Nya cupformatet i Spanien är en fullträff

Fullkomligt älskar det nya upplägget kring Copa del Rey som har trätt i kraft den här säsongen. Singelmöten fram till semifinal, där dubbelmöte tar vid, och sedan en rak final.

Vi slipper se dubbelmöten från början vilket ger de mindre klubbarna en betydligt ärligare chans att faktiskt rå på elefanterna.

Däremot lite trist att inte alla lag av just den anledningen inte satsar på cupen. Inför över 33 000 på La Romaredas läktare med självaste Real Madrid på besök – den största matchen på flera år i Zaragoza – valde tränare Víctor Fernández att rotera rejält och sätta storstjärnan Luis Suárez på bänken.

Eftersom Zinedine Zidane matchade ett ganska starkt lag med ordinarie backlinje, Kroos-Fede-James på mittfältet och Lucas-Jovic-Vinicius framåt hade det nog blivit kämpigt för Zaragoza oaktat Suárez närvaro från start. Det slutade 0-4.

Men det finns också exempel där de mindre lagen ser sin chans – och tar den. Fråga bara Mirandés som i går slog ut Sevilla efter 3-1 på hemmaplan. En stor kväll för brassen Matheus som gjorde två av målen.

Mirandés är den stora överraskningen och enda Segunda-laget vidare till kvartsfinal. Men det nya upplägget har inneburit några otroliga bataljer och jag är helt säker på att detta är rätt väg att gå för att göra Copa del Rey ännu mer prestigefylld för alla klubbar.

* Athletic kvitterade till 3-3 i minut 118 mot Tenerife och vann sedermera på straffar.

* Cultural Leonesa (som slog ut Atlético i åttondelen) nollade Valencia i 120 minuter men föll i straffläggningen.

* Badajoz kvitterade i sista minuten och löste förlängning, men väl där vann Granada efter mål av Carlos Fernández.

Jag är tämligen säker på att Athletic, Valencia & Granada hade vunnit enklare om det avgjorts över två möten. Nu är det uppenbart att de mindre lagen ser sin chans och att vägen till en cupframgång inte är lika smal som tidigare.

När vi ändå har Copa-tema kan vi väl avsluta med att konstatera det faktum att Alexander Isak gjort flest mål i cupen så här långt. Står på fem fullträffar.

Två nya blev det när Real Sociedad 3-1-slog Osasuna. Tillsammans med Martin Ødegaard hade han en av sina bättre dagar på jobbet sedan flytten till San Sebastián. Ødegaard assisterade för övrigt till båda Isaks mål.

“Vikingarna”, som de kallas av den lokala pressen, börjar hitta varandra allt bättre.

Låt oss njuta av deras samarbete i Real Sociedad så länge det varar.

Om omgångens elva förra veckan var präglad av lagen från den nedre halvan, tycks ordningen vara återställd. Mycket Valencia, Real Sociedad och Real Madrid nu när majoriteten av topplagen åter lyckades vinna.

Herrera (Osasuna)
Nacho (R.Madrid) – Gabriel (Valencia) – Aridane (Osasuna) – Reguilón (Sevilla)
Portu (R.Sociedad) – Kondogbia (Valencia) – Kroos (R.Madrid) – Trigueros (Villarreal)
Maxi Gómez (Valencia) – Isak (R.Sociedad)

***

Sergio Herrera (2): Stabil över 90 minuter även om hans försvar också bidrog starkt till nollan mot Levante.
—
Nacho (1): Den ständige vikarien fick kliva in som högerback mot Valladolid. Bra jobb, som ofta, och matchvinnare.

Nu släpper det väl helt för Alexander Isak?

Sex mål på åtta senaste matcherna. Och då har han inte startat alla och bara lirat 90 ett par av fighterna. Formen och målsnittet talar sitt tydliga här. Isak har tagit fasta på sin chans och ännu mer tagit sig närmare en cementerad startplats när Willian José gör allt i sin makt för att ta exit-dörren från klubben.

