas någonstans närmare där verksamheten faktiskt bedrivs) löste det hela.

Men uppenbarligen var det bara tillfälligt. Om ens det.

Frågan är om Peter Lim redan då hade bestämt sig. Det tycks i alla fall helt bisarrt att sparka sin tränare bara tre omgångar in på säsongen när en tuff match på Camp Nou dessutom bara är några dagar bort.

Marcelino har nått Champions League-spel två år i rad. Lett Valencia till klubbens första titel på tio år. Det finns således inget resultatmässigt missnöje att peka på. Tvärtom.

Det har inte blivit officiellt än, men högst sannolikt tar Mateu Alemany dörren ifrån Valencia också. Oavsett om han får foten eller gör det självmant känns det inte som ett fortsatt samarbete är aktuellt.

Det som kändes så positivt när Peter Lim först klev in i klubben med framtidsvisioner och höga ambitioner, känns nu som ett sämre fars. Och reaktionerna har redan varit monumentalt starka. Allt symboliseras starkast av Ezequiel Garay.

“Vem som än tog det här beslutet har trampat på sig själv, utan på en hel trupp och alla supportrar. Jag säger det högt och tydligt: DET ÄR INTE FAIR”.

Att Albert Celades redan har presenterats som ny tränare är ett annat kapitel och ganska ointressant i nuläget. Spelare och fans står på samma sida. Peter Lim har inget stöd kvar och kaoset kring Valencia har nått helt nya nivåer.

Adam Pinthorp

Lyxproblemen i Robert Morenos landslag

Twitter: @pinthorp

Parallellt med Sveriges kamp mot EM nästa sommar har Spanien redan börjat snegla mot en mästerskapssommar. Nu väntar förvisso nordiskt motstånd på bortaplan nästa samling, först i Oslo innan Sverige väntar på Friends, men vägen till EM ligger öppen för La Roja.

I går tog Spanien sjätte raka segern i kvalspelet. Inte en enda förlorad poäng. Men allt har inte varit enkelt. Luis Enrique klev av som förbundskapten på grund av personliga skäl. Hans radarpartner Robert Moreno (som varit med Enrique i Roma, Celta & Barcelona tidigare i karriären) har övertagit ansvaret.

Helt oprövad som huvudtränare. Men ett val som också kändes som det enda logiska. Det spanska landslaget har haft nog med snabba och oväntade förändringar de senaste åren. Det var inte läge att byta ut en ledarstab igen.

Och än så länge rullar saker och ting på för Robert Morenos lag. I går gjordes hela nio förändringar i startelvan jämfört med kvalmatchen mot Rumänien, men det blev ändå en munsbit.

Det är en imponerande bredd som existerar för Spanien just nu. För några år sedan fanns en ganska stabil stomme i landslaget på 17-18 spelare. Det finns inte i dag. Inte alls på samma sätt.

När Unai Núñez gjorde sin landslagsdebut i går blev han spelare 33 att användas i EM-kvalet. På sex matcher. Det måste nästan vara en rekordnotering. Jämför med Sverige som använt 22 spelare.

Robert Moreno har till och med varit tydlig själv att han har en enorm lista över spelare som är aktuella för truppen, att det inte finns någon självklar förstaelva och att det inte ens existerar en given förstamålvakt. Nu fick David de Gea chansen i går, men det var hans blott andra match i kvalet. Kepa har stått mest.

Som jag ser det finns det bara tre spelare som är helt givna i en spansk startelva. Sergio Ramos (som för övrigt tangerade Iker Casillas notering på 167 landskamper, flest av alla i Spanien), Jordi Alba & Sergio Busquets. I en 23-mannatrupp finns det ytterligare ett gäng som är helt givna. Sedan är det ofattbart tight.

Jag skulle inte ta gift på att exempelvis Rodrigo Moreno (tvåmålsskytt mot Färöarna och med fyra starter i kvalet) hänger med till EM nästa sommar. På anfallssidan finns väldigt många som jag, när skador läggs åt sidan och säsongen kommer igång på allvar, ska in och konkurrera.

