Den spanska ligan förförde mig i början av 2000-talet och sedan dess har jag i någon form varit fast. Ibland mer, ibland mindre. Men den har alltid funnits där och berört på olika sätt.
Därför tänkte jag ta tillfället i akt att få mina smilband att dra uppåt genom att minnas tillbaka på några upplagor som varit spektakulära och som fångat mitt intresse lite extra. Då tänker jag inte på hela säsongsupplagor, utan helt och hållet på lag.
Låt oss dra igång!
ATHLETIC CLUB 2011/12
TRÄNARE: Marcelo Bielsa
MERITER: Finalist i Europa League och Copa del Rey. Slutade tia i La Liga.
BRUKLIG XI:
Gorka Iraizoz
Andoni Iraola – Javi Martínez – Fernando Amorebieta – Jon Aurtenetxe
Ander Iturraspe
Markel Susaeta – Óscar de Marcos – Ander Herrera – Iker Muniain
Fernando Llorente
ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Gaizka Toquero, Mikel San José, Igor Gabilondo & Ibai Gómez.¨
Ett av de spelmässigt mest underhållande fotbollslag jag någonsin upplevt. Marcelo Bielsa kom till Bilbao och började styra med järnhand. Han hade tre dagar på sig att förbereda en Europa League-match mot Schalke 04 men såg enligt rykten 55 matcher med motståndarlaget under denna komprimerade tidsperiod. Det förklarar och säger en del om Marcelo Bielsa. En inspiratör för många, en stor påfrestning för andra. Gränsan mellan geni och galenskap har aldrig varit mer hårfin.
Men det har skapade under sin första säsong med Athletic var fantastiskt. Ett lag som alltid associerats med brittisk långbollsfotboll och storväxta spelare inne i boxen förvandlades till ett spelade lag. Bielsa flyttade ner en spelskicklig central mittfältare (Javi Martínez) till försvaret för att få en bolltrygg uppspelsfot. Han fick Óscar de Marcos att springa sönder varenda mittfält och gjorde det ännu mer tydligt att Ander Herrera var en av ligans bästa passningsspelare. Och så Iker Muniain förstås. Underbarnet. Framtiden. Nutiden. Han var fantastisk.
Det kulminerade när åtta tusen supportrar stod kvar på Old Traffords bortasektion och sjöng tills säkerhetsvakterna var tvungna att be dem lämna. Det tillhör förvisso inte La Liga-kategorin, men här tillåter jag mig att gå utanför den ramen. Den matchen är det tydligaste exemplet på varför den här Athletic-upplagan tog så starkt. Det var bara en titel som fattades.
***
VILLARREAL 2005/06
TRÄNARE: Manuel Pellegrini
MERITER: Champions League-semifinal, sjua i La Liga.
BRUKLIG XI:
Sebastián Viera
Javi Venta – Gonzalo Rodríguez – Juan Manuel Peña – Rodolfo Arruabarrena
Alessio Tacchinardi – Josico – Marcos Senna – Juan Pablo Sorín
Diego Forlán – Juan Román Riquelme
ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Santi Cazorla, José Mari, Héctor Font, Quique Álvarez & Guillermo Franco.
Det här var ändå 15 år sedan. Det gick inte följa varje lag på ett lika simpelt sätt som det går i dag. Därför blev det mest stormatcherna och storlagen som kunde följas hemifrån TV-soffan på den klassiska gamla tiden med TV4+.
Redan säsongen innan fångade Villarreal mitt intresse. 3-0-viktorian hemma på El Madrigal mot Barcelona när Diego Forlán nätade gånger två är fortfarande ett minne som om det vore i går. Det guldlockiga håret, den spretiga spelstilen, bollbehandlingen. Och så laget han tillhörde. Klädda i gult. Från en liten stad som precis börjat etablera sig i La Liga.
Jag fastnade för Villarreal.
Och säsongen 2005/06 var otrolig. Manuel Pellegrinis lag var en missad Riquemle-straff från förlängning i CL-semifinalen mot Arsenal. Det fanns ett par guldkorn i ligaspelet men avsaknaden av en killer-målskytt var stor. Jag vet, Diego Forlán låg på gränsen mot sitt riktigt stora internationella genombrott, men han var inte den spelartyp han sedermera blev i Atlético utan var långt ifrån en komplett målskytt här. Likväl en älskvärd spelare, men Villarreal hade behövt en spelare som gjorde 20-25 mål. Det var kanske det som saknades för att uppnå stordåd just den här säsongen.
Juan Pablo Sorín sprang runt på sin vänsterkant, den annars anonyme Rodolfo Arruabarrena gjorde bara viktiga mål, Marcos Senna blev en av världens främsta på sin position och Alessio Tacchinardi satte färg med sin blotta närvaro.
Det här var ett av de första lagen jag verkligen började uppskatta och som alltid kommer finnas med där bland de starkaste minnena kopplat till en upplaga.
***
BARCELONA 2010/11
TRÄNARE: Pep Guardiola
MERITER: Champions League- och La Liga-titel, finalist Copa del Rey.
BRUKLIG XI:
Víctor Valdés
Dani Alves – Gerard Piqué – Javier Mascherano – Éric Abidal
Xavi Hernández – Sergio Busquets – Andrés Iniesta
Pedro Rodríguez – Lionel Messi – David Villa
ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Carles Puyol, Seydou Keita, Maxwell, Thiago Alcântara & Bojan Krkic.
“Bästa laget jag någonsin mött”. Sir Alex Fergusons ord efter att ha ställts öga mot öga med den här upplagan av Barcelona.
Det är alltid svårt att placera in ett fotbollslag i historien sett ur större perspektiv. Hur bra var egentligen Madrid på 50-talet? Torinos gamla storhetstid?
Jag upplevde aldrig Milan i början på 90-talet. Eller för all del det Barcelona under Johan Cruyff på den tiden.
Men av all den fotboll jag har konsumerat under i alla fall 20 år så är FC Barcelona 2010/11 det bästa jag har upplevt. Egentligen inte det mest stjärnspäckade, men de allra största och bästa i truppen var i alla fall och snuddade vid livsformen samtidigt. Mittfältstrion Xavi-Busquets-Iniesta framför allt, med Leo Messi som givet offensiv referenspunkt.
Den stora kulmen då, var det när ligatiteln säkrades eller Sir Alex lag besegrades i Champions League-finalen? Nej, för mig blir det El Clásico-viktorian hemma på Camp Nou som rubricerades som “La Manita-Clásico”. En handfull, helt enkelt. En av tidernas bästa prestationer. Mot sin starkaste rival.
TIPS: Finns en dokumentär på C MORE om den här Barcelona-upplagan. Rekommenderas varmt så här i karantär-tider.
***
ATLÉTICO DE MADRID 2013/14
TRÄNARE: Diego Simeone
MERITER: La Liga-titeln, Champions League-finalist.
BRUKLIG XI:
Thibaut Courtois
Juanfran – João Miranda – Diego Godín – Filipe Luis
Arda Turan – Tiago – Gabi – Koke
Diego Costa – David Villa
ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Raúl García, Adrián López, Cebolla Rodríguez, José Sosa & Diego Ribas.
Förmodligen den La Liga-säsong jag bevakat närmast och hårdast. Flängde fram och tillbaka flera gånger, upplevde fler matcher live än jag hade gjort tidigare, hade en väldigt aktiv blogg på en annan sajt och fick mitt under brinnande säsong jobb som La Liga-reporter hos TV4 i programmet Fotbollskanalen Europa.
Och i mitt jobb, där jag la stor kraft på att försöka lyfta övriga lag och inte bara låta Real Madrid och Barcelona få allt strålkastarljus på sig, kom Atlético som ett lyckobrev på posten.
Diego Simeone hade inte de starkast lysande stjärnorna, men han byggde laget. Trots att han sålde storstjärnan Radamel Falcao inför säsongen lyckades han ersätta målen med en spelare som redan fanns i truppen: Diego Costa. Med en defensiv som sällan skådats manövrerade Atleti lag för lag på vägen mot titeln. Inför sista omgången stod allt på sin spets.
Kryss räckte på Camp Nou för att säkra första ligatiteln på nästan 20 år. Om Barcelona segrade hamnade titeln i Katalonien.
För mig är det personligen fortfarande det starkaste fotbollsminnet jag har. Jag var där på ena tribunen och upplevde typ alla känslor. Hemmasupportrarnas nervositet inför och under matchen, eufori när Alexis Sánchez drömmålade in 1-0, uppgivenhet vid slutsignalen men också transformationen till att slutligen bara hylla Atleti.
Diego Godíns 1-1-mål i upptakten på andra stod sig. Atlético blev mästare. Jag minns knappt matchen i sig, utan mer publikens reaktioner. Och så firandet. Atlético-spelarna på gräsmatta och en nästan helt öde arena som tar närmare hundra tusen åskådare. Men den där klicken uppe i högsta lilla hörnet hördes.
***
VILLARREAL 2010/11
TRÄNARE: Juan Carlos Garrido
MERITER: Semifinal Europa League, kvartsfinal Copa del Rey, fyra i La Liga.
BRUKLIG XI:
Diego López
Mario Gaspar – Mateo Musacchio – Carlos Marchena – Joan Capdevila
Cani – Borja Valero – Bruno Soriano – Santi Cazorla
Guiseppe Rossi – Nilmar
ÖVRIGA NOTERBARA SPELARE: Marcos Senna, Gonzalo Rodríguez, Marco Rubén & Jefferson Montero.
Att det emellanåt inte fanns plats för Cani, Borja Valero & Santi Cazorla i en startelva säger det mesta om kvalitén och bredden som fanns i den här Villarreal-upplagan. Spelade en fantastisk fotboll, öste in mål och gjorde det utan varken galen budget eller några extrema importer. Truppen var byggd av många egna produkter (det var inte ovanligt att hälften från startelvan hade fått sin fotbollsfostran i klubben) och tränare Garrido hade gått samma väg som många av spelarna, det vill säga via ungdomslag till reservlaget för att sedan få chansen att träna A-laget.
Samma skrot och korn. Samma fotbollsideologi. Och så kryddat med några av de bästa fotbollsspelarna som fanns i La Liga på den här tiden. Guiseppe Rossi var i sin prime. Borja Valero slog igenom. Nilmar var Nilmar. Santi Cazorla var Santi Cazorla.
Det fanns pigga unga namn på väg fram (Jeff Montero blev aldrig riktigt vad många trodde vid den tidpunkten) och ett par äldre namn att luta sig mot med erfarenhet. En perfekt mixad trupp där fjärdeplatsen i ligan blev den stora meriten. Jag hade önskat att ett sånt här lag nått en stor final. Villarreal som klubb hade varit värd det. Nu stod Porto (ett galet Porto-lag på den tiden, med James, Falcao & Hulk) i vägen i Europa League-semin.
Annars vetitusan om det inte burit hela vägen.
Det här Villarreal-laget var speciellt. Jag förutspår att vi på lite liknande vis kommer titta tillbaka på säsongens Real Sociedad med liknande ögon. Det är nästan svårt att begripa att så många stjärnor samlades i en klubb från en stad med drygt 50 000 invånare och skapade magi tillsammans.