Det är sällsynt att vi ser spelare i bortalaget mötas av en publik som ställer sig upp och applåderar. Det finns en del klassiska exempel. Både Ronaldinho (2003) och Andrés Iniesta (2015) har fått stående ovationer av Real Madrid-supportrar på Santiago Bernabéu.
Vill minnas att Cristiano Ronaldo fått delar av publiken på Anfield att resa sig och applådera en av hans storstilade insatser i Real Madrid-tröjan för några år sedan.
Men det är ett ganska sällsynt fenomen.
Det sägs ju att den ende spelaren tillhörande Real Madrid som någonsin fått en stående ovation på Camp Nou är Laurie Cunningham. Den förste engelsmannen som representerade Madrid-klubben och det här sträcker sig till 70/80-talet. Det är således ingenting som jag såg utan har läst mig till.
Överlag kan jag inte dra mig till minne att det annars hänt på Barcelonas hemmaarena. Men det skedde minsann i går. När Santi Cazorla, 34, hade tvåfotat färdigt och dessutom tagit med sig ett drömmål från matchen, kunde inte publiken annat än resa sig och applådera.
Kanske för lång och trogen tjänst. För en fantastisk karriär.
Insatserna i spanska landslaget struntar katalanerna fullständigt i. Men där har han ju också varit bidragande även om det var ett tag sedan.
Framför allt tror jag de applåderade för att han förtjänade det. Trots alla skador som förstörde hans sista säsonger i Arsenal och karriären stod vid ruinens brant, krigade sig Cazorla tillbaka och upplever just nu ett av sina bättre år i karriären.
Han har ju rent av tagit sig tillbaka till landslagstruppen (även om det var förra samlingen).
Cazorlas insats räckte inte för poäng på Camp Nou i går, men Villarreal gjorde en riktigt bra match. Fick aldrig till den där sista anstormningen som hade krävts, men Javi Calleja agerade offensivt och gjorde allt i sin makt för att få till förändring. Barcelona var för skickligt i slutändan och spelade av det hela.
Jag gläds dock att verkligen kunna säga att Villarreal är tillbaka på allvar. Gamla fina Villarreal. Så som vi lärt känna de gula ubåtarna senaste decenniet och väl det. Ett ständigt spelande lag, som hellre släpper till en målchans än att spela långbollar. Naivt stundtals men också charmigt. När allt klaffar är det framför allt väldigt vackert och underhållande.
Santi Cazorla personifierar det här bäst av alla. Han är en sån spelare man ställer sig upp och applåderar.
***
Det börjar bli alarmerande kring Leo Messis tillstånd.
Är det nu skadorna ska ta honom? Och hur hanterar Barcelona det här?
Oerhört intressanta veckor framöver för ett ganska pressat lag.
***
På tal om äldre spelare som fortfarande levererar. Jag hyllade honom häromveckan när han jubilerade med 400 matcher i Betis-tröjan. Den matchen svarade han för en kylig straffspark.
I går svarade Joaquín för det han genom åren alltid varit bäst på. Ta sig runt på kanten och servera sina medspelare.
Tre målgivande passningar när Betis vände mot Levante (även om 1-1-målet inte kommer bli en officiell assist). Det är mäkta imponerande för en 38-åring. Fortfarande rappare i kroppen än de flesta.