20 saker jag tar med mig från La Liga-hösten

* Ferran Torres & Fede Valverde är höstens genombrott i La Liga. Fantastiska spelare.

* Espanyol hanterar inte spelet på två fronter. Rekryteringarna har varit undermåliga och hålen efter Rubi och nyckelspelarna blir allt större.

* Dags att mygga av Thomas Lemar. Inte en enda poäng (!) under hela hösten. Nu när han skulle ta det där klivet. Nu när “han måste få tid att acklimatisera sig” inte går att använda som ursäkt. Floppgubbe!

* Martin Ødegaard har gått från talang till superstar. Vilken fantastisk spelare. Om Ferran och Valverde är genombrotten så har Ødegaard redan tagit det till nästa nivå. Han är redan en etablerad stjärna. En av ligans bästa spelare.

* Alexander Isak håller definitivt på den här nivån. Hans resa har bara börjat.

* Lionel Messi spelar fotboll på en egen nivå. Utan argentinaren i slag tror jag Barça får svårt att vinna ligan.

* Unai Simón är en klassmålvakt. Tänk att Athletic tjänade storkovan på Kepa Arrizabalaga för ett par år sedan och nu fått fram en ny lysande målvakt. Good business.

* Chimy Ávila gör fortfarande bara snygga mål.

* Pepe Bordalás är La Ligas coolaste och kanske bästa tränare. Han är i alla fall på riktigt. El Geta är på riktigt.

* Det kan aldrig vara harmoni i Valencia. Därför, nu när det gått framåt ur ett rent sportsligt perspektiv och varit ganska piano i spelet runt omkring, kan vi snart vänta oss en ny storm.

* Alavés är ligans mest primitiva lag. Till och med Leganés är roligare. Och har i alla fall en karaktärsstark dansk i laget.

* Santi Cazorla är typ bäst i hela ligan. Vem trodde det efter ett dussintal operationer och flera år utan fotboll.

* Joaquín är störst. Och äldst.

* José Campaña har tagit nästa nivå i Levante. Borde spela i ett topp sex-lag nästa höst.

* Karim Benzema gör sin bästa höst i karriären. Ja, han gör banne mig det. Aldrig gjort fler mål under ett kalenderår i Real Madrid-tröjan. Säger en del.

* Celta är höstens största besvikelse. Ett lag för att utmana om Europa. Tränare som inte får ihop någonting av ett supermaterial.

* Roberto Soldado gör fortfarande mest straffmål och är gnälligast i hela ligan. Kanske i konkurrens med Jordi Alba.

* Sevilla hade varit en genuin titelutmanare med en vettig anfallare.

* Ansu Fati (Barcelona), Oihan Sancet (Athletic) & Ander Barrenetxea (Real Sociedad). Tre pojkspolingar som kan få något av ett större genombrott nästa år. Tre spelare att hålla ett extra öga på.

* Den stora känslan när vi lämnar hösten bakom oss är att vi kommer få en jävla rysarsäsong hela vägen in på mållinjen. Det gläder mig. Förmodligen både i toppen, kring Europa och i botten. Som det ska vara. Nu tar vi en vecka ledigt sen åker vi hela vägen in i maj.

Ja, det var lite så jag kände direkt efter slutsignalen på El Sadar. Vilken sinnesrubbad match. Jag kommenterade tillställningen och var helt färdig efteråt. Kanske den galnaste jag själv tagit del av den här hösten.

Sju mål, ett rött kort, ramträffar, en cykelspark, Chimy Ávila i rampljuset, Martin Ødegaards uppvisning, Alexander Isaks avgörande och så lite galna fans på det.

Matchen mellan Osasuna och Real Sociedad hade det mesta. Real Sociedad vann till slut och det var kul att ett nytt Isak-mål också blev matchavgörande. Hans mål mot Barcelona gav en pinne förra helgen. Nu var det svenskens mål som i slutändan blev att det sviktade över till Real Sociedads fördel.

Vilken enastående höst laget har gjort.