Det var kul att se Isak spela fotboll i går. Hade en något kämpigare första halvlek mot Mallorca där han inte fick mycket att jobba med, men en fin aktion precis i slutskedet lovade mer. Sedan small det direkt i andra. Och resterande del av matchen (tills han blev utbytt, förmodligen för att få lite vila inför veckans cupmöte med Osasuna) var han suverän.

Dribblingsturen nere vid kortlinjen var sådant publikfrieri som kommer sitta i länge.

Nu har han tagit sig in på den stora scenen för att stanna. Jag kan inte annat än att hålla med den baskiska pressen om att Isak kan vara vinterns stora nyförvärv för Real Sociedad.

***

Symboliskt att Nacho Fernández, som mest varit skadad men knappt fått spela när han varit tillgänglig heller, stångar in segermålet för Madrid på José Zorilla.

Det må tyckas uttjatat, men visst var det så träffsäkert ett sådant mål som kan bli avgörande i en titelstrid?

Tuff match, inte mängder av chanser, men storlaget finner en väg att vinna ändå.

Liten fördel Real Madrid just nu.

***

Aj, vad jag lider med Chimy Ávila.

En av mina stora favoriter i ligan drog korsbandet i Osasunas fredagsmatch. Usel tajming då många klubbar stod uppradade för argentinarens underskrift.

Kanske var det här en vinstlott för Osasuna i det längre perspektivet. Men ett otroligt tapp för laget och för ligan resterande del av säsongen.

***

Man är ju svag för solskenshistorier.

Som när 19-årige Fernando Niño (niño betyder pojke på spanska) hoppar in i sin ligadebut för Villarreal och avgör i matchminut 89 genom att smälla upp bollen i nättaket.

Villarreals akademi levererar igen.

***

Luuk de Jong har verkligen vaknat nu. Sett jättebra ut senaste månaden.

***

Hur kan Rodrigo Moreno vara ett så hett alternativ? Många klubbar som varit efter honom de senaste åren.

I min värld är han en spelare som kan hjälpa Valencia till en cuptitel, men aldrig mer än så.

Nu är han ju förvisso inte tänkt att lyfta Barcelona till några nya höjder utan snarare fylla en trupplats där det finns brister i anfallsledet. Men ändå. Det borde finnas billigare alternativ.

Valencia borde tacka och ta emot om det cashas in rejält för Rodrigo. Även om det är en viktig spelare kommer det aldrig byggas ett lag som utmanar om de stora titlarna med Rodrigo som viktig pelare.

Fem av åtta lag i toppskiktet tappade poäng i helgen. Barcelona och Real Madrid (förvisso mot Sevilla) segrade med uddamålet. Getafe den stora vinnaren, och det lag som tillhör den övre skiktet som imponerade klart mest. Det syns också i omgångens elva, som är ganska präglad av spelare från lag på den nedre halvan.

Masip (Valladolid)
Emerson (Betis) – Naldo (Espanyol) – Burgos (Eibar) – Olivera (Getafe)
Dani R. (Mallorca) – Casemiro (R.Madrid) – Canales (Betis) – Salva (Mallorca)
Jaime Mata (Getafe) – Budimir (Mallorca)

***

Jordi Masip (2): Stod för ett par-tre fina räddningar och höll nollan på El Sadar.

Tanken har slagit mig. Hade Atlético de Madrid gjort sig bättre utan Diego Simeone? Utan cynismen och den defensiva prägeln?

Det var ett tag sedan Atlético sågs som en underdog. Sedan Simeones inträde som tränare har klubben blivit en stormakt. Inte bara i Spanien utan även i Europa. Det visar inte bara titlarna, utan även den ökade omsättningen, de enorma spelarköpen och vilket globalt genomslag Atlético som varumärke haft senaste åren.

Diego Simeone är den viktigaste personen i Atléticos historia. Det går inte understryka tillräckligt mycket.

Men även bra saker når ett slut. Och kanske är det bättre för Atleti att låta någon annan ta över stafettpinnen?

