La Liga, vi är många som saknar dig redan

Jag tänkte ta bloggsemester i några veckor. Det är möjligt att det blir ett återbesök snabbare än tänkt eftersom det trots allt ska spelas tävlingsfotboll även i augusti – och vilka matcher sen! – men ursprungstanken är att jag låter bloggen vila lagom till att nästa ligasäsong närmar sig.

Efter vissa säsongsavslutningar kan jag verkligen uppskatta att få ett avbrott från fotbollen. Den här säsongen går inte likställa med någon annan, och det påverkar givetvis, men det känns skönt att det finns en del häftiga både Champions- och Europa League-fighter som väntar framöver. Och att det därefter är ett ligaspel som bara är sex veckor bort i tiden. Längtan finns där redan nu.

Ska Manuel Pellegrini få ordning på Betis? Exploderar João Félix i Atlético?

Kan Eden Hazard nå upp i Chelsea-nivå – eller ännu högre – om han får bukt på skadorna i Real Madrid? Hur ska Julen Lopetegui förvalta den här fina truppen han förfogar över i Sevilla och etablera laget i topp fyra?

Är Unai Emery rätt svar på frågan vem som tar Villarreal till en första historisk final? Ska Joaquín göra hattrick som 39-åring? Ska Ansu Fati göra det som 17-åring?

Alexander Isak ska bli nummer ett i Real Sociedads anfall! Álvaro Negredo gör en Roberto Soldado och ansluter till ett uppflyttat lag! Och Valencia ska fortsätta präglas av ett enda gigantiskt kaos!

La Liga, vi är många som saknar dig redan. Tur du bara är några veckor bort.

Ta hand om er resten av sommaren. Vi hörs här eller i rutan när säsongen sparkar igång igen.

Jag var ganska usel på matematik när det begav sig, men statistik angränsar väl ändå helt klart till matte-kategorin och det är något som märkligt nog alltid intresserat mig.

Det är kanske den största anledningen att jag överhuvudtaget hållit igång med “omgångens elva” hela säsongen. För att det är kul att blicka tillbaka, minnas hur det sett ut, och om man eventuellt kan dra några slutsatser och relatera till hur det faktiskt såg ut i verkligheten.

Jag tänkte i alla fall presentera ett alternativ till säsongen lag, enbart baserat på vilka som tagit plats flest gånger i omgångens elva under säsongen. Så här ser det ut:

Aitor Fernández (Levante, 5)
Navas (Sevilla, 6) – Ramos (R.Madrid, 6) – D.Carlos (Sevilla, 6) – Reguilón (Sevilla, 5)
Ødegaard (R.Sociedad, 7) – Casemiro (R.Madrid, 6) – Cazorla (Villarreal, 6)
Messi (Barcelona, 10) – Benzema (R.Madrid, 10) – Chimy Ávila (Osasuna, 5)

Mest anmärkningsvärt? Tveklöst Chimy Ávila. Osasuna-anfallaren – en av förra sommarens bästa värvningar – har ju varit korsbandsskadad sedan slutet av januari. Att ändå hinna placera sig i omgångens elva fem gånger, fler än såväl Raúl García (Athletic), Lucas Ocampos (Sevilla) & Gerard Moreno (Villarreal), är starkt.

Även om allt må vara subjektivt. Det klart att Ávila, med sina krångliga mål och sin enorma karisma, sticker ut. Jag älskar den spelaren. Gör han en jämförbar match med Gerard Moreno dras jag lätt till att plocka ut Chimy.

Men det säger ändå något om vilket fantastiskt halvår han gjorde i Osasuna. En starkt bidragande orsak till att Pamplona-laget kunde dansa fram den här våren utan att tänka på någon som helst bottenstrid.

Aitor Fernández då? Jo, Levante-keepern förtjänar också att lyftas lite extra. Han tog överlägset flest skott i La Liga den gångna säsongen. Bara det en fjäder i hatten.

Annars är det nästan helt identiskt med den elva jag själv valde ut som säsongens bästa i går. Martin Ødegaards höst gav honom en plats här, men lagkamraten Mikel Merino gick före i min summering från gårdagen.

***

Jag har så klart inte nöjt mig där. Statistiknörderiet next level går till att redogöra för en alternativ tabell som helt utgår från hur många representanter varje lag haft i omgångens elva under säsongen.

Det kanske inte säger någonting, eftersom det likväl fortfarande är min subjektiva åsikt som allt baseras på. Eller så säger det någonting om någonting. Det har i alla fall gett samma mästerlag (med marginal), samma Champions League-kvartett, både Villarreal & Real Sociedad på EL-plats och åtminstone ett rätt degraderingslag.

Så här ser det ut:

1. Real Madrid – 47
2. Barcelona – 34
3. Sevilla – 33
4. Atlético – 28
—
5. Athletic Club – 25
6. Real Sociedad – 22
7. Villarreal – 22
—
8. Osasuna – 21
9. Levante – 18
10. Getafe – 16
11. Valencia – 16
12. Granada – 15
13. Real Betis – 13
14. Valladolid – 13
15. Espanyol – 12
16. Celta Vigo – 12
17. Mallorca – 10
—
18. Eibar – 10
19. Alavés – 8
20. Leganés – 7

Detta säger väl också en del om det primitiva Alavés att laget inte haft särskilt många spelare som stuckit ut, trots Lucas Pérez hade en fin höst och Joselus helhetsbetyg som kan kvitteras ut som väl godkänt.

Lag på samma poäng? Då går jag efter de som haft flest spelare uttagna under säsongen. Det kändes mest rimligt.

Vi kan väl konstatera att det i toppen speglar säsongen på ett ganska rättmätigt sätt i alla fall.

Senare i veckan kommer jag sammanställa och redovisa hur det sett ut genom säsongens alla 38 omgångens lag. Vilka lag har flest representanter? Vilka spelare har blivit uttagna flest gånger?

Det kommer en alternativ “omgångens elva” vad det lider.

Men här och nu bortser jag helt från det, och går rent subjektivt på hur jag har upplevt denna unika ligasäsong som tog sin början för elva månader sedan.

Det här är den elva som varit bäst i La Liga 2019/20 enligt mig:

Unai Simón (Athletic)
Navas (Sevilla) – Ramos (R.Madrid) – D.Carlos (Sevilla) – Reguilón (Sevilla)
Merino (R.Sociedad) – Casemiro (R.Madrid) – Cazorla (Villarreal)

Messi (Barcelona) – Benzema (R.Madrid) – Ocampos (Sevilla)

***

Inte en spelare från tabelltrean Atlético Madrid? Säger egentligen mer om Atleti, tycker jag. Det finns spelare även i det laget som imponerat och förtjänar ett omdöme. Felipe har varit en kanonvärvning och lagets bäste mittback. Saúl har tagit ännu ett steg framåt, Marcos Llorentes vår/sommar har varit excellent och Jan Oblak har varit lika bra som alltid.