Efter den fighten följde Betis-Atleti som möjligen inte bjöd på lika mycket, men väl en jäkla intensitet och ett Benito Villamarín av sällan skådat slag. Makalöst tryck. Det märktes att matchen betydde enormt mycket för båda lagen. Atleti vann efter Ángel Correas matchavgörande inhopp i andra halvlek.

Tyvärr blev kanske avslutningen och helgens på förhand fetaste match – Real Madrid-Athletic – inte samma underhållning sett till chanser och sväng. Men den hade mycket annat. Dock inget segrande lag. Givetvis Athletic som är mest tillfreds med poängen. En klar missräkning för Madrid som hade en sådan positiv känsla med sig från El Clásico.

Återigen tycker jag det märks av tydligt när Casemiro inte spelar. Han märks inte alltid när han spelar heller, men det är precis det som är hemligheten.

Karim Benzema känns stundtals, eller nästan konstant, väldigt ensam när Real Madrid anfaller. Vinicius har haft en kämpig höst och jag känner inte att han har “det” över sig. Kanske kan han utvecklas, bli en spelare i yppersta världsklass. Men han är långt därifrån just nu. Inte den som ska flankera Benzema i ett lag som går för ligatiteln.

Nu firar Barcelona in det nya året i ensamt majestät. Men vilken sanslös andra halva vi har framför oss. Jag känner det.

***

Mer om hösten kommer i dagarna. Först tänkte jag plocka ut omgångens elva för sista gången det här året. Jag har också tagit med El Clásico i beräkningarna. Därför är Casemiro uttagen, trots att han inte spelade mot Athletic. Det måste få bli så, helt enkelt. Det fick ju bli ett omgångens lag tidigare under hösten trots att Barcelona och Real Madrid inte lirade som det var tänkt från början.

Unai Simón (Athletic)
Trippier (Atlético) – Piqué (Barcelona) – Carlos (Sevilla) – Iñigo Martínez (Athletic)
Ødegaard (R.Sociedad) – Anguissa (Villarreal) – Casemiro (R.Madrid) – Banega (Sevilla)
Chimy Ávila (Osasuna) – Braithwaite (Leganés)

Unai Simón (3): Ny nolla inkasserad för Unai Simón. Sensationell höst. Who remember Kepa?
—
Kieran Trippier (2): I en omgång där ganska få högerbackar utmärkte sig förtjänar ändå Trippier lite beröm. Piggnat till igen efter att ha svajat några veckor. Mer noggrann.
Gerard Piqué (3): Oerhört stabil vecka, framför allt bäst i Barcelona under El Clásico.
Diego Carlos (4): Krönte en fantastisk första termin i La Liga med att vara matchavgörande. I båda riktningarna.
Iñigo Martínez (2): Femstjärnig insats på Bernabéu. Spelade in sig i EM-truppen?

Tycker ändå det speglar ganska bra med tabellen när jag snabbt kollar över vilka lag som har flest representanter i omgångens elva under hösten. Barcelona (20), Real Madrid (17) och Athletic (15) har flest noteringar. Samtliga topplag, även om Athletic är strax under det absoluta toppskiktet.

Bottennoteringar? Well Leganés (2) och Espanyol (3) är fast förankrade under nedflyttningsstrecket och då har det inte kryddats med särskilt många platser här heller.

“Mer låst än vanligt” lät det på förhand. Och även om målchanser skapades i tillräcklig dos för att det skulle bli nätrassel på Camp Nou så går det inte annat än konstatera det faktum att det var mer stängt än vanligt.

Två lag som jag tror inte är alltför besvikna med lite distans. Framför allt inte Real Madrid, som vann matchen på poäng.

Jag blev väldigt imponerad av sättet som Madrid approachade matchen. Från start till mål. Modigt och djärvt med ett högt presspel som Barcelona inte alls var med på. Casemiro dominerade mittfältet. Att överbelasta vänsterkanten var ett smart drag och ur ett defensivt perspektiv hade Zinedine Zidane gjort läxan och lyckades få Leo Messi att se human ut.

