La Liga är tillbaka. Med virtuella fans som liknar ett gammalt Fifa-spel – men ändå adderade någonting till helheten, tycker jag – och visst pålägg av läktarljud, bland annat under himno del Sevilla.
Vissa kommer tycka att det är ett fånigt försök att bidra till stämning. Det klart det inte kommer bli samma sak. Men att jämföra med matchen som spelades utan publik innan uppehållet, Eibar-Real Sociedad på Ipurua, var det här en klar uppgradering.
Låt oss hoppas att det fortsätter gå åt det hållet och bli ännu bättre. Det verkar inte som en omöjlighet att myndigheterna tillåter insläpp på arenorna tidigare än september, så snart kanske de virtuella fansen är ett minne blott.
Matchen i sig då? Knappast någon sprakande tillställning där det märktes tydligt att många var ringrostiga. Joan Jordán sköt hål i luften när han tio av tio i normala fall smäller in bollen i mål. Cristian Tello har förvisso sällan en förstatouch som är beundransvärd, men den var sämre än vanligt. Till och med Nabil Fekir hade problem med fötterna. Det säger en del.
Överlag vann Sevilla “El Gran Derbi” mycket rättvist. 2-0 speglade matchen ganska väl. Inget skönspel, men ett hemmalag med en betydligt mer tydlig idé och ett spel som utvecklats under säsongen.
Spelare för spelare skiljer det inte särskilt mycket mellan Sevilla och Betis. Okej, Sevilla har ett betydligt starkare försvar och en klart skickligare målvakt. Men spetskompetensen och den höjd som Sergio Canales och Nabil Fekir besitter kan ingen på samma position riktigt mäta sig med i Sevilla.
Och då glömmer jag inte bort Lucas Ocampos. Men jag ser honom mer som en utpräglad ytter. Argentinaren kändes under många år, både i Frankrike och Italien, som en evigt stämplad talang med otroliga tekniska färdigheter men helt utan slutprodukt. Den har han jobbat på i Sevilla och känns mer och mer som en världsstjärna för varje match.
Han kan fortfarande bli bättre på att värdera när han ska dribbla eller spela bollen, men han kommer till betydligt fler lägen än tidigare och har framför allt börjat hitta målet. 1-0 satte han från straffpunkten och 2-0-målet assisterade han med en fullkomligt briljant klackskarv. En sån där aktion som personifierar vilken spelare Lucas Ocampos är.
Ingen annan spelare i Sevillas trupp hade kommit på tanken att klacka vidare bollen på det där sättet. Briljant.
Trots att Ocampos får högst snittbetyg i de spanska tidningsupplagorna såhär dagen efter derbyt är det en annan spelare jag också skulle vilja lyfta. En spelare jag tror, faktiskt ännu mer än Ocampos, kommer bli Sevillas nästa stora export: Diego Carlos.
Mittbacken värvades från Nantes inför säsongen och var knappast särskilt hypad. Fler pratade om löftet Jules Koundé – som förvisso också varit riktigt bra. Men Carlos är klart längre fram i sin utveckling. En ledartyp, placeringssäker, en jätte i luftrummet och underskattade fötter.
Diego Carlos sensationella debutsäsong i Sevilla är den stora anledningen att klubben så lättfotat valde att sälja fanbäraren Dani Carriço i januari. Den nye försvarsledaren fanns redan på plats. Och han har kanske varit hela ligans främsta mittback den här säsongen.
Han kostade klubben ynka 15 miljoner euro och med tanke på att han bara är 27 år vore en fyrdubblering inte otänkbart. Så bra är han.
***
Nu väntar ytterligare 31 dagar i rad med ligafotboll. I kväll med fina Valencia-derbyt.