I den positionen som Atlético befinner sig just nu, med den truppen som finns till förfogande, tror jag att klubben måste byta riktning och skruva på en del saker för att åter ta sig till toppen. För att utmana om en ny ligatitel eller nå hela vägen till Champions League-final.

När jag sett Atlético den här säsongen så har jag främst känt frustration. João Félix, en av de individuellt sett mest begåvade spelarna i hela ligan, ser mest bedrövad ut hela tiden. Det ligger säkert en del ansvar på huvudpersonen själv. Det är inte enkelt att fylla tomtummet efter Antoine Griezmann och leverera direkt med den enorma portion press som funnits på portugisens axlar sedan dag ett.

Men Félix har också kommit till ett lag som spelar fotboll på ett sätt som inte gynnar hans egenskaper. Att springa runt där i anfallet med en träbent Álvaro Morata (han har inte haft tre lyckade touch i rad någon gång den här säsongen) gör det svårt att få ut den stora potentialen. Han känns ensam i nästan varje anfall. När jag ser João Félix i Atlético-tröjan är min känsla att ingen i samma lag tänker fotboll på samma sätt.

Jag hade velat se ett nytt Atlético. Ett mer offensivt Atlético, som lär sig styra matcherna, som anfaller med mer fart, med fler spelare och som bygger laget kring den överlägset skickligaste spelaren: João Félix.

Underdog-Atlético existerar inte på samma sätt längre. I alla fall inte på alla fronter. I cupspel är det annorlunda. Jag blir inte förvånad om laget tar sig långt i antingen Copa del Rey eller Champions League redan den här våren (även om Liverpool ser ut att vara ett snudd på omöjligt lag att slå). Där fungerar lagets sätt att spela fotboll på ett mer effektfullt sätt. Men på lång sikt tror jag att det kommer krävas en förändring.

Det kanske är Simeone själv som kan få Atlético att byta riktning. Den dörren stänger jag inte. Men vi har inte sett några tendenser på det den här säsongen. Och var det någon gång det skulle ske, var det väl nu, när renoveringen är i full gång?

Är spelarmaterialet för dåligt? Well, offensivt kanske. Men spelare för spelare är det fortsatt ett starkt papper och nog ska vi kunna kräva mer än 22 mål framåt på 20 ligamatcher. Det är alltså lika många som nykomlingen Mallorca, ett lag precis ovanför nedflyttningsstrecket, har gjort. Färre mål än Osasuna, på plats 13 och klart sämst av alla topplag.

Hur romantiskt det än må vara att Simeone fortsätter leda Atlético så hade den här upplagan varit intressant att se på ett annat sätt. Det finns så mycket potential. Släpp lös João Félix, släpp lös Ángel Correa. Spela inte Saúl som vänsterback, tryck upp Renan Lodi i stället.

Potentialen finns ju.

Just nu är Atlético bara en betydligt sämre version av Atlético för fem år sedan.

Barcelona slog över 1000 passningar och hade 82 procent bollinnehav mot Granada.

Gamla Barça är tillbaka. Det där spelmässigt överlägsna “tiki-taka”-inspirerade laget har återuppstått under Quique Setién.

Den nye tränaren sa att “vi får inte vara överexalterade, allt kommer inte förändras över en natt”.

När vi såg matchen mot Granada i går förstod nog alla att det kommer ta tid att förädla Quiques idéer till realism. Det fanns en del tydliga kontraster jämfört med hur det har sett ut tidigare. Ett klassiskt possession-spel, massiv rörelse och en tydlig förändring i spelsystem från anfallsspel (3-5-2) till försvarsspel (4-3-3).

Det känns som många spelare kommer trivas bättre under Setién. Sergio Busquets hade 179 touch på bollen, slog 92 procent av passningarna till rädd adress. Han kommer växa i sin roll.

Sergi Roberto såg bekväm ut som innerback (kanske delvis för att han inte blir särskilt prövad defensivt i och med att han har ständigt understöd och föll ut som högerback när Barcelona försvarade) och hans trygga uppspelsfot gör sig bra i den rollen.