Då blottades Barcelonas problem ganska rejält. Förvisso avsaknad av Busq & Arthur på ett mittfält, men problemen var enorma i uppbyggnadsspelet och det var stundtals mil emellan lagdelarna.

Ändå fanns tillräckligt med hundraprocentiga målchanser för att vinna matchen. Åt båda håll ska tilläggas.

Kanske var 0-0 ett rättvist ändå, men det är helt klart Real Madrid som tog sig från arenan med mersmak och blodad tand inför fortsättningen.

“Ett mästerlag”, sa kollega Marcelo under gårdagens sändning. Jag fick också den vibben. Mer färdigt som lag, ett urstarkt kollektiv där varje spelare vet vad som ska utföras på planen och har koll på sin roll.

I Barça känns det mycket mer spretigt och improviserat. När Messi inte har sin dag har laget glasklara problem.

***

MARCA delade ut högsta betyg till Casemiro & Gerard Piqué för respektive insats på Camp Nou.

Välförtjänt. Casemiro har excellerat den här hösten och den senaste månaden kanske varit bättre än någonsin. Tillsammans med Karim Benzema och Sergio Ramos den klart viktigaste pusselbiten i Real Madrid.

Han har hamnat i det där “icke-galacticos”-facket och får sällan tillräckligt med uppmärksamhet. Känslan är att han trivs med den rollen även utanför planen. Det är lite synonymt med hans arbetskapacitet och tillvaro på densamma. Han gör mycket i det tysta. Men jäklar så bra han gör det. I min mening El Clásicos bäste spelare.

Piqué har också en lysande höst bakom sig. Allt tydligare ledare också. Det tyckte jag märktes av i går. Det var inte Messi som manade på sina lagkamrater när Barcelona försökte hitta andrum och komma loss från Real Madrids grepp. Det var Piqué.

***

För egen del måste jag säga att det var helt enormt att få vara där, mitt i händelsernas centrum. Att uppleva pådraget och stämningen inför, under och efter matchen. Fantastiskt.

Det var tydligt att bevakningen och säkerheten var extraordinär. Vi bodde på samma hotell där lagen höll till före match och trots det kändes det ändå ganska lugnt även timmarna före avspark.

Med tanke på hur läget var i oktober när matchen tvingades framåt ett par månader tyckte jag det hela sköttes väldigt bra. Det kändes tryggt och ändå relativt lugnt runt arenan.

Vilken galen upplösning det kan bli på den här säsongen.

Det är dags. Äntligen är det dags.

Matchen som skulle spelats i slutet av oktober men blev uppskjuten på grund av det, milt uttryckt, spända politiska läget i Katalonien gör sig nu redo för ett nytt försök.

Det fanns inte på kartan från förbundets håll att låta El Clásico spelas i oktober när vi upplevde ett smärre inbördeskrig. Att låta Real Madrid ta sig in i Barcelona när situationen var som skarpast hade varit att placera alldeles för många människor i ett prekärt och farligt läge.

Nu hoppas vi att matchen blir av i morgon i stället, men läget i Katalonien är fortfarande spänt. Det märks överallt.

Och det kommer definitivt märkas på Camp Nou i morgon.

Framför allt är det Democrátic Tsunami, en sorts gruppering som kämpar för Kataloniens självständighet, som varit i stort fokus.

De vill placera en baner inne på Camp Nou med budskapen att den här konflikten måste lösas verbalt. “Spain sit down and talk”.

Om de inte får skylta med sitt budskap? Då ter sig hoten vara många att Democrátic Tsunami ska göra allt för att förhindra domare/spelare att ta sig till arenan för att få matchen uppskjuten igen.

Anledningarna är många till varför säkerhetspådraget kring El Clásico är större än någonsin. Real Madrid ska bo så nära arenan som möjligt, och Barcelona får inte ta sina privata bilar till samling på Camp Nou några timmar före avspark som brukligt, utan kommer också samlas upp på samma hotell. Därifrån kommer sedan båda spelarbussarna bli eskorterade samtidigt.

