Marco Asensio vann "La Liga Santander Challenge" åt Real Madrid

Nere i Spanien råder karantän-läge och det är individuell träning på hemmaplan som gäller för spelarna. Men det går ju också ta tillfället i akt och tävla på andra sätt, både för att få adrenalinet att pumpa lite extra men framför allt för att göra lite nytta också. Fråga bara Ibai Gómez.

Athletic-spelaren var initiativtagare till “La Liga Santander Challenge”. En Fifa-turnering det var tänkt att samtliga La Liga-klubbar skulle ha en representant från A-truppen. Sergi Roberto fick dock avslag då FC Barcelona är en viktig ambassadör för Konamis Pro Evolution Soccer, en direktrival till Fifa, och liknande hände för Mallorcas del.

Men Fifa har det spelats ändå. Och rubriker har det skapats. Hundratusentals har streamat händelseförloppet och framför allt är det en välgörenhetsturnering där pengarna som samlats in ska användas för att bekämpa corona-pandemin. Redan första dagen samlades över 7 000 euro in.

Häromdagen avgjordes turneringen och Marco Asensio – som inte fått många roliga rubriker under säsongen då han varit skadad sedan förra sommaren – tog hem rubbet åt Real Madrid.

Han verkar åtminstone haft en del tid över till Fifa under rehabiliteringstiden. Brutal!

Asensio slog Aitor Rubial (Leganés) i finalen.

Fantastiskt initiativ som både skapade underhållning och skrapade ihop viktiga pengar.

Men inte trodde jag att Fifa var det hetaste att rapportera om rent sportsligt från Spanien såhär i mars 2020.

Nu har det dessutom deklarerats att fotbollen i Spanien skjuts upp fram tills att regeringen anser att det inte finns någon som helst risk att återuppta ligorna. Med andra ord finns inga nya datum att förhålla sig till. Det får ta den tid som krävs. Förhoppningsvis hinner det vända och ligorna hinner spelas färdigt, men det känns alltmer oklart och osäkert för varje dag som går.

Det kanske blir fler Fifa-turneringar så länge.

Den spanska ligan förförde mig i början av 2000-talet och sedan dess har jag i någon form varit fast. Ibland mer, ibland mindre. Men den har alltid funnits där och berört på olika sätt.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt att få mina smilband att dra uppåt genom att minnas tillbaka på några upplagor som varit spektakulära och som fångat mitt intresse lite extra. Då tänker jag inte på hela säsongsupplagor, utan helt och hållet på lag.

Låt oss dra igång!

ATHLETIC CLUB 2011/12
TRÄNARE: Marcelo Bielsa
MERITER: Finalist i Europa League och Copa del Rey. Slutade tia i La Liga.

BRUKLIG XI:

Gorka Iraizoz
Andoni Iraola – Javi Martínez – Fernando Amorebieta – Jon Aurtenetxe

Ander Iturraspe
Markel Susaeta – Óscar de Marcos – Ander Herrera – Iker Muniain
Fernando Llorente

ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Gaizka Toquero, Mikel San José, Igor Gabilondo & Ibai Gómez.¨

Ett av de spelmässigt mest underhållande fotbollslag jag någonsin upplevt. Marcelo Bielsa kom till Bilbao och började styra med järnhand. Han hade tre dagar på sig att förbereda en Europa League-match mot Schalke 04 men såg enligt rykten 55 matcher med motståndarlaget under denna komprimerade tidsperiod. Det förklarar och säger en del om Marcelo Bielsa. En inspiratör för många, en stor påfrestning för andra. Gränsan mellan geni och galenskap har aldrig varit mer hårfin.

Men det har skapade under sin första säsong med Athletic var fantastiskt. Ett lag som alltid associerats med brittisk långbollsfotboll och storväxta spelare inne i boxen förvandlades till ett spelade lag. Bielsa flyttade ner en spelskicklig central mittfältare (Javi Martínez) till försvaret för att få en bolltrygg uppspelsfot. Han fick Óscar de Marcos att springa sönder varenda mittfält och gjorde det ännu mer tydligt att Ander Herrera var en av ligans bästa passningsspelare. Och så Iker Muniain förstås. Underbarnet. Framtiden. Nutiden. Han var fantastisk.