Men position för position, spelare för spelare, hamnar Atléticos lirare utanför. Däremot rejäl dominans från Sevilla och Real Madrid.

Här kommer små motiveringar.

Unai Simón: Gör sin första “riktiga” säsong i La Liga (stod bara sju matcher i fjol) och har imponerat så pass mycket att det finns en grupp som skriker högt efter Simón som näste landslagsmålvakt i Spanien. Modern målvakt, duktig i spelet på marken, bra reflexer, agerar med mycket pondus. Ett otroligt genombrott och redan en målvakt i toppklass.

—
Jesús Navas: Ende utespelare som startade samtliga ligamatcher. Förlängt sin karriär i och med omskolningen till högerback och ser bättre ut än någonsin. Den ytterback med flest assist. Tveklöst säsongens högerback.
Sergio Ramos: Jag väljer att gå emot mig själv här. Kanske har även jag förblindats av alla mål och den här sommarens suveräna insatser från Ramos. Faktum är ju att jag hela tiden pekat på hans kollega som den mer stabile. Raphaël Varane förtjänar verkligen att hyllas. Han har gjort en stabilare säsong. När Ramos svajade delvis under hösten stod Varane stadigt. Men jag kan samtidigt inte blunda för Ramos auktoritet och enorma drivkraft att ta sitt Real Madrid framåt. Han har varit betydande på så många sätt. En sällan skådat bärande spelare i ett lag på flera sätt. Ramos förtjänar platsen.
Diego Carlos: Säsongens bästa värvning. Från anonymiteten i Nantes till rampljuset i Sevilla. Nu har väl inte hela fotbollsvärlden upptäckt Diego Carlos ännu, men det känns bara som en tidsfråga innan han ger sig i väg till nästa stora destination. Gigant i luften, resolut, trygg med boll. Han har allt.
Sergio Reguilón: Defensivt utmanad av Ferland Mendy, som dock inte varit ordinarie i närheten av hela säsongen. Offensivt utmanad av Pervis Estupiñan, som yrat fram längs Osasunas vänsterkant och varit helt fenomenal. Men från start till mål har Sergio Reguilón varit bäst och jämnast. Sällsynt att en vänsterback kan vara så involverad och “dominera” sin kant som Reguilón flera gånger lyckats med.
—
Mikel Merino: Martin… nej, inte Ødegaard. Det blir Mikel Merino som tar den här platsen. Det är lätt att bara titta tillbaka på de senaste veckorna och glömma bort hur dominant Ødegaard faktiskt var under hösten. Men hela hans 2020 har varit för svagt i paritet med hur han inledde säsongen för att platsa här. Mikel Merino har däremot hållit en hög nivå hela tiden. Dynamisk spelare, duktig i passningsspelet, likväl som i det fysiska spelet. Fått ett stort genombrott.
Casemiro: Det är svårt att blunda för ledaren Ramos eller målskytten Benz, men frågar ni mig finns det ingen tydligare MVP i mästerlaget än Casemiro. Hans närvaro är inte alltid tydlig. Men hans frånvaro är däremot hysteriskt uppenbar. En av de mest underskattade spelarna som finns där ute.
Santi Cazorla: Två års skadefrånvaro och säkert en handfull operationer senare. Hand upp ni som trodde Santi Cazorla skulle återvända till La Liga och inte bara briljera, utan även dominera? Makalös säsong av magikern som fortsatt trolla för oss.
—
Lionel Messi: Knappast hans sämsta säsong senaste decenniet men inte heller den bästa. Vinner ändå skytteligan och assistligan ganska överlägset.
Karim Benzema: Fortsatt ta på sig rollen som målskytt och gör det med den äran. Att nå 20+ mål utan att vara ordinarie straffskytt är superbetyg. Betyder därtill så mycket för Real Madrids spel som den referenspunkt han är. Rörlig, smart som få, fantastisk på att kombinera.
Lucas Ocampos: Ett annat nyförvärv som tagit La Liga med storm. Blivit Sevillas storstjärna i offensiven. Dribblar ofta och gärna, men har till skillnad från tidigare i karriären inte bara lyckats “showa” utan också omvandla det till någonting av värde. Han har nästan blivit effektiv.

***

Andra spelare som sannerligen förtjänar ett omnämnande och fanns med i en bruttotrupp: Aitor Fernández (Levante), Thibaut Courtois (Real Madrid), Felipe (Atlético), Raphaël Varane (Real Madrid), Pervis Estupiñan (Osasuna), José Campaña (Levante), Martin Ødegaard (Real Sociedad), Saúl (Atlético) Toni Kroos (Real Madrid), Mikel Oyarzabal (Real Sociedad), Raúl García (Athletic) & Gerard Moreno (Villarreal).

Hur ser er elva ut för säsongen 19/20?

Maken till dramatisk slutomgång. Ingen titelstrid, ingen kamp om Champions League-platserna, men väl nervkittlande fight till sista sekund om de sista två Europa League-biljetterna och en bottenstrid som faktiskt också blev hårresande.

Tack La Liga för den här säsongen. Den kommer alltid ha en asterisk vid sidan om sig, men nu är den åtminstone i mål.

Från omgång 38 tar vi först och främst med oss att sensationen Granada löste en Europa-plats som tabellsjua. Laget som inledde så starkt, låg tvåa tio omgångar in, men inte varit på Europa-position sedan december ifjol, lyckades göra något som många ansåg omöjligt. Nykomling, budget för att kämpa om nytt kontrakt i bottenskiktet och en hel drös oerfarna spelare.

Granada har genomgått en smärre revolution de senaste åren. Från att vara en klubb ägd av Pozzo-familjen (som också hade Udinese & Watford, klubbar som prioriterades högre) står nu Granada på egna ben. Med kinesiska ägare har klubben i stället för att låna ihop en hel trupp och förlita sig väldigt mycket på externer, snarare agerat lokalt och byggt en trupp till stor del bestående av spelare med andalusisk anknytning. En ung och spännande tränare i Diego Martínez på det, vars namn kommer placeras i många större klubbar efter denna framgång.

Hatten av till Granada. Vilken enorm succé. Senast klubben befann sig så här högt i tabellen var på 70-talet. Nu ska lilla Granada ut i Europa.

Parallellt löste Real Sociedad, med nöd och näppe, en Europa-plats. Adnan Januzaj hoppade in, fixade en frispark som han själv – med lite flyt på vägen – drog in. 1-1 på Metropolitano. När slutsignalen ljöd var det precis tillräckligt för att kliva uppåt i tabellen och ta sig förbi Getafe.