Haken för att undvika sabotage på vägen till arenan ska vara att ingen buss ska associeras med lagtillhörighet. Ingen hint om färg och definitivt inte klubbemblem. Därför blir det svårt för de potentiella bus mot spelarbussarna eftersom ingen vet vem eller vilka som sitter i vilken buss.

Smart drag ändå.

Många rubriker kring allt runt omkring har präglat den här matchen, men låt oss hoppas att fotbollen kan få stå i centrum när klockan slår 20:00 i morgon. Det är nämligen ett möte som kittlar mer än på länge.

Jag minns när Barcelona och Real Madrid stod på samma poäng i slutspurten av ligasäsongen 2009/10. Då var vi i omgång 31, och matchen på Santiago Bernabéu målades upp som en ren final. Barça vann den matchen och kunde slutligen defilera hem ligasegern.

Min känsla är att säsongens El Clásico-möten kommer bli väldigt avgörande. Lagen har varit jämna. Några tapp här och där, ganska höga toppar och en stigande formkurva ju närmare det nya året vi har kommit.

Möjligen kan det spegla matchbilden till en början med två lag som inte vågar satsa framåt i rädsla att blotta sig defensivt. Samtidigt vet både Barça & Madrid att en seger hade gett ett superbt utgångsläge inför våren.

Världens största klubbar, världsstjärnor på varenda position. En rivalitet som sträcker sig långt bortom fotbollens ramar – men låt oss få uppleva den sportsliga höjd som El Clásico har alla förutsättningar att uppnå.

Innan vi flyttas fullt fokus på El Clásico kommer här en skeva från helgen. Bästa elvan från omgång #17:

Sergio Herrera (Osasuna)
Wass (Valencia) – Felipe (Atlético) – Piqué (Barcelona) – Olaza (Celta)
Saúl (Atlético) – Campaña (Levante) – Trigueros (Villarreal) – Cucurella (Getafe)
Benzema (R.Madrid) – Griezmann (Barcelona)

***

Sergio Herrera (1): Tillbaka från skada och står för en suverän match på Wanda Metropolitano. Kunde slutet 6-0 till Atlético, Herrera höll nere siffrorna rejält.
—
Daniel Wass (1): Inledde som högerytter men avslutade i sin mest brukliga position i Valencia: på högerbacken. Mycket fin assist till 1-0-målet där han också vann bollen och satte igång anfallet.

Alla tre topplag tappade poäng i helgen. Barcelona hade svårt att få igång något fulländat spel på sitt klassiska “boogie-team” Real Sociedad, Real Madrid löste med nöd och näppe en poäng på Mestalla efter ett redan klassiskt avgörande i slutskedet där Thibaut Courtois var med och stångades uppe på hörna (hade fått assist om det varit ishockey) och Sevilla gjorde vad Sevilla brukar när laget har häng på toppen. Förlorar.

Helgens vinnare? Kanske Atlético, som faktiskt såg bra ut mot Osasuna. Har ändå svårt att se Atleti blanda sig i den absoluta toppstriden. Det är för långt upp.

Jag tror Real Sociedad vann mångas hjärtan med sitt stundtals frejdiga spel mot Barcelona. Martin Ödegaard har visat att han gått från löfte till etablerad världsstjärna och det är många därtill som tog chansen att visa vilken hög nivå de håller.

Om några år kommer vi blicka tillbaka på den här upplagan av Real Sociedad och tänka “oj, vilka spelare som lirade där då”. Tyvärr blir det svårt för klubben att behålla samtliga. Lyckligtvis finns en hel drös av spännande spelare på väg uppåt där 17-årige Ander Barrenetxea får bli symbolen.

Nåväl, den stora vinnaren från helgen är Getafe. Herregud vilken resa klubben har gjort med Pepe Bordalás. Från Segunda División, comeback i La Liga, historisk säsong ifjol och den här hösten spel ute i Europa.

Många kanske hade trott på en ny tränare, ett splittrat och uppköpt lag och ett tvåfrontskrig som skulle bli ett för mycket att hantera.

Icke!

Getafe kritade nytt och långt avtal med succégubben Bordalás på tränarbänken. Han deklarerade tidigt att han inte hade några planer att dra någonstans. Han hade ju precis påbörjat sitt projekt i El Geta.