Det kulminerade när åtta tusen supportrar stod kvar på Old Traffords bortasektion och sjöng tills säkerhetsvakterna var tvungna att be dem lämna. Det tillhör förvisso inte La Liga-kategorin, men här tillåter jag mig att gå utanför den ramen. Den matchen är det tydligaste exemplet på varför den här Athletic-upplagan tog så starkt. Det var bara en titel som fattades.

***

VILLARREAL 2005/06
TRÄNARE: Manuel Pellegrini
MERITER: Champions League-semifinal, sjua i La Liga.

BRUKLIG XI:

Sebastián Viera
Javi Venta – Gonzalo Rodríguez – Juan Manuel Peña – Rodolfo Arruabarrena
Alessio Tacchinardi – Josico – Marcos Senna – Juan Pablo Sorín
Diego Forlán – Juan Román Riquelme

ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Santi Cazorla, José Mari, Héctor Font, Quique Álvarez & Guillermo Franco.

Det här var ändå 15 år sedan. Det gick inte följa varje lag på ett lika simpelt sätt som det går i dag. Därför blev det mest stormatcherna och storlagen som kunde följas hemifrån TV-soffan på den klassiska gamla tiden med TV4+.

Redan säsongen innan fångade Villarreal mitt intresse. 3-0-viktorian hemma på El Madrigal mot Barcelona när Diego Forlán nätade gånger två är fortfarande ett minne som om det vore i går. Det guldlockiga håret, den spretiga spelstilen, bollbehandlingen. Och så laget han tillhörde. Klädda i gult. Från en liten stad som precis börjat etablera sig i La Liga.

Jag fastnade för Villarreal.

Och säsongen 2005/06 var otrolig. Manuel Pellegrinis lag var en missad Riquemle-straff från förlängning i CL-semifinalen mot Arsenal. Det fanns ett par guldkorn i ligaspelet men avsaknaden av en killer-målskytt var stor. Jag vet, Diego Forlán låg på gränsen mot sitt riktigt stora internationella genombrott, men han var inte den spelartyp han sedermera blev i Atlético utan var långt ifrån en komplett målskytt här. Likväl en älskvärd spelare, men Villarreal hade behövt en spelare som gjorde 20-25 mål. Det var kanske det som saknades för att uppnå stordåd just den här säsongen.

Juan Pablo Sorín sprang runt på sin vänsterkant, den annars anonyme Rodolfo Arruabarrena gjorde bara viktiga mål, Marcos Senna blev en av världens främsta på sin position och Alessio Tacchinardi satte färg med sin blotta närvaro.

Det här var ett av de första lagen jag verkligen började uppskatta och som alltid kommer finnas med där bland de starkaste minnena kopplat till en upplaga.

***

BARCELONA 2010/11
TRÄNARE: Pep Guardiola
MERITER: Champions League- och La Liga-titel, finalist Copa del Rey.

BRUKLIG XI:

Víctor Valdés
Dani Alves – Gerard Piqué – Javier Mascherano – Éric Abidal
Xavi Hernández – Sergio Busquets – Andrés Iniesta
Pedro Rodríguez – Lionel Messi – David Villa

ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Carles Puyol, Seydou Keita, Maxwell, Thiago Alcântara & Bojan Krkic.

“Bästa laget jag någonsin mött”. Sir Alex Fergusons ord efter att ha ställts öga mot öga med den här upplagan av Barcelona.

Det är alltid svårt att placera in ett fotbollslag i historien sett ur större perspektiv. Hur bra var egentligen Madrid på 50-talet? Torinos gamla storhetstid?

Jag upplevde aldrig Milan i början på 90-talet. Eller för all del det Barcelona under Johan Cruyff på den tiden.

Men av all den fotboll jag har konsumerat under i alla fall 20 år så är FC Barcelona 2010/11 det bästa jag har upplevt. Egentligen inte det mest stjärnspäckade, men de allra största och bästa i truppen var i alla fall och snuddade vid livsformen samtidigt. Mittfältstrion Xavi-Busquets-Iniesta framför allt, med Leo Messi som givet offensiv referenspunkt.

Den stora kulmen då, var det när ligatiteln säkrades eller Sir Alex lag besegrades i Champions League-finalen? Nej, för mig blir det El Clásico-viktorian hemma på Camp Nou som rubricerades som “La Manita-Clásico”. En handfull, helt enkelt. En av tidernas bästa prestationer. Mot sin starkaste rival.

TIPS: Finns en dokumentär på C MORE om den här Barcelona-upplagan. Rekommenderas varmt så här i karantär-tider.