Álvaro Morata är en av dem. Diego Costa vore väl en nyttig addering med sin karaktär och sitt driv? Iñaki Williams hade erbjudit helt andra spetsegenskaper med sin snabbhet. Kan Iago Aspas hållas utanför om han nosar på 20 ligamål igen?

Well, ni hör själva. Det är idel lyxproblem men det finns väldigt få som är givna. Pratar vi just anfallare, där det känns allra svårast att spekulera i vilka som är aktuella om åtta-nio månader, är Paco Alcácer den jag tror allra mest på. Håller han sig skadefri kommer han göra sina mål i Dortmund och han är den mest naturlige nummer nio-spelaren med måltjuvskaraktär i landslaget.

Samma lyx, eller problematik beroende på vilken del av myntet man väljer att se, finns så klart på mittfältet. Koke, Isco, Luis Alberto, Sergio Canales & Sergi Roberto är en kvintett som alltså inte ens var med i den här truppen.

Jag har fått en del frågor hur högt jag håller det här spanska laget. Att det finns tillräckligt med kvalité för att gå hela vägen i ett EM är odiskutabelt. Men det finns också en del frågetecken och ganska lite kontinuitet. Många av de som utgjort en del av truppen det senaste året har väldigt ynkligt med erfarenhet från landslagsfotboll. Samtidigt kan man vända på det till en positiv hunger, för den finns garanterat.

Det jag gillar mest med Robert Morenos uttagningar är att det finns plats för spelartyper som Fabián Ruiz och Saúl Ñíguez. Lirare som kanske är bättre utan boll än med, lirare som står för något annat än det vi associerat med det spanska fotbollsspelare under alla dessa år. Men hur charmigt det än må vara att använda 33 spelare i ett kval och rotera kraftigt mellan matcherna så tror jag inte det är en dum idé att jobba med större kontinuitet. Just nu har det förändrats från samling till samling vilka som prioriterats.

Jag har ärligt talat inte en susning vilken elva som hade spelat om EM-premiären var i morgon. Jag hade kunnat gissa, men förmodligen haft en del fel. Vad vet jag, kanske är just den bredden en styrka som kommer göra att Spanien tar sig väldigt långt.

Men räkna med att alla spelare som ligger på gränsen (med andra ord nästan alla), kommer gå in i den här säsongen med en extra hunger. Det gäller att vara på topp, annars springer någon annan förbi. Det finns ju en del som knackar på porten.

Adam Pinthorp

Omgångens elva i La Liga #3

Twitter: @pinthorp

Då så, vi avrundar den tredje omgången med en elva. Snart en tradition.

Omgångens lag #3:

Joel Robles (Betis)
Capa (Athletic) – Garay (Valencia) – Germán (Granada) – Lodi (Atlético)
R.Torres (Osasuna) – Parejo (Valencia) – Denis Suárez (Celta) – Machís (Granada)
Raúl García (Athletic) – Nabil Fekir (Betis)

***

Joel Robles (1): Gjorde ett par svettiga räddningar när Betis behövde det som mest i segern mot Leganés.

Ander Capa (2): Tredje ligamatchen, tredje assisten för Ander Capa. Frejdig från sin högerbacksposition.
Ezequiel Garay (1): Bidrog till mer av den defensiva stabilitet i Valencia mot Mallorca som vi såg förra säsongen.
Germán Sánchez (1): Granada-mittbacken resolut i 3-0-knallen mot Espanyol.
Renan Lodi (1): Hyfsad revansch efter premiären. Offensivt väldigt bra för Atlético mot Eibar.

Roberto Torres (1): Tvåmålsskytt mot Barcelona räcker gott.
Dani Parejo (1): Liksom hela laget en svajig inledning, men på bättringsvägen. Straffade Mallorca med två fullträffar.
Denis Suárez (2): Tar plats igen efter fin insats på Sánchez Pizjuán. Redan vital för Celta.
Darwin Machís (1): Inblandad i samtliga tre Granada-mål mot Espanyol.

Raúl García (1): En maskin som aldrig slutar prestera. Derbyhjälte för Athletic med ett drömmål.
Nabil Fekir (1): Jättematch av prestigevärvningen när Betis tog första segern för säsongen.