Spelartruppen? Snarare spetsats till och nyckelspelarna från förra säsongen är fortsatt kvar.

Tvåfrontskriget? Well, vidare i Europa League och efter 2-0 mot Valladolid i helgen (trots en del rotation) är Getafe nu uppe på fjärdeplats i La Liga.

Det är dags att vi börjar räkna med Getafe nu. Det är ett lag att ta på allvar. Och Pepe Bordalás är en tränare som borde få större uppmärksamhet. Hans fotbollsfilosofi påminner lite om Diego Simeones. Kanske dyker han upp som hemmatränare på Wanda Metropolitano en dag.

Han kan hur som helst inte bli mycket mer långvarig i Getafe. Storklubbarna kommer stå på rad för hans underteckning.

***

Väldigt kul att Alexander Isak tog chansen från start mot Barcelona. Fått beröm i de baskiska tidningsupplagorna och speltiden lär knappast bli mindre framöver.

***

Vilket galet El Clásico som stundar på onsdag.

För första gången på ett par-tre säsonger känns det verkligen som att mötena mellan Barcelona och Real Madrid i slutändan kan bli avgörande för i vilken stad titeln hamnar.

Samma poäng, bara ett par mål som skiljer lagen åt i nuläget.

Partidazo!

Vilken Europa-höst för de spanska lagen. Samtliga sju vidare till slutspelsfasen.

Mest imponerande? Inferno-klubben Valencia givetvis. Att gnugga på i ligan, ha häng på toppen (bara fem poäng upp till tredjeplatsen) och vinna Champions League-gruppen trots tränarbyte, kaos i ledningsrummet, ett dussintal skador och protesterande fans är inget annat än beundransvärt.

Rodrigo Moreno har blivit kritiserad för att göra för få mål framåt. Må så vara. Hans målproduktion behöver bli mer kontinuerlig. Men ingen kan ta ifrån honom att han ofta finns där och gör de viktiga målen. Vi minns hela cupäventyret förra säsongen. Hattricket i den sanslösa vändningen mot Getafe (två på tilläggstid). Målet i finalen mot Barcelona. Matchavgörande baljan på Stamford Bridge i första CL-omgången. Och nu det enda målet mot Ajax vilket ledde till gruppseger.

Det spelar ingen roll hur lite det lossnar för Rodrigo i ligaspelet. Så länge han gör den här typen av mål för Valencia skriver han nya kapitel i sin egen historia för klubben.

***

Att Real Madrid, Atlético & Barcelona skulle lösa avancemang var bara en rimlig kravställning. Det började lite knackigt för Real men löste sig smidigt. Atleti hade press inför sista omgången men gjorde vad som krävdes.

Detsamma gäller Sevilla i Europa League.

Desto roligare att både Getafe och Espanyol lyckats lösa avancemang till slutspelet. Däremot kan vi konstatera att äventyret utanför Spaniens gränser har hjälpt ett lag men framför allt stjälpt det andra. Espanyol har inte kunnat hantera den här hösten med spel på två fronter. Truppen har varit alldeles för tunn. De tunga spelartappen har inte alls kunnat ersättas.

Dessutom har de nya spelarna från i somras inte allt levt upp till förväntningarna. Det såg annars lovande ut med Fernando Calero och Matías Vargas. Kändes som spelare som kunde göra skillnad. Som kunde fylla tomma skor. Än så länge en besvikelse.

Tyvärr tror jag Europa League-avancemanget kan göra livet i La Liga ännu tuffare för Espanyol till våren.

El Geta? Puh, Pepe Bordalás känns ju som en klassisk cuptränare. Kryssa i täta matcher på bortaplan och sedan gå för det hemma. Getafe blir ett väldigt lurigt lag i Europa League. Det kan bära riktigt långt. Med alla lyckade nyförvärv och den stomme som finns kvar från förra säsongen finns alla möjligheter att uppnå något historiskt. På nytt.

Jag tror starkt på Getafe.

***

Galen omgång som väntar till helgen.