Där och då stod det 0-0 mellan Levante och Getafe. Detta efter att El Geta bränt straff (Jaime Mata som ALDRIG bränner straffar, han har ju något form av världsrekord men brände vid sämsta möjliga tillfälle) och fått två bortdömda mål. När bara minuter återstod på de spanska arenorna var Real Sociedad i underläge och på väg att missa Europa. 0-0 skulle räcka för Getafe. Nu löste Januzaj allt för La Real ändå. Men Getafe förlorade efter mål i 99:e minuten. Det hade med andra ord löst sig ändå för Real Sociedad.

Getafe dock, vilken brutal kollaps. CL-utmanare innan uppehållet. Nu blir det inget Europa. Och Pepe Bordalás kommer lämna. Ska vi anta att det blir en spelarflykt från klubben? Vem tar Mauro Arambarri? Nemanja Maksimovic? Marc Cucurella? Djené?

***

Leganés försökte länge och väl. Att laget bara var ett mål – och chanserna fanns mot redan klara mästerlaget Real Madrid – från att lösa nytt kontrakt är en bedrift i sig. Klubben har haft allt emot sig den här våren/sommaren och ska ha en stor eloge.

Nu räckte det inte hela vägen. Celta Vigo blir kvar. Leganés gör Mallorca och Espanyol sällskap ner i La Segunda.

***

Innan det är dags att summera säsongen återstår att plocka ut ett omgångens lag för sista gången.

Så här ser det ut.

Oier Olazábal (Espanyol)
Coke (Levante) – Cabrera (Espanyol) – D.Carlos (Sevilla) – Reguilón (Sevilla)
Koke (Atlético) – Puig (Barcelona) – Anguissa (Villarreal) – Puertas (Granada)
Gerard Moreno (Villarreal) – Messi (Barcelona)

***

Oier Olazábal (1): Fick ställa sig mellan stolparna i sista omgången och höll nollan mot Celta. Flera bra räddningar.
—
Coke (1): Levante-ytterbacken kanske inte stack ut i den galna matchen mot Getafe, men blev till slut ändå matchvinnaren.
Leandro Cabrera (3): Strålande insats mot Celta. Bevisade att han egentligen hör hemma i La Liga.

Diego Carlos (6): Besten avrundade La Liga-säsongen med en väldigt solid insats. Vilken spelare.
Sergio Reguilón (5): Matchvinnare med ett drömmål mot Valencia. Avslutade säsongen ungefär som han inledde den, helt suveränt.
—
Koke (2): Lagkaptenen i Mono Burgos sista match visade delvis vägen för Atleti. Fint mål i den första halvleken. Klev in som central fältare i andra och gjorde ett som alltid bra jobb även där.
Riqui Puig (2): Yngste Barcelona-spelare sedan 2011 (då Thiago) att göra två assist. Framtiden.
André-Frank Anguissa (3): Ofattbar och nästan sensationell utveckling för Fulham-lånet, som varit fantastisk i Villarreal. Ser inte ut att ha gjort annat i livet än att spela i den gula tröjan. Trygg med boll, stark i positionsspelet och erbjuder tyngd på det där mittfältet.
Antonio Puertas (1): Mål+assist i Granadas 4-0-kross mot Athletic.
—
Lionel Messi (10): Avrundade fint och var på lekhumör mot Alavés. Landade på 25+21 i ligan. Känns ändå som en halvdan säsong.
Gerard Moreno (4): Två fina mål av en av ligans formstarkaste spelare de senaste veckorna. Spelat till sig en fortsättning i landslaget.

Vilken omgång vi kan lägga till handlingen. Dramatik, tio röda kort och på en del håll avgörande resultat. Det är framför allt spännande kring Europa-platserna inför morgondagens avslutande runda, men även en bottenstrid där Celta (slarvigt att inte ta poäng hemma mot ett redan utcheckat Levante) och Leganés gör upp.

Blev svårt att se särskilt många matcher när jag själv kommenterade Real Sociedad-Sevilla (säsongens bottennapp?), men med höjdpunkter och statistik till godo plockar jag ut följande elva från omgång 37.

Yoel Rodríguez (Eibar)
Díaz (Granada) – Bustinza (Leganés) – Ely (Alavés) – Estupiñan (Osasuna)

Ferran (Valencia) – Modric (R.Madrid) – M.Llorente (Atlético) – Bardhi (Levante)
Mayoral (Levante) – Benzema (R.Madrid)

***

Yoel Rodríguez (1): Grym straffräddning och flera därtill placerar Yoel som omgångens målvakt.
—
Víctor Díaz (2): En av ligans mest underskattade ytterbackar den här säsongen. Slog till med ett ruskigt fint mål mot Mallorca.
Unai Bustinza (1): Lovordad från flera håll efter insatsen mot Athletic. Ledargestalt i backlinjen. Leganés har fortfarande chansen på nytt kontrakt.
Rodrigo Ely (2): Alavés åkte till Benito Villamarín och vann. Ely betydande del i defensiven och målskytt framåt.
Pervis Estupiñan (3): Imponerade rejält offensivt på Camp Nou. Har bevisat hela säsongen att han är redo för större uppgifter.
—
Ferran Torres (3): Det sista vi såg av Ferran på Mestalla? Ja, mycket talar väl för det. Åtminstone i en Valencia-tröja. Avslutade i alla fall fint, superb assist till matchvinnande målet.

Luka Modric (3): Kroatens form på slutet gör att det känns som en icke-fråga om Martin Ødegaard ska tillbaka till Madrid inför nästa säsong. När Modric vill är han fortfarande en av ligans bästa. Stundtals mästerlig i guldmatchen mot Villarreal.
Marcos Llorente (3): Central fältare? Ytterfältare? Anfallare? Han hanterar allt. Stenhårt jobb, sätter alltid laget före jaget. Numera även stor målskytt.
Enis Bardhi (2): Tvåmålsskytt summerar en Bardhi-säsong som varit fenomenal.
—
Borja Mayoral (1): En av många bra när Levante, trots inte särskilt mycket att spela för, imponerade stort mot Celta.
Karim Benzema (10): Tvåmålsskytt i den avgörande matchen som gav titeln. Finns möjlighet att nå skytteligasegern inför sista omgången.

***

I morgon summerar vi La Liga-säsongen! Allt går givetvis att se på C More – hörs i rutan!

Cristiano Ronaldos målgaranti var som bortblåst. Ingen naturlig ersättare hade kommit in och där stod Real Madrid och vacklade. Med Julen Lopetegui som tränare. Därefter Santiago Solari. Ytterligare en mellansäsong i ligan, som tidigare säsonger hade sminkats över av Champions League-framgångarna.

Förra våren anställdes så Zinedine Zidane på nytt. Målsättningen var tydligare än någonsin. Real Madrid skulle bara ro hem den där ligatiteln, som klubben haft så svårt för att bärga det senaste decenniet.

Det är här Zidanes storhet kommer in i bilden. Hade han mer att bevisa som tränare? Möjligen inte. Han hade redan vunnit allt. Radat upp Champions League-troféer. Men nu anslöt han till ett sargat Real Madrid, långt efter i ligaspelet och utan målgarantin Cristiano Ronaldo. Inför den här säsongen, med ännu större press på Real att vinna ligan, prestigevärvades Eden Hazard för att bidra med kreativitet och poäng, men han har mest varit skadad. Luka Jovic hämtades in för att göra mål, men kan inte beskrivas på ett annat sätt än ett fiasko.

“Om vi inte är tillräckligt trygga i vårt anfallsspel måste vi förändra och låta defensiven vinna”.

Den här säsongen har Zidane förändrat Real Madrids sätt att spela. Hellre 1-0-segrar än 4-2-segrar. Det syns tydligt när laget uppträder på planen. Det syns tydligt i statistiken. Real Madrid har 13 uddamålssegrar bara i ligaspelet den här säsongen. Och Thibaut Courtois har hållit fler nollor än en Real Madrid-målvakt gjort på årtionden. Hans snitt tar sig in bland topp tio i La Ligas historia. Det är givetvis ett jättebetyg till belgaren, men hela Real Madrid ska ta åt sig av berömmet.

Sedan La Liga blev till en serie á 38 omgångar är detta en ny rekordnotering i antalet insläppta mål för Real Madrid. När det inte funnits lika mycket garanti i offensiven, när Hazard & Asensio varit skadade, de unga brassarna blandat och gett alldeles för mycket och Jovic rent ut sagt varit usel har Real Madrid hittat andra sätt att vinna fotbollsmatcher. Framför allt har Zidane bevisat att han har kunskapen och skickligheten att förändra, anpassa sig och se till att utnyttja truppens kapacitet på bästa sätt.

Ska jag peka på tre saker varför Madrid vinner La Liga 2019/20 så blir den defensiva grunden nummer ett. Därefter förmågan att vinna matcher på olika sätt. Att fler kliver fram i viktiga lägen. Det må vara en enorm styrka att ha en spelare att alltid förlita sig på när det gäller mål. Men det kan också vara en nackdel i vissa aspekter.

Karim Benzema har varit pålitlig som målskytt, men också haft dippar. Då har antingen defensiven med Courtois i spetsen spikat igen, Sergio Ramos drämt in en frispark eller Vinícius Junior prickat in säsongsbästa (ofta i de stora matcherna). Har varken eller levererat till fullo har Casemiro, denna sanslöst viktiga figur i laget, tagit saken i egna händer.

Detta kanske ändå personifieras allra bäst av Fede Valverde. Säsongens genombrott i Madrid. En spelare som beskriver säsongens Madrid väldigt bra. Taktiskt väldigt skicklig, en flexibel spelare, gör få misstag ur ett defensivt perspektiv, förhåller sig alltid till lagets bästa och accepterar matchplanen till hundra procent.

Den tredje saken som måste pekas på är vinnarmentaliteten. Real Madrid består av en grupp vinnare. De flesta har flera Champions League-guld hemma i lyxvillorna. Men det är det tålmodiga sättet att hela tiden tro på sin idé, hela tiden tro på sin egen förmåga snarare än att stressa fram misstag. Det finns ingen oro i laget när det står 0-0 på Coliseum Alfonso Pérez och klockan närmar sig 70 minuter. Chansen kommer. Då gäller det att ta vara på den.

Hur många gånger har inte Real Madrid vunnit matcher sent? Emellanåt i bataljer där motståndarlaget stora delar varit bättre, skapat mer och helt klart haft Madrid i gungning. Men fotfästet släpper inte. De står stadigt, vet att det kommer en möjlighet att lösa tre poäng, och tar den.

Defensiven, förmågan att olika spelare kliver fram & en sjujäkla vinnarmentalitet. Tre viktiga saker i Real Madrids mycket välförtjänta ligaguld.

Tänk om Hazard han hitta Chelsea-form, Vinícius kan bli jämnare och Asensio återvänder till 2017-topp. Då blir Real Madrid, med den här defensiven att hela tiden luta sig emot, ännu farligare.

Vänta, menar ni att det inte är La Liga-fotboll i kväll? Inte ens en match?

Nej, det verkar onekligen vara sanning. Efter mer än en månad – 32 dagar för att vara exakt – med spansk fotboll varje dag blir det nu ett par dagars uppehåll inför de två avslutande omgångarna.

Real Madrid har matchboll mot Villarreal på torsdag. Real Sociedad såg till att kampen om Europa kommer leva hela vägen in till sista omgången. I botten har Valladolid och Eibar kunnat gå på flaskan och fira nytt La Liga-kontrakt, medan Celta & Alavés har klar fördel gentemot Leganés och Mallorca i den fortsatta kampen om överlevnad.

Spänning blir det, helt säkert.

Här kommer min återblick på den förra omgången och ett stycke spelare som stack ut.

Omgångens elva #36:

Bono (Sevilla)
O.de Marcos (Athletic) – Koundé (Sevilla) Llorente (R.Sociedad) – Mendy (R.Madrid)
Vidal (Barcelona) – Thomas (Atlético) – Expósito (Eibar) – Ocampos (Sevilla)
Raúl García (Athletic) – Benzema (R.Madrid)

***

Yassine Bono (1): Fick kliva in i hetluften i Tomas Vacliks skadefrånvaro. Höll nollan och noterades á la ter Stegen för en avgörande assist.
—
Óscar de Marcos (1): Veteranen – han har trots allt varit med en evighet nu – har kommit tillbaka starkt från skada sedan återstarten. Två assist från sin högerbacksroll mot Levante.
Jules Koundé (3): Sanslös utveckling den här “våren”. Agerar med sådan pondus och självklarhet. Världsspelare in the making.