Adam Pinthorp

En ljummen sista dag på transfermarknaden

Twitter: @pinthorp

Det sades att Rodrigo Moreno var klar för inte mindre än tre klubbar de sista dagarna av transferfönstret, men nu har vi ritat in tredje september i kalendern och Rodrigo är fortfarande en Valencia-spelare. Inte heller Ángel Correa blev såld, trots ivriga rykten som framför allt placerade honom i Milan.

Det som jag hade på känn skulle bli en ganska hektisk och händelserik sista dag på transfermarknaden med de spanska glasögonen på, blev i stället en ganska ljummen föreställning.

Den kanske mest spännande övergången är Rafinha till Celta Vigo. Brassen som inlett säsongen bra och spelat samtliga matcher för Barcelona kommer nu “hem” till Vigo, där han bodde som grabb när farsan Mazinho var aktiv i Celta. Han var dessutom på framgångsrikt lån i klubben säsongen 2013/14.

Jag har redan uppat Celta inför säsongen och det här försämrar knappast lagets kvalité. Det finns fortfarande vissa frågetecken bakåt, men på pappret har Celta en av de starkare trupperna. I alla fall i offensiv riktning. Det ska nog inte heller underskattas att så många spelare är ifrån Vigo-trakten. Varken Iago Aspas, Brais Méndez, Denis Suárez eller Santi Mina (den kvartett som tillsammans med Rafinha är tänkt att leda offensiven) kommer inte längre än max tre mil från staden. Jag förutspår ett underhållande Celta att följa framöver.

Vad kan vi övrigt konstatera från det här sommarfönstret? Sevilla har rekryterat flest spelare, hela 14 nya har beträtt Ramón Sánchez Pizjuán för att försvara den vitröda tröjan.

Athletic lyckades med bedriften att varken spendera en ynka peng på nyförvärv eller få in någonting på spelarförsäljningar. Däremot har klubben blivit av med ett par stora löneposter (exempelvis lagkaptenen Markel Susaeta, som fortfarande står utan ny klubbadress), men har också skrivit monsteravtal med Iñaki Williams. Likväl symboliserar det väldigt mycket vad Athletic står för att inte agerat alls under fönstret. Fint på något sätt. Det gnuggas på.

Mest pengar har annars Real Madrid spenderat. Lite över 300 miljoner euro. I runda svängar tre miljarder då, om vi avrundar slarvigt. Ferland Mendy imponerade förvisso mot Villarreal senast, men annars har nyförvärven en del att börja betala av.

Summa summarum är det skönt att vi nu kan stänga transferkarusellen för den här gången. Nu stundar ett landslagsuppehåll innan ligafotbollen sätter högsta fart igen om ett par veckor.

Adam Pinthorp

Diego Simeones glädjevrål berättade allt

Twitter: @pinthorp

Muskelskadornas moder har satt käppar i Real Madrid-hjulen den här säsongsinledningen. Mycket bättre har det inte varit för Barcelona vars prestationer utan Leo Messi på planen lämnar en del frågetecken.

Både Madrid och Barça har tappat poäng i två av de tre inledande ligamatcherna. Det betyder att det redan börjar blåsa starkt.

Samtidigt är Atlético enda laget som hittills tagit full pott. Efter två typiska 1-0-segrar satt det dock betydligt hårdare inne hemma mot Eibar i går.

Atleti var i underläge med 0-2 hemma på Metropolitano redan innan 20 minuter var spelat. Diego Costas plundring av Eibar-försvaret gav reduceringen innan paus och sedan var det två inhoppare som nätade i andra halvlek. Och jag i medgång ska väl ha lite tur också. Thomas Partey hade både en och två bolltouch som gick ghananens väg innan han kunde smälla in 3-2-målet på tilläggstid.

Och reaktionen från supportrarna men framför allt Diego Simeone vittnade om hur enormt viktig segern var. Det var den typen av match som Atlético behövde vinna för att utmana om titeln i slutändan.

Framför allt i det här skedet här både Madrid & Barça redan gått på en del minor och hamnat efter.

***

Innan vi släpper Atlético-Eibar. Jäkla insats av Renan Lodi. Atletis nye brasse på vänsterkanten blev utvisad i premiären mot Betis och var således avstängd förra omgången. Nu var han tillbaka och visade en offensiv kraft som Filipe Luís eller Lucas Hernández inte var i närheten av.