Real Sociedad har varit ett riktigt “boogie-team” för Barcelona. Nu stundar möte på Reale Arnea, första gången i historien redan arenan renoverades. Och det var längesen La Real var så här bra. Det kommer bli makalös stämning på lördag.

Real Madrid ska sedan till Mestalla, inte heller en arena där marängerna trivs särskilt bra. Har haft det tufft där de senaste åren.

Poängtapp för båda topplagen inför stundande El Clásico nästa vecka? Tja, jag blir i alla fall inte förvånad.

Häftiga veckor innan juluppehållet väntar oavsett vad.

Vi närmar oss ett kortare juluppehåll och således också en tidig halvtidssummering av säsongen. Det kommer även i någon form av omgångens elva-variant, så det blir lite extra intressant att ta rygg på följande omgångar och se vilka som kan nypa en plats och utmana om en åtråvärd position i höstens elva. Nåväl, här kommer helgens bästa.

Juan Pérez (Osasuna)
Díaz (Granada) – Varane (R.Madrid) – Salisu (Valladolid) – Olivera (Getafe)
Messi (Barcelona) – Óscar (Leganés) – Herrera (Granada) – Joaquín (Betis)
Suárez (Barcelona) – Chimy Ávila (Osasuna)

***

Juan Pérez (1): Med både Rubén och Sergio Herrera skadade har 23-årige Juan Pérez fått chansen mellan stolparna. Flera viktiga räddningar mot Sevilla när Osasuna klarade krysset.

Sen på bollen, men det vore väl tjänstefel att inte inleda med några rader om Joaquín så här dagarna efter det historiska han stod för på Benito Villamarín. Aldrig tidigare i karriären hade han gjort tre mål i en match. Många har trott att han varit färdig. Bara “varvar ned” i Betis. Är långt ifrån vad han en gång var. Det har hänt flera gånger att folk reagerar med kommentaren “vadå den Joaquín, spelar han fortfarande?” när jag känt mig tvungen att prata mig varm om denne specielle fotbollsspelare.

För han gör ju det. Spelar än alltså. I allra högsta grad dessutom. Även om han inte spelar Champions League-fotboll varannan vecka eller tar plats i spanska landslagstruppen håller han fortfarande en extremt hög nivå. Häromdagen gjorde han sitt första hattrick i karriären. 38 år gammal. Samtliga mål av extremt hög kaliber.

Att han dessutom gör det hemma på Benito Villamarín, där ingen grönvit spelare gjort tre mål på över 20 år (senast var Finidi George 1997), för klubben som har fostrat honom och där han själv till och med gått in och köpt aktier ur egen ficka.

Joaquín och Betis är en speciell historia. Sagan verkar aldrig ta slut. Känslan är att Joaquín inte varit bättre sedan han återvände till Betis från Fiorentina 2015. Att spela till 40-gränsen känns snarare rimligt än ologiskt.

Ett unikum är vad han är. Det finns snart inga fler hattar att lyfta på. Låt oss bara tacka för uppvisningen.

***

På tal om uppvisning…

Mallorca må vara Mallorca. En nykomling i ganska svag form med en bristfällig defensiv och kanske lite naiv approach till mötet med Barcelona på Camp Nou.

Men. Den första halvleken som Barcelona presterade var något extraordinärt. Bland det bästa jag sett i år. Återerövringsspelet höll högsta klass och kombinationsspelet fungerade mycket bättre än tidigare.

Min känsla är att Ivan Rakitic närvaro i Barcelonas elva gör vardagen lättare för Sergio Busquets, och att Frenkie de Jong fick en alltmer framskjuten roll gjorde honom bara gott. Han bevisade att han faktiskt hanterar den rollen också.

Lionel Messi? Såg hyfsat taggad ut efter att ha firat sin sjätte guldboll.

Luis Suárez? Kanske hans galnaste mål i Barcelona. Helt sinnesrubbat avslut.

***

Vet ni vilket lag som är tabellfemma i La Liga?

Före Atlético Madrid. Före Athletic Club. Före Valencia.