***

ATLÉTICO DE MADRID 2013/14
TRÄNARE: Diego Simeone
MERITER: La Liga-titeln, Champions League-finalist.

BRUKLIG XI:

Thibaut Courtois
Juanfran – João Miranda – Diego Godín – Filipe Luis
Arda Turan – Tiago – Gabi – Koke
Diego Costa – David Villa

ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Raúl García, Adrián López, Cebolla Rodríguez, José Sosa & Diego Ribas.

Förmodligen den La Liga-säsong jag bevakat närmast och hårdast. Flängde fram och tillbaka flera gånger, upplevde fler matcher live än jag hade gjort tidigare, hade en väldigt aktiv blogg på en annan sajt och fick mitt under brinnande säsong jobb som La Liga-reporter hos TV4 i programmet Fotbollskanalen Europa.

Och i mitt jobb, där jag la stor kraft på att försöka lyfta övriga lag och inte bara låta Real Madrid och Barcelona få allt strålkastarljus på sig, kom Atlético som ett lyckobrev på posten.

Diego Simeone hade inte de starkast lysande stjärnorna, men han byggde laget. Trots att han sålde storstjärnan Radamel Falcao inför säsongen lyckades han ersätta målen med en spelare som redan fanns i truppen: Diego Costa. Med en defensiv som sällan skådats manövrerade Atleti lag för lag på vägen mot titeln. Inför sista omgången stod allt på sin spets.

Kryss räckte på Camp Nou för att säkra första ligatiteln på nästan 20 år. Om Barcelona segrade hamnade titeln i Katalonien.

För mig är det personligen fortfarande det starkaste fotbollsminnet jag har. Jag var där på ena tribunen och upplevde typ alla känslor. Hemmasupportrarnas nervositet inför och under matchen, eufori när Alexis Sánchez drömmålade in 1-0, uppgivenhet vid slutsignalen men också transformationen till att slutligen bara hylla Atleti.

Diego Godíns 1-1-mål i upptakten på andra stod sig. Atlético blev mästare. Jag minns knappt matchen i sig, utan mer publikens reaktioner. Och så firandet. Atlético-spelarna på gräsmatta och en nästan helt öde arena som tar närmare hundra tusen åskådare. Men den där klicken uppe i högsta lilla hörnet hördes.

***

VILLARREAL 2010/11
TRÄNARE: Juan Carlos Garrido
MERITER: Semifinal Europa League, kvartsfinal Copa del Rey, fyra i La Liga.

BRUKLIG XI:

Diego López
Mario Gaspar – Mateo Musacchio – Carlos Marchena – Joan Capdevila
Cani – Borja Valero – Bruno Soriano – Santi Cazorla
Guiseppe Rossi – Nilmar

ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Marcos Senna, Gonzalo Rodríguez, Marco Rubén & Jefferson Montero.

Att det emellanåt inte fanns plats för Cani, Borja Valero & Santi Cazorla i en startelva säger det mesta om kvalitén och bredden som fanns i den här Villarreal-upplagan. Spelade en fantastisk fotboll, öste in mål och gjorde det utan varken galen budget eller några extrema importer. Truppen var byggd av många egna produkter (det var inte ovanligt att hälften från startelvan hade fått sin fotbollsfostran i klubben) och tränare Garrido hade gått samma väg som många av spelarna, det vill säga via ungdomslag till reservlaget för att sedan få chansen att träna A-laget.

Samma skrot och korn. Samma fotbollsideologi. Och så kryddat med några av de bästa fotbollsspelarna som fanns i La Liga på den här tiden. Guiseppe Rossi var i sin prime. Borja Valero slog igenom. Nilmar var Nilmar. Santi Cazorla var Santi Cazorla.

Det fanns pigga unga namn på väg fram (Jeff Montero blev aldrig riktigt vad många trodde vid den tidpunkten) och ett par äldre namn att luta sig mot med erfarenhet. En perfekt mixad trupp där fjärdeplatsen i ligan blev den stora meriten. Jag hade önskat att ett sånt här lag nått en stor final. Villarreal som klubb hade varit värd det. Nu stod Porto (ett galet Porto-lag på den tiden, med James, Falcao & Hulk) i vägen i Europa League-semin.

Annars vetitusan om det inte burit hela vägen.

Det här Villarreal-laget var speciellt. Jag förutspår att vi på lite liknande vis kommer titta tillbaka på säsongens Real Sociedad med liknande ögon. Det är nästan svårt att begripa att så många stjärnor samlades i en klubb från en stad med drygt 50 000 invånare och skapade magi tillsammans.