Om Setién ska fortsätta alternera mellan 3-5-2 i anfallsspel och 4-3-3 i försvarsspel så tror jag att både Roberto och inte minst Samuel Umtiti kommer få spela mycket. Den sistnämnde passar bra i 3-5-2-systemet med sin passningsfot, sitt driv med bollen och speluppfattningen i försvarsspelet.

Riqui Puig gjorde ett förtroendeingivande inhopp. Det klart han kommer vara en del av A-truppen resten av säsongen. Han känns som en “match made in heaven” med Quique Setiéns sätt att praktisera fotboll.

Tränaren hyser nog liknande känslor för både Arthur och Frenkie de Jong. Nu var brassen precis tillbaka från skada och Frenkie avstängd, men det blir nog kul att se Barça prestera när alla är tillgängliga.

Problematiken ser jag främst i högerkanten och den där anfallstvåan. Börjar vi med högerkanten är Ansu Fati långt ifrån redo att ta fasta på den där rollen. Kanske blir det Nélson Semedo. Kanske Ousmane Dembélé när han är skadefri. I den rollen känns det som att Barcelona har mycket att utveckla. Det finns ingen i truppen som har samma spetskompetens som Jordi Alba att äga sin kant på det sättet.

Jag blir förvånad om klubben inte ger sig ut på marknaden och värvar in en – åtminstone kortsiktig – ersättare till Luis Suárez. Det klart att Antoine Griezmann och Lionel Messi kan spela framåt, men argentinaren kommer snarare vara en mittfältare som rör sig över stora ytor och ha mycket boll än att ta sig in i straffområdet och vara den där “nian”.

Jämför vi Quique Setiéns Betis förra säsongen är Messi precis vad Giovani Lo Celso var. Eller möjligen Sergio Canales. Inte en av anfallarna. Och Griezmann är ingen naturlig striker heller. Men jag tror fransmannen oavsett vad kommer trivas i sin nya roll. Jag tyckte han såg ut att njuta av att spela fotboll i går. Få kombinera och vara i ständig rörelse. Men oj, vad Barcelona kommer sakna Luis Suárez.

Oavsett vad fick supportrarna och den sportsliga ledningen precis vad de gapat efter. Ett lag som har bollen. Ett lag som vill ha bollen. Och som ser ut att tycka det är kul att spela fotboll.

Sedan ska det omvandlas till långsiktiga resultat, och visst att Quique Setién mycket att jobba vidare med, men jag tror den här första insatsen gav Barcelonas supportrar tillräckligt för att vara hoppfulla inför framtiden.

Quique Setién är klar för Barcelona.

61-åringen tar över med omedelbar verkan och ersätter Ernesto Valverde mitt under brinnande säsong. Det är tuffa krav när det handlar om att leda Barcelona. Valverde har två raka ligatitlar under sitt bälte. Första säsongen med 14 poäng ner till Atlético, andra säsongen med elva poängs differens.

Det räckte inte. Nederlagen i Champions League (och allra senast kollapsen i Supercopan) blev för mycket. Att “bara” vinna ligan, dessutom överlägset, räcker inte. Det ska göras på rätt sätt också.

Det lyckades aldrig Ernesto Valverde med.

Nu har klubben anställt Quique Setién och det är sannerligen ett intressant namn. Å ena sidan är Real Betis, där avslutet förra säsongen inte blev något lyckligt kapitel, hans största uppdrag som tränare. Å andra sidan är han en sann “Cruyffista”, som förespråkar en fotbollsideologi i samklang med den som Johan Cruyff en gång i tiden började propagera för.

Å ena sidan en chansning. Å andra sidan ett namn som tillfredsställer en majoritet av supporterskaran.

Det verkar som den blåröda publiken står mer enade än någonsin när det gäller vilken fotboll de vill se på Camp Nou. Att åter få uppleva den där spelöverlägsna stilen står nästan över att vinna. Det kanske inte är så i praktiken, men det är i alla fall känslan. Till varje pris vill Barcelona-supportrarna se sitt lag spela en underhållande och attraktiv anfallsfotboll igen.

Och även om resultaten kanske blir lidande lär Quique Setién åtminstone leverera när det gäller offensiv fotboll. Det är nämligen det han är känd för. En tränare som aldrig ruckar på sin filosofi. Det är knappast pragmatiskt, kan tyckas lite naivt emellanåt, men när det klaffar är det både vackert och effektivt.

“Jag minns när Johan Cruyffs Barcelona kom fram. Jag spelade mot det laget och hela matchen bestod av att springa runt efter bollen. Det var hopplöst. Jag sa till mig själv: “Det här är vad jag gillar. Jag skulle vilja spela så här”. Hur kan du få ett lag att hålla bollen permanent en hel match och låta motståndarna bara springa efter den? Från den stunden började jag titta på fotboll på ett annat sätt. Jag analyserade, jag började förstå vad jag kände och vad jag ville praktisera den dagen jag själv skulle bli tränare. Jag ville ha bollen”.

Quique Setiéns egna ord.

Även om Setién inte haft några större uppdrag än Las Palmas (2015-17) och Real Betis (2017-19) har han uppnått ganska bra saker i båda klubbarna. Ledde Las Palmas till bästa La Liga-placeringen på 40 år. Tog Betis till en sjätteplats (bästa sedan 2005) och Copa del Rey-semifinal.

Quique Setién är dessutom den senaste tränaren som ledde ett lag till seger på Camp Nou i La Liga. En match som Betis vann med 4-3 förra säsongen. Jag är ganska säker på att det gav Setién en rejäl skjuts i det som nu lett till att han ska beträda Camp Nou som hemmatränare.

Att det finns egenskaper som passar väl in i FC Barcelona råder inga tvivel om. Med bollen finns det få orosmoment. Utan bollen desto fler. Och den kanske största utmaningen för att Quique Setién ska lyckas är hur han hanterar ett omklädningsrum bestående av spelare som vunnit VM, Champions League och ligatitlar.

Setién har inget sådant CV att visa upp. Men han gillar att ha bollen. Vi får se hur långt det räcker.

Det ter sig nästan komiskt att en vecka där Supercopan stått i fokus – en turnering som väl ingen bryr sig om, egentligen? – verkar bli droppen som får bägaren att rinna över för Barcelonas ledning gällande Ernesto Valverde.

Klubben har badat i titlar sedan Valverde kom till rodret. Men mycket av det DNA, mycket av det som Barcelona alltid stått för, har successivt flimrat iväg. Ingen har egentligen fått klarhet i vilken väg Valverde vill gå med detta Barcelona.

Och titlarna till trots, så är det nederlagen (Olimpico & Anfield) som förblir de största minnena och det som någonstans ändå kommer prägla Valverdes tid i Barcelona. Succéartad kommer inte dyka upp som synonym när man söker på Barcelona-tränaren Ernesto Valverde i framtiden.

Även om han garanterat fått en del emot sig mycket tack vare sin stundtals obrydda och helt opersonliga ledarstil, så är åtminstone jag med mitt begränsade fotbollskunnande tvärsäker på att Valverde haft mer tur än skicklighet under sitt uppdrag som tränare i Barça.

Pep Guardiola brukade tala om att “det spelar ingen roll hur många scenarion jag målar upp i huvudet inför en match, med Leo Messi på planen blir det ändå aldrig som man tänkt sig“.

Valverde har Messi att tacka för många poäng och många titlar.

Han har sannerligen inte haft många bakom sig och nu ser det ut att vara över. I skrivande stund kanske han får beskedet av president Josep María Bartomeu att han kan packa och lämna redan i morgon. Vi får väl se när allt blir mer officiellt. Det är väl inte helt hundra att han lämnar direkt, men den senaste och alltmer kraftfulla rapporteringen från Katalonien menar att han inte ens får säsongen ut.

Xavi? Ska vi tro El Mundo Deportivo är han mittfältslegendaren klok nog att inte hoppa på den här berg- och dalbanan mitt under pågående säsong. Det kanske blir Xavi till sommaren. Det kommer bli Xavi någon gång. Men jag tror för hans och Barças gemensamt bästa så är det rimligaste att vänta.

Mauricio Pochettino? Espanyol-Pochettino? Har så svårt att se det ske.

Quique Setién? Är han tilltänkt som en interim-lösning säsongen ut så visst, det vore om inte annat jäkligt häftigt och inneburit underhållningsgaranti.

Det enda vi kan slå fast är väl att Ernesto Valverdes dagar i Barcelona lider mot sitt slut. Inte ens om han är med och hjälper klubben till en tredje ligatitel i följd kommer hans kapitel i historieböckerna vara präglade av positiva grejer.

Det i sig är väl själva definitionen av att vara körd i en klubb.

***

Från den spanska supercupen i Saudiarabien tar vi med oss att Fede Valverdes kapning på Álvaro Morata – som resulterade i direkt rött men avvärjde ett friläge i slutminuten – kanske är säsongens mest taktiska foul.

Han fick också pris som finalens bäste spelare.

Hur mycket Real Madrid kommer påverkas av segern? Ganska mycket, tror jag. Självförtroendemässigt ska det inte underskattas. Två matcher mot prestigemotstånd. En ny finalseger mot stadsrivalen.

Thibaut Courtois har sett riktigt bra ut senaste månaden. Han mådde väldigt bra efter straffläggningen och en hållen nolla. Rodrygo visade nerver av stål och slog en av de bästa straffar jag sett.

Trots de offensiva problemen (Benz & Hazard på skadelistan) lyckades Zinedine Zidane hitta en väg till seger ändå. Nu använde han sig av fem centrala mittfältare och en anfallare helt ur slag. Det gick ändå.

Går inte göra annat än att imponeras av Zidane.

***

Atlético får en kämpig tid efter sanslöst semi-drama mot Barça och 120 minuter finalkramp mot Real.

***

Från helgens Copa del Rey-omgång noterar jag att Alexander Isak startade men inte var tillräckligt distinkt för att göra mål när Real Sociedad planenligt och enkelt tog sig vidare efter 4-0-viktoria.

Luca Sangalli och Ander Barrenetxea imponerade mer.

Vilken sanslös generation som håller på att formas i Real Sociedad just nu.

***

Tar givetvis med mig att RDT är tillbaka i Spanien.

Raúl de Tomás kritade på för jättekrislaget Espanyol och nätade direkt i debuten. Med RDT på ryggen, förstås.

Förvånar mig inte om han räddar kontraktet för Espanyol under våren.

Nytt år men omgången lag rullar vidare som vanligt. Nu är vi faktiskt halvvägs in i säsongen och kan fortsatt konstatera att Real Sociedads norske superstar är den som tagit plats i omgångens elva allra flest gånger så här långt. En merit i sig, även om hans insats mot Villarreal den gångna helgen inte gav tillräckligt stort eko för att platsa den här gången.

Courtois (R.Madrid)
Navas (Sevilla) – Varane (R.Madrid) – Diakhaby (Valencia) – Mendy (R.Madrid)
Correa (Atlético) – Roca (Espanyol) – Montoro (Granada) – Trigueros (Villarreal)
Suárez (Barcelona) – Enes Ünal (Valladolid)

***

Thibaut Courtois (1): Stod framför allt pall i den första halvleken när Real Madrid ännu inte hade fått hål på Getafe. Väldigt solid insats.
—
Jesús Navas (5): Som han firade 500 i Sevilla-tröjan. Enda som saknades var väl en seger. Eller ett mål eller assist. Men allt annat hade Navas.
Raphaël Varane (2): Ganska given som involverad i två mål framåt och med nollan intakt bakåt. Mycket bra.
Mouctar Diakhaby (1): Starkt bidragande till Valencias nolla. Bland annat en hyperviktig brytning.
Ferland Mendy (1): Ofta bra bakåt, så även mot Getafe. Fick även noteras för en assist.
—
Ángel Correa (2): Ett otroligt fint mål på volley. Tröttnade i andra men bidrar med helt andra dimensioner i Atléticos offensiav spel.
Marc Roca (2): Visade mot Barcelona vilken potential och kapacitet han besitter. Fin serve till 1-0-målet.