Här kan Atlético ha gjort ett stort fynd. Lodi är bara 21 bast.

***

Vad säger vi annars om Barça och Real Madrid?

Ska vi ta det i kronologisk ordning och börja med Barcelona så är det ganska enkelt att peka på skillnaden hemmaplan kontra bortaplan så här inledningsvis. Spelet på Camp Nou förra helgen var som bortblåst igen. Antoine Griezmann gömde sig och Frenkie de Jong ville mycket men det mesta blev fel.

I stället var det de yngre som levererade. 16-årige Ansu Fati hann knappt röra bollen i andra halvlek innan han nickade in sitt första La Liga-mål i karriären. Och vilket häng!

Arthur fick delvis förra våren förstörd av småskador. Nu har han matchats in långsamt efter Copa América men det kommer inte gå att hålla brassen utanför startelvan framöver. Han är den bäste Barcelona har till förfogande på den positionen just nu. Det bevisade han under sitt inhopp.

Några av er kanske höjer på ögonbrynen att Barcelona inte – trots avsaknaden av flera nyckelspelare – inte lyckas städa undan Osasuna ändå.

Well, nykomling till trots ska vi känna till det historiska och hur otroligt bra Osasuna är på hemmaplan. I och med krysset har laget nu 27 raka utan förlust hemma på El Sadar. Och då är 21 av matcherna segrar.

Det gläder mig att se fotboll på den klassiska arenan igen, och Osasuna kommer knäppa många lag på näsan där under säsongen.

Real Madrid? Det var spännande att se ett 4-4-2-system från Zinedine Zidane men det kändes lite ihåligt centralt i banan och yttrarna blev ganska isolerade. Tyvärr fick vi inte se något spektakulärt samarbete från anfallsduon och till nästa match tror jag Luka Jovic blir förpassad till bänken igen.

Om Osasuna är en svår bortamatch är Villarreal likaså. Det blev 2-2 när Real Madrid var på besök förra säsongen och det slutade med samma siffror även den här gången. Med läget som råder och alla skador i kalkylen är det inget uselt resultat. Jag tror poängtappet hemma mot Valladolid är det som skaver mest.

***

På samtliga arenor runt om i Spanien hölls en tyst minut för Luis Enriques 9-åriga dotter Xana som tragiskt gick bort förra veckan.

Det är så klart anledningen varför det varit så tyst kring Luis Enrique och hans senaste halvår, där han också lämnat sin post som spansk förbundskapten.

All styrka till familjen!

***

Espanyol-Granada 0-3.

Raset har börjat.

***

Athletic vann välförtjänt säsongens första Derbi Vasco. Tyngre och starkare än Real Sociedad. Dessutom med två offensiva spelare som redan kommit rätt in i säsongen – Iñaki Williams och evighetsmaskinen Raúl García.

Sju poäng på tre matcher är enastående för Athletic. Skadefritt på nyckelspelare och det kan bli en väldigt rolig säsong uppe i Bilbao.

Samtidigt känns Alexander Isak inte längre ifrån en startplats efter den här omgången. Bortdömt mål (korrekt) men närmar sig den där första fullträffen. Efter uppehållet intas nya arenan och Atlético kommer på besök. Vilken fight det blir.

***

Nabil Fekir ser redan hemmastadd ut i den grönvita tröjan. Samtidigt har hans anfallskollega Lorén Moron gjort mål i samtliga ligamatcher inledningsvis.

Det har ju annars varit Betis stora problem. Avsaknaden av en pålitlig målskytt.

Tre omgångar in känns det som defensiven präglas av störst frågetecken samtidigt som det i andra riktningen ser ytterst lovande ut.

***

Det är ju transferfönstrets sista dag i Spanien. Chicharito har redan kritat på för Sevilla och är klar för en comeback till La Liga. Den värvningen känns ganska uppåt ändå. Och Sevilla behöver konkurrens om anfallsplatserna.

Men det är mycket som ska hinna klarna de närmsta timmarna som vi tar ett större grepp om senare.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto