19 maj 2019: Glädje, harmoni, eufori. Besannade drömmar. En framtidstro om något större. Första titeln på över ett decennium. Valencia CF levde igen och gick mot en sommar utan att förlora varken nyckelspelare eller tränare.
11 september 2019: Chock, irritation och ett totalt splittrat läger. En framgångsrik tränare blir sparkad, men lär inte bli ensam om att lämna en klubb i spillror.
***
Det svänger fort i den här världen. Jag minns att jag och en kollega skojade om det i början av sommaren, när allt såg så bra och fridfullt ut nere i apelsinernas stad. Stegade Valencia in i en sommar utan att vara omsusat av kaos?
Allt såg bra ut. Klubben hade precis firat sin största framgång sedan glansdagarna i början av 2000-talet. Segern i cupfinalen mot Barcelona i maj betydde så mycket mer än bara en titel. Den gav supportrarna någonting att tro på. Någonting ännu större att drömma om.
Och med kontinuitet på tränarbänken (Marcelino skulle in på sin tredje säsong i klubben), nyckelspelare som Gonçalo Guedes, Dani Parejo & Geoffrey Kondogbia kvar i spelarstallet i en perfekt mix till de yngre förmågorna och adderat med en del spetskompetens i Jasper Cillessen och Maxi Gómez så såg det väldigt bra ut.
Skulle Valencia rent av kunna ta nästa steg? Krympa avståndet ytterligare till topp tre? Många delade nog känslan att förutsättningarna fanns där, mer än tidigare.
Men ingen sommar utan Valencia-kaos.
Kaoset som nu eskalerat och kulminerat började redan puttra för några veckor sedan. En tydlig splittring mellan ägaren Peter Lim (som sitter i Singapore och ja, vad gör han egentligen där borta?) och sportchefen Mateu Alemany (där Marcelino tydligt står på Alemandys sida). En stor del av schismen ska grunda sig i klubbens transferstrategi. Peter Lim (och Jorge Mendes, som är bra polare med Lim och verkar ha honom lindad runt sitt finger) har velat peta i alldeles för mycket medan Alemany har krävt mer självständighet och ett större förtroende.
En utlösande faktor till att det hela blossade upp och blev en stor medial grej under sommaren ska ha varit Rafinha-affären. En värvning som aldrig blev av. Alemany var för Rafinha, Lim var emot.
Många spekulerade i att Alemany skulle dra redan i den vevan (och att Marcelino i ren protest skulle hålla Alemanys hand i fallet), men ett extrainsatt möte i Singapore (de kunde förstås inte träffas någonstans närmare där verksamheten faktiskt bedrivs) löste det hela.
Men uppenbarligen var det bara tillfälligt. Om ens det.
Frågan är om Peter Lim redan då hade bestämt sig. Det tycks i alla fall helt bisarrt att sparka sin tränare bara tre omgångar in på säsongen när en tuff match på Camp Nou dessutom bara är några dagar bort.
Marcelino har nått Champions League-spel två år i rad. Lett Valencia till klubbens första titel på tio år. Det finns således inget resultatmässigt missnöje att peka på. Tvärtom.
Det har inte blivit officiellt än, men högst sannolikt tar Mateu Alemany dörren ifrån Valencia också. Oavsett om han får foten eller gör det självmant känns det inte som ett fortsatt samarbete är aktuellt.
Det som kändes så positivt när Peter Lim först klev in i klubben med framtidsvisioner och höga ambitioner, känns nu som ett sämre fars. Och reaktionerna har redan varit monumentalt starka. Allt symboliseras starkast av Ezequiel Garay.
“Vem som än tog det här beslutet har trampat på sig själv, utan på en hel trupp och alla supportrar. Jag säger det högt och tydligt: DET ÄR INTE FAIR”.
Att Albert Celades redan har presenterats som ny tränare är ett annat kapitel och ganska ointressant i nuläget. Spelare och fans står på samma sida. Peter Lim har inget stöd kvar och kaoset kring Valencia har nått helt nya nivåer.