* Martin Braithwaite känns som Leganés i särklass största hopp för att ordna nytt kontrakt.

* Jesús Navas firade 500-matcher i Sevilla-tröjan. Fantastiskt i sig. Visade ännu en gång att han är ligans frejdigaste högerback och jag blir inte förvånad om han startar EM-premiären mot Sverige i juni.

* Maxi Gómez är den målskytt Valencia har saknat. Håller han sig bara frisk och hel kommer han bli matad med bollar den här våren. 20-gränsen borde vara rimlig.

* Real Madrid med Fede Valverde den här säsongen: 30 mål framåt, 4 insläppta. Real Madrid utan Fede: 17 mål framåt, 16 insläppta. Nu var han knappast tungan på vågen den här helgen. Men ett fint inhopp, för ovanlighetens skull en assistpoäng och hans statistik bara fortsätter övertyga om att han är på allvar.

* Jag har ofantligt svårt att se Atlético utmana de allra största drakarna både inhemskt och i Europa med Álvaro Morata som spjutspets. Alldeles för klumpig och inkonsekvent. Vill mycket, men det räcker inte. João Félix behöver bättre spelare runt sig för att blomstra.

* Gillar Marc Roca väldigt mycket. Espanyols defensiva ankare på mittfältet har stundtals haft det kämpigt i takt med lagets kräftgång, men potentialen som Roca besitter är ofrånkomlig. Det här blir sista terminen i Espanyol.

* Helgens största “tänk om”-ögonblick måste väl varit nästan-assisten från Leo Messi till Luis Suárez. Hade blivit en av Messis vassaste framspelningar i karriären.

* Portu är sådant sanslöst fynd. Sånt yrväder på sin kant och ny assist i helgen. Hela Real Sociedads sportsliga ledning förtjänar varma applåder för sitt sommarfönster.

* Hur kunde Manu Trigueros bara starta fem ynka matcher under hösten? Varit helt fantastisk senaste tiden. Bildar ett av ligans finaste mittfält med Anguissa/Cazorla.

* Favoriten Chimy Ávila fortsätter göra fler osmidiga mål än smidiga. Håller bara tummarna att en spansk klubb hugger honom till sommaren, för nog har han lirat till sig ett större kontrakt redan.

Topplagen fortsätter tappa poäng i La Liga. Före uppehållet var det Real Madrid som aldrig fick hål på Athletic. Den här helgen misslyckades först Sevilla att knäcka just Athletic på hemmaplan, och i går sabbade nye Espanyol-tränaren Abelardo Barcelonas plan att fortsätta hålla poängavståndet ner till Real Madrid.

Det är en sån säsong. Topparna finns där. Inte lika ofta, förvisso, men emellanåt syns de till. Däremot är det en säsong där alla topplag tappar poäng här och där. Mer ofta än sällan jämfört med hur det brukar se ut.

Att Atlético gjort sin sämsta säsong poängmässigt sedan 2011/12 (då Gregorio Manzano fick sparken och just Diego Simeone tog över) säger en hel del eftersom Atlético ändå bara är fem poäng efter toppduon Barça & Madrid.

Topplagen är sämre. Men alla har potential att växla upp. Jag tror verkligen på en rysare hela vägen. Inget lag ger direkt sken av att mer eller mindre gå rent. Real Madrid har sett mest stabilt ut, men har inte samma spets och garanti framåt som Barcelona. Just Barcelona har alltid sin offensiva kvalité. Och Atlético, om vi ska baka in ett tredje lag, är fortsatt defensivt starkt men har en ännu mindre pålitlig offensiv än Real Madrid. Inte ens i en grad där det går att jämföra.