Diego Llorente (1): Hade inte den tuffaste uppgiften defensivt mot ett sargat Villarreal utan anfallare. Nickade in viktiga 2-0-målet.
Ferland Mendy (4): Att han inte spelat ännu mer är ett under när Ferland Mendy just nu spelar fotboll. Superform, oerhört bra defensivt och tar bara för sig ännu mer offensivt. Slog till med ett supermål mot Granada.
—
Arturo Vidal (1): Gjort mål på 35 procent av sina avslut den här säsongen. Underskattad och ovärderlig truppspelare för Barcelona. Alla lag mår bra av en Arturo Vidal.
Thomas Partey (2): På-väg-bort-formen verkar inte vara lika tydlig, jätteinsats när Atlético nöp alla poäng hemma mot Betis. Käkade mittfältet.
Edu Expósito (2): Framtidsmittfältare jag tror vi kommer få se i La Liga ett decennium framåt. Tvåmålsskytt för Eibar den gångna omgången.
Lucas Ocampos (3): Inte argentinarens bästa insats för säsongen, men återigen den kreativa aktören och nytt vitalt mål.
—
Raúl García (4): Två väldigt fina mål. Kanske rent av omgångens spelare. Ser ut att vara i toppform.
Karim Benzema (9): Som nummer nio-spelare är det väl bara Robert Lewandowski som ens kan nämnas eller placeras på samma hylla som Benz för tillfället? Gör det mesta rätt. Fint mål som i slutändan blev avgörande och ger Real Madrid matchboll på torsdag.

Sevilla slog ett nytt klubbrekord i går. 13 raka ligamatcher utan förlust.

Jäkligt imponerande facit, och helt i linje med hur stark säsong Sevilla gjort med Julen Lopetegui på tränarbänken. Laget hamnade i en liten dipp i mitten av säsongen, vilket inte är helt onaturligt med tanke på det intensiva spelschemat. I övrigt har Lopetegui hittat en defensiv stabilitet som är av högsta rang. Ytterbackarna Jesús Navas och Sergio Reguilón har varit ligans bästa.

Mittbacksparet i Jules Koundé (vilken enastående vårsäsong sedan Dani Carriços plats blev tillgänglig) och Diego Carlos (säsongens nyförvärv) tillhör ett av ligans främsta. Dessutom med enorm utvecklingspotential.

Det viktigaste för Monchi, demonsportchefen som åter drar i trådarna, blir att hålla den defensiva grunden intakt inför nästa säsong. Det måste vara av högsta prioritet. Att behålla båda mittförsvararna kommer bli svårt. Så mycket har de imponerat, framför allt Diego Carlos som redan nu känns redo för de allra största klubbarna i Europa. Men också viktigt att lösa Reguilón, som inte verkar ingå i Real Madrids framtidsplaner.

Ska Sevilla ta nästa steg och rent av flåsa de stora jättarna i ligaspelet nästa säsong krävs dock ännu mer än att behålla den defensiva styrkan. Men som jag ser det krävs samtidigt inga astronomiska summor för att rekrytera spelare, utan lite klassisk Monchi-finess hade räckt väldigt långt.

Sevilla behöver fler individuellt skickliga spelare i offensiven. Kanske kan Carlos Fernández, vars låneperiod i Granada imponerat, inbringa en del kvalité. Men han står fortfarande på tillväxt och är inte redo att axla manteln som lagets primäre målskytt. Kan Raúl de Tomás vara ett alternativ? Eller växlar Youssef En-Nesyri upp med en “hel” försäsong i kroppen?

Oavsett vad behövs både spets och bredd. Sevilla kommer aldrig utmana om en ligatitel när Munir El Haddadi och Luuk de Jong ska klä offensiven. Det behövs mer än Lucas Ocampos – som också blir en utmaning att behålla.

Jag och C More-kollega Marcelo Fernández satt och diskuterade lite svenska transferalternativ häromdagen. Vi landade i att Robin Quaison sannerligen hade kunnat fungera bra i Sevilla. Hela hans profil osar väldigt mycket Monchi. En spelare från ett mindre lag, flexibel i det avseendet att han kan använtas på flera positioner. Dessutom i en bra ålder.

Jag skrev om Take Kubo för några dagar sedan. Det vore också ett hett alternativ. En spelare som kan lira både på kanten och i en central offensiv mittfältsroll.

Den typen av kvalitativa spelare behövs för att Sevilla ska kunna utmana och ta nästa steg. Men ur ett defensivt perspektiv (defensiv vinner ju titlar och hela den klyschan, ni vet) är det mycket som redan är på plats. Om Monchi agerar med fingertoppskänsla och Sevilla lyckas behålla sina stöttepelare ser jag bara utvecklingspotential och ett Sevilla som kan – och framför allt bör – vara ännu bättre till nästa säsong.

***

Vi välkomnar Cádiz tillbaka till La Liga. Det var längesen! Mitten av 2000-talet var den andalusiska klubben senast i finrummet.

Kul att ha en sådan klassisk klubb med en stor supporterskara tillbaka i högstadivisionen. Dessutom verkar det som Álvaro Negredo blir klubbens första värvning i bygget till nästa säsong.

Allt vi kan ta för givet den här sommaren är att det spelas La Liga-fotboll VARJE dag. I alla fall i 32 dagar i följd. Det gäller att hänga med.

I kväll går vi redan in i den tredje sista omgången. Nu börjar det sannerligen spetsas till. Mallorca har gett lite liv åt bottenstriden, Granada gav sanslös nerv i kampen om Europa League-platserna och ska Villarreal hinna i kapp Sevilla?

Innan vi tar sats mot kvällens fighter, dags att plocka ut en elva från veckans matcher.

Roberto (Alavés)
Peña (Villarreal) – Duarte (Granada) – Feddal (Betis) – Neva (Granada)
Kubo (Mallorca) – Banega (Sevilla) – Kondogbia (Valencia) – Cazorla (Villarreal)

Benzema (R.Madrid) – Cucho Hernández (Mallorca)

***

Roberto Jiménez (2): Målvakten var ett av få utropstecken i Alavés mot Real Madrid och ja, hela den senaste månaden.
—
Rubén Peña (2): Kanonsäsong från Peñas sida, vem hade anat den utvecklingen? Jättebra i båda riktningar, erbjuder ett större offensivt hot än konkurrenten Mario.
Domingos Duarte (3): Gigant i backlinjen. Framspelare. Målskytt. Matchvinnare.
Zou Feddal (1): Va, spelade Real Betis fotboll utan att släppa in mål? Ja, så galet kan det vara. Zou Feddal får en symbolisk plats här som försvarets bäste spelare mot Osasuna.
Carlos Neva (1): Väldigt bra insats mot Real Sociedad. Smart spelare, krånglar inte till det.
—
Take Kubo (2): Ny fin insats av Kubo. Hade med lite marginaler både blivit tvåmålsskytt och fått någon assist på kontot. Mallorcas hopp om kontrakt lever.