Jo då, förra säsongens succélag är tillbaka uppe i toppskiktet. Getafe så klart.

Pepe Bordalás gäng har smugit med efter en tuff säsongsinledning (där schemat var svårt, bör understrykas) och nu hamrat sig fast i toppen igen. Helt makalöst imponerande med tanke på att spelet i Europa League också varit framgångsrikt.

Defensiven i första hand. Ännu vassare kontringsspel. Nyförvärven Jason och Marc Cucurella har varit enastående. Ángel Rodríguez flyger som aldrig förr och Mauro Arambarri kan snart förbereda sig inför större uppgifter.

Hattar ska också lyftas för Getafe och Bordalás.

***

Oerhört spännande Europa-vecka för en del av de spanska lagen. Tänker framför allt på Valencia som har Ajax borta i kväll i en helt avgörande batalj, och ett pressat Atlético som har allt i egna händer men måste göra jobbet mot Lokomotiv.

Nu har kritiken blivit allt hårdare mot João Félix och det är i den här typen av matchen som portugisen måste börja kliva fram. Han är trots allt en av världens dyraste spelare genom tiderna. Än så länge är hans matcher under försäsongen det som imponerat mest. Det är inte mycket värt för Atlético.

Traditionsenligt efter helgen kommer helt subjektivt min version av omgångens bästa elva. Klurigare än på länge med många bra prestationer.

ter Stegen (Barcelona)
Carvajal (R.Madrid) – Cabrera (Getafe) – Hermoso (Atlético) – Estupiñan (Osasuna)
Jason (Getafe) – Ødegaard (R.Sociedad) – Unai López (Athletic) – Ferran (Valencia)
Messi (Barcelona) – Chimy Ávila (Osasuna)

***

Marc-André ter Stegen (2): Gör tre högklassiga räddningar i den första halvleken. Helt avgörande för Barcelona på Wanda Metropolitano.
—
Dani Carvajal (2): Sällan målskytt men nu en avgörande fullträff. Intelligent agerat i kombination med vilja när han smög med framåt och slutligen gjorde 2-1-målet.

Där gick guldtåget, och kvar perrongen står Atlético Madrid.

Det kommer inte bli något guldrace den här säsongen. Poängmässigt har det skett större miraklen än att komma i fatt, men spelmässigt finns det ingenting som osar titelutmanare om den här upplagen av Atlético.

Det finns en defensiv grund att stå på. Det finns enorm potential i João Félix. Generationsväxlingen har hittills gått hyfsat bra.

Men för att den nu vara med och utmana de allra bästa hade det krävts att fler bitar var på plats. Framför allt saknas spets. En Radamel Falcao, en Fernando Torres på sin tid, eller för all del en Diego Forlán som var den som nätade senast Atleti slog Barcelona i ligan för nio år sedan.

Nu står Atlético med Álvaro Morata som springer, kämpar och springer lite till. Det räcker ganska långt. Men för att vara en bärande offensiv spelare räcker det inte hela vägen. Morata måste göra mål på sina chanser. Just nu lider Atlético av en spelare med killerinstinkt i boxen. Det som klubben nästan alltid förfogat över.

Prestationen mot Barcelona i går var stundtals det bästa vi sett av Atlético den här hösten. Första halvlek påminde en hel del om den intensiva höga press som Atleti satte in på Barcelona på Vicente Calderón 2014 när det sedermera blev avancemang i Champions League.

Men den stora skillnaden då jämfört med nu är att det fanns spelare som gjorde skillnad.

På Wanda Metropolitano var det i slutändan två spelare vars individuella insatser blev helt avgörande. Marc-André ter Stegen var ett monster i Barcelonas mål. Lionel Messi klev fram när han som mest behövdes.

På dagen faktiskt tio år sedan hann vann sin första guldboll. Det lär väl bli den sjätte i ordningen innan den här kvällen är över.

***

Om vi hakar av Atleti-vagnen på det där guldtåget så spetsas det till alltmer inför El Clásico att Real Madrid och Barcelona är helt jämsides (nåväl, ett mål skiljer lagen den här hösten, men poängen är samma) och att Sevilla smyger med i skymundan.