Men visst finns potentialen i João Félix. Han kan explodera när som helst. Och kommer Edinson Cavani in känns det sannerligen spännande.

Nu har jag oavsett vilket svårt att se Atleti utmana över 38 omgångar. Det laget visade upp mot Levante i går var krampaktigt och nervöst, milt uttryckt. Jan Oblak räddade verkligen laget i den andra halvleken.

Att toppen är jämnare och något sämre än tidigare behöver givetvis inte vara något negativt. För spänningen och dramatiken tror jag tvärtom. Dessutom känns det som lag 5-10 är bättre än tidigare. Framför allt lagen uppe i Baskien, som imponerat kanske allra mest så här långt.

2020 är igång och vi går mot ett ljuvlig vår. Tyvärr har vi knappt hunnit bli varma i kläderna innan förbundet ska testa sitt nya koncept med Supercopa de España som placerads i Saudiarabien. Men vi behöver inte gå in närmare på det. Det blir säkert trevliga matcher i alla fall.

Vi är nästan halvvägs in i säsongen. Nu kan vi i alla fall stänga den spanska fotbollen för 2019 och vilket år det varit. Personligen ett väldigt speciellt år då jag varit närmare och mer delaktig än någonsin. Har kommenterat minst en match varje omgång, från januari till december. Även lite playoff i juni.

Helt makalöst skoj och jag känner mig mer taggad är någonsin att fortsätta bevakningen av La Liga även här på bloggen.

Nu gör vi ett litet avstamp kring hösten som varit och den första sånär på halva som spelats. Har själv alltid gillat statistik, listor, tabeller och dylikt. Nördar ofta ner mig i sånt. Inte bara när det gäller fotboll och sport. Det är också en av anledningarna att jag drog igång “omgångens elva” till den här säsongen.

Fotboll är en färskvara och det är enkelt att glömma vad som skedde för en eller ett par månader sedan. Här kommer i alla fall en höstelva helt baserat på mina val i omgångens lag under säsongen hittills. Det kanske inte blir helt i linje med vad jag själv hade valt som den bästa elvan, men samtidigt är det ingen som tar plats utan att faktiskt förtjäna det på ett eller annat sätt.

Unai Simón (Athletic)
Navas (Sevilla) – Diego Carlos (Sevilla) – Salisu (Valladolid) – Reguilón (Sevilla)
Messi (Barcelona) – Cazorla (Villarreal) – Ødegaard (R.Sociedad) -Campaña (Levante)
Benzema (R.Madrid) – Chimy Ávila (Osasuna)

***

Unai Simón (3): Nio nollor. Athletic har bara släppt in tolv mål i ligan. Att det tangerar klubbrekordet från 1969/70 är mycket Unai Simóns förtjänst.

***

Hade jag plockat ut en elva rent subjektivt med mina intryck från den här La Liga-hösten så är det faktiskt inte särskilt många förändringar jag hade gjort. Unai Simón förtjänar sin plats i målet. Sevillas ytterbackar har varit fantastiskt bra, liksom nyförvärvet Diego Carlos centralt i försvaret. Martin Ødegaard, Lionel Messi & Karim Benzema är givna. Även Santi Cazorla i min bok.

Jag hade ersatt Mohamed Salisu (även om han gjort en fantastisk höst och har en stor framtid till mötes) mot Gerard Piqué, José Campaña mot Casemiro och möjligen lyft upp Lionel Messi i stället för Chimy Ávila för att få plats med Fede Valverde. Men då är vi ju lite kortsiktiga. Så överjävligt bra var han inte de första två månaderna. Likväl tycker jag han ska vara med i surret.

Vilka tycker ni har varit bäst under hösten?

***

Full styrka mot den kommande ligahelgen nu!

Själv dundrar jag igång med superfighten Sevilla-Athletic redan på fredag (i morgon!). Vilken match att inleda det nya året med. Hörs på C More!