Éver Banega (3): Argentinarens högerfot levererade segern mot Athletic. Que jugador!
Geoffrey Kondogbia (2): Bästa matchen från fransmannens sida sedan återstarten. Vilja, attityd, betydligt bättre passningsspel än tidigare.
Santi Cazorla (6): Har snart slut på superlativ. Gudabenådad bollbehandling. Lämna aldrig La Liga. Sluta aldrig spela fotboll.
—
Karim Benzema (8): Tillbaka i målprotokollet, men också ett konstant hot mot Alavés försvar. Borde fått fler poäng på kontot.
Cucho Hernández (1): Attityden och styrkan att trycka sig före motståndaren och nicka in 1-0-målet på det sättet som Cucho gjorde mot Levante sa allt. Mallorca har inte gett upp än.

Redan under åren i Barcelonas ungdomsakademi La Masía fanns det en hype kring Take Kubo. En dribblingskonstnär med en förtrollande vänsterfot och ett spelsinne som sällan skådats i den åldern.

Många av er känner till historien. Att Kubo var en av spelarna involverade i härvan där FC Barcelona agerat utanför regelverket kring värvningar av yngre spelare. Klubben fick transferförbud. Take Kubo fick lämna Barcelona. Efter fyra säsonger tillhörande FC Tokyo, där han tidigt hann A-lagsdebutera, var hypen bestående. Real Madrid högg och förra sommaren kritade Kubo på ett femårskontrakt.

Egentligen skulle han tillhöra Real Madrid Castilla. Alltså reservlaget. Träna regelbundet med A-truppen, men lira matcherna med Castilla. Det var ursprungsplanen. Fram tills att Take Kubo visade upp sina dribblingskonster och den där förtrollande vänsterfoten under försäsongen. Vilken extraordinär potential. Här hade Real Madrid en riktigt diamant.

Det blev inget spel i Castilla. Han var bara 18 år förra sommaren, men redan alldeles för bra för att inte spela på en högre nivå än Real Madrid Castilla. Det blev Mallorca. En nykomling i behov av offensiv kreativitet. En klubb där han i lugn och ro kunnat utvecklas och samtidigt få välbehövlig speltid.

Av det Kubo visade på försäsongen i Real Madrid var jag ganska övertygad om att han skulle spela en hel del i Mallorca och emellanåt lysa starkt. Men han har verkligen imponerat och vuxit ju längre säsongen gått. De senaste veckorna har han varit en av ligans mest sevärda spelare. Skillnaden jämfört med tidigare? Nu har även poängen trillat in.

Att han ska in och fightas om en plats i Zinedine Zidanes lagbygge redan nästa säsong känns för tidigt. Speltid är fortfarande alldeles för vitalt för att Take Kubo ska nå sin fulla potential. Men oavsett om Mallorca löser nytt kontrakt eller degraderas, har jag svårt att tro att Kubo lirar kvar nästa säsong.

Det är lägligt att ta ett kliv uppåt på karriärsstegen. Och hade jag varit sportchef i någon klubb på övre halvan (Barcelona & Atlético exkluderat) hade jag riktat blickarna mot Take Kubo. Det kanske inte är långsiktigt smart, men Kubo är tillräckligt bra för att redan göra skillnad i många lag strax under det absoluta toppskiktet.

Ferran Torres lär försvinna från Valencia. Take Kubo hade varit en perfekt ersättare. Playmakern Valencia länge letat efter.

Sevilla saknar kreativitet i sin fronttrio, där enbart Lucas Ocampos är helt given. Take Kubo hade en spelartyp som sannerligen gett dynamik i den offensiven.

Framtiden får visa om han har tillräckligt stort pannben för att slå sig in i Real Madrid. För det är vad som krävs. Den fotbollsmässiga talangen för att nå den absolut högsta nivån har han definitivt.

***

Manuel Pellegrini tillbaka i La Liga. Har inte följt hans tränargärning de senaste åren särskilt noggrant men det känns som hans erfarenhet kommer lägligt för en klubb som Betis. Vilket monumentalt fiasko grönvitt har varit sedan återstarten av La Liga. Helt bedrövligt.

Att Rubi fick sparken gav inte ens en kortsiktig effekt.

Det vore kul om Pellegrini fick ordning på grejerna. Alla förutsättningar för att utmana i toppskiktet finns ju.

Makalöst balja från Alexander Isak i måndags. Men det är förstås inget nytt för dig som läser det här. Kände ändå att det behövde sägas.

Det gör också att han tar sig in i den starkaste elvan från förra omgången, den gode svensken. Men hans insats och mål förtjänar ändå att belönas med några extra rader. Framför allt skönt också att det sett en smula bättre ut för Real Sociedad på slutet. Hoppet om Europa lever i allra högsta grad.

Innan nästa omgång hinner ta slut så ska vi snabbt summera #34. Här kommer en tillbakablick i form av en högpresterande elva.

Asenjo (Villarreal)
Navas (Sevilla) – Joaquín (Valladolid) – Ramos (R.Madrid) – Alba (Barcelona)

M.Llorente (Atlético) – Messi (Barcelona) – Modric (R.Madrid) – Ocampos (Sevilla)
Carlos Fdez (Granada) – Isak (R.Sociedad)

***

Sergio Asenjo (2): Visst, fick hämta boll ur nätet fyra gånger (egentligen fem, men ett blev bortdömt för offside), men ändå Villarreals bäste spelare mot Barcelona. Tog åtta skott varav flera högklassiga räddningar.
—
Jesús Navas (6): 34-åringen är evigt ung i kroppen. Den som springer mest i slutet av matchen, den som alltid manar på och visar vägen. Briljant assist till segermålet.
Joaquín Fernández (2): “JOAQING”, körde Valladolids ansvarige för sociala medier ut. Rätt och slätt. Som matchvinnare och säkrat kontrakt (Valladolid sitter säkert) kanske det är rimligt att ta till sådant.
Sergio Ramos (6): Real Madrid vinner med uddamålet, igen. Håller nollan, igen. Sergio Ramos matchvinnare, igen. Från straffpunkten, igen. Ännu mer vital sedan återstarten.

Jordi Alba (2): Visat bättre form på sistone efter en riktigt svag säsong med Alba-mått mätt. I gammalt gott slag mot Villarreal, ständigt offensivt hot.
—
Marcos Llorente (2): Fortsätter sin sanslösa formkurva. Ser ut att kunna bli bofast i en mer offensiv roll kommande säsong. Assistpoäng mot Mallorca.
Lionel Messi (9): Vadå, på mittfältet? Ja, i diamantformationen på mitten lirar faktiskt Messi som offensiv spets. Så nog kan han ta plats på ett centralt fält. Slog sitt eget personliga La Liga-rekord i antal assist under en säsong i och med två framspelningar mot Valladolid. Snubblande nära att bli målskytt också. Ett bortdömt, någon boll i virket. Överlag en lysande insats av Messi.
Luka Modric (2): En av de bättre insatserna den här säsongen från Luka Modric, som överlag sett väldigt pigg ut på sistone. Förstår att Real Madrid gärna har kvar kroaten åtminstone en säsong till.
Lucas Ocampos (2): Matchvinnare både som målskytt och räddare i nöden när han fick ersätta en skadad Tomas Vaclik på tilläggstid och agera målvakt. Fantastiskt.
—
Carlos Fernández (1): Granadas anfallsess, på lån från Sevilla, var planens bäste mot Valencia. Pådrivare, spelfördelare, målskytt. Framtiden känns ljus för Carlos.
Alexander Isak (2): Oj, vad ett mål betyder för självförtroendet. Helt annan spelare än tidigare, efter det förlösande målet mot Espanyol i början av juli. Drömbaljan mot Levande osade enbart självförtroende.