Det är en märklig tid som råder. Det går att spekulera fritt, men just nu finns ju inget facit om vad som sker framöver.

Javier Tebas, La Liga-presidenten, verkar i alla fall helt övertygad om att ligaspelet kommer återupptas och färdigställas. Det är bara en fråga om när. En av få saker som Tebas sagt de senaste åren som där jag verkligen hoppas han får rätt. Uefa:s stormöte under tisdagen känns som en avgörande faktor för vad som händer i fotbollseuropa det här året. Den brickan kommer få en domino-effekt åt ena eller andra hållet. Skjuts EM upp, vilket är högst troligt, öppnar det för att ligorna spelas klart senare i vår/sommar. Såvida rådande läge går åt det positiva hållet.

Nåväl, bara för att fotbollen vilar så jobbas det på andra håll. I styrelserum, inte minst. Det blev nyligen klart att säsongens stora utropstecken Getafe knyter Marc Cucurella till sig på ett permanent avtal. Cucurella kom på lån från Barcelona inför säsongen och El Geta har haft en köpoption i kontraktet värt sex miljoner euro.

Just Cucurella-caset är intressant på många sätt. Innan vi pratar mer om spelaren och hans framtid, tänker jag ur ett Barcelona-mässigt perspektiv. Det är en produkt av La Masías akademi. Mångfacetterad spelare som kan användas både som ytterback men kanske framför allt ännu högre upp i banan på endera kant.

Förra säsongen var han utlånad till Eibar. Klubben hade då en klausul i kontraktet som kunde göra övergången permanent om två miljoner euro betalades till Barcelona. Efter succén var det så klart simpel business för Eibar att utnyttja den köpoptionen. Barça hade bakat in en tillbaka-köp-option värt dubbelt så mycket pengar, och bara 16 dagar efter den permanenta övergången till Eibar offentliggjordes så värvade Barcelona tillbaka Cucurella.

Men uppenbarligen fanns ingen framtidstro på Cucurella. Ja, en del ekonomisk vinning såg klubben i honom, men inte rent sportsligt. Han lånades alltså ut till Getafe som nu utnyttjat den köpoption på sex miljoner euro. Barcelona har sedan 40 procent av en vidareförsäljning.

Smart business? Jo, med tanke på att Cucurella varit en av hela ligans bästa vänsteryttrar den här säsongen, bara är 21 år gammal och dessutom även går att använda i backlinjen är hans värda också därefter. Men det säger en del om Barcelonas tillvägagångssätt när det gäller att hantera egna produkter. För tio år sedan hade Cucurella åtminstone brukats som en del av A-truppen i det här skedet. Nu försöker klubben göra en liten ekonomiskt vinst på honom och kommer i stället värva in dyrt utifrån.

Och det finns ju många liknande exempel. Álex Grimaldo har gjort stor succé i Benfica. En vänsterback med förflutet i La Masía. Ändå lades stora pengar på Junior Firpo när ett nytt vänsterbacksalternativ behövdes förra sommaren.

Barcelona har i mångt och mycket blivit vad värsta rivalen var för 10-15 år sedan. Kanske ger det någon extra titel, men framför allt skär det i många av supportrarnas ögon.

Marc Cucurella då? Jag var ju inte klar där.

Spenderar man sin tillvaro i Getafe klär man inte många rubriker. Det är naturligt. Trots lagets framgångs. Trots spelarens framfart.

Men Marc Cucurella har varit en av ligans bästa på sin position den här säsongen. Skicklig defensiv vilket är naturligt, eftersom han mestadels spelat vänsterback i sin ungdomskarriär, men också väldigt användbar i offensiven. Bra driv, oerhört duktig på att komma runt sin gubbe på kanten, har en känslig vänsterfot och slarvar inte när det gäller arbetet.

Han har redan toppklubbar från både Premier League och Bundesliga efter sig, men stannar han i La Liga tycker jag Atlético Madrid känns som ett klockrent alternativ. Diego Simeone är desperat av en sådan spelartyp. En personlighet som inte vill dra sig inåt i banan likt Koke eller Saúl utan faktiskt är mer av en renodlad ytter. En spelare med krav som Thomas Lemar aldrig har uppfyllt. Eller som Vitolo är lite för dålig för att någonsin uppfylla.

Jag tror inte Barcelona hade jublat av en försäljning till Atlético, men den bollen ligger inte i deras händer längre. Getafe kommer sälja och göra det dyrt. Samtidigt tror jag Cucurella med dagens fotbollsprislapp ändå hade kunnat gå för en fyndpeng.

Spelar Marc Cucurella La Liga-fotboll nästa höst tror jag Atlético ligger bäst till. Real Madrid är knappast ett alternativ. Övriga spanska klubbar tror jag i ärlighetens namn inte har råd. Så pass högt har han stigit i rank. Så pass bra är han.

Gårdagens två Champions League-matcher blev ett typexempel på kontrasten. Fotboll utan publik är inte den fotboll vi lärt oss att tycka om. Publiken behövs, oavsett om det är Champions League eller ligalunk i de lägre divisionerna. Det är hela kärnan till varför den här sporten är så gigantisk och engagerande.

Men framför allt behöver vi hälsan. Att låta fotbollsmatcher spelas utan publik med rådande läge i Europa är som att blunda för verkligheten.

Nu är La Liga framflyttad två veckor. Till att börja med. Det fanns inget annat sätt att hantera den här situationen på. Det var det enda rätta att göra.

Ordet “suspención” har figurerat, mer synonymt med upphävd kanske, men förhoppningen är att ligasäsongen kommer återupptas. Men det är långt ifrån säkert. Hela Real Madrid har satts i karantän i 15 dagar efter att en spelare i klubbens basketlag – fotbollslaget delar faciliteter med basketlaget – testats positivt för coronaviruset.

Vad som händer om ligan återupptas i april? Tja, det finns få speldatum att få ihop den klump av matcher som återstår rent logistiskt. Antingen så kancelleras säsongen helt, antingen så utses en mästare och nedflyttningslag efter rådande tabelläge, eller så finns ett tredje alternativ att ett form av slutspel avgör det hela.

Föga förvånande röstade de katalanska tidningarnas läsare JA på frågan “ska ligan kancelleras och bestå likt tabelläget som existerar i nuläget”. Barcelona leder ju som bekant La Liga.

Men allt det där känns väldigt sekundärt just nu. Det är onödigt att ens spekulera. Livet måste gå i första hand, fotbollen och allt annat får vi handskas med därefter.

Om Liverpool-Atlético blev det sista vi fick se på den stora fotbollsscenen på ett tag har vi i alla fall en extraordinär kväll att minnas. En kväll som går in i Atléticos böcker för evigt.

Ta hand om varandra.

Vi är ju en match kort ifrån att summera 27 spelade omgångar. Den uppskjutna matchen mellan Eibar-Real Sociedad (ni vet, soptippen som brann och skapade oren luft häromveckan) kommenterar jag och Marcelo i kväll. Välkomna in i C More-värmen vid 20:00.
Här kommer omgångens elva från helgens fighter. Lovar att ta in Eibar-La Real lite extra till nästa omgångs val.

Rubén Blanco (Celta)
Roncaglia (Osasuna) – Piqué (Barcelona) – García (Osasuna) – Álex Moreno (Betis)
Fekir (Betis) – Dani R (Mallorca) – Óscar (Leganés) – Córdoba (Athletic)
Raúl García (Athletic) – João Félix (Atlético)

—

Rubén Blanco (2): Celta åkte till Getafe för att hålla nollan och ta en poäng. Rubén Blanco gjorde sitt, bland annat en jätteräddning på Arambarirs distansskott.
—
Facundo Roncaglia (1): Gjort många bra insatser som högerback, främst defensivt. Höll Adri Embarba & Wu Lei i schack.
Gerard Piqué (4): Oumbärlig för Barcelona, inte bara defensiven, utan har en otrolig impact på hela laget med sin närvaro. En jätte mot Real Sociedad.
David García (2): Gjorde inte många fel mot Espanyol och Raúl de Tomás. Syns, till skillnad från kollegan Aridane inte särskilt mycket, vilket är ett bra kvitto.
Álex Moreno (2): Höll emot Real Madrids högerkant väldigt bra och ständigt en påfyllnadsspelare i offensiven.
—
Nabil Fekir (2): Bäst på planen mot Real Madrid. Ser stundtals ut att vara på en helt egen nivå rent tekniskt.

Dani Rodríguez (3): Visat att han hanterar även en central mittfältsroll på bästa sätt. Stor match när Mallorca vann på Ipirua.
Óscar Rodríguez (1): Han är Leganés hopp. Mama mia, som kollega Kviborg uttryckte det, vilket 1-1-mål mot Villarreal.
Iñigo Córdoba (1): Iñigo är en av de som fått kritik för att producera för lite framåt. 1+1 var därför mycket välkommet.
—
Raúl García (2): Spelade anfallare mot Valladolid och skallade in ett av målen. Oerhört nyttig. Alltid.
João Félix (2): En av portugisens bättre matcher. Skapade mycket oreda med Sevilla-försvaret. Vilken bollbegåvning.

 

 

Jag kan inte tänka mig ett annat scenario än att La Liga-säsongen 2019/20 kommer bli sedd på som säsongen då alla storlag stämplas som besvikelser med tillhörande underprestationer.

För jag vet inte vilken gång i ordningen har Real Madrid snubblat bort ett övertag, precis när laget sett ut att vara på gång och haft den där mästerliga, kompakta, genuina vinnarkänslan över sig.

Barcelona lever mycket på Leo Messi, en tysk mellan stolparna och en försvarsgeneral som får alldeles för lite uppmärksamhet men banne mig förtjänar att adderas i Barças ständiga segerekvation. Gerard Piqué förstås. Vilken säsong han gör. Igen.

Men ingenting osar mästare kring Barcelona. Spelarnas kroppsspråk, tränarskifte, ett inferno i styrelserummet, en sportchef som bråkar med storstjärnan och en hel fotbollsvärld som pekar på klubben som korrupt när en värvning får genomföras trots att transferfönstret är stängt.

Ändå är Barcelona kvar i toppstriden. Just nu med allt i egna händer.

Atlético? Stigande form, men ack så lång tid det har tagit för den här generationsväxlingen att faktiskt uppnå någonting. Det finns fortfarande möjligheter att ta sig långt i Champions League. Topp fyra är inom räckhåll i ligan. Men spelmässigt har Atlético varit en enorm besvikelse den här säsongen.

Sorgebarnet Valencia? Ja, allt går inte skylla på skador och en inkompetent ägare som undviker allt inom både moralens och de sportsliga ramarna och går helt sin egen väg. Även på planen har Valencia varit en missräkning. En besvikelse. Ett sorgebarn.

Det är väl Sevilla som ser spännande ut under Julen Lopetegui. Trots ett helt knippe av nya spelare har den gamle förbundskaptenen fått ganska bra ordning. Men ingen blir mindre förvånad än undertecknad om Sevilla ändå snubblar utanför topp fyra när vi summerar säsongen.

Det här är säsongen då storlagen varit besvikelser. Det spelar ingen roll hur det slutar. Vi kanske kommer prata om Fede Valverdes definitiva genombrott, Ansu Fatis första steg på den stora fotbollsscenen, João Félix intåg i den spanska fotbollen eller Ferran Torres riktning mot stjärnorna.

Men främst tror jag vi kommer prata om en säsong där de bästa lagen inte alls var särskilt bra. Där vi kommer få en ligavinnare så snarare segrat på grund av konkurrenternas fall.

Det är liga mycket ligatitel det.

Någonstans gnager det dock i La Liga-hjärtat att inget lag som inte heter FC Barcelona eller Real Madrid fått in en fullträff. Det här hade varit säsongen att vinna.

Inte ens om Barcelona går rent och inkasserar de återstående 33 poängen som finns att spela om kommer laget upp i samma antal som i majoriteten av de senaste säsongerna. Och det klart att Barça inte kommer gå rent. Det tror jag alla som sett laget, eller bara matchen mot Real Sociedad i lördags, kan komma överens om.

Utöver storlagens märkliga säsonger så konstaterar jag dock att det är kul att äntligen få den där titelstriden. Om än med två lag, men jäklar vad det lever och kommer göra hela vägen in på sista omgången. För varken Barça eller Madrid går ju rent. De kan snubbla precis när som helst. Kanske är det hela tjusningen den här upplagan.

***

Nabil Fekir – vilken spelare!

Jag älskar, fullkomligt älskar, att se honom i Real Betis. En av de vackraste övergångarna det senaste decenniet. Lika oväntad som självklar, på något sätt. Lite Denilson-vibb över det hela.

Men ärligt talat. Vad gör egentligen Nabil Fekir i Real Betis? Ett lag som just nu parkerar på nedre halvan i La Liga. I en upplaga av La Liga där toppen inte ens är bra.

Rent individuellt rankar jag Fekir som en av ligans tveklöst bästa spelare. Han har plöjt franska ligan med sitt Lyon och spelat VM-final för Frankrike.

Fekir ska lira Champions League varje säsong. Hela fotbollsvärlden förtjänar att se hans konster.

Men jag älskar fortfarande att han spelar för Betis. Ge honom en bra tränare så spelar han snart CL-fotboll på Benito Villamarín.

***

Óscar Rodríguez är omgångens spelare. Han är enskilt den stora hoppet för Leganés den här våren.

Den Real Madrid-inlånade mittfältaren gjorde båda målen i vändningen på El Madrigal (eller Estadio de la Cerámica) i går. Missade ni första fullträffen? Värd att kolla upp.

Óscar står på nio mål den här säsongen. Som offensiv fältare i ett bottenlag som Leganés. Bara 21 år gammal.

En extraordinär säsong som bara är början på en förmodad fin karriär. Skulle nu Real Madrid lösa Martin Ødegaard till huvudstaden redan i sommar, känns det inte alls som ett långskott att Óscar lånas ut till Real Sociedad nästa säsong.

Men det är också mina spekulationer. Ødegaard kan mycket väl bli kvar i San Sebastian till 2021 som tänkt från början.

Att Óscar Rodríguez däremot är kvar i Leganés till hösten känns nästan helt uteslutet. Han är redo för nästa steg nu.

Euskal derbia säger dom själva uppe i Baskien, derbi Vasco är det mer känt som i övriga Spanien. Det vänskapliga rivalmötet mellan Athletic Club och Real Sociedad skriver ett nytt kapitel den 18 april när lagen ställs öga mot öga i cupfinal.

Utöver Supercopa-titeln 2015 har Athletic inte kammat hem en pokal sedan mitten av 80-talet. Det har däremot spelats flera finaler.

Real Sociedad? Där törstar supportrarna ännu mer efter framgång. Det var över 30 år sedan en pokal bärgades och sedan dess är det bara säsongen 2002/03, då laget överraskande slutade tvåa i La Liga, som det varit os av en titel.

Med andra ord blir det en väldigt speciell final.

Det spelades väldigt speciella derbymatcher lagen emellan på 80-talet, då de baskiska klubbarna hade sina storhetsperioder samtidigt.

Ändå målas den här finalen redan upp som århundradets största derby mellan Athletic och Real Sociedad. Allt står på spel.

Lagens väg dit har dock sett lite annorlunda ut. Athletic har minst sagt haft en slitsam och knivig väg till finalen. Redan i första rundan mot Elche krävdes ett straffavgörande. Därefter hämtades tre underlägen i kapp mot Tenerife innan ny straffläggning tog laget vidare.

I kvarten avgjorde Iñaki Williams på tilläggstid mot Barcelona. Och i semifinalen mot Granada i går avgjorde Yuri Berchiche (samme spelare som satte 3-3 i 118:e minuten mot Tenerife) knappt tio minuter från slutet vilket såg Athletic gå vidare på bortamål.

Real Sociedad då? Sju matcher, sju segrar, 24-5 i målskillnad. Har slaktat sitt motstånd på vägen till finalen. Fyra mål på Santiago Bernabéu sticker så klart ut och i semifinalen var Mirandés aldrig riktigt nära.

Båda lagen har allt att spela för i ligan. Kanske än mer Real Sociedad som har det i egna händer att faktiskt lösa en Champions League-plats.

Men tro mig, det finns bara ett fokus den här säsongen. En match som kommer definiera allt.

Cupfinalen 18 april. Århundradets baskderby. Det blir något det.

 

Tolv omgångar återstår och vilken avslutning på säsongen som stundar. Toppstrid, mängder av lag indragna kring Europa-platserna och en sedvanlig bottenstrid där fler än färre ligger i farozonen. Här kommer omgångens elva från helgen.

Courtois (R.Madrid)
Carvajal (R.Madrid) – Djené (Getafe) – Iñigo (Athletic) – Gayá (Valencia)
Januzaj (R.Sociedad) – Óliver (Sevilla) – Casemiro (R.Madrid) – Orellana (Eibar)
Charles (Eibar) – En-Nesyri (Sevilla)

—

Thibaut Courtois (2): Gjorde framför allt många viktiga räddningar i den första halvleken. Ny nolla i Clásico-protokollet.

—
Dani Carvajal (3): En av planens bästa spelare på Bernabéu. Vann kampen på sin kant.
Djené Dakonam (2): Getafes rivande mittback behöll lugn och var solid över 90 minuter mot Mallorca. Ny klubbadress till sommaren eller fortsätter han på Getafes resa?
Iñigo Martínez (3): Helt klart närmat sig en EM-plats de senaste månaderna. Jättebra mot Villarreal.
José Luis Gayá (1): Bra insats ute på vänsterkanten där Gayá framför allt var defensivt stark.
—
Adnan Januzaj (1): Fått förtroende senaste veckorna och verkligen visat varför. Bäst på planen mot Valladolid. Lyser av självförtroende med sin tekniska briljans.
Óliver Torres (1): Bollbegåvning på en egen nivå mot Osasuna. Noterad för två assist. Lyfter det på allvar nu?
Casemiro (5): Personifierade Real Madrids vändning av matchbild och reaktion i den andra halvleken bäst. Tog över mittfältet, vann mycket boll. Framtida lagkapten.
Fabián Orellana (2): Poängkungen med ett par nya noteringar när Eibar något överraskande tog tre enkla mot Levante.
—
Charles (1): Förra säsongens Eibar-skyttekung kanske har vaknat till nu på våren. Två pytsar i helgen.
Youssef En-Nesyri (1): Sevilla la 200 miljoner för att få in mål. Det har man redan fått i En-Nesyri. Matchavgörande mot Osasuna.

 

Maffig inramning inför fullt hus, något krampaktigt nervöst Real Madrid inledningsvis där Barcelona skapade – och borde utnyttjat – en del möjligheter i den första halvleken, en helt omvänd andra där Real Madrid vred upp tempot, utnyttjade Barças svaga kanter och började successivt få målchanser.

Det var en fantastiskt underhållande och böljande El Clásico-tillställning. Ställningskrig? Ja, det beror på hur man ser det. Men jag hade åtminstone väntat mig en betydligt mer låst match likt säsongens första Clásico. Det stod ju så mycket på spel. Rädslan att förlora borde varit större än viljan att vinna hos båda lagen.

Men det blev en ganska öppen fight som svängde fram och tillbaka med olika skepnader. Ett jäkla spektakel.

Till slut också med en rättvis vinnare i Real Madrid. Jag måste ge Sergio Ramos 1-0 mot Gerard Piqué i ordkriget efteråt.

“Om han kallade vår första halvlek för den sämsta någonsin i ett Clásico så tar jag det med ro om vi ändå vinner i slutändan”.

Det handlar ju om att vinna. Och vara bäst när det faktiskt gäller.

Real Madrid gjorde en enastående andra halvlek. Jag blev positivt överraskad av kantspelet, både offensivt och defensivt. Att Marcelo ens startade var en jätteöverraskning, men han gav sig själv upprättelse. Dani Carvajal på andra kanten? Kanske bäst på plan, bortsett från Casemiro. Han är alltid bäst på planen i sådana här matcher numera.

Det klart Barcelona ska vara besvikna att inte petat in någon boll i den första halvleken. Men framför allt har Quique Setién en andra halvlek att begrunda och reflektera över. Det kom aldrig någon reaktion efter Real Madrids press och efterföljande ledningsmål. Det borde oroa Setién inför framtiden.

Att Real Madrid utan egentligen en enda offensiv spelare i form ändå lyckas hitta ett sätt att besegra Barcelona på det här sättet – med all den press som fanns inför matchen – är mäkta imponerande. Mästerligt, Madrid.

***

Återskapelsen Adnan Januzaj, hörni. Herregud vilket självförtroende och vilken nytändning.

Verkar också reagerat bra på petningen från tidigare under säsongen. Jobbat hårt, inget gnäll utan tålmodigt väntat på sin chans. Efter Real Sociedads seger på Bernabéu har Januzaj alltmer närmat sig en startplats.

***

Det är en fröjd att se Óliver Torres lira fotboll som han gjorde det mot Osasuna i söndags.

Lite mer muskler nu än när han en gång i tiden kom fram i Atlético, men samma underbara bollbehandling och spelförståelse.

Vi väntar fortfarande på det där definitiva, stora genombrottet. Kanske kommer det en dag.

***

Getafe uppe på CL-plats igen.

Klassisk mash and grabb på Son Moix. Uddamålsseger, givetvis på nick och ett framprovocerat rött kort hos motståndarlaget.

Getafe!