Men som jag har skrivit om tidigare. Sevilla kommer fortsätta haka på ett tag till. Det är först efter nyår, när de stora matcherna och utmaningarna väntar, så vi blir varse om Sevilla kan vara med och oroa i titelstriden.

Mycket talar annars för att det blir en fight mellan de klassiska giganterna. Känslan är att vi kan få en rysare som vi inte blivit bortskämda och upplevt på många säsonger.

Det räcker inte med ett blogginlägg för att varken förklara eller reflektera kring Valencias höst. Snacka om ett inferno. Upp och ned. Ofta snett. Sällan rakt. Ibland utan totalt kaos.

Men håller vi oss till det sportsliga så har det faktiskt sett bättre ut den senaste tiden. Trots att skadelistan är helt enorm. I gårdagens derby mot Villarreal saknades Gonçalo Guedes, Geoffrey Kondogbia, Ezequiel Garay, Denis Cheryshev, Jaume Costa, Mouctar Diakhaby, Cristiano Piccini & Kangin Lee.

Alla hade mycket väl kunnat spela i går om de varit friska.

Men sen är det ju så, att det någon förlorar gör någon annan vinst på. Spekulera går, men det är omöjligt att veta hur många poäng fler eller färre Valencia hade tagit med en fulltalig trupp.

Det enda vi med bestämdhet kan säga är att Ferran Torres inte hade fått lika mycket speltid om alla hans konkurrenter hade varit friska.

Och just nu tror jag publiken på Mestalla glömt bort att den tilltänkta fixstjärnan Gonçalo Guedes blir borta flera månader. En ny kelgris har trätt fram och tagit chansen.

Det vi upplever just nu är ett genombrott.

Han har redan skjutit ett EM-guld till Spanien på U19-nivå (avgjorde finalen mot Portugal med två mål tidigare i år), redan passerat 50 matcher i La Liga och redan varit med och lyft en cuptitel. Men det är först nu, den här hösten, som vi lärt känna Ferran Torres på riktigt.

Det är nu han presterat kontinuerligt på en hög nivå att det är adekvat att prata om honom som supertalang. Det kastas och slängs alldeles för ofta med stora termer annars. Talang hit och talang dit, bara för att någon är ung.

Ferran Torres är en supertalang. Ett jättelöfte som Valencia nu drömmer ska bli den näste i raden storstjärnor som skolats i klubbens akademi.

Att han efter 2-1-avgörandet i gårdagens derby dessutom firade genom att peka på klubbmärket, sig själv och göra en gest som går att tyda med “jag är här nu och ska ingenstans” gör knappast fansen mindre hoppfulla inför framtiden.

Vad är Ferran för typ av spelare? Jag skulle främst vilja hävda att han är en spelintelligent ytter som har den där unika förmågan att flyta fram på planen. Lite som Guedes för två år sedan. Han behöver jobba på sitt beslutsfattande, men vilken 19-åring behöver inte det.

Han har precis lirat 50 La Liga-matcher, är Spaniens största talang född 2000 och är den ledande spelaren i Valencias offensiv för tillfället.

Ett Valencia som efter en kaotisk höst faktiskt är med och nosar på Europa-platser och har allt i egna händer att lösa ett Champions League-avancemang.

Av allt ont kommer något gott. Ferran Torres är ljuset i Valencias mörker. Och han är jävligt bra.

***

Glöm förstås inte att ratta in C More i afton. Stormatch väntar på Wanda Metropolitano. Efter att Real Madrid gjorde jobbet i går (verkligen en titel-definierande seger på Mendizorrotza) och Sevilla gjorde detsamma mot Lega tidigare i dag så spetsas toppstriden till allt mer.

Krysset förändrar inte särskilt mycket.

Barcelona-seger och jag har ofantligt svårt att se hur Atlético skulle kunna blanda sig i en guldstrid. Hemmaseger dock och det blir allt fler i det där getingboet.

20:45 surrar jag och Marcelo igång uppsnacket. Vi hörs!