***

I kväll rullar mer fotboll vidare. Omgång 35 är redan i fullt spel. Stadsderby på Camp Nou kan bli en speciell drabbning. Allt talar för att Barcelona sätter in dödsstöten och att “lillebror” Espanyol officiellt kommer ramla ur La Liga. Det finns knappt en smula hopp ens. Det är bara en fråga om tid. Och Barcelona vill nog inget hellre än att hjälpa Espanyol till La Segunda.

Kul match blir det oavsett vilket, jag och Marcelo Fernández håller er sällskap på C More under kvällen.

Ska för övrigt bli intressant att se vilka som fyndar från Espanyol efter säsongen. Inte kommer Raúl de Tomás (en bra säsong 15 mål i La Liga) eller Marc Roca (stundtals landslagsnivå på hans passningsspel) spela fotboll i andradivisionen nästa säsong? Nej, så klart inte. Här finns många fynd att göra.

Innan omgång 34 rullar igång i kväll med Atlético-Valladolid är det på sin plats att summera den gångna omgången med en elva.

Aitor Fernández (Levante)
Capa (Athletic) – Ramos (R.Madrid) – I.Martínez (Athletic) – Reguilón (Sevilla)
R.García (Osasuna) – Óliver (Sevilla) – Salva (Betis) – Carrasco (Atlético)
Gerard Moreno (Villarreal) – Raúl García (Athletic)

***

Aitor Fernández (5): Tar flest skott i ligan. Tog allt mot Valladolid.
—
Ander Capa (4): Ruskig ångvält mot Valencia. Gjorde kanten till sin. Att Gonçalo Guedes fick byta hant efter en halvtimme var ett gott betyg det också.

Sergio Ramos (5): Ser nästan bättre ut än någonsin. Agerar med sådan pondus. Ny matchvinnare med sitt straffmål.
Iñigo Martínez (5): Bevisat de senaste matcherna att han bör ha platsen bredvid Ramos när landslagsfotbollen är tillbaka i höst. Helt enorm mot Valencia.
Sergio Reguilón (4): Ny jättefin insats av ligans, jag vågar säga det, bästa vänsterback den här säsongen.
—
Rubén García (3): Tvåmålsskytt för Osasuna. Frisparken till 1-0 en delikatess.
Óliver Torres (3): För första gången tvåmålsskytt i La Liga-karriären.
Salva Sevilla (2): En av många bra när Mallorca fick allt att stämma mot Celta. Lite mer distinkt och konkret än Kubo, därför tar Salva platsen. Fint mål adderar också.
Yannick Carrasco (1): Planens bäste på Camp Nou. Skapade mycket för Atlético, bland annat ett par straffar, och var ett ständigt orosmoment ute på sin kant och på fasta situationer. Carrasco 2015 all over.
—
Gerard Moreno (3): Den spanjor som gjort flest mål i ligan fortsätter visa storform. Två nya mål.
Raúl García (3): Blivit uppflyttad som central anfallare och varför inte? Höll sig på rätt plats när han stötte in 1-0 på Mestalla. Pangade in 2-0 med ett fint distansskott i andra.

Turbulent i Barcelona? Milt uttryckt, ja.

Detta är inte första gången som det rapporteras om att Leo Messi funderar på att fly Barcelona. Skillnaden jämfört med tidigare? Messi fyllde 33 häromdagen. Han har inte vunnit Champions League på fem år.

Även om han fortfarande håller liknande nivå som under det senaste decenniet är Messi förstås medveten om att tiden inte är på hans sida. Han börjar se slutet. Och han vill givetvis maximera det han har kvar av sin proffskarriär.

Det ter sig helt rationellt att Messi går i tankarna att lämna Barcelona. Klubben han varit i sedan tidiga tonår. Klubben där han spenderat nästan hela sitt liv.

När katalansk media börjar rapportera alltmer frekvent att Barças presidentkandidater – det är val i klubben nästa år – per omgående kommer prata med Messi för att var och en lägga fram sin strategi och plan för den närmsta framtiden, det säger allt om hur prekär situationen faktiskt är.

Messi har lyft fler titlar än nästan alla sina konkurrenter i fotbollsvärlden. Men blickar man tillbaka på den senaste femårsperioden är det ingen som minns Barça som en framgångssaga. Ett lag som på något sätt skrivit historia.

De senaste åren har präglats av tomma ord från styrelserummet, en sportslig ledning som famlat i mörkret utan koll på varken grundpolicy eller ekonomi, och mitt i allt har Leo Messi visat vägen och sett till att Barcelona ändå radat upp titlar på löpande band.

För bara fem år sedan kändes framtiden ganska väl utstakad för Barcelona. Åtminstone inte lika grumlig. Den långsiktiga ersättaren till Messi fanns redan i klubben: Neymar. Han hade precis dunkat in 3-1 i Champions League-finalen mot Juventus. Han hade redan visat att han var redo att axla ett ännu större ansvar.

Brassen var inte tålmodig nog utan valde PSG:s projekt i stället. Från ordförandepositionen var det tydligt att “alla Neymar-pengar kommer inte kastas i väg, utan spenderas med omsorg och portioneras ut på mer än bara nya spelarinvesteringar”.

Well, sedan Barças senaste CL-titel 2015 har klubben spenderat mer pengar än någonsin nya spelare. Miljardbelopp på Ousmane Dembélé, som haft närmare 20 skador sedan ankomsten. Miljardbelopp på Coutinho, som var tänkt att ersätta Andrés Iniesta, men nu hamnat i Bayern München på lån. Miljardbelopp på Antoine Griezmann, som i en titeldefinierande match mot sin gamla klubb Atlético fick hoppa in när klockan närmade sig 90 minuter.

Ja, till och med Arda Turan kan räknas in i ekvationen. Men det är en värvning som är fiaskostämplad på en helt egen nivå. Visste ni att turken faktiskt tillhörde Barcelona så sent som i tisdags?

Barcelona har blött pengar de senaste åren. Men de dyra investeringarna har inte gett någon sportslig effekt. Arthur skulle vara den tilltänkta Xavi-typen att leda Barcelonas mittfält de kommande åren. Nu tvingades Barcelonas ledning att sälja honom för att kringgå Fifa Financial Fair Play och släcka klubbens ekonomiska bränder som de själva orsakat.

Leo Messis kontrakt med Barcelona går ut 2021. Jag är övertygad om att han spelar fotboll i den blåröda tröjan till hösten. Men sen då? Inte lika säker.

Messi känner av att peaken närmar sig ett slut. Kanske är han redan över på andra sidan. Han vill vara en del av ett sportsligt projekt som är sunt och tar vägvinnande beslut. Han vill tillhöra ett lag som kan utmana om de tyngsta titlarna.

Just nu tillhör han ett lag där supportrarna sätter störst framtidshopp till Riqui Puig, 20, och Ansu Fati, 17. Det är en romantisk tanke att två egna produkter ska leda laget in i framtiden, men det säger också en hel del om hur illa skött FC Barcelona är och vilken lång väg det är tillbaka. Problemet är att saker och ting måste ske snarast om Leo Messi också ska tillhöra den blåröda morgondagen.

***

På tal om titeldefinierande matcher, vilken prestation av Real Madrid att rycka åt sig tre poäng i går.

Inte den bästa av matcher från Madrids sida. Långt ifrån. Men det är likväl oerhört imponerande att hitta ett vägvinnande sätt. Grundtryggheten i försvarsspelet – Real Madrid släpper in minst mål i hela ligan vilket inte hänt på ett decennium – tillåter laget att spela med tålamod framåt.

Trippelbyte från Zidane gav viss effekt, kantspelet blev bättre och visa en fin omställning på högerflanken ordnade Dani Carvajal straff. Sergio Ramos bränner numera aldrig straffar. Det fanns en tid då han lite nonchalant kunde slå straffar i landslaget. Nu har han utvecklats till en av världens säkraste från elva meter.

Inte bara fördel, nu är det matchboll Real Madrid.

***

Samtidigt som jag imponeras av Real Madrids sätt att lyckas ro med sig tre poäng från matchen måste jag hylla Getafe. Vilket fantastiskt lag. Det ser inte särskilt spektakulärt ut. Men det finns en hunger, en vilja och ett kollektiv som är starkare än något annat jag sett i La Liga på mycket länge.

Jag tycket Pepe Bordalás Getafe påminner väldigt mycket om Diego Simeones tidiga Atlético Madrid. Nu har han utvecklat spelet i Atleti, fått andra spelare att jobba med och därtill en helt annan kravbild.

Jag skulle inte bli förvänad om en (Mauro Arambarri/Nemanja Maksimovic) central mittfältare hamnar i Atlético som ersättare till Thomas Partey inför nästa säsong. Eller om en annan (Marc Cucurella) spetsar ytterpositionerna.

Det finns nog flera klubbar som öppnat ögonen och är redo att fynda i den här Getafe-upplagan.

Valencia Club de Fútbol överträffar sig själv i dumhet och oförutsägbarhet gång efter annan. Den senaste veckan liknar inget annat än en dokusåpa där allt verkar kretsa kring att svartmåla så många personer som möjligt går under kortast möjliga tid, och helt och hållet släppa fokus på det som egentligen bör vara det primära. Nämligen fotbollen.

Skallades Maxi Gómez och Albert Celades verkligen innan den sistnämnde fick sparken? Och varför i hela friden vägrade Valencia att låta Celades säga upp sig, för att därefter sparka honom och således fortsätta tvingas betala ut lön? Är det signalvärdet i att klubben faktiskt ger Celades foten som är så viktigt?

Det är så många frågetecken kring Valencia för tillfället att det är svårt att få svart på vitt vad som egentligen sker. Att det finns spelargrupperingar som är missnöjda händer i alla klubbar. Men att det kommer ut på det här sättet, att spelare får stå över träningar, halvt strejkar och att lagkaptener kör över sin ledarstab är ingredienser som gjorde det omöjligt för Valencia att behålla Celades.

Inte för att han var ett långsiktigt alternativ eller överhuvudtaget rätt man på rätt plats från första början. Han bara råkade hamna där i brist på annat när Marcelino hux flux fick ta dörren ut från Mestalla efter tre omgångar.

Nu har Voro kommit in för att rädda säsongen men det vi fick se i går var totalt mörker. Knappt ett avslut på mål. Helt uddlöst spel. Dumdristiga och nonchalanta beslut på egen planhalva. Noll inställning och framför allt noll reaktion efter baklängesmålen.

Athletic tog en av de mest betryggande och stabila bortasegrar jag sett den här säsongen. Lika imponerande från Bilbao-laget som fullkomligt bedrövligt från Valencia.

Nu är Los Ché på plats tio i tabellen.

Jag befarar inget annat än spelarflykt från Valencia kommande transferfönster.

***

Vem som skulle kunna komma in på tränarbänken för Valencia?

Ernesto Valverde hade varit ett drömnamn. Men nu spekuleras, eller snarare rapporteras från starka källor, att det kommer bli ett ännu tydligare Jorge Mendes-projekt.

Visst, det har fungerat bra i Wolves och visst har demonagenten tagit duktiga spelare till Valencia förr. Men jag tror att mer makt åt Mendes är helt fel väg att gå om Valencia faktiskt ska bygga något på sikt.

***

Defensiva trion Unai Simón-Yeray Álvarez-Iñigo Martínez är ruskigt bra.

Real Madrid har en starkare dito, annars vetifan. Athletic har sannerligen en stabil defensiv grund att fortsätta bygga vidare på. Tänk om Iñaki Williams börjar hitta målet lite oftare, om Oihan Sancet kan ta nästa steg och om Unai López kan hålla en jämnare nivå.

Säsong på säsong tåls det att imponeras av vad Athletic faktiskt åstadkommer, med sin strikta värvningspolicy men fortsatt alltid ett lag att räkna med på övre halvan.

***

Barcelona-Atlético var sannolikt den bästa matchen sedan återstarten. Fantastisk underhållning. Jag ville inte att det skulle ta slut. 90 minuter till och det hade kunnat sluta 5-5.

Yannick Carrasco gjorde sin bästa match sedan comebacken i Atlético.

Riqui Puig har bevisat att han är redo för att konkurrera på allvar om en plats framöver.

***

I kväll kan Real Madrid ta ett stort steg mot ligatiteln. Getafe stundar och vid seger skiljer fyra poäng till Barcelona. Även om Madrid har några kluriga matcher kvar, bland annat mot just Athletic kommande helg, tappas inte ett övertag på fyra poäng.

Välkomna in i C More-värmen från 21:50 med mig & Marcelo Fernández. Kul blir det!